Astrid Lindgren var också en banbrytare i kampen mot barnaga – hennes klassiska tal mot våldet 22/10 1978 aktuellt än i dag

Denna dag för fyrtio år sedan, 22 oktober 1978, höll Astrid Lindgrens en föreläsning om våld mot barn som gav eko också utomlands.

Hon talade i samband med en bokmässa i Frankfurt där hon tilldelades ett prestigefyllt fredspris. Bakgrunden var förstås att hennes böcker var omåttlig populära i efterkrigstidens Västtyskland.

Den text hon förberett var en seriös föreläsning snarare än ett kortare tacktal. Budskapet föll dock inte i god jord och hon ombads att avstå från att framföra det. Det ansågs alltför kontroversiellt.

Men Astrid stod fast: om hon inte fick berätta om sin syn på hur man bygger fred – med och för barn – så tänkte hon inte komma alls. I slutändan backade värdarna, och Astrid åkte till ceremonin och höll talet: “Aldrig våld”.

Texten har nu utgivits på nytt av ”Astrid Lindgren Text”. Den är en välkommen påminnelse om Astrid Lindgrens politiska gärning – som i den här frågan tyvärr är aktuell än i dag.

Det var knappast överraskande att hennes budskap ansågs utmanande. Hennes syn på barnets inneboende och okränkbara rättigheter var före sin tid. Än idag är hennes åsikter inte accepterade av alla – däribland ett antal makthavare runt om i världen.

Hon återberättade en episod hon hört för ett antal år sedan om en mamma som trodde man måste bemöta ofog med risbastu och som en gång hade beordrat sin pojke att gå ut och leta rätt på riskvistar i det syftet. När tillbaka hade han gråtande berättat att han inte kunde hitta något ris och därför tagit med sig en sten i stället, den skulle ha samma verkan. Mamman insåg då hur orimligt det var att misshandla ett barn för vad det gjort, hon föll också i gråt och omfamnade sitt barn. Stenen la hon på en hylla i köket ”och där fick det ligga som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden: aldrig våld!”

Under den här tiden var Astrid en av de viktiga förespråkarna i Sverige för ett totalförbud mot barnaga. Hon kunde inte acceptera våld mot barn under några som helst omständigheter. Barn skulle anses “oslagbara”. Vuxna skulle behandla barn med respekt och förklara sina åsikter och bevekelsegrunder, istället för att använda våld för att få igenom sin vilja. Mer än från något annat lär sig barn av sina föräldrars exempel, menade hon.

Hon gjorde också den fundamentala åtskillnaden mellan en anti-auktoritär uppfostran och att växa upp utan några normer. Barn såväl som vuxna behöver en moralisk kompass. Barn ska respektera sina föräldrar, och föräldrar ska respektera sina barn: kärlek och ömsesidig respekt är idealet.

Kroppsaga var vid den här tiden i Sverige redan förbjuden i skolor och andra institutioner där barn vistades. Diskussionen nu handlade om hur barn fick behandlas i andra situationer, också inom familjen. Det var känt att många barn var utsatta för våld i hemmet, av de vuxna som egentligen förväntades skydda och stödja dem.

Ett år efter att Astrid höll talet i Frankfurt införde Sverige som första land i världen ett totalförbud mot barnaga, även i hemmet. Med tiden gjorde även andra länder samma sak. Antagandet och implementeringen av FN:s konvention om barnets rättigheter har hjälpt till att påskynda utvecklingen inom området.

UNICEF och andra ideella organisationer som Rädda Barnen har varit viktiga när det gäller spridandet av denna attitydförändring kring barns rättigheter. Idag är det fler än 100 av FN:s medlemsstater som antingen har förbjudit barnaga, eller påbörjat förberedelser för detta. Fokus ligger nu på att implementera dessa steg samt att få med sig de regeringar som fortfarande inte är villiga att skriva under denna avgörande standard för universella mänskliga rättigheter.

Framsteg har förvisso gjorts, men många barn utsätts fortfarande för våld över hela världen. Det sorgliga är att de mest utsatta är de som är minst skyddade. Krigsherrarna ignorerar lagar om barns rättigheter, skolor och sjukhus bombas och minderåriga tvingas att bli barnsoldater. I fattiga flyktingläger är barnen i majoritet, ofta utan tillgång till skola och undervisning. Barnfattigdomen är utbredd och många barn utnyttjas sexuellt, även i så kallade utvecklade länder.

Som Astrid framhöll i Frankfurt så börjar verklig, hållbar fred med barnen och respekten för barnet. Våld tenderar att fortplantas från generation till generation. Vi vet, att de som använder våld många gånger har blivit slagna och utsatta för andra typer av utnyttjanden i sin barndom. Den här onda cirkeln måste brytas eftersom barnen av idag är de som kommer att styrka världen imorgon. Detta gör det otroligt viktigt att kommande generationer får chansen att växa upp till varma, öppna och förtroendefulla människor.

