Förbudet mot tiggeri löser inga problem – debatten är en pinsam eftergift till högerextremismen

Det ryktas att regeringen nu överväger att kriminalisera tiggande. Civilminister Ardalan Shekarabi har gjort uttalanden som pekar i den riktningen. Han säger att tiggeri inte är en lösning på utanförskap, diskriminering och fattigdom.

Han säger att han inte vill utesluta lokala förbud men ser också ett nationellt förbud som en möjlighet, enligt ett uttalande för Dagens Nyheter.

Om dessa åtgärder skulle avse enbart besökande EU-medborgare från Rumänien och Bulgarien – varav de flesta är romer – eller om förbudet också skulle riktas mot svenska medborgare i nöd framgår inte av rapporteringen.

Ingen har påstått att tiggeriet skulle vara den verkliga lösningen på den misär och det utanförskap som driver en del EU-medborgare hit. Det är ett falskt argument; alla som brytt sig om att studera frågan inser att långsiktiga, hållbara lösningar handlar om grundläggande mänskliga rättigheter och välfärdsreformer i hemländerna.

Däremot är det helt uppenbarat att ett förbud skulle göra dessa människors situation än svårare. Många av dem har trots allt genom de slantar de lyckats samla in här – i muggen men också genom att samla pantburkar – fått det något litet bättre när de återvänt.

En rad exempel finns om hur barnens situation förbättrats vad det gäller det mest elementära. Det är därför flera av ”tiggarna” har kommit tillbaka trots den jobbiga resan och de dagliga påfrestningarna här, inklusive risken att drabbas av trakasserier och rasistiska hatbrott.

Att tillfälligt resa hit och försöka få medel till en viss om än minimal lindring i misären är ett uselt alternativ för dessa personer. Men – och det är själva kärnan i denna fråga – detta är ändå bättre än livet där hemma.

I stort sett alla av dessa besökare jag mött har talat om sina barn. Det är för deras skull de kommer hit i ett desperat försök att ge barnen där hemma en chans till ett bättre liv.

Det kommer att ta tid innan diskrimineringen och utanförskapet där hemma upphör. Fördomarna mot romer i dessa länder är mycket djupa och vitt spridda. Jag har rest där och chockerats av den nästa hatfyllda hållningen till romer i gemen.

Ett svenskt förbud mot dem att här vädja om stöd skulle naturligtvis göra att vi skulle slippa se dem på våra trottoarer. Men detta löser självfallet inte deras problem, själva orsaken till att de kom hit.

Däremot vet vi att kriminaliseringen skulle väcka uppmärksamhet i politiska och andra kretsar i Rumänien och Bulgarien. Min bedömning är att förbudet skulle stärka de antiziganistiska krafterna i dessa länder. Att till och med Sverige tar till en sådan åtgärd för att slippa romska besökare – trots att de också är EU-medborgare – skulle upplevas av alltför många i de länderna som en bekräftelse på att dessa människor inte förtjänar en bättre behandling.

Vi skulle kunna bidra till att den onda cirkeln bryts för denna den mest utsatta minoriteten i Europa. Men bara om vi visar att dessa människor har människovärde och mänskliga rättigheter.

Att vidta repressiva åtgärder för att slippa dem är inte anständigt. Direkt pinsamt är  argumentet att detta på något vis skulle hjälpa dem.

 

 

FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning bör bli svensk lag

Barnkonventionen bör antas som svensk lag, föreslog en statlig utredning nyligen. Inget tvivel kan råda om att den rekommendationen kommer att bli hörsammad. Ledande politiker från bägge blocken har redan visat tummen upp.

Huvudskälet för detta steg är att det skulle ge detta fördrag en starkare ställning inom rättsväsendet men också i det vidare samhället. I och för sig är barnkonventionen redan idag folkrättsligt bindande för Sverige eftersom riksdagen har ratificerat dokumentet. Men det har hänt att beslutsfattare – inom t.ex. migrationsverket – har motiverat negativa beslut om barn med argumentet att konventionen ändå inte är en lag. Nu ska sådana argument inte längre bli möjliga.

Erfarenheterna från Norge när konventionen där gjordes till lag är genomgående positiva. Efter det beslutet fick den helt enkelt en högre prioritet, inte bara inom rättsväsendet utan också i politiken och den allmänna debatten.

När riksdagen fattar beslutet så kommer det att innebära något av ett systemskifte. Med ett enda undantag (Europakonventionen för mänskliga rättigheter) har den svenska metoden hittills varit att artiklar i en ratificerad konvention har transformerats till den svenska lagstiftnigen, d.v.s. de existerande lagtexterna har – när relevant – kompletterats med föreskrifter som återfinnes i respektive konventionen. Den nu föreslagna metoden är att barnkonventionen inkorporeras i sin helt i lagboken.

Med detta steg blir det högst naturligt att 2006 års FN-konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning blir svensk lag.

En utredning bör tillsättas för att i djupet analysera den konventionens förpliktelser och lägga fram rekommendationer om vilka åtgärder som bör vidtas för att backa upp ett beslut om att inkorporera även detta fördrag.

Arbetet med barnkonventionen visade att det krävs en ingående analys av vilka åtgärder som fordras för att genomförandet ska bli kompetent, konsekvent och helt i linje med intentionerna i fördraget. Här blir t.ex. de tolkningar av konventionens artiklar som görs av den övervakande FN-kommittén av stor betydelse. Utbildning av domare och andra jurister i rättssystemet kommer att krävas, liksom för en rad andra tjänstemän inom myndighetssfären.

Precis som i fallet med barnkonventionen kunde frivilliga organisationer påverka såväl innehåll som formulering av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det har gett oss en text som är i högsta grad relevant och som tar upp de verkliga frågorna utan diplomatiska undanflykter. Men det blir viktigt att veta vilka argument som präglade arbetet att utforma texten och vilka principer som bör styra dess genomförande.  

Konventionens tillkomst

Sverige har således redan ratificerat FN-konventionen. Det skedde genom beslut i riksdagen i slutet av 2008, ett beslut som fick laga kraft i början av 2009. Därmed band sig svenska myndigheter för att respektera konventionens principer och normer.

Konventionen markerade en viktig attitydförändring i det internationella samfundet – från att se personer med funktionshinder i huvudsak som objekt för välgörenhet, medicinsk behandling och social skydd till att erkänna dem som jämbördiga sam­hällsmedlemmar med fulla mänskliga rättigheter.

Detta var ett etappmål efter en lång process som startade redan med 1948 års All­männa förklaring om de mänskliga rättigheterna i vilken funktionshindrade nämn­des, men enbart summariskt i en artikel om social trygghet. Sedan dröjde det ända fram till 1975 innan en särskild deklaration (UN Declaration on the Rights of Di­sabled Persons) antogs – men även den präglades av ett tänkande om individens tillkortakommande som själva problemet snarare än av en analys av hur samhället kunde anpassas för att ge utrymme för alla.

