Efter Trumps ödesdigra utspel om Jerusalem: nu måste Europa ta större ansvar för rättvis fred mellan Israel och Palestina

Här i Jerusalem blev reaktionen på Trumps beslut precis den väntade. Ett triumfatoriskt tal av Benjamin Netanyahu och en våg av bittra, närmast deprimerande uttalanden av palestinier.

Troligen hade den palestinska reaktionen blivit ännu mer desperat om det inte varit för omvärldens protester. Margot Wallströms uttalande uppskattades liksom förstås de mycket kritiska signalerna från Berlin, Paris och London. Att de USA-vänliga regimerna i Saudiarabien, Jordanien och Egypten sällade sig till protestkören var i sammanhanget viktigt.

När Donald Trump deklarerade att han skulle prioritera den israelisk -palestinska frågan – och åstadkomma den ‘ultimata lösningen’ – var det inte svårt att förstå hur fatalt detta skulle kunna bli. Tyvärr har farhågorna besannats.

I stället för att anlita kunnig expertis i utrikesdepartementet, utsåg Trump ett team på tre personer utan internationell eller diplomatisk erfarenhet, en av dem svärsonen Jared Kushner. Han liksom den nyutnämnde ambassadören Friedman och sändebudet Greenblatt hade andra ”meriter”. De har intagit extrema positioner i just denna fråga, markerat åsikter som påminde om retoriken på den yttersta högerkanten i israelisk politik. De har gett aktivt stöd till illegala bosättningar på Västbanken.

Den ogenerat partiska hållningen i detta projekt demonstrerades nyligen genom ett beslut att den andra parten i själva konflikten, det palestinska PLO, fick besked om att dess kontor i Washington måste stängas.

Och nu har alltså Trump beslutat att erkänna Israel som israelisk huvudstad i strid mot folkrättsliga överenskommelser.

Östra Jerusalem annekterades av Israel efter Sexdagarskriget för 50 år sedan. Denna kränkning har inte accepterats av det internationella samfundet.

Redan i FN-beslutet 1947 om Palestinas delning hade det slagits fast att Jerusalem skulle ha en separat internationell status. Ett skäl var vikten av att garantera tillträde inte bara för judar utan också för muslimer och kristna till de heliga platserna.

Jerusalems framtida status har setts som en av de mest centrala frågorna att lösa vid en fredsuppgörelse. Vad Trump nu gjort var att ensidigt föregripa dessa förhandlingar. En del kommentatorer har gjort ett nummer av hans bisats om att hans beslut om Jerusalem inte uteslöt att parterna förhandlade om gränserna. Men eftersom han gjort klart att varje förändring bara kan ske om Israel så önskar – har han själv stängt den dörren.

Trump har alltså klampat in i denna komplicerade och explosiva konflikt, skickat dit okunniga och djupt partiska ”medlare” och nu provocerat den palestinska parten (och hela den muslimska världen) genom ett maximalt oansvarigt utspel om Jerusalem.

Det är inte otroligt att den ‘ultimata lösningen’ därmed gått upp i rök. Det kommer att bli utomordentligt svårt för hans ”medlare” att nu etablera ens ett minimum av förtroende för fortsatta samtal med palestinska företrädare. Deras första reaktion var att spelet var över.

Möjligen finns en positiv aspekt i allt detta. USA har aldrig varit en opartisk aktör i vad som kallats fredsarbetet, men ändå tillåtits av andra, inklusive EU, att dominera olika s.k. fredsinitiativ. Kanske kan detta nu ändras.

Men det skulle kräva en betydligt mer aktiv diplomati från EU. Detta är vad palestinierna hoppas.

Tyvärr förefaller inte unionen redo för ett sådant engagemang. Ett problem är att den inte är samlad kring en någorlunda gemensam politik. Det var ett dåligt tecken att den tjeckiska regeringen – utan konsultationer inom EU – deklarerade att den avser att följa i Tramps fotspår till Jerusalem.

 

 

Vi bör visa att vi står upp för människovärdet

De norska socialdemokraterna drog i handbromsen. Påverkad av en stark inre opinion och empati för utsatta unga flyktingar från Afghanistan drev de häromdagen igenom ett viktigt beslut i stortinget.

Det handlade om ”oktoberbarnen” som kommit till Norge 2015 som minderåriga och då sökt asyl. Besluten dröjde och många av dem hann fylla 18 innan de fick besked. Det blev i flera fall avslag med argument om att de inte längre var barn, enligt FN:s barnkonvention.

Stortingets majoritet beslöt nu att större vikt måste läggas vid ungdomarnas sårbarhet och att de beslut som fattats i dessa fall sedan oktober förra året skulle överprövas. Detta skulle ske individuellt.

Här i Stockholm sitter regeringspartierna som bekant i interna förhandlingar om liknande frågor. Arbeiderpartiet har sänt dem en viktig signal: med politisk vilja är det möjligt att lyssna till medmänskliga rättvisekrav. Och detta utan att grundpelarna i en konsekvent asylpolitik och en reglerad invandring sätts ur spel.