Det här ansågs alltså som kontroversiella åsikter för fyrtio år sedan. I dag är de förstås mer allmänt erkända, men budskapet är fortfarande relevant – detta gäller även hennes uppfattning om att hårdare straffskalor för unga människor måste stoppas. Hon var övertygad om att ett sådant synsätt endast leder till mer våld och större och farligare klyftor mellan generationerna.

Hon hade förstås rätt.

 

Budskap i riksdagen: dags för en seriös och ärlig debatt om de palestinska flyktingarna

Jag deltog just i en riksdagsdebatt om den palestinska flyktingfrågan. Här det text jag tog med till talarstolen. Allt hann jag inte säga under de tilldelade fyra minuterna, men jag hoppas min vädjan om en saklig och uppriktig diskussion uppfattades i kammaren. Det gjordes en del andra inlägg i debatten som knappast präglades av den andan.

Sjuttio år har i dessa dagar gått sedan FN-medlaren Folke Bernadotte mördades i Jerusalem.  Någon dag innan hade han skrivit en rapport som bl.a. krävde att de palestinier som fördrivits eller flytt under de gångna månaderna måste få möjlighet att återvända till sina hem. Det var uppenbart att det var just det kravet som gjorde att Sternligan genomförde avrättningen av Bernadotte och en av hans medhjälpare.

Tyvärr dömdes ingen an förövarna i Israelisk domstol för dessa mord. Men FN:s Generalförsamling antog i december det året en resolution om de palestinska flyktingarna. Den slog fast att flyktingarna hade rätt till återvändande och kompensation.

Den resolutionen har sedan dess nämnts gång på gång i andra FN-resolutioner. Men fram till idag har dess krav inte blivit förverkligade – och detta är ett av de allra viktigaste skälen till att konflikten ännu inte är löst. Utan tvärtom fördjupats och på nytt trappats upp i allvarliga våldshandlingar.

De palestinska områdena är efter dryga 50 år alltjämt ockuperade. Jerusalem är annekterat i strid mot folkrätten och Västbanken har under ockupationen indelats administrativt i tre olika zoner varav den största nu stegvis utsätts för en de facto annektering. Antalet bosättare uppgår nu till över 600 000 – också i strid mot folkrätten.

Gaza är under blockad, instängt i en isolering som skapat djup misär och enorm bitterhet – fjärran från alla förhoppningar om fred och samförstånd. Demonstrationerna längs stängslen sedan maj fortsätter varje fredag. Antalet dödade av prickskyttarna uppgår nu till över 200, de flesta av offren har varit obeväpnade – 38 av dem barn.

En av tragedierna för människor i Gaza är att den palestinska myndigheten i Ramallah aktivt medverkar i blockaden. Detta som ett inslag i den förödande maktkampen mellan de två större palestinska fraktionerna. Resultatet: att den humanitära krisen förvärras.

President Trumps har lovat att lösa konflikten med ”århundrades uppgörelse”.  Men hans metod är inte medling. Tvärtom, han har riktat slag efter slag mot den svagare parten. Han har kastat FN-organet UNRWA in i en svår ekonomisk kris som gör att dess humanitära arbete nu måste trappas ned. Effekter för människorna i Gaza och andra palestinska områden är förödande.

Det finns vissa tyckare även här i Sverige som stödjer Trumps kampanj mot UNRWA, som smutskastar FN-organet och sprider lögner om dess verksamhet.

Jag har på plats kunnat följa dess viktiga arbete för barns skolgång, för sjukvård och för socialt stöd – och sett att den negativa propagandan mot UNRWA:s verksamhet inte har täckning. Klart är att ett ännu värre våldsutbrott väntar om UNRWA pressas till kollaps.

Israels säkerhet måste absolut skyddas; terrordåden mot Israeler måste stoppas. Men kränkningar av palestiniers mänskliga rättigheter och folkrätten är inte vägen att skapa den tryggheten.

Vi som är Israels vänner, vi måste nu ha omdömet och det humanitära engagemanget att också värna om Palestiniernas mänskliga rättigheter. För palestinierna förstås, men också för Israel och dess framtid.

Och självklart – för världsfreden.

Vi äldre har erfarenheter som borde välkomnas i politiken

Inom socialdemokratin växer en rörelse som kräver att äldre, erfarna personer borde få större plats i de politiska församlingarna. Seniorsossarna har analyserat partiernas valsedlar och funnit att antalet pensionärer är mycket lågt, särskilt på de platser som bedöms som ”valbara”. Arbete har inletts med syfte att uppmuntra väljare att ha detta i åtanke när de överväger att sätta kryss för en kandidat.

Med mina 76 år är jag förstås part i målet. Att jag accepterade att ställa upp i riksdagsvalet var just känslan att många av oss äldre faktiskt behövs i politiken. Vår erfarenhet är en tillgång som inte borde gömmas undan.

Själv har jag arbetat med mänskliga rättigheter och rättvisefrågor i flera årtionden – både som aktivist inom civilsamhället och som företrädare på den internationella arenan för den svenska regeringen. Jag var Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter i sex år.