Det var först på 1980-talet som det genuina rättighetsperspektivet började anammas i de internationella organen som ett resultat inte minst av opinionsarbete av den frivil­liga handikapprörelsen inom vilken de svenska organisationerna spelade en bety­dande roll. FN antog ett handlingsprogram (World Programme of Action Concerning Disabled Persons) 1982 och ett tiotal år senare, 1993, de viktiga så kallade standard­reglerna (UN Standard Rules on Equalisation of Opportunities for Persons with Disabilities). En särskild funktion som rapportör utsågs för att främja respekten för dessa standardregler och Bengt Lindqvist kom att spela en banbrytande roll i den egenskapen.

Det var viktigt att denna fokuserade inriktning på särskilda regler för att säkerställa funktionshindrades rättigheter inte skulle få till följd att dessa personer ställdes åt sidan i andra processer och organ för de mänskliga rättigheterna – det skulle ju innebära en oavsiktlig diskriminering. Därför var det betydelsefullt att FN-kom­mittén för de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna i en officiell kom­mentar (General Comment 5) preciserade nödvändiga åtgärder för att personer med funktionshinder inte skulle riskera diskriminering utan tvärtom tillförsäkras tillgäng­lighet till alla de rättigheter som den ekonomiska, sociala och kulturella konventio­nen omfattade. För detta krävdes, framhöll kommentaren, positiva åtgärder för att upphäva effekten av funktionssvårigheter – vilket i sin tur krävde extra resurser. Den kommentaren liksom standardreglerna blev viktiga byggstenar i det arbete som kröntes med 2006 års FN-konvention.

 Vad konventionen säger

Själva grundtanken i konventionen stämmer överens med den princip som förfäktats länge av den svenska funktionshinderrörelsen: att utmaningen är att säkerställa samhällets förmåga till anpassning så att alla till fullo kan ta del av sina rättigheter. Konventionen preciserar ett antal principer som var tänkta som vägledning för tolk­ningen av de substantiella artiklarna – och deras implementering i den konkreta verkligheten:

  •        Respekt för den enskildes värdighet, frihet att själva fatta beslut och göra val och oberoende.
  •        Icke-diskriminering.
  •        Fullt och meningsfullt deltagande i samhällslivet.
  •        Respektför olikheter och accepterande av personer med funktions­hinder som del av vår mänskliga mångfald.
  •        Lika möjligheter.
  •        Tillgänglighet.
  •        Likställdhet mellan män och kvinnor.
  •        Respekt för kapacitetsutvecklingen (evolving capacity) hos barn med funk­tions­hinder och respekt för rätten för barn med funktions­hinder att vara sig själva.

Konventionen inkluderar i sin definition av personer med funktionsnedsättning bl.a. ”personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar, vilka i samspel med olika hinder kan motverka deras fulla och verkliga deltagande i samhället på likavillkor som andra”.

Att förhindra diskriminering innebär, enligt konventionen, inte bara att undvika negativ särbehandling utan också att vidta positiva och förebyggande åtgärder för att säkerställa allas mänskliga rättigheter, bl.a. konkreta insatser för att skapa brett medvetande i samhället om personer med funktionsnedsättning och respekt för dem och deras rättigheter.

Konventionen betonar att personer med funktionshinder måste ges möjlighet till ett oberoende liv och tillgänglighet för att kunna delta fullt ut i alla livets aspekter. Staterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att personer med funktions­hinder har tillgång till fysisk miljö, transporter, information och kommunikations­teknologi – och till andra möjligheter och service som finns tillgänglig eller erbjuds allmänheten.

En annan artikel i konventionen kräver likhet inför lagen och att personer med funk­tionshinder inte ska berövas sin juridiska besluträtt (legal capacity). Åtgärder ska vidtas för att erbjuda dem tillgång till det stöd de kan behöva för att utöva sin juri­diska beslutsrätt. Sådant stöd måste förenas med skyddsregler (varav några precise­ras i konventionstexten) så att stödpersoner inte ges möjlighet att missbruka förtro­endet. 

Andra artiklar handlar om positiva rättigheter inom själva rättsväsendet, rätten till utbildning och bästa möjliga hälsa, habilitering och rehabilitering, rätten att delta i allmänna val samt rätten till arbete och till att ta del av och bidra till kulturella akti­viteter.

Konventionen ställer långtgående krav på samhället för att garanterna mänskliga rättigheter också för personer med funktionshinder. Själva grundtanken om att sam­hället måste vara berett att besluta om anpassningsåtgärder för att de enskilda indi­vidernas behov ska kunna tillgodoses, beskrivs i texten som ”rimlig anpassning” (reasonable accommodation). En realistisk försiktighet avspeglas i en formulering om att sådana åtgärder inte bör vara disproportionerliga eller kräva orimliga bördor för andra.

I ett fristående tilläggsprotokoll till konventionen öppnas möjligheten till individu­ella klagomål från den enskilde eller grupper – eller deras ombud – när de upplever att de rättigheter som föreskrivs i konventionen har kränkts i deras fall. Även detta instrument har trätt i kraft och kan utnyttjas av medborgare i en stat som ratificerat. Eftersom Sverige har ratificerat protokollet kan således personer i vårt land – eller deras ombud – inlämna klagomål till FN-kommittén om kränkningar i strid med konventionens normer.

 Internationellt åtagande, nationellt genomförande

De internationella konventionerna om mänskliga rättigheter träder i kraft när ett visst antal medlemsstater har ratificerat dem. Idén är att dess artiklar skall ses som bin­dande för de stater som ratificerat. En internationell kommitté tillsätts för att upp­muntra konkret genomförande av dess principer och substantiella artiklar (kommit­tén i relation till konventionen om funktionshindrades rättigheter har numera 18 medlemmar, samtliga valda i sin kapacitet som oberoende expert).

Till den ska medlemsstaten insända regelbundna rapporter (vart fjärde år) om vilka åtgärder som vidtagits för att förverkliga konventionens krav. Det är också möjligt för organisationer inom civilsamhället att sända in ”alternativrapporter” till kommittén med fakta, analyser eller andra slutsatser som kanske skiljer sig från respektive regerings rapport.

Sådana bidrag är till stor hjälp för kommittén och bör ges hög prioritet av relevanta organisationer; de rapporterna tenderar att påverka den utfrågning som kommittén har med representanter för regeringen i ett senare skede. När kommittén haft sitt möte med regeringsföreträdare så sammanfattar den sina intryck och rekommendationer i ett särskilt, offentligt dokument (Concluding Observations). Tanken är att det doku­mentet ska ligga till grund för fortsatt reformarbete fram till dess att det är dags för nästa rapport fyra år senare.