Opinionen för humanitet är säkert lika stark här som i Norge. Senast gjorde Rädda Barnen och Svenska kyrkan en gemensam vädjan om att beslutade utvisningar till Afghanistan i nuvarande läge inte skulle verkställas och att hänsyn åter skulle tas till ”synnerligen ömmande omständigheter”. Inom socialdemokratin liksom alla andra partier med undantag från M & SD finns många som hoppas på en större lyhördhet för humanitetens krav.

En del av de restriktiva åtgärder som fördes in i den tillfälliga lagstiftning som antogs i skuggan av krisen kommer självfallet att diskuteras när dessa paragrafer upphör att gälla nästa år. Men det finns utrymme för korrigeringar redan i dag.

En del av dem handlar om lagtolkningar och regler om t.ex. verkställighetshinder. En annan aspekt gäller barnkonventionens princip om ”barnets bästa” som har införts i gällande utlänningslag. Den har tolkats alltför snävt, noterade en statlig utredning häromåret.

Ett självklart steg vore att – som i Norge – inte låta den långsamma beslutsprocessen bli ett skäl för att asylsökande barn tappar det skydd de hade enligt barnkonventionen när de lämnade in sin ansökan. Det är inte rimligt att man ska förlora en rättighet på grund av en alltför långsam process.

En del av dessa asylsökande kom inte från Afghanistan utan från Iran där de funnits som flyktingar med sina anhöriga. De är formellt afghanska medborgare men har inte varit i hemlandet på mycket länge eller ens någonsin. De flesta av dem saknar därmed ett skyddande nätverk och tillhör dessutom en religiös minoritet som är diskriminerad i Afghanistan.

Att dumpa även dessa människor i Kabul vore orimligt och i strid mot principen om barnets bästa. Att utvisa dem till en papperslös, utsatt tillvaro i Iran är inte heller en lösning – det var därifrån de flydde.

Vi ser att den blå-bruna alliansen redan börjat varna för massinvandring om denna typ av korrigeringar nu skulle genomföras. Det är föga substans i de skrämselskotten; läget är annorlunda nu än för två år sedan.

Tillströmningen av flyktingar är betydligt lägre och migrationsverket friställer personal. De minderåriga som trots svårigheterna kan ta sig hit skulle inte behöva vänta på besked tills de blivit vuxna.

Utmaningen nu är att säkerställa en möjlighet till verklig integration för dem som vi välkomnat. Det kan göras utan att samtidigt driva iväg de mest sårbara till en utsatt tillvaro som internflyktingar i Afghanistan. Även i svallvågorna efter hösten 2015 måste vi försöka stå upp för den enskildes människovärde. Och det går faktiskt att förklara.

Ulf Bjereld, ordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet

Thomas Hammarberg, rådgivare om mänskliga rättigheter, socialdemokrat

Jens Orback, fd statsråd, socialdemokrat

Wanja Lundby-Wedin, fd LO-ordförande, socialdemokrat

 

 

 

Barnkonventionen måste beaktas i samtalen om asylpolitiken

Det lär pågå interna förhandlingar mellan regeringspartierna om de unga asylsökande från Afghanistan. Om det är så, hoppas jag att de inblandade tar sig tid att överväga de krav som ställs i FN:s barnkonvention.

Konventionen säger förstås inte att personer som saknar asylskäl ändå ska få asyl bara för att de är unga. Så är det inte, men detta fördrag ger ett visst skydd för minderåriga under denna process. Det enskilda barnets behov ska beaktas och hänsyn tas till ett besluts konkreta konsekvenser för detta barn. Det gör att en minderårig i praktiken har större möjligheter än andra att få en fristad. Det är detta som gjort att frågan om den exakta åldern – under eller över 18 år – fått särskild betydelse.

Konventionens princip om barnets bästa (artikel 3) är relevant för flera av de frågor som nu diskuteras. Dess betydelse för asylpolitiken har också markerats genom att den införts som portalparagraf i vår egen utlänningslag.

Artikeln säger att barnets bästa ska komma ”i främsta rummet” vid alla åtgärder som berör barnet. Själva tolkningen av den principen är avgörande för hur minderåriga asylsökande ska bemötas.

Redan den statliga Barnrättighetsutredningen (2016:19) kritiserade Migrationsverkets tolkning av utlänningslagens bestämmelse om barnets bästa såsom alltför snäv. Sedan den utredningen presenterades har detta problem tyvärr inte tacklats. Tvärtom tycks den aspekten kommit ännu mer i skuggan när nya lagtexter och instruktioner fått sin tolkning.

Ett exempel handlar om besluten att sända även minderåriga till Kabul trots att de inte har bott i Afghanistan under många år eller, som i vissa fall, aldrig gjort det. De kommer hit från Iran där de levt i en utsatthet som gjort att beslutat fly vidare till Europa.

De tillhör en religiös minoritet, shiitisk, som är illa sedd i det sunnitiska Afghanistan. Åtminstone en del av dem saknar helt ett skyddande nätverk i Afghanistan.

Bland dem som nu fått avslag på sin asylansökan finns unga grabbar som fruktar konfrontation med någon av terrorgrupperna. Där finns också yngre barn som kommit hit med anhöriga. En av dem är Zahra, 14 år, som landat på gotländska Sudret med sina två syskon och föräldrar.

