Nedmonteringen av demokratin sker med systematik

Mönstret är tydligt. När högerpopulistiska partier får makt börjar en systematisk urholkning av demokratin.  De har en strategi, vallöften genomdrivs och det med skrämmande konsekvens.

Det är den lärdom vi måste dra från den senaste tidens politiska utveckling i bl.a. Ungern, Polen, Turkiet och Ryssland. Vad som nu händer i de länderna antyder vad som kan ske om den aggressiva populismen får ytterligare spridning på den europeiska kontinenten.

När Viktor Orban kom tillbaka som premiärminister i Ungern 2010 fattades en serie dramatiska beslut i syfte att centralisera makten – till honom själv och hans lojala inre krets.

I ett tal förra sommaren deklarerade han sin hållning till demokratin. Hans vision var en ’illiberal demokrati’. Vad han avsåg var att de styrande visserligen skulle tillsättas genom fria val men att de valda sedan inte skulle få sin maktutövning begränsad av olika juridiska och andra institutioner. Syftet var effektivt styre. I samma tal nämnde han Vladimir Putin och Tayyip Erdogan som förebilder.

De illiberala populisterna agerar enligt ett tydligt mönster. De tar över eller slår ut institutioner som skapats som demokratins vakthundar. De upphäver strukturer eller processer som beslutats i demokratisk ordning för att sätta vissa gränser för själva maktutövandet, för att garantera att minoritetsröster blir hörda och att för att maktmissbruk ska stävjas. Populisterna vänder sig emot den beprövade maktfördelningen mellan den exekutiva regeringen, den lagstiftande parlamentariska församlingen och det oberoende rättsväsendet.

Domstolarna har tenderat att vara den första måltavlan. De kan knappast avskaffas helt, men väl tyglas, har varit idén. Genom sin breda majoritet i parlamentet kunde Orban ändra författningen och därmed författningsdomstolens befogenheter och sammansättning. Polens Jaroslav Kaczinski har försökt driva på i samma riktning. Erdogan har i praktiken slagit sönder stora delar av rättsväsendet. Donald Trump hade knappt flyttat in i Vita huset förrän han stämplade en självständig domare som en ”so called judge”. Allt detta följer den populistiska logiken: domstolarna ska inte kunna hindra ledarens maktutövning, han företräder ju ”folket”.

Obderoende media måste enligt samma logik undermineras. Trump förklarat krig mot vissa självständiga medier som han utpekar som ”enemies of the American people”. I Turkiet har hela medielandskapet förändrats under senare år. Intressen nära Erdogan har köpt upp tyngre medieföretag och ett drygt hundratal obekväma journalister har fängslats. I Ungern har en repressiv medielag antagits och det statliga medieorganet getts mycket omfattande makt över hela medielandskapet, inklusive genom övervakning av innehållet i de privata medieföretagens produktion. Hundratals journalister har avskedats. I Ryssland kämpar likaså några få ännu oberoende medieproducenter mot ett klimat som alltmer präglas av patriotisk propaganda och journalistisk ofrihet.

Enskilda organisationer i civilsamhället har blivit ett annat offer för de populistiska regimerna. Mest drabbade har varit oberoende grupper som arbetar med mänskliga rättigheter. Särskilt de med internationella kontakter står under uppsyn, utsätts för hotelser eller stämplas som landsförrädare. I flera länder, bl.a. i Ryssland och Ungern, används nu uttrycket ”främmande agenter” mot rättighetsaktivister, deras situation har blivit alltmer prekär.

Det är ingen slump att de auktoritära populisterna slår ned på det oberoende rättsväsendet, media- och yttrandefriheten och det självständiga civilsamhället. De vill inte möta argumenten mot deras unkna nationalism, främlingsfientlighet och förakt för den representativa demokratin.

Just därför måste vi avslöja mönstret i deras strategi och dess förödande konsekvenser.

Innan det är för sent.

Thomas Hammarberg

(Denna artikel har också pub)licerats på Dagens Arena

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ny intifadah? Netanyahu & Trump leker med varandra – och elden

Knappt hade Donald Trump stegat in i Vita huset förrän den israeliska regeringen började en serie utspel för att fördjupa den bosättningspolitik som FN:s säkerhetsråd nyligen fördömt.

På ett bräde har nu klartecken getts för inte mindre än 2500 nya bosättarhem kring Jerusalem och på Västbanken. Benjamin Netanyahu uttalade att ”vi bygger och vi kommer att fortsätta att bygga”. Det rapporteras också att han beslutat att ta bort alla restriktioner för byggande i östra Jerusalem som hittills försvårats och delvis hindrats av protester utifrån inte minst från Obama-regeringen.

Några sådana pekpinnar behöver Netanyahu inte längre vänta från Washington. Trots – eller tack vare? – alla varningar från andra regeringar säger Trump sig besluten att genomföra flyttningen av ambassaden till Jerusalem. Han har nominerat en bosättarextremist som sin ambassadör till Israel och utsett sin svärson – som finansierat en extremgrupp bland bosättarna – som särskild ”fredsförhandlare”.

Säkerhetsrådets beslut om bosättningspolitiken var förstås inte i linje med det samspel som Trump redan då inlett med Netanyhahu, men det speglade faktiskt en världsopinion. Bland dem som stödde resolutionen fanns länder som Netanyahu själv strax innan hade beskrivit som Israels vänner. Och USA under förra styret valde som bekant att för en gångs skulle inte kasta in livbojen till den Israeliska högerregeringens förmån.

En större fredskonferens i Paris för ett par veckor sedan med ett sjuttiotal regeringar närvarande ställde sig bakom säkerhetsrådet trots varningar och protester från Netanyahu och Trump – som även då uttalade sig trots att han ännu inte tillträtt.

Situationen har förvärrats ytterligare när ledande medlemmar i den israeliska regeringen nu kräver att stora delar av Västbanken ska annekteras. Ett nytt Orwellskt ord har börjat användas som en beskrivning av den lösning som kunde ges palestinierna i stället för en egen stat: ”State-minus”. Vad som uppenbarligen avses är något liknande de maktlösa bantustan-områden som fanns under apartheid-tiden i Sydafrika.

Varje någorlunda objektiv och insiktsfull bedömare av dagens situation i denna del av Mellanöstern vet att risken för en ny intifadah nu är överhängande. Förhoppningarna om fred var redan tidigare minimala, och kommer efter denna senaste utveckling med all sannolikhet att upplevas som totalt grusade – inte minst av den yngre generationen palestinier.