Konventionen är en internationell överenskommelse mellan de stater som ratificerat. I princip är därför kränkningar av de rättigheter den tar upp – förutom kränk­ningen av den drabbade enskilde – också att ses som ett kontraktsbrott gentemot övriga fördragspartners (länder som ratificerat). Den internationella dimensionen är också ett argument för bistånd från mer bemedlade stater till andra i syfte att för­verkliga konventions krav.

Men tyngdpunkten ligger förstås på förväntningarna om kraftfulla insatser inom respektive fördragsstat för att genomföra de reformer som konventionen kräver. Ett krav är att det etableras ett system för insamling av data och produktion av statistik som ökar den konkreta kunskapen om situationen för personer med funktionshinder. Samtidigt måste hänsyn tas till behovet av integritetskydd när det gäller insamling och publicering av data.

Konventionen begär att regeringen etablerar en eller flera fokuspunkter inom admi­nistrationen med särskilt ansvar för dessa frågor samt ett system för samordning mellan ansvariga på respektive specialområde. Varje fördragsstat ombeds också att etablera en eller flera mekanismer för att främja, skydda och övervaka implemente­ringen av konventionen (den uppgiften har i Sverige tilldelats Diskrimineringsom­budsmannen).

Det nämns också som ett krav att civilsamhället – och särskilt personer med funk­tionshinder och deras organisationer – ska involveras och kunna delta fullt ut i över­vakningsprocessen.

En viktig dimension är att konventionen också har giltighet på regionalt och lokalt plan, i såväl landsting som kommunala myndigheter. Beslutsfattare där har en viktig roll att implementera konventionen i deras verksamhet.

Andra internationella instrument

Även om FN-konventionen nu fått en helt central roll i arbetet för rättigheter för personer med funktionshinder bör det inte glömmas bort att det finns andra internationella fördrag och mekanismer som kan ses som viktiga komplement och ibland leda till avgörande resultat.

Förenta Nationernas övriga konventioner om mänskliga rättigheter är självklart relevanta också för personer med funktionshinder. Förutom den redan nämnda om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter finns konventionen om de medborger­liga och politiska rättigheterna, liksom konventionen mot tortyr, barnkonventionen och konventionen om kvinnors rättigheter. Inte minst barnkonventionen med dess artikel 23 har redan fått betydelse i en rad medlemsstater.

Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna (som också är svensk lag) är definitivt ett värdefullt instrument också för personer med funktionshinder. Europa­domstolen i Strasbourg har fattat prejudicerande beslut i fall av diskriminering och kränkningar av personer med funktionshinder.

När nu också den kommitté som verkar för de funktionshindrades rättigheter har börjat titta på enskilda fall växer behovet av en mer resursstark databas om de internationella erfarenheterna och slutsatserna. Det är viktigt att komma ihåg att beslut i enskilda fall som speglar tolkningen av de överenskomna internationella normerna också ska ses som riktgivande för vårt land.

När en konvention ratificerats innebär det att våra myndigheter har fått ansvar för att implementera dess krav. Våra lagar och deras tillämpning liksom myndighetsut­övandet i stort skall vara – som det heter – fördragskonforma. I princip har detta hittills skett juridiskt genom transformering av vissa artiklar i konventionen till relevanta delar av svensk lagstiftning. Detta kan fortsätta även efter det att hela konventionen inkorporerats. Denna kombination var precis vad som rekommenderades av utredningen om barnkonvention. Tanken var att detta skulle kunna underlätta tolkningen av konventions-lagen.

 Möjligheter att bygga vidare på konventionen

Eftersom konventionen uttryckligen kräver av myndigheterna att de enskilda organi­sationerna konsulteras så finns där en självklar öppning för påverkan. Funktionshin­der-rörelsen bör följa utvecklingen i kommittén – också om de enskilda fallen och ta rollen som pådrivare för en dynamisk tillämpning av konventionens krav inklusive de tolkningar som kommittén gör i sina svar på de enskilda klagomålen.

Som redan skett i första omgången är det viktigt att utnyttja möjligheten att tillställa kommittén en ”alternativrapport”, denna kan uppdateras närmare kommitténs förhör med regeringens företrädare. En annan öppning är kommitténs arbete med de särskilda ”Allmänna Kommentarerna” (General Comments) till konventionens artiklar. Utkast sänds ut för kommentarer och detta skapar en god möjlighet att påverka något som kan bli av stor vikt. När FN-konventionen en dag blir inkorporerad direkt som svensk lag kommer dessa kommentarer sannolikt att spela en viktig roll i svenska dom­stolar.  

En förväntad fördel med inkorporering är att den kan göra konventionen känd både till en bredare allmänhet men också till särskilda yrkesgrupper för vilka den är speciellt relevant – förutom juristerna, lärare, förskollärare sjukvårdspersonal, socialarbetare, poliser med flera. Medlemmarna i berörda frivillig-organisationer är en självklar målgrupp. Politiker på alla nivåer och i alla partier en annan. Särskilda ansträngningar borde göras för att nå journalister och annan personal i medievärlden.

Konventionen öppnar med andra ord redan nu nya möjligheter. Den definierar bindande, internationella rättigheter som kräver ett nationellt genomförande och ger därmed funktionshinderrörelsen ett unikt instrument. Men konventionen kommer att behöva konkretiseras ytterligare för att kunna bli tillgänglig och förstådd.

En stor fördel är att den vilar på ett tydligt uppföljningssystem: vart fjärde sker en internationell granskning är situationen i vårt land inför vilken inte minst funktionshinder-rörelsen har stora möjligheter att påverka. Detta kommer att kräva samordning, datainsamling och analys. Dess fulla medverkan kommer att bli mycket viktig i både återrapporteringen och i konventionsarbetet generellt.

 (Denna artikel har också publicerats i tidskriften MIND 2016:2)

 

Pinsam ledare i Svenska Dagbladet om de romska ”tiggarna”

Under rubriken ”Tiggarna har ett eget ansvar” har nu Svenska Dagbladet i en huvudledare gett sitt bidrag till debatten om de romska EU-medborgarnas närvaro i landet.

Ledarskribenten tar som utgångspunkt en nyutgiven bok med titeln ”Varför tigger romer” författad av en Stanislav Emirov som presenterar sig som kalvinsk präst och hjälparbetare. Jag har aldrig stött på honom eller hört om honom i de kretsar som faktiskt arbetar för att stödja de fattiga besökarna från Rumänien och Bulgarien. Men jag har läst boken.