Hon bad mig försöka framföra ett brev från henne till ”ni som bestämmer”. Här några avsnitt i hennes brev:

Varför ska jag tvingas till Afghanistan, ett land som inte är mitt hemland och som jag inte vet något om?

Jag har här under snart två år kunnat uppleva ett annat liv för oss tjejer. Att förlora den friheten skulle krossa mig.

Jag önskar att ni förstår vad jag menar. Det är svårt för alla som nu får avslag – men ännu svårare för oss flickor. Och det särskilt för oss som aldrig ens varit i det där landet och ändå ska tvingas flytta dit.

Här i Sverige har jag planerat att utbilda mig till jurist och arbeta för mänskliga rättigheter. Men det kommer inte att kunna bli så när ni nu bestämmer något annat.

Kan ni förstå hur svårt det är för våra föräldrar som har flytt hit för att jag och mina syskon ska kunna få ett bättre liv, slippa växa upp i krig, kunna utbilda oss, slippa leva som papperslösa?

I korthet, hon tar upp två problem. Dels det orimliga i att hon ska förvisas till ett land där hon aldrig varit och där hennes pappa tidigare drabbats av förtryck och därför flydde. Och dels att hon och hennes syskon drabbas ännu hårdare av ett sådant beslut när de nu rotat sig i vårt land (vilket brevet i sin helhet visar att hon verkligen gjort). Principen om barnets bästa i konventionen är relevant i bägge dessa avseenden.

Den innebär att konsekvenserna, inklusive de rent mänskliga, ska övervägas inför alternativet att Zahra skulle skickas till Afghanistan. Skulle hon leva i säkerhet där? Skulle hon kunna tillgodogöra sig de rättigheter som hon har enligt barnkonventionen? Skulle hon utan skadliga men kunna genomleva det uppbrott som hon nu fruktar så djupt? Här – och det är en poäng med principen om barnets bästa – ligger bevisbördan på den beslutande myndigheten.

Utvisningen skulle bli ännu mer smärtsam nu när Zahra varit i Sverige i nära två år och, som hon skriver, upplevt friheten här.  Migrationsverket hade inte resurser och beredskap att klara en snabbare process – och det drabbar nu Zahra.

För oss som arbetat med barnets rättigheter och konventionens tillämpning är slutsatsen uppenbar: en samlad bedömning av Zahras situation bör leda till att hon inte avvisas.

Det motargument som kan förväntas är förstås att detta skulle skicka en signal om att Sverige åter välkomnar flyktingar, en signal som en del fruktar skulle ge oss ett nytt ”2015” igen.

En sådan följdverkan är högst osannolik, möjligheten att ta sig hit är numera begränsad. Däremot skulle ett sådant svar till Zahra förstås kunna leda till att en del andra i en likartad situation här också skulle få stanna. Det skulle emellertid knappast skapa någon kris.

Vi har ett system i Sverige med individuell prövning av asylansökningar. Principen om barnets bästa är mycket konsekvent om att beslutet gäller det enskilda barnet, inte andra. Inget barn ska berövas sina rättigheter därför att ett positivt beslut bedöms kunna leda till att fler skulle begära samma rätt.

Här är barnkonventionens hållning principiell och i vissa lägen krävande. Det var därför det var så betydelsefullt att principen om barnets bästa också togs in i den svenska lagstiftningen.

Nu gäller det att förstå och respektera principens verkliga innebörd.

Thomas Hammarberg

Ledamot av Barnrättighetsutredningen. Tidigare generalsekreterare i Rädda Barnen och medlem av FN:s kommitté för barnets rättigheter.

 

 

Barns rättigheter ignoreras i dagens flyktingpolitik

Det kom ett brev från Eva Hållsten, en av de volontärer som arbetar solidariskt för de nyanlända på Storsudret, Gotland. Hon ställer en fråga:

”Är det verkligen Sveriges mening att utvisa en barnfamilj till Afghanistan varav inga av barnen ens varit i det landet? De är födda i Iran där familjen levde under högst osäkra förhållanden fram till flykten hit.”

Eva berättar att familjen fått avslag av migrationsdomstolen. När hon överlämnade det beskedet till dem drabbades de av djup chock. Barnen slutade äta och sover dåligt. De ville inte fortsätta att gå till skolan (men blev övertalade att ändå gå dit).

Det är tre barn i familjen; två flickor, 16 och 14 år och en grabb på 11. De är redan efter ett och ett halvt år djupt integrerade och pratar mycket bra svenska. Mellanflickan, Zhara, tolkar hela tiden för andra nyanlända afghaner. Skolresultaten är strålande, högsta betyg. De trivs här, har kamrater och har hoppats på en framtid här.

Mamman är rutinerad sömmerska och deltar i föreningen EBO Storsudrets projekt ”Textil i Exil” och pappan har efter sommarens arbete på en krog nu börjat i ett byggjobb. Bägge har verkligen demonstrerat att de kan bidra meningsfullt i det svenska samhället – om de får chansen. Att nu kasta ut dessa människor vore ett resursslöseri utan like, skriver Eva. Men än viktigare är förstås den mänskliga sidan, påpekar hon.

”Kan beslutsfattarna förstå hur det är att sitta och hålla om en 16-årig flicka som skakar av rädsla. Som gråter krampaktigt och klamrar sig fast vid mig, livrädd för att skickas till Kabul och en framtid som en instängd, bortgift ung kvinna.”