I dessa roller har jag sett betydelsen av tydlig lagstiftning och opartisk rättsskipning, av respekt för minoriteters rättigheter, av effektiva åtgärder för jämlikhet, jämställdhet och att verkligen att skydda barnets rättigheter. Jag har lärt mig vikten av att personer med funktionsvariationer ges möjlighet till aktivt deltagande i samhällslivet.

Min slutsats är att kampen för rättvisa och jämlika förhållanden absolut måste fortsätta. Det gäller här i Sverige men också internationellt. Jag är för en human flyktingpolitik och oroad över de fördomar som sprids från vissa håll mot nyanlända – liksom mot utsatta EU-medborgare. Jag inser att vi måste förbereda mer kraftfulla åtgärder för att hindra en galopperande klimatkris.

Andra pensionärer som fått plats på valsedlarna har också viktiga erfarenheter de samlat genom åren. Visst kan vi ge råd om hur äldre bör behandlas, på den punkt är vi ögonvittnen, men vi har högre ambitioner: att bidra till en god framtid för kommande generationer.

 

 

I Irland granskas polisens agerande av en oberoende ombudsmannainstitution

I ett demokratiskt samhälle är polisens roll att skydda allmänheten mot brott, inte minst våldsbrott. Därför är det särskilt graverande när poliser ägnar sig åt olagligt beteende. Hela rättssystemet riskerar att sättas ur spel när personer med polisiära befogenheter bryter mot samma lagar som de är anställda för att upprätthålla.

Detta är naturligtvis ett erkänt problem över hela Europa, och insatser görs verkligen för att rekrytera pålitlig personal. Polisutbildning ska förbereda poliser att, inom lagens ramar, hantera en rad svåra situationer, inklusive när och hur våld får användas. Man vidtar åtgärder för att motarbeta korruption och för att främja upprättandet av uppförandekoder. Trots detta inträffar fall av polisbrutalitet.

För att effektivt tackla polisers maktmissbruk är det nödvändigt att inte enbart fokusera på de enskilda individer som agerar. Polisbrutalitet är inte sällan ett symptom på en mer övergripande inställning inom polismakten om vad som kan göras. I flera så kallade övergångsländer tycker man fortfarande att en bra polis är en polis som ”löser” brottsfall, och pressen är tung på polismännen att få fram bekännelser. Domstolar förlitar sig dessutom i alltför hög grad på undertecknade vittnesmål från de anklagade. Dessa faktorer kan utgöra incitament till att bekännelser pressas fram med tvångsmetoder.

Det måste ideligen slås fast att alla medel faktiskt inte är tillåtna vid brottsbekämpning. Värnandet om allas vår säkerhet får inte ske på bekostnad av grundläggande mänskliga rättigheter. Det finns naturligtvis situationer då det kan vara berättigat för polisen att använda visst våld, exempelvis för att få kontroll över våldsamma upplopp eller för att gripa en misstänkt. Det måste dock finnas strikta regler för hur mycket våld som får användas. Ett elementärt krav är laglighet – det är av särskild vikt att lagarna som gäller sådana situationer är tydliga.

Europadomstolen har för mänskliga rättigheter har slagit fast att det i medlemsländerna måste finnas rättsliga och administrativa regelverk som anger under vilka begränsande omständigheter polisen får använda våld och skjutvapen.

Domstolen har vidare betonat i ett prejudicerande domslut att enskilda poliser inte får lämnas i  ovisshet om dessa regler under tjänsteutövandet, oavsett om det gäller en planerad insats eller en spontan jakt på en person som uppfattas som farlig (Makaratzis mot Grekland, 20 december 2004).

Olika modeller för hur man ska hantera anmälningar mot polisen tillämpas inom Europa. För att en utredning ska vara trovärdig är det nödvändigt att de som leder förhören inte har någon relation till de polistjänstemän som utpekas i fallet. En modell är att använda personal från andra polisdistrikt i sådana utredningar. I många länder har polisen särskilda avdelningar för internutredning för att övervaka polisernas uppförande, men dessa är inte alltid så oberoende som de skulle behöva vara.

En del länder eftersträvar mer oberoende, och har låtit utredningar av anklagelser mot polisen skötas av en åklagare, med hjälp av en arbetsgrupp bestående av specialister. Alternativt har en mer eller mindre specialiserad polisombudsman tagit över ansvaret. En annan modell har varit att skapa en klagomålskommission i vilken personer ur allmänheten är delaktiga.

Målsättningen måste vara att använda en modell som präglas av oberoende, där det samtidigt finns tillräckliga juridiska befogenheter för att anmälningarna ska kunna utredas på ett effektivt sätt. Polisombudsmannen på Nordirland är en särskilt intressant förebild, där man lyckats kombinera både oberoende och omfattande utredningsbefogenheter.