Netanyahu och Trump ignorerar folkrätten, vädjanden från stora delar av världssamfundet, folkrätten, palestiniernas mänskliga rättigheter – och faktiskt också Israels bästa. Vad de nu håller på med är inget annat än en oerhört farlig lek med elden. Det krävs sannerligen en snar, samlad och stark reaktion mot denna vanvettiga galenskap. Också från oss.

 

Förbud hjälper inte utsatta EU-medborgare – sånt prat är hyckleri

Åter krävs att tiggeri ska förbjudas. Flera av argumenten bortser från de mänskliga konsekvenserna, men ett av dem är dessutom anmärkningsvärt hycklande. Det är påståendet att kriminalisering skulle hjälpa dem som nu tigger. Alltså, för deras eget bäste borde polismakten ingripa om de skulle ha fräckheten att vädja om en slant från oss andra.

Nu senast var det riksdagsledamoten Cecilia Magnusson (M) som i radions ”Studio ett” gavs tillfälle att – oemotsagd – driva den linjen. Hon är emellertid inte ensam, samma argument har brukats av Expressens ledarskribent Anna Dahlberg och Svenska Dagbladets Per Gudmundson.

När vi tillåter tiggeriet, menar de, så permanentar vi ”tiggarnas” ovärdiga verksamhet. De fastnar i tiggeriet i stället för att söka ett riktigt jobb. Och de förblir dessutom ett dåligt föredöme för sina barn. Ja, så låter det.

Nu är inte denna förmenta omsorg om ”tiggarna” det enda argumentet för dessa förbudsivrare. Det är helt uppenbart att det i första hand handlar om att slippa se dessa personer i vår närmiljö. De upplevs som irriterande eller direkt störande. Med ett förbud skulle vi få bort dem.

Om någon skulle tycka den attityden vore alltför brutal mot utsatta människor så känns det ju bra att kunna påstå att kriminaliseringen hjälper dem att starta ett nytt liv. Vi tycker ju synd om dom, sade Magnusson.

Detta är ett hyckleri som inte tål minsta kritiska granskning.

De människor förbudsivrarna talar om är de EU-medborgare som kommit från Rumänien och Bulgarien – en majoritet av dem romer. De är målgruppen, inte andra som tigger.

De som känner till dessa besökares förhållanden i hemländerna kan inte vara förvånande över att en del av dem söker sig utomlands under vissa perioder för att försöka få medel till familjens försörjning.

Situationen hemma är för många oerhört svår. Det handlar om den djupaste fattigdom, ren misär. Och dessutom om en marginalisering och en systematisk diskriminering som för många av dessa människor spärrar möjligheterna till jobb.

Förmyndande tillrop här om att de borde åka hem och jobba är därför totalt meningslösa och till noll hjälp. Arbetsmarknaden är helt enkelt inte öppen för dem. De som kommer hit vet varför det gör så; de har sina skäl. Men Cecilia Magnusson och hennes meningsfränder idiotförklarar dem, de menar sig veta bättre än dem själva om vad som är bra för dem.

I radiosamtalet häromdagen menade hon att ett förbud här skulle pressa myndigheterna i hemländerna att hjälpa dessa människor.  Också detta är rena fantasin. Den sannolika effekten av ett svenskt förbud är att det skulle förstärka de antiziganistiska, rasistiska krafterna i hemländerna (”även svenskarna har nu insett att romerna inte kan behandlas som andra”).

Vill vi bidra till de reformer som krävs i hemländerna – och det bör vi absolut försöka göra – då är det andra vägar som måste prövas: via såväl EU och som en bilateral dialog av det slag som redan inletts. Ett förbud skulle inte underlätta de försöken, snarare tvärtom.

EU-medborgarnas tillvaro här är slitsam och mycket påfrestande, inte minst den här årstiden. Ändå finns en underström i förbudsivrarnas argumentation om att de som tigger inte vill göra rätt för sig, inte jobba. De tankarna visar bara att de aldrig bekymrat sig om att kommunicera med någon av dessa besökare.

Deras identitet är inte att vara ”tiggare” (det är därför jag citerar det ordet). Att vädja om en allmosa är för dem sista utvägen. Alla jag pratat med har sagt att de vill arbeta, att de hoppats få någon form av jobb, om än tillfälligt, när de reste hit. Några få har också fått ströjobb.

Men de flesta har fått lita till insamling av pantburkar och någon peng då och då från dem av oss som fortfarande envisas med att se dessa besökare som medmänniskor.

I grunden handlar allt detta om vår människosyn. Tror vi att repression löser de fattigas problem? Vill vi verkligen ha ett samhälle där det är förbjudet att vädja om hjälp?

Barnkonventionen blir svensk lag – men först efter seriöst förarbete

FN:s barnkonvention bör bli svensk lag, föreslog en statlig utredning för ett halvår sedan. Det var ingalunda en överraskning. Redan den röd-gröna regeringsförklaringen hösten 2014 hade slagit fast att denna konvention skulle inkorporeras (den juridiska termen för den åtgärden). Allt tydde på att allianspartierna instämde.

Betänkandet från Barnrättighetskommittén har nu granskats av en rad remissinstanser. Majoriteten är positiva till inkorporeringen, inte minst Barnombudsmannen, UNICEF i Sverige och Rädda Barnen – alltså aktörer med påtaglig erfarenhet av arbete för barns rättigheter.

Men några tyngre remissinstanser inom eller nära rättsväsendet har gått emot utredningen – och därmed politikerna. Bland dem finns Kammarrätten i Stockholm och Justitieombudsmannen.

En del av de kritiska instanserna knackar på redan öppna dörrar. Det gäller t.ex. om nödvändigheten av att utarbeta en oomtvistad och auktoritativ översättning av konventionstexten innan den kan inkorporeras. Detta var ett av förslagen från utredningen.

Intressantare är kritikernas åsikt om att det vore direkt oklokt att inkorporera konventionen. I stället, menar de, borde relevanta delar av konventionen kunna transformeras till brottsbalken, förvaltningslagen, utlänningslagen eller annan existerande lagstiftning. Det är också den metod som hittills använts för att säkra att svensk lag är ”fördragskonform”, alltså återspeglar sådana internationella fördrag.

Utredningen undvek att ställa de två metoderna – inkorporering och transformering – mot varandra. Den rekommenderade i stället bägge två parallellt. Vid sidan om inkorporeringen borde relevanta speciallagar kompletteras med krav uttryckta i konventionen – klädda i svensk juridisk språkdräkt. Det skulle också, skrev kommittén, kunna underlätta den konkreta tolkningen av konventionen som helhet.