Här handlar det om ett nytt faktiskt skyddsbehov. Unga flickor som integrerats i ett svenskt samhälle, lärt sig förstå sina rättigheter och kvinnors lika värde – och nu vågar uttrycka allt detta som vilken svensk tonårstjej som helst – de löper nu en extra risk när de utvisas till Kabul.

Denna flicka på Gotland är inte den enda som bär en sådan fruktan. Den delas av andra unga flickor som här fått hopp om en framtid byggd på jämställdhet och personlig frihet.

Bland grabbarna är hotet från de väpnade grupperna i Afghanistan och risken för tvångsrekrytering det mest överskuggande. Flera självmordsbesök har rapporterats. Vi vet att minst tre av dem fullbordades.

Situationen är allvarlig. Vi måste inse att de åtstramningar som genomförts sedan flyktingpaniken senhösten 2015 har drabbat barn, inte minst dem som kommit från just Afghanistan – ensamma eller med anhöriga.

  • Att kriget i Afghanistan spridit sig över stora delar av landet ignoreras med argumentet att det alltjämt finns vissa områden som är mer fridsamma och att de som skickas iväg – också barn – skulle kunna söka skydd där. Samtidigt avråds svenska medborgare från att överhuvudtaget besöka detta land.
  • Barn som inte bott i Afghanistan sedan många år – eller aldrig – ska nu sändas dit på grund av deras afghanska ursprung. En del av dem saknar helt ett skyddande nätverk i detta land.
  • Inskränkningen av rätten till familjeåterförening har i hög grad drabbat just barn.
  • Ensamkommande grabbar som sökt asyl här som minderåriga har på grund av den långsamma beslutsprocessen hunnit passera 18-årsgränsen och anses därför ha förlorat det skydd de hade som barn enligt barnkonventionen. En av dem var den synskadade 18-åring vars självmord nu uppmärksammats av Dagens Nyheter. Det är inte rimligt att barn ska drabbas av att prövningen av deras ansökan är långsam.
  • En annan effekt av de långa handläggningstiderna är att barn som gått i svensk skola, lärt sig språket, fått kamrater och rotat sig i den lokala miljön drabbas oerhört hårt av de beslutade avslagen. De har blivit offer för en omänsklig signalpolitik, alla moraliska argument talar för att de måste få stanna.

De åtaganden vi gjort när vi ratificerade FN:s barnkonvention har faktiskt inte uppfyllts. Det gäller inte minst principen om barnets bästa, som enligt konventionen ska komma i främsta rummet vid beslut som berör minderåriga.

Redan den statliga Barnrättighetsutredningen (2016:19) kritiserade Migrationsverkets tolkning av utlänningslagens bestämmelse om barnets bästa såsom alltför snäv och att principen därför inte fått någon reell innebörd. Sedan den utredningen presenterades i februari 2016 har denna brist inte åtgärdats och nu drabbas fler barn och deras framtid.

Regeringen borde nu ge ett särskilt uppdrag till Barnombudsmannen: att analysera och utvärdera hur den skärpta flyktingpolitiken – de nya lagarna och tolkningen av dessa – påverkat barns rättigheter enligt konventionen. Detta som underlag för åtgärder som återupprättar respekten för flyktingbarnens rätt till skydd.

Under tiden borde utvisningarna till Afghanistan avbrytas.

 Thomas Hammarberg

Ledamot av Barnrättighetsutredningen och tidigare generalsekreterare i Rädda Barnen och ledamot av FN:s kommitté för barnets rättigheter.

 

 

Moderaternas utspel mot romska EU-medborgare – populistiskt och fördomsfullt

Moderaterna kopierar nu SD:s populistiska kampanj mot de utsatta EU-medborgarna från Rumänien och Bulgarien. I ett nytt utspel kräver de att allt tiggande ska kriminaliseras.

Förbudet ska gälla över hela landet och omfatta all former av tiggeri, säger talespersonen Tomas Tobé. Endast välgörenhetsorganisationer eller den som tappat plånboken ska få vädja om hjälp, säger han nådigt.

Måltavlan är emellertid tydlig: de besökande, utsatta EU-migranterna som kan ses tigga på trottoarer i våra tätorter. Som bekant är de allra flesta av dem romer.

Argumentationen för förbudet är inte bara cynisk, den är direkt ohederlig. Kriminaliseringen framställs som en åtgärd för att hjälpa dessa människor. De skulle nämligen befrias från risken att bli utnyttjade av kriminella ligor. Det är ett argument som bygger på vad som nu brukar kallas ’alternativa fakta’.

Visst har det förekommit att kriminella element från hemländerna kommit hit i avsikt att exploatera dem som tigger. Övergrepp som vi betecknar som människohandel har också begåtts – just nu pågår en rättegång i ett fall vid Örebro tingsrätt.

Detta är dock undantag – som i vilket fall måste bekämpas av effektiva polisiära och rättsliga åtgärder. I de fallen är den som tigger ett offer, inte en förövare. Att brottsoffren ska kriminaliseras är sannerligen en ny ”rättsprincip”.