Det var längesen jag konfronterats med en så obehaglig text. Det förvånar mig storligen att Svenska Dagbladet väljer att ta den som avstamp för en kommentar om denna känsliga och komplexa fråga – och dessutom tycks instämma med många av bokens märkliga teorier och rena fördomar.

I boken hävdas att romerna inte tigger för att de är fattiga utan för att de är just romer. Det skulle ingå i deras livsstil att tigga. Så har det alltid varit, menar Emirov, och så kommer det nog att fortsätta att vara även om förhållandena skulle bli bättre i hemländerna.

På något ställe skriver han att romerna inte alls är fattiga, de ”har så tjocka sedelbuntar i sina fickor och behåar att de skulle kunna gå på vilken restaurang som helst”. På andra ställen i boken hävdar han motsatsen: att de valt att inte försöka ta sig ur fattigdomen och att det skulle vara en sorts försvarsstrategi mot övriga samhället. ”Fattiga personer har en unik frihet att strunta i risken att bli straffade för smärre brott och lagöverträdelser. Denna frihet är särskilt viktig för romer.”

Det spelar ingen roll att de flesta romer är bofasta, de än ändå nomader. ”De tänker nomadiskt”, skriver Emirov. ”Hus och lägenheter börjar förfalla så fort romer flyttar in”.

En annan tes i boken är att de ”lever för dagen”. Och en följd skulle vara att ”den som inte tänker långsiktigt har inget behov av att anteckna saker och bevara informationen”. Det är hans förklaring till att skriftspråket varit så föga utvecklat.

Dessa omformuleringar av gamla antiziganistiska teser framförs närmast aggressivt i boken. Medierna pekas ut som skyldiga för att ha vilsefört allmänheten genom ett bombardemang av okritiska snyfthistorier. Det är Emirov som har sanningen. Förlaget (Karneval) har hjälpt honom genom att presentera boken som den första i sitt slag som presenterats på något språk(!).

Som gamla tiders självutnämnda zigenarexperter blandar Emirov sina fördomar med ett skruvat romantiserande. Vi bör låta dem vara som de är och inte envisas med att till exempel uppmuntra barnen att gå i skola. Romerna borde få en egen stat i Europa, dock utan territorium. Där skulle de få utveckla sig själva och inte belastas med att behöva lura oss icke-romer.

Vilka konkreta åtgärder springer fram ur denna ”analys”?

Ja, förstås att tiggeriet borde förbjudas. Men för att det ska bli effektivt måste andra åtgärder till. ”Förbudet ska vara förenat med dryga böter och utvisning. Vill eller kan tiggaren inte betala bötessumman får det bli ett kort fängelsestraff, en månad eller två utan rätt att arbeta och tjäna pengar på anstalten, och därefter utvisning.”

Som en ett ”snällt” alternativ föreslår han krav på licens för att få tigga, kombinerat med gränskontroller eller stämpelplikt. Allmänheten skulle uppmanas att kontrollera om tiggaren har licens, att ta mobilbilder på misstänkta fuskare och sända dem till polisen.

Att belägga tiggeri med registreringskrav har en viktig fördel, menar han. Det kommer att vara särskilt effektivt mot just romer, de avskyr ju registrering. Det är riktigt att den oron finns – och det har sin förklaring…

Svenska Dagbladets ledare citerade inte de värsta avsnitten i boken, men behandlade den som ett seriöst bidrag. Jag hade inte trott att en anständig tidning skulle kunna bidra till att sprida denna fördomsfulla, rent rasistiska rappakalja.

 

 

 

Frågan om ”tiggarnas” övernattningar kan lösas humant – om den politiska viljan finns

”Alla måste följa lagen” låter som en självklar tes, den som inte gör så begår ju en brottslig handling. När därför denna tes nu upprepas gång på gång i diskussionen om de besökande EU—medborgarna från Rumänien och Bulgarien, många av dem romer, så är budskapet uppenbart: vi kan inte acceptera besökarnas beteende, det är olagligt.

I sak handlar det inte om deras närvaro i sig, de har som EU-medborgare rätt att komma hit och stanna i tre månader (och längre om de kan försörja sig). Inte heller handlar om att de skulle begå brott genom att samla pantflaskor eller sitta tiggande på trottoaren, det är inte förbjudet även om vissa tycker att detta borde vara straffbart.

Det handlar om var besökarna övernattar.

Här finns absolut ett problem. Det bottnar I grunden i en skriande fattigdom, besökarna har inte råd att ta in på hotell eller ens vandrarhem. De kommer hit för att försöka få ihop pengar till sina barn och deras framtid, inte sällan också för att reparera fallfärdiga boplatser där hemma.

En del övernattar i gamla husvagnar eller bilvrak, andra bygger primitiva skjul i någon skogsdunge eller ligger under någon bro, på en parksoffa eller till och med i en offentlig toalett. Sådana övernattningar bryter i flera fall mot lokala ordnings-stadgar. Att slå läger utan tillstånd på någon annans mark är inte tillåtet. Allemansrätten sätter gränser även för tältande.

Samtidigt far besökarna illa – av regn och rusk, av svårigheter att sköta hygienen och av rädsla för trakasserier och övergrepp av extremister. Husvagnar och skjul har utsatts för mordbränder.

Något måste göras, frågan är vad?

På en del platser i landet har humanitära organisationer i samverkan med kommunen ordnat enkla boenden som faktiskt löst problemen. Tyvärr har regeringens nationelle samordnare om de utsatta EU-medborgarna vänt sig emot sådana lösningar. Hans förslag var i stället snabba och effektiva avhysningar, d.v.s. vräkningar.

Samordnarens uppdrag är avslutat men hans åsikter har uppenbarligen fått effekt. Särskilt i Stockholmsområdet sker nu täta polisingripanden. En del av romerna har vräkts flera gånger under samma dygn.

Internationella organ som bevakar mänskliga rättigheter har påpekat att denna behandling av hemlösa strider mot överenskomna normer. Det finns regler för hur vräkningar får genomföras. En är att alternativ ska erbjudas. Det sker nu inte i en rad fall. Man kan säga att svenska myndigheter därmed inte följer lagen, de internationella normerna.

De alternativ som erbjuds i en del fall är tillfälliga härbärgen som drivs med kommunala bidrag. Men dessa har för få platser och tillåter övernattning bara i fem dagar. Detta ”evakueringsboende” är uppenbarligen tänkt som ett avstamp för en hemresa, knappast något mer.

Det finns två diametralt olika positioner i den här frågan. Den ena innebär att vi inte bör göra något som kan underlätta besökarnas närvaro här; tvärtom bör vi få dem att lämna landet och inte komma tillbaka. Den andra hållningen bygger på idén om mänskliga rättigheter, att dessa europiska grannar bör behandlas medmänskligt och att vi bör försöka finna humana lösningar.