Just svårigheten av tolka artiklarna i konventionen är huvudargumentet i kritikernas remissvar. De påpekar med all rätt att konventionen i långa stycken inte är skriven som en typisk, konkret lagtext. Flera artiklar innehåller principer som ska vara vägledande för bedömningen av vilka åtgärder som vore lämpliga.

De artiklarna kan därmed upplevas som oklara och det kan i sin tur väcka oro för att en inkorporering skulle leda till att svåra tolkningsfrågor av politisk karaktär överlämnades till domstolar.

Det problemet diskuteras självfallet Barnrättighetskommittén. Den betonade vikten av mer satsning på utbildning och information för att fördjupa kunskapen om konventionen. Utredningen hänvisade också till att den FN-kommitté som övervakar genomförandet av konventionen också utfärdar s.k. Allmänna kommentarer som just tolkar de enskilda artiklarna.

Ändå är det uppenbart att mer eftertanke och förberedande arbete krävs innan det är dags för en proposition om att göra Barnkonventionen till svensk lag. Barnrättighetskommittén började ett sådant arbete genom analyser av fyra aspekter: barn i migrationsprocessen; stöd och service till barn med funktionsnedsättning; barn som bevittnat våld i familjen; och barn som själva utsatts får våld.

Analyserna gav väsentlig information om vad som skulle krävas för ett mer effektivt stöd till utsatta barn. Den kartläggningen bör kompletteras genom analyser inom andra områden.

Normalt brukar nya lagar backas upp av ”förarbeten” som ger vägledning för hur de ska tillämpas. Något liknande behövs också inför inkorporeringen av Barnkonventionen.

En expertgrupp skulle kunna tillsättas för att dels identifiera vilka normer i konventionen skulle kunna transformeras till existerande lagstiftning; och dels komma med förslag till vägledning om hanteringen av konventionens principer.

Det gäller t.ex. principen om barnets bästa eller barns rätt att bli hörda i frågor som berör dem. Den rättsliga dimensionen av artikeln om att ”det yttersta av tillgängliga resurser” ska avsättas för barnens rättigheter är en annan aspekt som kräver analys.

Förslaget om inkorporering skulle innebära något av ett systemskifte i hur Sverige relaterar till internationella rättighetsfördrag. Att det kom att föras fram bottnar säkerligen i en känsla av att konventionen – även om den i folkrättslig mening är bindande för oss – ändå inte riktigt tagits på allvar. Det förhållandet bekräftades också av de analyser som Barnrättighetskommittén gjorde.

Erfarenheterna i Norge av inkorporeringen påverkade kommittén. Där blev ett motsvarande beslut något av en nystart i arbetet att implementera konventionen. Inom rättsväsendet blev det angeläget att verkligen studera och försöka förstå vad den faktiskt krävde.

Förhoppningsvis kan detta bli resultatet också här. Men det vore ett misstag att inte förbereda inkorporeringen noga. Det krävs tydlig vägledning för hur konventionens artiklar ska tolkas i det svenska sammanhanget.

Det är den slutsats regeringen bör dra av de kritiska remissvaren från juristerna.

Thomas Hammarberg

(Expert i Barnrättighetskommittén och tidigare ledamot av FN-kommittén för barnets rättigheter)

Förbudet mot tiggeri löser inga problem – debatten är en pinsam eftergift till högerextremismen

Det ryktas att regeringen nu överväger att kriminalisera tiggande. Civilminister Ardalan Shekarabi har gjort uttalanden som pekar i den riktningen. Han säger att tiggeri inte är en lösning på utanförskap, diskriminering och fattigdom.

Han säger att han inte vill utesluta lokala förbud men ser också ett nationellt förbud som en möjlighet, enligt ett uttalande för Dagens Nyheter.

Om dessa åtgärder skulle avse enbart besökande EU-medborgare från Rumänien och Bulgarien – varav de flesta är romer – eller om förbudet också skulle riktas mot svenska medborgare i nöd framgår inte av rapporteringen.

Ingen har påstått att tiggeriet skulle vara den verkliga lösningen på den misär och det utanförskap som driver en del EU-medborgare hit. Det är ett falskt argument; alla som brytt sig om att studera frågan inser att långsiktiga, hållbara lösningar handlar om grundläggande mänskliga rättigheter och välfärdsreformer i hemländerna.

Däremot är det helt uppenbarat att ett förbud skulle göra dessa människors situation än svårare. Många av dem har trots allt genom de slantar de lyckats samla in här – i muggen men också genom att samla pantburkar – fått det något litet bättre när de återvänt.

En rad exempel finns om hur barnens situation förbättrats vad det gäller det mest elementära. Det är därför flera av ”tiggarna” har kommit tillbaka trots den jobbiga resan och de dagliga påfrestningarna här, inklusive risken att drabbas av trakasserier och rasistiska hatbrott.

Att tillfälligt resa hit och försöka få medel till en viss om än minimal lindring i misären är ett uselt alternativ för dessa personer. Men – och det är själva kärnan i denna fråga – detta är ändå bättre än livet där hemma.

I stort sett alla av dessa besökare jag mött har talat om sina barn. Det är för deras skull de kommer hit i ett desperat försök att ge barnen där hemma en chans till ett bättre liv.

Det kommer att ta tid innan diskrimineringen och utanförskapet där hemma upphör. Fördomarna mot romer i dessa länder är mycket djupa och vitt spridda. Jag har rest där och chockerats av den nästa hatfyllda hållningen till romer i gemen.

Ett svenskt förbud mot dem att här vädja om stöd skulle naturligtvis göra att vi skulle slippa se dem på våra trottoarer. Men detta löser självfallet inte deras problem, själva orsaken till att de kom hit.

Däremot vet vi att kriminaliseringen skulle väcka uppmärksamhet i politiska och andra kretsar i Rumänien och Bulgarien. Min bedömning är att förbudet skulle stärka de antiziganistiska krafterna i dessa länder. Att till och med Sverige tar till en sådan åtgärd för att slippa romska besökare – trots att de också är EU-medborgare – skulle upplevas av alltför många i de länderna som en bekräftelse på att dessa människor inte förtjänar en bättre behandling.

Vi skulle kunna bidra till att den onda cirkeln bryts för denna den mest utsatta minoriteten i Europa. Men bara om vi visar att dessa människor har människovärde och mänskliga rättigheter.

Att vidta repressiva åtgärder för att slippa dem är inte anständigt. Direkt pinsamt är  argumentet att detta på något vis skulle hjälpa dem.