Det är viktigt att veta att majoriteten av dem vi ser i gatubilden inte har några som helst kopplingar till den organiserade brottsligheten, inte heller som offer. Det är på den här punkten som SD:s propaganda varit så försåtligt snedvriden och som moderaterna nu tycks ta som utgångspunkt för sina krav.

Det finns en annan kriminalitet som verkligen drabbar de utsatta EU-migranterna: trakasserier och rena hatbrott genomförda av extremistiska element på den svenska högerkanten. En del av dessa övergrepp har varit mycket allvariga och polismakten har tyvärr haft svårt att hantera dem. Om detta är såväl SD som nu moderaterna påtagligt tysta.

En annan aspekt som Tobas Tobé och andra förbudsivrare undviker att diskutera är vilken effekt en kriminalisering i Sverige skulle få för romernas situation i hemländerna. Den som har någon kunskap om opinionerna där vet att en sådan signal härifrån skulle ytterligare stigmatisera denna minoritetsgrupp. Snacket där skulle bli att till och med det liberala Sverige nu bekräftar att dessa människor är ovärdiga och inte kan uppföra sig.

I sitt utspel hävdar moderaterna att kriminaliseringen också är nödvändig för att förhindra boende på olämpliga eller olagliga platser. Här finns förstås problem – men de skulle kunna lösas med ett uns av god vilja och det utan repressiva åtgärder.

Faktum är att de kommuner som säkerställt att det faktiskt finns tillåtna, anständiga möjligheter till övernattning inte haft problem med olämpligt boende. Det kan handla om tillgängliga campingplatser, plats att ställa upp en husvagn eller enklare barackboende. Frivilliga organisationer har gjort storverk för att klara dessa problem i vissa kommuner.

I moderaternas utspel finns ingen empati för dessa romer och deras livssituation. Partiet har inte kommit med ett enda meningsfullt förslag om hur dessa personers mänskliga rättigheter skulle upprättas. Inriktningen ligger helt på att vi ska slippa sedan dem här – Tomas Tobé talar emotionellt om att våra barn inte ska behöva se människor vädja om hjälp.

Han och andra förbudsivrare vore ärligare om de sade rent ut att det är just åsynen av de som tigger som är deras egentliga problem. De bryr sig inte om varför vissa människor tigger, de slår mot symptomen och struntar i orsakerna. Och sen konstruerar de skruvade argument om att deras förbudspolitik skulle vara dessa fattiga till hjälp: den skulle, påstår de, göra att de ”inte fastnar i ett tiggeriberoende”.

Sådan retorik avslöjar bara att Tobé och kompani aldrig relaterat till dessa utsatta människor. Hade det gjort det skulle de veta att ingen av de som tigger vill sitta där med muggen. Att vädja om hjälp är en sista nödutväg för att klara livets, och framallt barnens, uppehälle. De som tigger eller vittjar soptunnor efter pantburkar skulle självfallet vilja ha riktiga jobb. Men i nuläget har de inte den möjligheten. I hemländerna är de marginaliserade, diskriminerade.

Moderaternas och Sverigedemokraternas förbudsstämpel ger dem absolut ingen lösning. Den sparkar bara ytterligare en gång mot denna den mest nedtrampade folkgruppen i Europa. Det hedrar vårt land att de andra partierna inte lånar sig till sådan segregerande populism.

Thomas Hammarberg

Ordförande i regeringens kommission mot antiziganism 2014-2016

 

Pinsam ledarartikel i SvD mot de utsatta EU-medborgarna

På Svenska Dagbladets ledarsida fortsätter Per Gudmundson sina egendomliga skriverier om de utsatta EU-medborgarnas närvaro i landet.

Tidigare krävde han ett förbud mot tiggande som ett medel att bli av med dem, de var på olika sätt störande. Därmed gav han eldunderstöd till Sverigedemokraterna och en rad moderater som förordat kriminalisering.

Men det har inte fungerat, de andra partierna har inte varit tillräckligt lyhörda inför de signalerna. Senast var det socialdemokraterna som på kongressen före påsk gjorde klart att något generellt tiggeriförbud inte hade partiets stöd. Liberalerna har tydligt markerat motstånd till sådana repressiva åtgärder – och påminner om den antiziganistiska bakgrunden. Det finns helt enkelt inte parlamentariskt stöd för en sådan kriminalisering.

Nu menar Gudmundsson (20/7) att hans och de andras krav på förbud inte behövdes, hela debatten var helt onödig. Han har nämligen nu förstått att tiggandet redan är förbjudet.

Den juridiska ”analysen” för denna upptäckt bygger Gudmundson på en läsning av ordningslagen. Den lagen förbjuder tiggeri, menar han, eftersom inga offentliga platser har tiggeri som ändamål och att tiggeriet inte är allmänt vedertaget.

Att en domstol redan slagit fast att ordningslagen inte förbjuder tiggande, menar Gudmundson berodde på ett misslyckande av åklagaren. Att det faktiskt inte står något i lagen om generellt tiggeriförbud, ignorerar han.

Men Gudmundson har inte bara upptäckt det dolda förbudet, han har också funnit lösningen. Poliser som inte ingriper mot den som påträffas tiggande ska förlora jobbet.