Irland har en liknande ombudsmannainstitution med total inriktning på polisens arbete – Garda Síochána Ombudsman Commission (GSOC). Den är helt oberoende och tar emot anmälningar från allmänheten och försöker ha uppsikt över polisarbetet på ett oberoende och effektivt sätt. Det är en viktig instans med över 80 anställda, av vilka ungefär hälften är utbildade utredare, flera av dem har rekryterats från utlandet. GSOC kan erbjuda medling, men även rekommendera disciplinära åtgärder eller åtal när tjänstefel inom polisen har uppdagats.

Ett effektivt klagomålssystem har rimligen en förebyggande effekt. Men det krävs också andra insatser för att främja en ny arbetskultur inom polisen. En grundförutsättning är att ha klara riktlinjer för hur polisen ska uppföra sig. Dessa riktlinjer bör formuleras med utgångspunkt i de mänskliga rättigheterna. En bra vägledning är de etiska regler och uppförandekoder som har utarbetats för europeisk polis. Lika centralt är det att personal inom polisen redan från början, och sedan kontinuerligt, får utbildning för att öka deras medvetenhet om hur mänskliga rättigheter ska respekteras.

Uppbyggandet av en sådan arbetskultur inom polisen kräver en hög grad av öppenhet så att allmänheten kan få förtroende för polisen. Europadomstolen upprepade följande i en nyligen avkunnad dom: “I en demokratisk stat präglad av rättssäkerhet är bruket av otillbörliga metoder [från polisens sida] precis den typen av problem som allmänheten har rätt att få kännedom om” (Voskuil mot Nederländerna, 22 november 2007).

Poliser står i främsta ledet när det gäller att upprätthålla rättssäkerheten. De utgör den mest synliga delen av rättssystemet, och interagerar regelbundet med allmänheten. När poliser missbrukar sin makt urholkar de allmänhetens förtroende för hela rättssystemet. För att garantera högsta möjliga nivå av professionalism, måste faktorer som demokratisk ansvarsskyldighet, befogenheter, rekrytering, utbildning och disciplinära åtgärder regelbundet ses över.

Kriget Georgien-Ryssland 2008: Saakashvili startade, inte ryssarna (uppdaterad text)

Tio år har nu gått sedan femdagarskriget i Sydossetien mellan georgiska och ryska trupper.  Striderna var blodiga, flera hundra soldater och civila föll offer, många andra sårades. Ett stort antal personer tvingades fly och en del av dem har ännu inte kunnat återvända. De politiska spänningarna skärptes i hela regionen.

Såväl bakgrunden som vad som faktiskt hände under striderna har klargjorts inte minst genom en omfattande undersökning som initierades av EU. Ändå har fakta om konfliktens förlopp kommit att förvanskats, också i Sverige, särskilt i samband med kritiken mot den ryska annekteringen av Krim.

Att det avslutade kriget skulle följas av propagandautspel från alla inblandade parter blev tidigt uppenbart. Det var ett skäl till att EU-kommissionen tillsatte den oberoende expertundersökning som skulle klarlägga vad som faktiskt hänt. Till ordförande utsågs en erfaren och högt respekterad schweizisk diplomat, Heidi Tagliavini.

Vid den tiden var jag själv Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter. Då både Georgien och Ryssland var medlemmar av Europarådet var det en självklar uppgift för mig att på nära håll agera för att mänskliga rättigheter skulle respekteras i det förgiftade klimatet som uppstått. Detta gav mig också tillfälle att följa Tagliavinis mycket seriösa arbete.

För både kommissionen och mig stod det helt klart att det var Saakashvili som drog igång själva kriget. Oroligheter och enstaka skottväxling över gränslinjen till Sydossetien hade inträffat månaderna innan. Rykten florerade om att den georgiska krigsmakten förberedde en aktion för att ta kontroll över området. På kvällen den 7 augusti framträdde Saakashvili i television och deklarerade att några sådana planer inte förelåg. Ett par timmar senare började en massiv invasion under artilleristöd och den centrala sydossetiska staden Tskhinvali intogs. En stor del av dess befolkning flydde norrut mot Nordossetien (som är en rysk delprovins).

Lokala hemvärnsstyrkor lyckades försena frammarschen av de georgiska trupperna mot den tunnel som binder samman Nord- och Sydossetien under det kaukasiska bergsmassivet. Därmed fick de ryska trupperna tid att nå fram till tunneln och igenom den och sedan möta georgierna innan dessa fick möjlighet att täppa till tunneln.

Kriget fick därmed en vändning och ryssarna tog snart över Tskhinvali. Men de stannade inte vid den stilleståndslinje som hade rått före krigsutbrottet utan fortsatte flera kilometer söder om den linjen. Samtidigt flygbombades staden Gori. Ryska trupper gick också in i Georgien från den abkaziska sidan fram till hamnstaden Poti vid Svarta havet.