 

 

FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning bör bli svensk lag

Barnkonventionen bör antas som svensk lag, föreslog en statlig utredning nyligen. Inget tvivel kan råda om att den rekommendationen kommer att bli hörsammad. Ledande politiker från bägge blocken har redan visat tummen upp.

Huvudskälet för detta steg är att det skulle ge detta fördrag en starkare ställning inom rättsväsendet men också i det vidare samhället. I och för sig är barnkonventionen redan idag folkrättsligt bindande för Sverige eftersom riksdagen har ratificerat dokumentet. Men det har hänt att beslutsfattare – inom t.ex. migrationsverket – har motiverat negativa beslut om barn med argumentet att konventionen ändå inte är en lag. Nu ska sådana argument inte längre bli möjliga.

Erfarenheterna från Norge när konventionen där gjordes till lag är genomgående positiva. Efter det beslutet fick den helt enkelt en högre prioritet, inte bara inom rättsväsendet utan också i politiken och den allmänna debatten.

När riksdagen fattar beslutet så kommer det att innebära något av ett systemskifte. Med ett enda undantag (Europakonventionen för mänskliga rättigheter) har den svenska metoden hittills varit att artiklar i en ratificerad konvention har transformerats till den svenska lagstiftnigen, d.v.s. de existerande lagtexterna har – när relevant – kompletterats med föreskrifter som återfinnes i respektive konventionen. Den nu föreslagna metoden är att barnkonventionen inkorporeras i sin helt i lagboken.

Med detta steg blir det högst naturligt att 2006 års FN-konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning blir svensk lag.

En utredning bör tillsättas för att i djupet analysera den konventionens förpliktelser och lägga fram rekommendationer om vilka åtgärder som bör vidtas för att backa upp ett beslut om att inkorporera även detta fördrag.

Arbetet med barnkonventionen visade att det krävs en ingående analys av vilka åtgärder som fordras för att genomförandet ska bli kompetent, konsekvent och helt i linje med intentionerna i fördraget. Här blir t.ex. de tolkningar av konventionens artiklar som görs av den övervakande FN-kommittén av stor betydelse. Utbildning av domare och andra jurister i rättssystemet kommer att krävas, liksom för en rad andra tjänstemän inom myndighetssfären.

Precis som i fallet med barnkonventionen kunde frivilliga organisationer påverka såväl innehåll som formulering av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det har gett oss en text som är i högsta grad relevant och som tar upp de verkliga frågorna utan diplomatiska undanflykter. Men det blir viktigt att veta vilka argument som präglade arbetet att utforma texten och vilka principer som bör styra dess genomförande.  

Konventionens tillkomst

Sverige har således redan ratificerat FN-konventionen. Det skedde genom beslut i riksdagen i slutet av 2008, ett beslut som fick laga kraft i början av 2009. Därmed band sig svenska myndigheter för att respektera konventionens principer och normer.

Konventionen markerade en viktig attitydförändring i det internationella samfundet – från att se personer med funktionshinder i huvudsak som objekt för välgörenhet, medicinsk behandling och social skydd till att erkänna dem som jämbördiga sam­hällsmedlemmar med fulla mänskliga rättigheter.

Detta var ett etappmål efter en lång process som startade redan med 1948 års All­männa förklaring om de mänskliga rättigheterna i vilken funktionshindrade nämn­des, men enbart summariskt i en artikel om social trygghet. Sedan dröjde det ända fram till 1975 innan en särskild deklaration (UN Declaration on the Rights of Di­sabled Persons) antogs – men även den präglades av ett tänkande om individens tillkortakommande som själva problemet snarare än av en analys av hur samhället kunde anpassas för att ge utrymme för alla.

Det var först på 1980-talet som det genuina rättighetsperspektivet började anammas i de internationella organen som ett resultat inte minst av opinionsarbete av den frivil­liga handikapprörelsen inom vilken de svenska organisationerna spelade en bety­dande roll. FN antog ett handlingsprogram (World Programme of Action Concerning Disabled Persons) 1982 och ett tiotal år senare, 1993, de viktiga så kallade standard­reglerna (UN Standard Rules on Equalisation of Opportunities for Persons with Disabilities). En särskild funktion som rapportör utsågs för att främja respekten för dessa standardregler och Bengt Lindqvist kom att spela en banbrytande roll i den egenskapen.

Det var viktigt att denna fokuserade inriktning på särskilda regler för att säkerställa funktionshindrades rättigheter inte skulle få till följd att dessa personer ställdes åt sidan i andra processer och organ för de mänskliga rättigheterna – det skulle ju innebära en oavsiktlig diskriminering. Därför var det betydelsefullt att FN-kom­mittén för de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna i en officiell kom­mentar (General Comment 5) preciserade nödvändiga åtgärder för att personer med funktionshinder inte skulle riskera diskriminering utan tvärtom tillförsäkras tillgäng­lighet till alla de rättigheter som den ekonomiska, sociala och kulturella konventio­nen omfattade. För detta krävdes, framhöll kommentaren, positiva åtgärder för att upphäva effekten av funktionssvårigheter – vilket i sin tur krävde extra resurser. Den kommentaren liksom standardreglerna blev viktiga byggstenar i det arbete som kröntes med 2006 års FN-konvention.

 Vad konventionen säger

Själva grundtanken i konventionen stämmer överens med den princip som förfäktats länge av den svenska funktionshinderrörelsen: att utmaningen är att säkerställa samhällets förmåga till anpassning så att alla till fullo kan ta del av sina rättigheter. Konventionen preciserar ett antal principer som var tänkta som vägledning för tolk­ningen av de substantiella artiklarna – och deras implementering i den konkreta verkligheten:

  •        Respekt för den enskildes värdighet, frihet att själva fatta beslut och göra val och oberoende.
  •        Icke-diskriminering.
  •        Fullt och meningsfullt deltagande i samhällslivet.
  •        Respektför olikheter och accepterande av personer med funktions­hinder som del av vår mänskliga mångfald.
  •        Lika möjligheter.
  •        Tillgänglighet.
  •        Likställdhet mellan män och kvinnor.
  •        Respekt för kapacitetsutvecklingen (evolving capacity) hos barn med funk­tions­hinder och respekt för rätten för barn med funktions­hinder att vara sig själva.

Konventionen inkluderar i sin definition av personer med funktionsnedsättning bl.a. ”personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar, vilka i samspel med olika hinder kan motverka deras fulla och verkliga deltagande i samhället på likavillkor som andra”.

Att förhindra diskriminering innebär, enligt konventionen, inte bara att undvika negativ särbehandling utan också att vidta positiva och förebyggande åtgärder för att säkerställa allas mänskliga rättigheter, bl.a. konkreta insatser för att skapa brett medvetande i samhället om personer med funktionsnedsättning och respekt för dem och deras rättigheter.