Hur ska det gå till? Jo, man ska utnyttja det faktum att den nya polisorganisationen har skapat en möjlighet till ”personligt resultatansvar”. Polischefer har dessutom tidsbegränsade anställningar, påpekar Gudmundson. . Han pekar ut polischefer i Stockholmsregionen som han förväntar sig nu ska klippa till för att verkställa det av Gudmundson upptäckte förbudet. Annars ”kan det finnas skäl att titta närmare på förordnadena”, slutar artikeln.

Det är pinsamt att en respekterad morgontidning låter publicera sådan rappakalja. När det gäller de utsatta besökande EU-medborgarna – de allra flesta romer i en desperat situation – gäller uppenbarligen inte vanliga kvalitetskrav.

Utsatta människor drabbas i kapplöpningen om ”hårdare tag”

 Empati och mänskliga rättigheter har lågt kursvärde i dagens politiska atmosfär. Under den populistiska högervinden är det ”hårdare tag” som prioriteras. Solidaritet med utsatta människor avfärdas som naiv idealism och beskrivs allt oftare som en öppning för terrorism, kriminalitet eller andra hot mot nationella värden. Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning har påverkat debatten, inte bara i det moderata lägret.

 För det socialdemokratiska partiet är dessa strömningar en utmaning som kräver särskild eftertanke och ideologisk rannsakan – inte minst inför den kommande kongressen. I regeringsställning har det varit viktigt att demonstrera ”regeringsduglighet” och att bemästra krissituationer. Detta påverkade förstås hållningen till flyktingkrisen hösten 2015 – en situation som verkligen krävde beslutsamhet.

Men i dag är läget annorlunda, antalet flyktingar som nu kommer till Sverige är av flera skäl betydligt lägre. Därmed är dagens främsta utmaning att säkerställa att de som redan finns här och har fått eller väntar på uppehållstillstånd kan få en bra start i vårt land. Då är några av den senare tidens beslut direkta hinder för dessa människors möjligheter till snar integration.

Uppehållstillstånden har gjorts strikt tidsbegränsade och möjligheten till familjeåterförening försvårats dramatiskt.  Det är regler som får inhumana konsekvenser vilka i sin tur saboterar ambitionen om en framgångsrik etablering i det svenska samhället.

 ”Vi ser det som mycket angeläget att svensk lagstiftning möjliggör snabb familjeåterförening för skyddsbehövande i Sverige”, skriver Röda Korsets generalsekreterare Anders Danielsson (tidigare chef för Migrationsverket) i ett brev till kongressombuden. Människor lider svårt av att inte veta om de kan träffa sina anhöriga. Danielsson påpekar också att en begränsad möjlighet till familjeåterförening får till följd att fler tvingas ge sig ut på livsfarliga resor för att försöka nå Europa och Sverige.

 Flera motioner till den socialdemokratiska kongressen vill återinföra permanenta uppehållstillstånd och förbättra möjligheterna till familjeåterförening.  Partistyrelsen tvekar och yrkar till och med att förslaget om rätt till familjeförening ska avslås. Det verkar här som om signalpolitiken fått väga tyngre än humanitära skäl och vad som främjar det akuta behovet av effektiva integrationsåtgärder.

Alla frågor om migration och flyktingmottagande kan naturligtvis inte lösas på nationell nivå; en enskild stat kan inte göra allt själv. Det är en skam för Europa att så många europeiska stater vägrat att ta sitt ansvar när det gäller att ta emot flyktingar.  Men det är inte värdigt ett land som Sverige och ett parti som Socialdemokraterna att föra en politik som splittrar familjer och som skapar otrygghet bland människor som flytt från dödshot och trakasserier för att söka skydd och skapa sig en ny framtid. En politik här baserad på principer om mänskliga rättigheter skulle faktiskt även kunna öka möjligheterna att påverka andra aktörer i Europa.

 Signalpolitiken om ”hårdare tag” tycks också ha påverkat partistyrelsens hållning till de besökande, utsatta EU-medborgarna – de flesta romer – som allmänt getts beteckningen ”tiggarna”. Här handlar det om en annan mycket sårbar grupp i nödsituation.

 I de riktlinjer som partistyrelsen presenterar inför partikongressen föreslås bland annat att det ska bli lättare att avhysa tiggare från privat mark och att det ska göras en översyn av ordningslagen. I skrivningarna tenderar utsatthet och tiggeri att jämställas, i stället för att se tiggeriet som en av flera strategier för att komma ur och motarbeta utsattheten.

 Partistyrelsen gör ingen tydlig distinktion mellan åtgärder mot tiggeriet (och därmed dem som tigger) och att bekämpa de förhållanden som pressar människor att vädja om hjälp. Inriktningen är att attackera symptomen snarare än att motverka misärens rötter. Avsikten förefaller vara att få bort dem från vårt land snarare än att stödja deras kamp mot den bottenlösa misären och systematiska diskrimineringen.

 Om den hållningen blir bekräftad finns risk att stigmatiseringen förstärks och dessa människors situation här – och i hemänderna – kommer att försvåras ytterligare. De extremistiska grupperna på bägge håll skulle förstås notera detta som en framgång. Särskilt obehagligt är att offren tillhör de mest diskriminerade och förföljda i Europas historia.