I linje med den stilleståndsöverenskommelse som Nicolas Sarkozy för EU lyckades uppnå med den ryske presidenten Dmtri Medvediev – och accepterad av Saakashvili – retirerade de ryska trupperna i mitten av oktober. Då hade den ryska ledningen redan erkänt såväl Sydossetien som Abkhazien som oberoende stater. Inom dessa territorier stannade ryska säkerhetsstyrkor kvar med uppgift att främst bevaka gränsen mot Georgien.

Detta var i sammanfattning vad som hände under själva kriget.

Före kriget rådde sedan länge spänningar. Den georgiska regeringen menade att Sydossetien tillhörde Georgien och att styret där var olagligt. De styrande i Tskhinvali hade förklarat området som självständigt.

Som en följd av en tidigare överenskommelse efter Sovjetunionens sönderfall fanns ”fredsförband” i detta område med soldater från Ryssland, Georgien och Sydossetien. Dess syfte var just att förhindra krigsutbrott i spända lägen. De georgiska mannarna drogs tillbaka innan anfallet den 7-8 augusti och de georgiska styrkor som intog Tskhinvali  sköt mot den ryska förläggningen med stridsvagnseld.

Liknande attack riktades också mot sjukhuset i staden. Jag kom till Sydosseten några dagar efter att stilleståndet etablerats och kunde se vilken förödelse de georgiska styrkorna åstadkommit.

I en av byarna fick jag veta att byinvånare hade tagit två georgiska soldater till fånga och höll dem under gevärshot som en sorts gisslan. De vägrade att släppa dem innan fem invånare som förts bort av retirerade stridsvagnssoldater befriats och kunnat komma hem. De hade använts som ”mänskliga sköldar” för att skydda stridsvagnarna från beskjutning. Efter förhandlingar med Georgiska regeringen via telefon och styrande i Tskhinvali lyckades jag ordna en utväxling så att såväl de två soldaterna som de fem byborna kunde komma hem.

Det finns mycket mer att säga om denna konflikt som tyvärr ännu inte fått en rimlig lösning. Mänskliga rättigheter kränktes på bägge sidor. Försvunna har förblivit försvunna, och är med all sannolikhet dödade. De skyldiga har inte ställts inför rätta.

Vi utomstående borde åtminstone hålla oss för goda för att använda denna tragedi som ett vapen i osaklig propaganda mot den ena parten.

PS. Jag ser nu att Carl Bildt på tvitter den 8 augusti gav oss ett exempel på just sådan verklighetsförvanskning. Trist.

 

Viktigt för kommissionen om jämlikhet: det börjar i barndomen

Tankesmedjan Tiden och Unga Örnar lade nyligen fram en rapport med rubriken ”En jämlik barndom – rekommendationer för ett jämlikt samhälle”. Den rapporten, till vilken jag hade kunnat bidra, innehåller en serie konkreta förslag och utmynnar i kravet på en nationell handlingsplan. Vår förhoppning var att denna fråga skulle tas upp i valdebatten, och det seriöst.

Nu har regeringen beslutat tillsätta en särskild kommission om jämlikhet. Det är givetvis mycket positivt och innebär naturligtvis inte att de mer självklara åtgärderna måste avvakta kommissionens slutrapport. Dess bidrag blir särskilt viktiga i de frågor som kommer att kräva djupare analys för att säkerställa att åtgärderna mot klyftorna blir bestående. En av kommissionens prioriteringar måste självfallet bli att se vad som kan göras för att utjämna barns livschanser.

Det behövs verkligen en satsning på barns jämlikhet – och det av flera skäl. Effekterna på lång sikt är mycket större om utgångspunkterna justeras i tidig ålder. Men det är inte bara de långsiktiga aspekterna av barns jämlikhet som är viktiga. Barn lever här och nu och har självfallet rättigheter redan i dag. 

De rättigheterna formuleras inte minst i FN:s barnkonvention som vi bundit oss för att respektera. Barnets bästa ska vara överordnat, alla barn har rätt till bra liv och utveckling, till att inte diskrimineras och att få möjlighet att påverka situationer som rör dem. Snart, den 1 januari 2020 bir den konventionen svensk lag vilket ökar betydelsen av en nationell handlingsplan. 

Rapporten från Tankesmedjan Tiden och Unga Örnar angav några av de områden där behovet av ingående reformer är uppenbara. Kommissionen har därmed fått en ”dagordning” för en viktig del av dess viktiga arbete:

 1.       Jämlika ekonomiska förutsättningar

 Idag lever 234 000 barn i ekonomisk utsatthet, de flesta i familjer med svårigheter. Det behövs riktade insatser inom politiken för att komma åt detta. Det behövs bland annat en översyn av skattepolitiken, bostadsbidragen och hela bostadspolitiken, arbetsmarknadspolitiken, inklusive rätten till heltid, formerna för försörjningsstöd samt anpassning till personer med funktionsvariationer.  