Konventionen betonar att personer med funktionshinder måste ges möjlighet till ett oberoende liv och tillgänglighet för att kunna delta fullt ut i alla livets aspekter. Staterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att personer med funktions­hinder har tillgång till fysisk miljö, transporter, information och kommunikations­teknologi – och till andra möjligheter och service som finns tillgänglig eller erbjuds allmänheten.

En annan artikel i konventionen kräver likhet inför lagen och att personer med funk­tionshinder inte ska berövas sin juridiska besluträtt (legal capacity). Åtgärder ska vidtas för att erbjuda dem tillgång till det stöd de kan behöva för att utöva sin juri­diska beslutsrätt. Sådant stöd måste förenas med skyddsregler (varav några precise­ras i konventionstexten) så att stödpersoner inte ges möjlighet att missbruka förtro­endet. 

Andra artiklar handlar om positiva rättigheter inom själva rättsväsendet, rätten till utbildning och bästa möjliga hälsa, habilitering och rehabilitering, rätten att delta i allmänna val samt rätten till arbete och till att ta del av och bidra till kulturella akti­viteter.

Konventionen ställer långtgående krav på samhället för att garanterna mänskliga rättigheter också för personer med funktionshinder. Själva grundtanken om att sam­hället måste vara berett att besluta om anpassningsåtgärder för att de enskilda indi­vidernas behov ska kunna tillgodoses, beskrivs i texten som ”rimlig anpassning” (reasonable accommodation). En realistisk försiktighet avspeglas i en formulering om att sådana åtgärder inte bör vara disproportionerliga eller kräva orimliga bördor för andra.

I ett fristående tilläggsprotokoll till konventionen öppnas möjligheten till individu­ella klagomål från den enskilde eller grupper – eller deras ombud – när de upplever att de rättigheter som föreskrivs i konventionen har kränkts i deras fall. Även detta instrument har trätt i kraft och kan utnyttjas av medborgare i en stat som ratificerat. Eftersom Sverige har ratificerat protokollet kan således personer i vårt land – eller deras ombud – inlämna klagomål till FN-kommittén om kränkningar i strid med konventionens normer.

 Internationellt åtagande, nationellt genomförande

De internationella konventionerna om mänskliga rättigheter träder i kraft när ett visst antal medlemsstater har ratificerat dem. Idén är att dess artiklar skall ses som bin­dande för de stater som ratificerat. En internationell kommitté tillsätts för att upp­muntra konkret genomförande av dess principer och substantiella artiklar (kommit­tén i relation till konventionen om funktionshindrades rättigheter har numera 18 medlemmar, samtliga valda i sin kapacitet som oberoende expert).

Till den ska medlemsstaten insända regelbundna rapporter (vart fjärde år) om vilka åtgärder som vidtagits för att förverkliga konventionens krav. Det är också möjligt för organisationer inom civilsamhället att sända in ”alternativrapporter” till kommittén med fakta, analyser eller andra slutsatser som kanske skiljer sig från respektive regerings rapport.

Sådana bidrag är till stor hjälp för kommittén och bör ges hög prioritet av relevanta organisationer; de rapporterna tenderar att påverka den utfrågning som kommittén har med representanter för regeringen i ett senare skede. När kommittén haft sitt möte med regeringsföreträdare så sammanfattar den sina intryck och rekommendationer i ett särskilt, offentligt dokument (Concluding Observations). Tanken är att det doku­mentet ska ligga till grund för fortsatt reformarbete fram till dess att det är dags för nästa rapport fyra år senare.

Konventionen är en internationell överenskommelse mellan de stater som ratificerat. I princip är därför kränkningar av de rättigheter den tar upp – förutom kränk­ningen av den drabbade enskilde – också att ses som ett kontraktsbrott gentemot övriga fördragspartners (länder som ratificerat). Den internationella dimensionen är också ett argument för bistånd från mer bemedlade stater till andra i syfte att för­verkliga konventions krav.

Men tyngdpunkten ligger förstås på förväntningarna om kraftfulla insatser inom respektive fördragsstat för att genomföra de reformer som konventionen kräver. Ett krav är att det etableras ett system för insamling av data och produktion av statistik som ökar den konkreta kunskapen om situationen för personer med funktionshinder. Samtidigt måste hänsyn tas till behovet av integritetskydd när det gäller insamling och publicering av data.

Konventionen begär att regeringen etablerar en eller flera fokuspunkter inom admi­nistrationen med särskilt ansvar för dessa frågor samt ett system för samordning mellan ansvariga på respektive specialområde. Varje fördragsstat ombeds också att etablera en eller flera mekanismer för att främja, skydda och övervaka implemente­ringen av konventionen (den uppgiften har i Sverige tilldelats Diskrimineringsom­budsmannen).

Det nämns också som ett krav att civilsamhället – och särskilt personer med funk­tionshinder och deras organisationer – ska involveras och kunna delta fullt ut i över­vakningsprocessen.

En viktig dimension är att konventionen också har giltighet på regionalt och lokalt plan, i såväl landsting som kommunala myndigheter. Beslutsfattare där har en viktig roll att implementera konventionen i deras verksamhet.

Andra internationella instrument

Även om FN-konventionen nu fått en helt central roll i arbetet för rättigheter för personer med funktionshinder bör det inte glömmas bort att det finns andra internationella fördrag och mekanismer som kan ses som viktiga komplement och ibland leda till avgörande resultat.

Förenta Nationernas övriga konventioner om mänskliga rättigheter är självklart relevanta också för personer med funktionshinder. Förutom den redan nämnda om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter finns konventionen om de medborger­liga och politiska rättigheterna, liksom konventionen mot tortyr, barnkonventionen och konventionen om kvinnors rättigheter. Inte minst barnkonventionen med dess artikel 23 har redan fått betydelse i en rad medlemsstater.

Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna (som också är svensk lag) är definitivt ett värdefullt instrument också för personer med funktionshinder. Europa­domstolen i Strasbourg har fattat prejudicerande beslut i fall av diskriminering och kränkningar av personer med funktionshinder.

När nu också den kommitté som verkar för de funktionshindrades rättigheter har börjat titta på enskilda fall växer behovet av en mer resursstark databas om de internationella erfarenheterna och slutsatserna. Det är viktigt att komma ihåg att beslut i enskilda fall som speglar tolkningen av de överenskomna internationella normerna också ska ses som riktgivande för vårt land.