 Visst har närvaron av människor som sitter på trottoarer och vädjar om hjälp väckt starka känslor eller rent av ångest hos många. Men det är konstruktiva insatser som behövs för att bemöta misären. Att driva bort dessa människor är ingen hedersam eller ideologiskt acceptabel lösning. Att vädja om hjälp ska inte straffas.

 Det kommer att ta tid innan reformer beslutas och ger resultat i hemländerna, men det är ingen ursäkt för oss att förvärra deras situation. Igen, en rättighetsbaserad, principiell politik här är vårt bästa argument för att övertyga vårt grannskap i Europa.

 Frågorna om asylpolitiken och bemötandet av de utsatta EU-medborgarna blir viktiga på den socialdemokratiska partikongressen. De handlar i grunden om en solidarisk människosyn. Konkret föreslår vi följande: 

Återinför principen om permanenta uppehållstillstånd i stället för tillfälliga tillstånd för de flyktingar som beviljas asyl. Tillfälliga uppehållstillstånd skapar oro och osäkerhet och innebär att människor förvägras möjligheten att i trygghet planera för sin framtid i Sverige. Därigenom skadas också integrationen, eftersom människors motivation att lära sig språket, utbilda sig och skaffa sig ett arbete minskar om de inte vet om eller hur länge de får stanna i Sverige. 

Underlätta möjligheterna för familjer att återförenas i Sverige. Splittrade familjer skapar sorg och oro. Splittrade familjer motarbetar integrationen, då ständig oro för familjen är destruktivt för möjligheterna att utbilda sig och etablera sig på arbetsmarknaden.     

Stöd de utsatta EU-medborgarnas kamp mot påtvingad misär och utanförskap – också via konstruktiva kontakter med deras hemländer och aktiva initiativ inom EU. Den bakomliggande antiziganismen måste motverkas betydligt mer kraftfullt än hittills. EU:s program med sociala fonder mot fattigdomen måste effektiviseras. Problemen kring brister i socialförsäkring och sjukvård måste lösas genom kontakter med hemländernas myndigheter.

Säg nej till krav på tiggeriförbud och andra repressiva åtgärder mot de utsatta EU-medborgarna. Att trappa upp vräkningarna är ingen lösning; i stället bör förebyggande åtgärder vidta för att skapa möjligheter till tillåten, godtagbar övernattning för dessa besökare. Frivilliga organisationer som arbetar för deras hälsa och utbildning samt skydd mot hatbrott bör stödjas. Erfarenheten visar att om boendet och övriga livsomständigheter är trygga ökar möjligheten att både söka och få olika jobb. 

Socialdemokratin är en frihetsrörelse. Vi har förväntningar om att det socialdemokratiska partiet har förmåga att väga in mänskliga rättigheter, humanitära principer och rationella skäl i diskussionen om vår hållning till dessa utsatta människor.  Eftergifter till opinioner som står för repressiva åtgärder vore pinsamma.

 Visst behövs hårdare tag – mot främlingsfientlighet och rasism. Men inte mot offren.

Denna artikel publicerades av Dagens Nyheter den 31 mars 2017. Författare: Ulf Bjereld och jag, Thomas Hammarberg.

Nedmonteringen av demokratin sker med systematik

Mönstret är tydligt. När högerpopulistiska partier får makt börjar en systematisk urholkning av demokratin.  De har en strategi, vallöften genomdrivs och det med skrämmande konsekvens.

Det är den lärdom vi måste dra från den senaste tidens politiska utveckling i bl.a. Ungern, Polen, Turkiet och Ryssland. Vad som nu händer i de länderna antyder vad som kan ske om den aggressiva populismen får ytterligare spridning på den europeiska kontinenten.

När Viktor Orban kom tillbaka som premiärminister i Ungern 2010 fattades en serie dramatiska beslut i syfte att centralisera makten – till honom själv och hans lojala inre krets.

I ett tal förra sommaren deklarerade han sin hållning till demokratin. Hans vision var en ’illiberal demokrati’. Vad han avsåg var att de styrande visserligen skulle tillsättas genom fria val men att de valda sedan inte skulle få sin maktutövning begränsad av olika juridiska och andra institutioner. Syftet var effektivt styre. I samma tal nämnde han Vladimir Putin och Tayyip Erdogan som förebilder.

De illiberala populisterna agerar enligt ett tydligt mönster. De tar över eller slår ut institutioner som skapats som demokratins vakthundar. De upphäver strukturer eller processer som beslutats i demokratisk ordning för att sätta vissa gränser för själva maktutövandet, för att garantera att minoritetsröster blir hörda och att för att maktmissbruk ska stävjas. Populisterna vänder sig emot den beprövade maktfördelningen mellan den exekutiva regeringen, den lagstiftande parlamentariska församlingen och det oberoende rättsväsendet.

Domstolarna har tenderat att vara den första måltavlan. De kan knappast avskaffas helt, men väl tyglas, har varit idén. Genom sin breda majoritet i parlamentet kunde Orban ändra författningen och därmed författningsdomstolens befogenheter och sammansättning. Polens Jaroslav Kaczinski har försökt driva på i samma riktning. Erdogan har i praktiken slagit sönder stora delar av rättsväsendet. Donald Trump hade knappt flyttat in i Vita huset förrän han stämplade en självständig domare som en ”so called judge”. Allt detta följer den populistiska logiken: domstolarna ska inte kunna hindra ledarens maktutövning, han företräder ju ”folket”.