Det handlar om romer. För dem måste det vara smärtsamt att åter som grupp bli beskyllda för att begå brott. Och dessutom ironiskt: hur ofta genom alla år har inte just det romska folket drabbats av brottsliga handlingar – också av myndigheter – i strid mot internationell rätt?

Den överväldigande majoriteten av besökarna har självfallet ingen som helst avsikt att störa eller komma i klammeri medrättvisan. Svaret på den försåtliga parollen om att ”alla måste följa lagen” är enkelt: följ exemplen från Lund och andra kommuner som konstruktivt löst frågan om övernattningarna så försvinner problemet!

Denna artikel publicerades på opinion.svt.se den 14 april

 

 

  

 

Rasismen mot romer måste erkännas

EU har sent omsider börjat ta frågan om antiziganismen och diskrimineringen av romer på större allvar. Det markerades den ”Roma week” som organiserats inom EU-parlamentet på initiativ av bl.a. Soraya Post (Fi).

Sverige nämndes där som ett föregångsland. Vitboken om övergreppen under 1900-talet och tillsättandet av en särskild kommission mot antiziganism berömdes som viktiga initiativ som borde kopieras av andra länder.

Men mer intryck gjorde nog att svenska deltagare i diskussionen var påfallande självkritiska.  

Visst har en del gjorts under senare år. Förutom vitboken, de analyser som gjorts av en tidigare delegation och nu av Kommissionen mot antiziganism, har en strategi för romsk inkludering utarbetats av regeringen, antagits av riksdagen och börjat testas i den kommunala verkligheten. Men sanningen är att resultaten ännu är blygsamma.

Det finns verkligen skäl för självkritik. Kommissionen, vars slutrapport kommer i juni, har visat att fördomar och trakasserier fortfarande förpestar vardagen för romer i Sverige.

Den rapport om hatbrott som kommissionen nyligen publicerade visade att romer drabbas av kränkningar i vardagslivet i långt större utsträckning än vad som tidigare blivit uppmärksammat. De fall som anmälts till polis leder mycket sällan till seriösa utredningar och nästan aldrig till rättsliga åtgärder.

Det i sin tur har lett till att offren avstår från att anmäla. Vi vet att mörkertalet av sådana fall är högt; skälet är att de drabbade inte tror att det skulle tjäna något till att vända sig till polis.

Detta förtroendegap vidgades ytterligare när det avslöjades hösten 2013 att Skånepolisen sysslat med systematisk massregistrering av romer. Det faktum att ingen av de ansvariga för den verksamheten har ställts till svars, har bekräftat många romers känsla av rättslöshet. Visst noterades den ursäkt som den nytillsatte rikspolischefen framförde, men det plåstret täckte inte det gapande såret.

Trots att en åklagare och tre tillsynsorgan – Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden (SIN), Diskrimineringsombudsmannen och Justitieombudsmannen – undersökte denna sak inom respektive mandat så har det ännu inte klarlagts hur personuppgifterna faktiskt samlades in om de nära 5 000 registrerade i de s.k. familjeträd som etablerades (folkbokföringen anger inte etnicitet vilket betyder att andra källor måste ha använts). Frågor kvarstår också om hur uppgifterna kom att spridas och till vilka.

Åklagaren valde att inte resa åtal och tillsynsorganen drog olika slutsatser (även om de tycktes överens om att registreringen varit olaglig). Vårt system för myndighetsgranskning höll inte måttet i det här viktiga fallet. En oberoende utredning bör därför göras av denna otillfredsställande granskningsprocess. I ett romskt perspektiv är denna affär definitivt inte uppklarad.

Samma gäller projektet med vitboken om övergreppen under förra seklet. Den redovisningen har inte följts upp av en officiell markering från landets politiska ledning om att denna skamliga historia kräver en nationell ursäkt till det romska folket. Sanningen om förföljelserna måste också få plats i skolans historieundervisning och dokumenteras i ett romskt museum.

Närvaron av romska besökare från andra EU-länder i vår stadsmiljö har mötts av nya utbrott av antiziganism. Hatbrotten mot de som tigger har varit många och i en del fall brutalt våldsamma. Men det har inte varit extremisternas övergrepp som stått i debattens fokus. Indignationen har riktats mot besökarna.

Även på ledar- och debattsidor dominerar krav på repressiva åtgärder mot dessa utsatta människor. Regeringen tillsatte en särskild samordnare som förväntades lösa de problem som uppstått i samband med bl.a. de tillfälliga läger som upprättats på olämpliga eller olagliga platser.

Han krävde ”nolltolerans”, snabba, effektiva vräkningar och att inga alternativa boenden skulle erbjudas av kommunerna. Han avrådde också svenska folket från att ge något till de som bad om en slant. Syftet var uppenbart – tillvaron här skulle bli så svår att de åkte iväg. Språket var nästan detsamma som användes under förra seklet när dåtidens makthavare ville lösa ”zigenarfrågan” i landet.

 

Barnkonventionen blir svensk lag – principen om ”barnets bästa” måste förstås och respekteras

En bärande princip i FN:s konvention om barnets rättigheter är ”barnets bästa” Barnets intressen skall beaktas vid alla åtgärder av myndigheter och även privata institutioner som berör barn.

Det är viktigt att denna princip är förstådd av alla som har att fatta beslut som berör barn. Detta blir ännu viktigare när konventionen blir svensk lag.

Principen fyller flera funktioner. Den vägleder tolkningen av konventionen som helhet. Den kan också underlätta beslut när olika rättigheter synes stå i motsatsställning eller när nya problem uppdagats som inte finns specifikt täckta i konventionstexten.

FN-kommittén, som övervakar konventionens tillämpning, betonar betydelsen av en process i samband med bedömningen av vad som faktiskt är barnets bästa i konkreta beslutssituationer. Det finns ett behov av konsekvensanalyser i det syftet. En modell för utarbetandet av sådana analyser i enskilda fall har presenterats av Barnombudsmannen.

Konventionen säger inte att barns intressen alltid ska vara totalt utslagsgivande vid beslutsfattandet. Andra hänsyn kan också vara viktiga och avvägningar därför nödvändiga.

Det kan handla om att en åtgärd som vore positiv för ett barn eller en grupp av barn skulle få negativa konsekvenser för andra barn. Barns och föräldrars intressen kan krocka. Det som vore bäst barnet eller barn kan också strida mot ett bredare samhällsintresse, till exempel vara kraftigt resurskrävande.

Sådana intressekonflikter måste lösas genom rimliga avvägningar. Själva poängen med principen om barnets bästa är att barnintresset ska väga tungt när beslut om olika alternativa lösningar ska fattas.