 2.       Jämlikhet oavsett boendeort 

När Sverige granskats FN-kommittén har vi kritiserats för att här råder stora geografiska olikheter. Barn behandlas olika beroende på i vilken kommun eller region de råkar ha sitt boende. Därför krävs en energisk politik för att utjämna skillnaderna mellan olika delar av landet.  

 3.       En jämlik skola 

Dagens svenska skola är inte jämlik. Det avspeglas i studieresultat med stora skillnader mellan skolor på olika orter. Alla som behöver stöd i lärandet behöver få det. Skolan behöver vara läxfri och det fria skolvalet bör avskaffas. 

 4.       En jämlik tillgång till fritid 

Alla barn ska ha rätt till lek och fritid enligt barnkonventionen, men i verkligheten råder stora skillnader. Transport till aktiviteter behöver ses över, kollektivtrafik bör vara kostnadsfri och barn med funktionsvariationer liksom nyanlända barn ska ha samma tillgång som andra. 

 5.       Ett jämlikt och tryggt boende 

Alla barn har inte ett drägligt boende, och vissa har inget boende alls. Vräkningar av barnfamiljer bör förbjudas. En utbyggnad av hyresrätter till rimliga kostnader är viktigt.  

 6.       En human och jämlik asylpolitik 

Flyktingbarn far illa, också i Sverige. Deras situation har försvårats genom de nya lagar som stiftats efter november 2015. Arbetet inom EU för att fler medlemsstater ska anamma en barnvänlig flyktingpolitik måste fullföljas.   

 7.       Jämlikhet oberoende av funktionsvariation 

Det händer fortfarande att barn med funktionsvariationer exkluderas och isoleras i samhället. Tillgång till skola och fritid och övriga sociala sammanhang ska vara lika stor för alla barn. 

 8.       Jämlika stödåtgärder mot psykisk ohälsa 

Den psykiska ohälsan slår särskilt hårt mot utsatta barn som eventuellt saknar ett välbehövligt skyddsnät. Elevhälsan behöver stärkas och barnens möjligheter till hjälp genom BUP måste utökas. 

 9.       Ett jämlikt inflytande 

Det behövs kanaler för att möjliggöra barns jämlika inflytande. Alla politiker och andra beslutsfattare bör bli utbildade i barnkonventionen och barns rättigheter. En lokal barnombudsman bör även finnas i varje kommun.  

Vår slutsats är att sådana genomgripande satsningar skulle inte bara positiva få effekter för barnen här och nu utan dessutom bidra till ett bättre, mer enat framtida samhälle för alla.

 

Astrid Lindgrens passionerade tal mot våldet är i högsta grad aktuellt

Astrid Lindgrens föreläsning om våldet har nu utgetts på nytt. Den hölls för fyrtio år sedan men känns minst lika aktuell idag.

Hon hade inbjudits till en bokmässa i Frankfurt för att där ta emot ett prestigefyllt fredspris. Bakgrunden var förstås att hennes böcker var omåttlig populära i efterkrigstidens Västtyskland. I samband med prisutdelningen skulle hon hålla ett tal.

Den text hon förberett var en seriös föreläsning snarare än ett kortare tacktal. Budskapet föll dock inte i god jord och hon ombads att avstå från att framföra det. Det ansågs alltför kontroversiellt. Men Astrid stod fast: om hon inte fick komma och berätta om sin syn på hur man bygger fred – med och för barn – så tänkte hon inte komma alls. I slutändan backade värdarna, och Astrid åkte till ceremonin och höll talet: “Aldrig våld”.

Det var knappast överraskande att hennes budskap ansågs utmanande. Hennes syn på barnets inneboende och okränkbara rättigheter var före sin tid och än idag är hennes åsikter inte accepterade av alla – däribland ett antal makthavare runt om i världen.

Hon återberättade en episod hon hört för ett antal år sedan om en mamma som trodde man måste bemöta ofog med risbastu och som en gång hade beordrat sin pojke att gå ut och leta rätt på riskvistar i det syftet. När tillbaka hade han gråtande berättat att han inte kunde hitta något ris och därför tagit med sig en sten i stället, den skulle ha samma verkan.

Mamman insåg då hur orimligt det var att misshandla ett barn för vad det gjort, hon föll också i gråt och omfamnade sitt barn. Stenen la hon på en hylla i köket ”och där fick det ligga som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden: aldrig våld!”

Under den här tiden var Astrid en av de viktiga förespråkarna i Sverige för ett totalförbud mot barnaga. Hon kunde inte acceptera våld mot barn under några som helst omständigheter. Barn skulle anses “oslagbara”. Vuxna skulle behandla barn med respekt och förklara sina åsikter och bevekelsegrunder, istället för att använda våld för att få igenom sin vilja. Mer än från något annat lär sig barn av sina föräldrars exempel, menade hon.

Hon gjorde också den fundamentala åtskillnaden mellan en anti-auktoritär uppfostran och att växa upp utan några normer. Barn såväl som vuxna behöver en moralisk kompass. Barn ska respektera sina föräldrar, och föräldrar ska respektera sina barn: kärlek och ömsesidig respekt är idealet.