När en konvention ratificerats innebär det att våra myndigheter har fått ansvar för att implementera dess krav. Våra lagar och deras tillämpning liksom myndighetsut­övandet i stort skall vara – som det heter – fördragskonforma. I princip har detta hittills skett juridiskt genom transformering av vissa artiklar i konventionen till relevanta delar av svensk lagstiftning. Detta kan fortsätta även efter det att hela konventionen inkorporerats. Denna kombination var precis vad som rekommenderades av utredningen om barnkonvention. Tanken var att detta skulle kunna underlätta tolkningen av konventions-lagen.

 Möjligheter att bygga vidare på konventionen

Eftersom konventionen uttryckligen kräver av myndigheterna att de enskilda organi­sationerna konsulteras så finns där en självklar öppning för påverkan. Funktionshin­der-rörelsen bör följa utvecklingen i kommittén – också om de enskilda fallen och ta rollen som pådrivare för en dynamisk tillämpning av konventionens krav inklusive de tolkningar som kommittén gör i sina svar på de enskilda klagomålen.

Som redan skett i första omgången är det viktigt att utnyttja möjligheten att tillställa kommittén en ”alternativrapport”, denna kan uppdateras närmare kommitténs förhör med regeringens företrädare. En annan öppning är kommitténs arbete med de särskilda ”Allmänna Kommentarerna” (General Comments) till konventionens artiklar. Utkast sänds ut för kommentarer och detta skapar en god möjlighet att påverka något som kan bli av stor vikt. När FN-konventionen en dag blir inkorporerad direkt som svensk lag kommer dessa kommentarer sannolikt att spela en viktig roll i svenska dom­stolar.  

En förväntad fördel med inkorporering är att den kan göra konventionen känd både till en bredare allmänhet men också till särskilda yrkesgrupper för vilka den är speciellt relevant – förutom juristerna, lärare, förskollärare sjukvårdspersonal, socialarbetare, poliser med flera. Medlemmarna i berörda frivillig-organisationer är en självklar målgrupp. Politiker på alla nivåer och i alla partier en annan. Särskilda ansträngningar borde göras för att nå journalister och annan personal i medievärlden.

Konventionen öppnar med andra ord redan nu nya möjligheter. Den definierar bindande, internationella rättigheter som kräver ett nationellt genomförande och ger därmed funktionshinderrörelsen ett unikt instrument. Men konventionen kommer att behöva konkretiseras ytterligare för att kunna bli tillgänglig och förstådd.

En stor fördel är att den vilar på ett tydligt uppföljningssystem: vart fjärde sker en internationell granskning är situationen i vårt land inför vilken inte minst funktionshinder-rörelsen har stora möjligheter att påverka. Detta kommer att kräva samordning, datainsamling och analys. Dess fulla medverkan kommer att bli mycket viktig i både återrapporteringen och i konventionsarbetet generellt.

 (Denna artikel har också publicerats i tidskriften MIND 2016:2)

 

Pinsam ledare i Svenska Dagbladet om de romska ”tiggarna”

Under rubriken ”Tiggarna har ett eget ansvar” har nu Svenska Dagbladet i en huvudledare gett sitt bidrag till debatten om de romska EU-medborgarnas närvaro i landet.

Ledarskribenten tar som utgångspunkt en nyutgiven bok med titeln ”Varför tigger romer” författad av en Stanislav Emirov som presenterar sig som kalvinsk präst och hjälparbetare. Jag har aldrig stött på honom eller hört om honom i de kretsar som faktiskt arbetar för att stödja de fattiga besökarna från Rumänien och Bulgarien. Men jag har läst boken.

Det var längesen jag konfronterats med en så obehaglig text. Det förvånar mig storligen att Svenska Dagbladet väljer att ta den som avstamp för en kommentar om denna känsliga och komplexa fråga – och dessutom tycks instämma med många av bokens märkliga teorier och rena fördomar.

I boken hävdas att romerna inte tigger för att de är fattiga utan för att de är just romer. Det skulle ingå i deras livsstil att tigga. Så har det alltid varit, menar Emirov, och så kommer det nog att fortsätta att vara även om förhållandena skulle bli bättre i hemländerna.

På något ställe skriver han att romerna inte alls är fattiga, de ”har så tjocka sedelbuntar i sina fickor och behåar att de skulle kunna gå på vilken restaurang som helst”. På andra ställen i boken hävdar han motsatsen: att de valt att inte försöka ta sig ur fattigdomen och att det skulle vara en sorts försvarsstrategi mot övriga samhället. ”Fattiga personer har en unik frihet att strunta i risken att bli straffade för smärre brott och lagöverträdelser. Denna frihet är särskilt viktig för romer.”

Det spelar ingen roll att de flesta romer är bofasta, de än ändå nomader. ”De tänker nomadiskt”, skriver Emirov. ”Hus och lägenheter börjar förfalla så fort romer flyttar in”.

En annan tes i boken är att de ”lever för dagen”. Och en följd skulle vara att ”den som inte tänker långsiktigt har inget behov av att anteckna saker och bevara informationen”. Det är hans förklaring till att skriftspråket varit så föga utvecklat.

Dessa omformuleringar av gamla antiziganistiska teser framförs närmast aggressivt i boken. Medierna pekas ut som skyldiga för att ha vilsefört allmänheten genom ett bombardemang av okritiska snyfthistorier. Det är Emirov som har sanningen. Förlaget (Karneval) har hjälpt honom genom att presentera boken som den första i sitt slag som presenterats på något språk(!).

Som gamla tiders självutnämnda zigenarexperter blandar Emirov sina fördomar med ett skruvat romantiserande. Vi bör låta dem vara som de är och inte envisas med att till exempel uppmuntra barnen att gå i skola. Romerna borde få en egen stat i Europa, dock utan territorium. Där skulle de få utveckla sig själva och inte belastas med att behöva lura oss icke-romer.

Vilka konkreta åtgärder springer fram ur denna ”analys”?

Ja, förstås att tiggeriet borde förbjudas. Men för att det ska bli effektivt måste andra åtgärder till. ”Förbudet ska vara förenat med dryga böter och utvisning. Vill eller kan tiggaren inte betala bötessumman får det bli ett kort fängelsestraff, en månad eller två utan rätt att arbeta och tjäna pengar på anstalten, och därefter utvisning.”

Som en ett ”snällt” alternativ föreslår han krav på licens för att få tigga, kombinerat med gränskontroller eller stämpelplikt. Allmänheten skulle uppmanas att kontrollera om tiggaren har licens, att ta mobilbilder på misstänkta fuskare och sända dem till polisen.