Detta kräver en seriös process och ett beslutsunderlag som kan redovisas i efterhand. Om beslut tagits som inte återspeglar vad som bedömts som barnets bästa åligger det beslutsfattarna att trovärdigt redogöra för varför detta i det aktuella fallet inte var möjligt.

Hittills har begreppet barnets bästa kommit till användning mest i samband med beslut i enskilda fall, till exempel vid vårdnadstvister eller situationer av bristande omsorg. Mer sällan har principen påverkat beslut som berör grupper av barn eller alla barn i samhället. Här saknas modeller för konsekvensanalyser.

Den ökade förståelsen för barnets rättigheter har påverkat de politiska diskussionerna på en rad områden, till exempel vad gäller miljöfrågans betydelse för barn nu och i framtiden. Men alltjämt saknas mer metodiska analyser av barnintressena i sådana överväganden.

Den verkliga intressekonflikten handlar om ekonomiska resurser – när vad som vore bäst för barn ska vägas mot budgetresurser. Även för sådana situationer saknas mer utarbetade modeller för konsekvensbedömningar. Konventionen föreskriver att staterna ska vidta åtgärder för att genomföra rättigheterna ”med utnyttjande till det yttersta av sina tillgängliga resurser” (artikel 4). Den reella innebörden av det kravet har i alltför liten grad analyserats systematiskt.

Tolkningen av konventionen bör i hög grad baseras på principen om barnets bästa. Den ger inte alltid något entydigt besked om vilka beslut eller åtgärder som är de mest rimliga, men den anger en riktning:

·        Vad som är bra för barn ska ges hög prioritet; ibland vara helt utslagsgivande och i andra fall väga mycket tungt i sammanvägningen av olika intressen.

·        Konsekvenserna av olika handlingsalternativ ska analyseras seriöst och – när det gäller beslut av myndigheter och institutioner – kunna redovisas.

·        I processen skall barnet/barnen få möjlighet att säga sitt. Dessa åsikter ska väga tungt i sammanvägningen.

·        Föräldrar och vårdnadshavare är de som till vardags säkerställer att barnen får sina rättigheter respekterade. När hemmiljön inte fungerar till barnets bästa bör samhället erbjuda stöd och vid behov skydd.

·        Tvister som berör barn och föreläggs en rättslig instans ska hanteras med barnets bästa som ledstjärna. Processerna ska anpassas så att barns åsikter kan komma fram, sammanställningen av fakta vara grundlig och möjligheten till överprövning finnas.

·        Politiska organ och verkställande myndigheter har ett ansvar för att bygga ett barnvänligt samhälle.

 

En längre analys av tolkningen och implementeringen av principen om barnets bästa publicerades som en bilaga i Barnrättighetsutredningens betänkande (SOU2016:19).

Att hota Tyskland med EU-domstolen är inte o’key

En tvist har uppstått mellan den svenska och tyska regeringen om tolkningen av en viss EU-regel om migration. Konkret skulle det gälla cirka 700 flyktingar som kommit till Sverige via Tyskland. Nu vill justitiedepartementet att de ska skickas tillbaka till Tyskland för tillståndsprövning där.

Det har inte välkomnats i Berlin. Och samtidigt har justitieminister Morgan Johansson hotat med att i sista hand föra frågan till EU-domstolen i Luxemburg.

Detta är faktiskt inte o’key, som en viss statsminister brukar säga.

Det handlar om den så kallade Dublin-förordningen vars bärande idé har varit att flyktingar som kommer till EU ska registreras och få sin tillståndsansökan prövad i det första EU-land de kommer till. Flyktingar som reser vidare inom EU skulle kunna sändas tillbaka till det första landet.

Det systemet har kollapsat. Länder som låg vid unionens yttre gräns – Grekland, Cypern, Italien, Malta och Spanien – har under flera år påpekat det orättvisa i att just de skulle bära en så stor del av ansvaret för EU:s  flyktingmottagande.

Särskilt utsatt blev Grekland med resultat att asylprocessen där totalt bröt samman.  Europa-domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg beslöt då att inget EU-land i fortsättningen fick sända flyktingar tillbaka till det landet. Därmed var första-land-principen bruten.

När många flyktingar lyckades ta sig till Europa i höstas välkomnades de i Tyskland för tillståndsprövning. Tyskarna gjorde inga försök att skicka dem tillbaka till andra länder som flyktingarna färdats igenom innan de nådde tysk mark.

Svenska företrädare vid EU-mötena har också noterat att Dublin-förordningen måste bytas ut mot ett annat system som säkerställde en mer rättvis fördelning av ansvaret mellan EU-staterna.

Men detta dödförklarade Dublin-system tillåts alltså nu bli en tvistefråga mellan de två länder som borde ha allt intresse av att hålla samman mot de krafter som reser taggtrådsstängsel och skjuter tårgas mot flyktingarna.

Det finns också en mänsklig dimension i detta. Nyligen talade jag med en flykting på förläggningen i Björklunda, Gotland som just fått en kallelse från Migrationsverket om att inställa sig för utvisning till Tyskland. Han var djupt chockad. Jo, han hade blivit registrerad när han passerade Tyskland men hans avsikt hade hela tiden varit att ta sig vidare till Sverige – det var här han hade familjekontakter och hopp om en framtid.  

Det är möjligt att den svenska tolkningen av Dublin-förordningen ligger närmare idén bakom regelverkets ursprungliga upplägg. Tyskarnas version är att de visserligen registrerat de flyktingar det handlar om men att dessa därefter inte ansökt om asyl eller skydd i annan form – i Tyskland går processen i två steg. Den svenska hållningen är att det är själva registreringen som är det avgörande steget. Men oavsett vilken tolkning är den mest korrekta – detta är en pinsam diskussion.

Vill regeringen verkligen ha en tvist med just Tyskland i den nuvarande situationen? Vem vinner på att vi försöker väcka liv i den misslyckade Dublin-förordningen? Vill vi starta en process som bara kan leda till att flyktingar kastas från det ena landet till det andra? Är detta en rimlig prioritering i den nuvarande europeiska krisen? Är det en rimlig användning av migrationsverkets hårt ansträngda resurser att det ska jaga upp personer som tyskarna inte anser att de har ansvar för?

EU:s flyktingkris: rättsvidriga kompromisser måste undvikas

Senare i veckan ska EU-rådets president Donald Tusk lägga fram en detaljerad plan om hur den preliminära uppgörelsen med Turkiet om flyktingarna ska genomföras.