Kroppsaga var vid den här tiden i Sverige redan förbjuden i skolor och andra institutioner där barn vistades. Diskussionen nu handlade om hur barn fick behandlas i andra situationer, också inom familjen. Det var känt att många barn var utsatta för våld i hemmet, av de vuxna som egentligen förväntades skydda och stödja dem.

Ett år efter att Astrid höll talet i Frankfurt införde Sverige som första land i världen ett totalförbud mot barnaga, även i hemmet. Med tiden gjorde även andra länder samma sak. Antagandet och implementeringen av FN:s konvention om barnets rättigheter har hjälpt till att påskynda utvecklingen inom området.

UNICEF och andra ideella organisationer som Rädda Barnen har varit viktiga när det gäller spridandet av denna attitydförändring kring barns rättigheter. Idag är det fler än 100 av FN:s medlemsstater som antingen har förbjudit barnaga, eller påbörjat förberedelser för detta. Fokus ligger nu på att implementera dessa steg samt att få med sig de regeringar som fortfarande inte är villiga att skriva under denna avgörande standard för universella mänskliga rättigheter.

Framsteg har förvisso gjorts, men många barn utsätts fortfarande för våld över hela världen. Det sorgliga är att de mest utsatta är de som är minst skyddade. Krigsherrarna ignorerar lagar om barns rättigheter, skolor och sjukhus bombas och minderåriga tvingas att bli barnsoldater. I fattiga flyktingläger är barnen i majoritet, ofta utan tillgång till skola och undervisning. Barnfattigdomen är utbredd och många barn utnyttjas sexuellt, även i så kallade utvecklade länder.

Ledande politiker håller ibland vackra tal om barn, särskilt i valtider, men när det kommer till avgörande beslut så är de fina orden ofta inte mycket värda. Problemen kvarstår. De mäktigaste ibland oss har inte förstått den djupare meningen med antivåldsbudskapet och det längre perspektivet.

Som Astrid framhöll i Frankfurt så börjar verklig, hållbar fred med barnen och respekten för barnet. Våld tenderar att fortplantas från generation till generation. Vi vet, att de som använder våld många gånger har blivit slagna och utsatta för andra typer av utnyttjanden i sin barndom. Den här onda cirkeln måste brytas eftersom barnen av idag är de som kommer att styrka världen imorgon. Detta gör det otroligt viktigt att kommande generationer får chansen att växa upp till varma, öppna och förtroendefulla människor.

Det här ansågs alltså som kontroversiella åsikter för fyrtio år sedan. I dag är de förstås mer allmänt erkända, men budskapet är fortfarande relevant – detta gäller även hennes uppfattning om att hårdare straffskalor för unga människor måste stoppas. Hon var övertygad om att ett sådant synsätt endast leder till mer våld och större och farligare klyftor mellan generationerna.

Hon hade förstås rätt.

Skriften ”Aldrig våld” utges på svenska och engelska av Salikon Förlag AB, Lidingö.

 

Inför Hiroshimadagen: det är faktiskt inte naivt att verka för ett kärnvapenförbud

Varje år den 6 augusti markeras världen över minnet av den ohyggliga förödelsen av den atombomb som fälldes över Hiroshima.

Mer än 100 000 människor – barn, kvinnor och män – brändes till döds. Många fler skadades för livet av den radioaktiva strålningen. Denna förbrytelse upprepades några dagar senare i Nagasaki.

Alltsedan dess har försök gjorts för att undvika en upprepning. Ett av de viktigaste har varit icke-spridningsavtalet, NPT, som syftar till att förhindra att ytterligare stater utvecklar kärnvapen och att de etablerade kärnvapenstaterna avvecklar sina arsenaler.

Trots bred internationell uppslutning bakom avtalet har antalet kärnvapenländer vuxit. Förutom de ursprungliga USA, Storbritannien, Frankrike, Kina och Ryssland, har nu också Israel, Indien, Pakistan och Nordkorea sådana kärnvapenresurser.

Idag uppskattas antalet nukleära stridsspetsar redo för användning till 1 800 medan ytterligare drygt 13 000 skulle kunna aktiveras i närtid. Den helt överväldigande mängden av dessa står under amerikansk eller rysk kontroll.

I USA och Ryssland görs nu stora satsningar på att utveckla beredskapen för att faktiskt använda kärnvapen. En ny våg av kärnvapenkapplöpning har tagit sin början. Den ryska krigsmakten övar för att kunna sätta in kärnvapen i konventionella konflikter. USA har beslutat investera inte mindre än 1 200 miljarder dollar under de kommande trettio åren för att modernisera den nukleära kapaciteten.

Mindre, ”smartare” kärnvapen ska utvecklas som resurs för fler situationer. Mycket tyder på att den tröskel för användning av kärnvapen, som trots allt spelat en återhållande roll hittills, nu kommer att sänkas. Signaler från Trumpregimen tyder på att principen om att aldrig vara den förste att tillgripa kärnvapen – att undvika ”first use” – inte längre behöver gälla.