Att belägga tiggeri med registreringskrav har en viktig fördel, menar han. Det kommer att vara särskilt effektivt mot just romer, de avskyr ju registrering. Det är riktigt att den oron finns – och det har sin förklaring…

Svenska Dagbladets ledare citerade inte de värsta avsnitten i boken, men behandlade den som ett seriöst bidrag. Jag hade inte trott att en anständig tidning skulle kunna bidra till att sprida denna fördomsfulla, rent rasistiska rappakalja.

 

 

 

Frågan om ”tiggarnas” övernattningar kan lösas humant – om den politiska viljan finns

”Alla måste följa lagen” låter som en självklar tes, den som inte gör så begår ju en brottslig handling. När därför denna tes nu upprepas gång på gång i diskussionen om de besökande EU—medborgarna från Rumänien och Bulgarien, många av dem romer, så är budskapet uppenbart: vi kan inte acceptera besökarnas beteende, det är olagligt.

I sak handlar det inte om deras närvaro i sig, de har som EU-medborgare rätt att komma hit och stanna i tre månader (och längre om de kan försörja sig). Inte heller handlar om att de skulle begå brott genom att samla pantflaskor eller sitta tiggande på trottoaren, det är inte förbjudet även om vissa tycker att detta borde vara straffbart.

Det handlar om var besökarna övernattar.

Här finns absolut ett problem. Det bottnar I grunden i en skriande fattigdom, besökarna har inte råd att ta in på hotell eller ens vandrarhem. De kommer hit för att försöka få ihop pengar till sina barn och deras framtid, inte sällan också för att reparera fallfärdiga boplatser där hemma.

En del övernattar i gamla husvagnar eller bilvrak, andra bygger primitiva skjul i någon skogsdunge eller ligger under någon bro, på en parksoffa eller till och med i en offentlig toalett. Sådana övernattningar bryter i flera fall mot lokala ordnings-stadgar. Att slå läger utan tillstånd på någon annans mark är inte tillåtet. Allemansrätten sätter gränser även för tältande.

Samtidigt far besökarna illa – av regn och rusk, av svårigheter att sköta hygienen och av rädsla för trakasserier och övergrepp av extremister. Husvagnar och skjul har utsatts för mordbränder.

Något måste göras, frågan är vad?

På en del platser i landet har humanitära organisationer i samverkan med kommunen ordnat enkla boenden som faktiskt löst problemen. Tyvärr har regeringens nationelle samordnare om de utsatta EU-medborgarna vänt sig emot sådana lösningar. Hans förslag var i stället snabba och effektiva avhysningar, d.v.s. vräkningar.

Samordnarens uppdrag är avslutat men hans åsikter har uppenbarligen fått effekt. Särskilt i Stockholmsområdet sker nu täta polisingripanden. En del av romerna har vräkts flera gånger under samma dygn.

Internationella organ som bevakar mänskliga rättigheter har påpekat att denna behandling av hemlösa strider mot överenskomna normer. Det finns regler för hur vräkningar får genomföras. En är att alternativ ska erbjudas. Det sker nu inte i en rad fall. Man kan säga att svenska myndigheter därmed inte följer lagen, de internationella normerna.

De alternativ som erbjuds i en del fall är tillfälliga härbärgen som drivs med kommunala bidrag. Men dessa har för få platser och tillåter övernattning bara i fem dagar. Detta ”evakueringsboende” är uppenbarligen tänkt som ett avstamp för en hemresa, knappast något mer.

Det finns två diametralt olika positioner i den här frågan. Den ena innebär att vi inte bör göra något som kan underlätta besökarnas närvaro här; tvärtom bör vi få dem att lämna landet och inte komma tillbaka. Den andra hållningen bygger på idén om mänskliga rättigheter, att dessa europiska grannar bör behandlas medmänskligt och att vi bör försöka finna humana lösningar.

Det handlar om romer. För dem måste det vara smärtsamt att åter som grupp bli beskyllda för att begå brott. Och dessutom ironiskt: hur ofta genom alla år har inte just det romska folket drabbats av brottsliga handlingar – också av myndigheter – i strid mot internationell rätt?

Den överväldigande majoriteten av besökarna har självfallet ingen som helst avsikt att störa eller komma i klammeri medrättvisan. Svaret på den försåtliga parollen om att ”alla måste följa lagen” är enkelt: följ exemplen från Lund och andra kommuner som konstruktivt löst frågan om övernattningarna så försvinner problemet!

Denna artikel publicerades på opinion.svt.se den 14 april

 

 

  

 

Rasismen mot romer måste erkännas

EU har sent omsider börjat ta frågan om antiziganismen och diskrimineringen av romer på större allvar. Det markerades den ”Roma week” som organiserats inom EU-parlamentet på initiativ av bl.a. Soraya Post (Fi).

Sverige nämndes där som ett föregångsland. Vitboken om övergreppen under 1900-talet och tillsättandet av en särskild kommission mot antiziganism berömdes som viktiga initiativ som borde kopieras av andra länder.

Men mer intryck gjorde nog att svenska deltagare i diskussionen var påfallande självkritiska.  

Visst har en del gjorts under senare år. Förutom vitboken, de analyser som gjorts av en tidigare delegation och nu av Kommissionen mot antiziganism, har en strategi för romsk inkludering utarbetats av regeringen, antagits av riksdagen och börjat testas i den kommunala verkligheten. Men sanningen är att resultaten ännu är blygsamma.

Det finns verkligen skäl för självkritik. Kommissionen, vars slutrapport kommer i juni, har visat att fördomar och trakasserier fortfarande förpestar vardagen för romer i Sverige.

Den rapport om hatbrott som kommissionen nyligen publicerade visade att romer drabbas av kränkningar i vardagslivet i långt större utsträckning än vad som tidigare blivit uppmärksammat. De fall som anmälts till polis leder mycket sällan till seriösa utredningar och nästan aldrig till rättsliga åtgärder.

Det i sin tur har lett till att offren avstår från att anmäla. Vi vet att mörkertalet av sådana fall är högt; skälet är att de drabbade inte tror att det skulle tjäna något till att vända sig till polis.

Detta förtroendegap vidgades ytterligare när det avslöjades hösten 2013 att Skånepolisen sysslat med systematisk massregistrering av romer. Det faktum att ingen av de ansvariga för den verksamheten har ställts till svars, har bekräftat många romers känsla av rättslöshet. Visst noterades den ursäkt som den nytillsatte rikspolischefen framförde, men det plåstret täckte inte det gapande såret.