Han förväntas beskriva hur toppmötets beslut förra veckan ska genomföras i praktiken – och samtidigt ta hänsyn till kravet om att den internationella flyktingrätten ska respekteras. Det senare var Stefan Löfvens förslag som fördes in i beslutsdokumentet.

Det låter som en omöjlig uppgift. Beslutet vid toppmötet om att alla flyktingar som lyckats ta sig till Grekland ska skjutsas tillbaka till Turkiet skulle oundvikligen leda till massiva kränkningar av rätten att söka asyl.

Tusk har sagt att Turkiet måste ses ett ”säkert” land i meningen att flyktingar där kommer att få ett bemötande inom den internationella rättens ram. Men så är det inte. Turkiet har inte ens fullt ut lovat respektera Genève-konventionen om flyktingars rättigheter. Den turkiska staten har ratificerat detta fördrag med en helt avgörande reservation: den åtar sig att respektera konventionen enbart för europeiska flyktingar.

Andra nationaliteter kan inte räkna med att få sina rättigheter respekterade i Turkiet. Detta är inte bara en formsak, den hållningen har redan tidigare varit ett stort problem. Deportationer har skett av personer som varit svårt förföljda i sina hemländer.

Toppmötet avsåg uppenbarligen att göra det möjligt för syrier att söka en fristad inom EU. Men vad kommer att hända med asylsökande från andra länder i Mellanöstern eller från Afghanistan. Eritrea eller Somalia? Skulle deras ansökningar ens tas emot?

Ett av de obehagliga inslagen i den preliminära uppgörelsen var idén om en ”byteshandel” med flyktingar. För varje deportation av en flykting till Turkiet ska EU ta emot en syrisk flykting därifrån. Varför ska en skyddsbehövande person i ett turkiskt flyktingläger vara beroende av om EU deporterar andra flyktingar från Grekland? Denna modell är förstås ett hån mot de principer om individuell prövning på sakliga grunder som ligger bakom internationell flyktingrätt.

Toppmötet klargjorde inte hur samarbetet mellan potentiella värdländer inom EU och turkiska myndigheter skulle organiseras i asylprövningen av syriska sökande. Är avsikten att EU-länder skulle sätta upp kontor på turkisk mark för att processa ansökningar?

Påfallande är att UNHCR, FN:s expertorgan om flyktingar, involverats så litet i EU:s överläggningar. Detta har tyvärr blivit ett mönster och kommit att bidra till EU:s politiska kris i frågan.

En ambition bakom toppmötets preliminära överenskommelse var förstås att få ett stopp på de livsfarliga båtfärderna från Turkiet till de grekiska öarna. Signalen skulle vara att sådana försök att nå EU inte längre förde desperata flyktingar närmare målet. Därmed skulle marknaden för smugglarna torka ut.

Men erfarenheten hittills är att när en väg stängs så upphör inte flyktingarnas försök att finna en fristad. Risken är att nya ännu farligare vägar kommer att sökas av desperata människor. Och att smugglare kommer att fortsätta sin verksamhet men kräva ännu högre belopp.

Vad som krävs är att det öppnas lagliga vägar för skyddsbehövande människor att söka asyl. Det är inte bara smugglarna som har ett ansvar för drunkningarna i Medelhavet, det har också de länder som skapat en marknad för smugglarna genom att försöka täppa till flyktingarnas möjligheter att nå fram.

De beslut som fattats i Sverige och en rad andra länder om att begränsa möjligheten till familjeåterförening har varit ytterligare en metod att stänga de lagliga vägarna. De drabbade är inte minst kvinnor och barn, tusentals av dem nu strandade i norra Grekland och som nu sannolikt kommer att deporteras tillbaka till Turkiet.

EU har ekonomiska och andra materiella resurser att klara ett omfattande flyktingmottagande. Dagens situation vore inte så allvarlig om samtliga medlemsstater vore beredda att ta sitt ansvar. Problemet är politiskt, djupa värderingsskillnader har blottlagts och drivit EU till kris.

Kompromisser som kränker internationell rätt, inklusive tidigare EU-överenskommelser, är inte en lösning. Nej-sägarna bör mötas av en tydlig hållning. De som reser taggtrådsstängsel och skjuter tårgas mot flyktingarna platsar inte inom Schengen-samarbetet.

 

Kriget i Syrien har drabbat palestinska flyktingar ohyggligt svårt

                                                                                                                 Foto: UNRWA

Ett enda foto kan skapa plötslig insikt om den mänskliga katastrofen. Det kan skaka om i breda kretsar, väcka medlidande med offren och en gränslös ilska mot krigets ansvariga. Men den reaktionen, hur stark den än var, tenderar likafullt att klinga bort efter en tid.

En sådan bild togs i det palestinska flyktinglägret Yarmouk utanför Damaskus för två år sedan och publicerades i media över hela världen. Den fångade den kollektiva nöden bland de många flyktingarna. Dess påverkan var så stark att det väckte spekulationer om att fotot kanske var manipulerat; det gjordes t.o.m. undersökningar för att pröva dess äkthet.

Fotot var förstås äkta. Men dess budskap har med tiden trängts undan av andra reportage och en engagemangs-fatigue inför lidandet i Syrien. Men för personerna i flyktinglägret den dagen 2014 har det ohyggliga bara fortsatt. Lägret har belägrats av syriska styrkor och invaderats av Daesh-förband. Många av invånarna har lyckats fly till andra områden i närheten av Damaskus eller till Libanon. Andra har inte haft möjlighet att lämna.

FN:s organ för de palestinska flyktingarna, UNRWA, rapporterar om den förvärrade nöden för dem som är kvar i Syrien. Sjukdomar sprids då vattnet är orent och det saknas tabletter för rening eller bränsle för att koka vatten. Särskilt barn och äldre drabbas.

UNRWA försöker bistå de nödställda med humanitär hjälp och når en del, men inte alla. Kriget rasar fortfarande i dessa områden och vissa byar kan inte nås med biståndstransporter. Där råder ren svält.

De som lyckas ta sig över gränsen till Libanon har knappast kommit till ett himmelrike. De får trängas med över en miljon andra flyktingar. De kan få ett uppehållstillstånd om de skriftligen utfäster sig att inte söka arbete. Tillstånds-dokumentet kostar pengar och måste förnyas periodvis.

När jag besökte palestinska flyktingar nyligen i Libanon klagade många över att de nu inte längre hade pengar att betala för en förlängning av tillståndet och nu riskerade de att bli fångade av polis och straffade för illegal vistelse i landet.

Libanesiska myndigheter vill inte se framväxten av nya flyktingläger. De som nu kommit från Syrien har varit hänvisade till att försöka flytta in hos släktingar eller hyra in sig hos lokalbefolkningen. Palestinierna ses i breda kretsar i Libanon som oönskade. De upplevs störa den känsliga etnisk/religiösa balansen i ett politiskt system som redan förlamats av djupa motsättningar. Minnena från den tid då palestinska grupper etablerade en ”stat i staten” lever kvar och gör att just palestinierna bland flyktingarna har en särskilt svår situation.