Det är i detta läge allianspartierna i vårt land kräver att Sverige ska avstå från att ratificera FN-konventionen om kärnvapenförbud och därmed radikalt lägga om vår politik i det internationella fredsarbetet.

Deras alternativ är att vi ska överge den alliansfria hållningen och i stället söka medlemskap i en militärpakt som i allt väsentligt styrs av den politiska och militära ledningen under president Trump.

Pierre Schori har rätt, detta borde vara en valfråga.

Ny rapport om Palestinska flyktingar av Thomas Hammarberg publicerad av Utrikespolitiska Institutet

https://www.ui.se/aktuellt/2018/ny-rapport-om-palestinska-flyktingar-ingen-fredlig-losning-i-sikte-och-svar-kris-i-fn-bistandet/

”Ingen fredlig lösning i sikte och svår kris i FN-biståndet”

Alla försök att uppnå en fredlig lösning av de palestinska flyktingarnas prekära situation har misslyckats. Tidigare förhandlingsförsök har brutit samman och inga nya initiativ är i sikte.

Samtidigt har levnadsförhållandena för flyktingarna förvärrats. Kriget i Syrien har drabbat många av dem svårt och de som lyckats fly har mött fientlighet också i grannländerna. Sedan länge har palestinierna diskriminerats i Libanon som ”främlingar”. I Gaza är majoriteten av befolkningen flyktingar och har drabbats svårt av israelisk krigföring och instängning.

Livlinan för många av flyktingarna har varit stödet från FN-organet UNRWA som bistått med sjukvård, utbildning, vissa arbete och – allt mer – ren nödhjälp. Det programmet riskerar nu att trappas ned ytterligare eller rent att avbrytas på grund av den finansiella kris som den amerikanska politiken skapat.

Den rapport UI nu publicerar om denna kris har författats av Thomas Hammarberg som följt frågan under en längre tid.  Han beskriver bakgrunden och hur problemet en gång skapades för nu 70 år sedan, om situationen för flyktingarna i grannländerna och hur alla försök att finna en fredlig, överenskommen lösning har strandat. Rapporten avslutas med en serie konkreta rekommendationer för att lösa den nu akuta humanitära krisen men också för att lägga grund för en politisk uppgörelse byggd på folkrätt och mänskliga rättigheter.

 

Trist att DN applåderar Trumps beslut att lämna FN:s råd om mänskliga rättigheter

Det är inte ofta en anständig ledarsida i vårt land öser beröm över ett beslut fattat av President Trump. Men Dagens Nyheter prisade nyligen dennes steg att dra USA ut ur FN:s råd för mänskliga rättigheter.

DN:s argument var att avhoppet var ”moraliskt rätt” eftersom rådet var ”falskt”. Bland rådets medlemmar finns ju länder som inte själva respekterar rättigheterna, menade skribenten.

Det är ett ytligt och okunnigt argument. Rådets församling är en spegelbild av den universella princip som präglar Generalförsamlingens sammansättning. Alla medlemsstater har vissa möjligheter att delta i FN-arbetet; en är att kunna kandidera för en period som medlem av MR-rådet. Det är Generalförsamlingen som väljer på basis av nomineringar från regionerna.

Detta är inte ett perfekt system, det har uppenbara nackdelar och skapar risk för destruktiv politisering. Men det ger också möjlighet till konfrontationer med regimer av olika karaktär. Sedan några åt fungerar en process under vilken samtliga länder, ett efter ett, granskas. I de mötena spelar fakta från frivilliga, oberoende organisationer en väsentlig roll. Denna aktivitet har definitivt varit meningsfull.

Men viktigare är det arbete för rättigheterna som sker i de expertorgan som etablerats genom processer som skyddat de agerandes oberoende. Särskilda rapportörer har utsetts i en rad frågor, t ex om tortyr, förebyggande av folkmord, extrem fattigdom, rättigheter för personer med funktionsnedsättning och barns rättigheter. Vidare finns särskilda kommittéer med uppgift att övervaka de internationella konventionerna för mänskliga rättigheter.

För bägge dessa mekanismer väljs aktörerna med betoning på sakkunskap, integritet och oberoende. I stort sett har det varit möjligt att upprätthålla dessa krav också i praktiken. Deras rapporterar till MR-rådet har därför fått betydelse.

Jag skriver detta med viss erfarenhet. Jag har varit ledamot av FN:s kommitté för barnets rättigheter och fungerat som rapportör om situationen i Kambodja. I bägge dessa roller var det möjligt att ge en röst på en internationell plattform för utsatta människor. Det fick kedjeverkningar i hemländerna.

Det förefaller som DN:s ledarskribent haft föga insikt om hur allt detta fungerar. Hennes beröm till den amerikanske presidenten var pinsam. Trump är faktiskt ingen bra vägledare – varken om internationella organ eller om mänskliga rättigheter.