Trots att en åklagare och tre tillsynsorgan – Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden (SIN), Diskrimineringsombudsmannen och Justitieombudsmannen – undersökte denna sak inom respektive mandat så har det ännu inte klarlagts hur personuppgifterna faktiskt samlades in om de nära 5 000 registrerade i de s.k. familjeträd som etablerades (folkbokföringen anger inte etnicitet vilket betyder att andra källor måste ha använts). Frågor kvarstår också om hur uppgifterna kom att spridas och till vilka.

Åklagaren valde att inte resa åtal och tillsynsorganen drog olika slutsatser (även om de tycktes överens om att registreringen varit olaglig). Vårt system för myndighetsgranskning höll inte måttet i det här viktiga fallet. En oberoende utredning bör därför göras av denna otillfredsställande granskningsprocess. I ett romskt perspektiv är denna affär definitivt inte uppklarad.

Samma gäller projektet med vitboken om övergreppen under förra seklet. Den redovisningen har inte följts upp av en officiell markering från landets politiska ledning om att denna skamliga historia kräver en nationell ursäkt till det romska folket. Sanningen om förföljelserna måste också få plats i skolans historieundervisning och dokumenteras i ett romskt museum.

Närvaron av romska besökare från andra EU-länder i vår stadsmiljö har mötts av nya utbrott av antiziganism. Hatbrotten mot de som tigger har varit många och i en del fall brutalt våldsamma. Men det har inte varit extremisternas övergrepp som stått i debattens fokus. Indignationen har riktats mot besökarna.

Även på ledar- och debattsidor dominerar krav på repressiva åtgärder mot dessa utsatta människor. Regeringen tillsatte en särskild samordnare som förväntades lösa de problem som uppstått i samband med bl.a. de tillfälliga läger som upprättats på olämpliga eller olagliga platser.

Han krävde ”nolltolerans”, snabba, effektiva vräkningar och att inga alternativa boenden skulle erbjudas av kommunerna. Han avrådde också svenska folket från att ge något till de som bad om en slant. Syftet var uppenbart – tillvaron här skulle bli så svår att de åkte iväg. Språket var nästan detsamma som användes under förra seklet när dåtidens makthavare ville lösa ”zigenarfrågan” i landet.

 

Barnkonventionen blir svensk lag – principen om ”barnets bästa” måste förstås och respekteras

En bärande princip i FN:s konvention om barnets rättigheter är ”barnets bästa” Barnets intressen skall beaktas vid alla åtgärder av myndigheter och även privata institutioner som berör barn.

Det är viktigt att denna princip är förstådd av alla som har att fatta beslut som berör barn. Detta blir ännu viktigare när konventionen blir svensk lag.

Principen fyller flera funktioner. Den vägleder tolkningen av konventionen som helhet. Den kan också underlätta beslut när olika rättigheter synes stå i motsatsställning eller när nya problem uppdagats som inte finns specifikt täckta i konventionstexten.

FN-kommittén, som övervakar konventionens tillämpning, betonar betydelsen av en process i samband med bedömningen av vad som faktiskt är barnets bästa i konkreta beslutssituationer. Det finns ett behov av konsekvensanalyser i det syftet. En modell för utarbetandet av sådana analyser i enskilda fall har presenterats av Barnombudsmannen.

Konventionen säger inte att barns intressen alltid ska vara totalt utslagsgivande vid beslutsfattandet. Andra hänsyn kan också vara viktiga och avvägningar därför nödvändiga.

Det kan handla om att en åtgärd som vore positiv för ett barn eller en grupp av barn skulle få negativa konsekvenser för andra barn. Barns och föräldrars intressen kan krocka. Det som vore bäst barnet eller barn kan också strida mot ett bredare samhällsintresse, till exempel vara kraftigt resurskrävande.

Sådana intressekonflikter måste lösas genom rimliga avvägningar. Själva poängen med principen om barnets bästa är att barnintresset ska väga tungt när beslut om olika alternativa lösningar ska fattas.

Detta kräver en seriös process och ett beslutsunderlag som kan redovisas i efterhand. Om beslut tagits som inte återspeglar vad som bedömts som barnets bästa åligger det beslutsfattarna att trovärdigt redogöra för varför detta i det aktuella fallet inte var möjligt.

Hittills har begreppet barnets bästa kommit till användning mest i samband med beslut i enskilda fall, till exempel vid vårdnadstvister eller situationer av bristande omsorg. Mer sällan har principen påverkat beslut som berör grupper av barn eller alla barn i samhället. Här saknas modeller för konsekvensanalyser.

Den ökade förståelsen för barnets rättigheter har påverkat de politiska diskussionerna på en rad områden, till exempel vad gäller miljöfrågans betydelse för barn nu och i framtiden. Men alltjämt saknas mer metodiska analyser av barnintressena i sådana överväganden.

Den verkliga intressekonflikten handlar om ekonomiska resurser – när vad som vore bäst för barn ska vägas mot budgetresurser. Även för sådana situationer saknas mer utarbetade modeller för konsekvensbedömningar. Konventionen föreskriver att staterna ska vidta åtgärder för att genomföra rättigheterna ”med utnyttjande till det yttersta av sina tillgängliga resurser” (artikel 4). Den reella innebörden av det kravet har i alltför liten grad analyserats systematiskt.

Tolkningen av konventionen bör i hög grad baseras på principen om barnets bästa. Den ger inte alltid något entydigt besked om vilka beslut eller åtgärder som är de mest rimliga, men den anger en riktning:

·        Vad som är bra för barn ska ges hög prioritet; ibland vara helt utslagsgivande och i andra fall väga mycket tungt i sammanvägningen av olika intressen.

·        Konsekvenserna av olika handlingsalternativ ska analyseras seriöst och – när det gäller beslut av myndigheter och institutioner – kunna redovisas.

·        I processen skall barnet/barnen få möjlighet att säga sitt. Dessa åsikter ska väga tungt i sammanvägningen.

·        Föräldrar och vårdnadshavare är de som till vardags säkerställer att barnen får sina rättigheter respekterade. När hemmiljön inte fungerar till barnets bästa bör samhället erbjuda stöd och vid behov skydd.

·        Tvister som berör barn och föreläggs en rättslig instans ska hanteras med barnets bästa som ledstjärna. Processerna ska anpassas så att barns åsikter kan komma fram, sammanställningen av fakta vara grundlig och möjligheten till överprövning finnas.

·        Politiska organ och verkställande myndigheter har ett ansvar för att bygga ett barnvänligt samhälle.

 

En längre analys av tolkningen och implementeringen av principen om barnets bästa publicerades som en bilaga i Barnrättighetsutredningens betänkande (SOU2016:19).