Många av dem jag pratade med var desperata och undrade hur de överhuvudtaget skulle klara sig. De besparingar de lyckats ta med sig var slut och de fick inte arbete. En del gjorde det ändå, för usel betalning och med en ständig rädsla för att bli ertappade.

Deras önskan var förstås att det skulle bli möjligt att flytta tillbaka till Syrien igen men så länge det inte var möjligt ville de flesta att de skulle få normala mänskliga rättigheter i Libanon. Några, men inte många, talade om att försöka komma till Europa. Trots att de var mycket medvetna om riskerna med att ta sig från Turkiet till Grekland och svårigheterna att få stanna i något EU-land.

Min reaktion: vi måste ge mer stöd till UNRWA och de andra organisationer som försöker bistå dessa oerhört utsatta människor. Deras mänskliga rättigheter har kränkts långt efter det att vi reagerade på bilden från Yarmouk.  

 

Europarådet kritiserar vräkningarna av de romska migranterna

Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter har i ett kritiskt brev till svenska regeringen tagit upp frågan om avhysningarna – vräkningarna – av utsatta EU-medborgare. Kommissionären Nils Muiznieks begär information om vilka åtgärder svenska regeringen tänker vidta för att undvika hemlöshet bland de romska migranterna. Vidare vill han veta vad som kommer att göras för att säkerställa att oundvikliga vräkningar genomförs på sätt som till fullo respekterar mänskliga rättigheter.

Det brevet var avsänt från Strasbourg den 26 januari. En knapp vecka senare presenterade regeringens nationelle samordnare, Martin Valfridsson, sin rapport om de utsatta besökarna från Rumänien och Bulgarien – de flesta av dem romer. Den gav knappast de svar som kommissionären var ute efter. Rapporten pläderade för snabbare och effektivare avhysningar och rekommenderade att kommunerna inte skulle erbjuda något alternativ för övernattning. Mänskliga rättigheter var inte temat i den rapporten.

Ett par veckor senare sänder statsrådet Åsa Regnér regeringens svar till kommissionären. Det hänvisar till samordnarens rapport och meddelar att regeringen ska överväga hans förslag i en nära framtid. I övrigt skriver Regnér om kommunernas autonoma ställning och redogör för EU-reglerna om rätten till närvaro för medborgare från andra EU-länder – fakta som förstås är kända i kommissariens kontor. Desto tunnare är svarsbrevet om det som var kommissariens huvudpunkt: om de genomförda avhysningarna verkligen lever upp till internationella normer för de mänskliga rättigheterna.

Kommissionären hänvisade till Europarådets konvention om sociala rättigheter – Sociala Stadgan – som Sverige förstås ratificerat. Han påpekar i sitt brev att det strider mot denna konvention att vräka människor så att de blir hemlösa. Han påminner om att den kommitté som övervakar respekten för Sociala Stadgan betonat att om en vräkning bedöms som nödvändig måste den genomföras med respekt för de berörda personernas värdighet och med beaktande av regler som skyddar de enskildas rättigheter.  Vidare ska alternativt boende föreslås.

Han refererar vidare till att kommittén särskilt understrukit att dessa villkor också gäller för fall med migranter, oberoende av deras legala status eller hur länge de kan stanna i landet. Med andra ord: villkoren är relevanta i bemötandet av de besökande EU-medborgarna.

Varken Muiznicks eller Europarådets sociala kommitté menar att folk ska få upprätta läger på privat mark eller andra olämpliga platser. Deras hållning är att sådana situationer helst bör förebyggas. Men när detta inte skett så handlar det om att lösa den uppkomna situationen på ett humant och konstruktivt sätt. De som måste flytta bör få tydlig – och för dem förståelig – information om att de inte kan bo kvar. Och det kanske viktigaste: det bör föras ett samtal om rimliga alternativ för övernattning.

På samtliga dessa punkter har det brustit i en rad fall. Informationen till besökarna har inte fungerat, alltför litet har gjorts för att överbrygga språkbarriärer.  Ansvariga myndigheter har inte sällan haft en avog, negativ hållning till de frivilliga organisationer som försökt bistå besökarna – och därmed missat möjligheten till konstruktiv dialog med EU-medborgarna.

Vissa ingripanden har – helt onödigt, enligt min mening – utformats som omfattande, kostsamma polisaktioner och genomförts med påtaglig brutalitet. Madrasser, sängkläder och andra av besökarnas personliga tillhörigheter – i något fall även livsuppehållande medicin – har samlats upp och fraktats bort. Även begagnade husvagnar har konfiskerats.

Något verkligt alternativ för övernattning har inte erbjudits. I en del kommuner finns visserligen tillfälliga härbärgen för ”evakueringsboende” som drivs av frivilliga organisationer i en medmänsklig anda. Men bidragen från det offentliga är så utformade att besökarna inte kan stanna mer än vanligtvis högst fem nätter. Sen körs man på porten.

Frivilligorganisationen HEM i Stockholmsområdet har vädjat om att åtminstone någon plats skulle kunna öppnas där besökarna skulle kunna ställa en husvagn eller resa ett tält. Det finns idéer om enkla boenden – några av dem diskuteras nu för att möta flyktingarnas behov – för vilka även EU-besökarna skulle vara beredda att betala en mindre penning. Men hittills föreningen HEM inte fått något positivt svar. I stället har avhysningarna i Stockholmsområdet trappats upp.

Det finns positiva undantag. I Lund, Helsingborg och några andra kommuner har ett rimligt alternativt boende gjorts möjligt. I de kommunerna har samarbetet varit konstruktivt mellan de lokala myndigheterna och frivilliga grupper. Även i Göteborgs kommun har gjorts seriösa försök att utveckla en meningsfull dialog med grupper som värnat om besökarnas mänskliga rättigheter. Jag hade väntat mig att dessa försök skulle uppmuntras av den nationelle samordnaren.

När Åsa Regnér i sitt (engelska) svarsbrev till Muiznicks utlovade att regeringen nu skulle överväga samordnarens förslag skrev hon ordet ”förslag” i singularis (proposal). Det tyder på att hon avser det enda konkreta förslag som Valfridsson lämnade i slutet av sin rapport: att Länsstyrelsen i Stockholms län skulle få ett samordnande ansvar för frågan.  Detta är okontroversiellt. Vad som borde diskuteras är i stället själva inriktningen i Valfridssons rapport – som faktiskt missar just det som kommissionären pekar på.