Obderoende media måste enligt samma logik undermineras. Trump förklarat krig mot vissa självständiga medier som han utpekar som ”enemies of the American people”. I Turkiet har hela medielandskapet förändrats under senare år. Intressen nära Erdogan har köpt upp tyngre medieföretag och ett drygt hundratal obekväma journalister har fängslats. I Ungern har en repressiv medielag antagits och det statliga medieorganet getts mycket omfattande makt över hela medielandskapet, inklusive genom övervakning av innehållet i de privata medieföretagens produktion. Hundratals journalister har avskedats. I Ryssland kämpar likaså några få ännu oberoende medieproducenter mot ett klimat som alltmer präglas av patriotisk propaganda och journalistisk ofrihet.

Enskilda organisationer i civilsamhället har blivit ett annat offer för de populistiska regimerna. Mest drabbade har varit oberoende grupper som arbetar med mänskliga rättigheter. Särskilt de med internationella kontakter står under uppsyn, utsätts för hotelser eller stämplas som landsförrädare. I flera länder, bl.a. i Ryssland och Ungern, används nu uttrycket ”främmande agenter” mot rättighetsaktivister, deras situation har blivit alltmer prekär.

Det är ingen slump att de auktoritära populisterna slår ned på det oberoende rättsväsendet, media- och yttrandefriheten och det självständiga civilsamhället. De vill inte möta argumenten mot deras unkna nationalism, främlingsfientlighet och förakt för den representativa demokratin.

Just därför måste vi avslöja mönstret i deras strategi och dess förödande konsekvenser.

Innan det är för sent.

Thomas Hammarberg

(Denna artikel har också pub)licerats på Dagens Arena

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ny intifadah? Netanyahu & Trump leker med varandra – och elden

Knappt hade Donald Trump stegat in i Vita huset förrän den israeliska regeringen började en serie utspel för att fördjupa den bosättningspolitik som FN:s säkerhetsråd nyligen fördömt.

På ett bräde har nu klartecken getts för inte mindre än 2500 nya bosättarhem kring Jerusalem och på Västbanken. Benjamin Netanyahu uttalade att ”vi bygger och vi kommer att fortsätta att bygga”. Det rapporteras också att han beslutat att ta bort alla restriktioner för byggande i östra Jerusalem som hittills försvårats och delvis hindrats av protester utifrån inte minst från Obama-regeringen.

Några sådana pekpinnar behöver Netanyahu inte längre vänta från Washington. Trots – eller tack vare? – alla varningar från andra regeringar säger Trump sig besluten att genomföra flyttningen av ambassaden till Jerusalem. Han har nominerat en bosättarextremist som sin ambassadör till Israel och utsett sin svärson – som finansierat en extremgrupp bland bosättarna – som särskild ”fredsförhandlare”.

Säkerhetsrådets beslut om bosättningspolitiken var förstås inte i linje med det samspel som Trump redan då inlett med Netanyhahu, men det speglade faktiskt en världsopinion. Bland dem som stödde resolutionen fanns länder som Netanyahu själv strax innan hade beskrivit som Israels vänner. Och USA under förra styret valde som bekant att för en gångs skulle inte kasta in livbojen till den Israeliska högerregeringens förmån.

En större fredskonferens i Paris för ett par veckor sedan med ett sjuttiotal regeringar närvarande ställde sig bakom säkerhetsrådet trots varningar och protester från Netanyahu och Trump – som även då uttalade sig trots att han ännu inte tillträtt.

Situationen har förvärrats ytterligare när ledande medlemmar i den israeliska regeringen nu kräver att stora delar av Västbanken ska annekteras. Ett nytt Orwellskt ord har börjat användas som en beskrivning av den lösning som kunde ges palestinierna i stället för en egen stat: ”State-minus”. Vad som uppenbarligen avses är något liknande de maktlösa bantustan-områden som fanns under apartheid-tiden i Sydafrika.

Varje någorlunda objektiv och insiktsfull bedömare av dagens situation i denna del av Mellanöstern vet att risken för en ny intifadah nu är överhängande. Förhoppningarna om fred var redan tidigare minimala, och kommer efter denna senaste utveckling med all sannolikhet att upplevas som totalt grusade – inte minst av den yngre generationen palestinier.

Netanyahu och Trump ignorerar folkrätten, vädjanden från stora delar av världssamfundet, folkrätten, palestiniernas mänskliga rättigheter – och faktiskt också Israels bästa. Vad de nu håller på med är inget annat än en oerhört farlig lek med elden. Det krävs sannerligen en snar, samlad och stark reaktion mot denna vanvettiga galenskap. Också från oss.

 

Förbud hjälper inte utsatta EU-medborgare – sånt prat är hyckleri

Åter krävs att tiggeri ska förbjudas. Flera av argumenten bortser från de mänskliga konsekvenserna, men ett av dem är dessutom anmärkningsvärt hycklande. Det är påståendet att kriminalisering skulle hjälpa dem som nu tigger. Alltså, för deras eget bäste borde polismakten ingripa om de skulle ha fräckheten att vädja om en slant från oss andra.

Nu senast var det riksdagsledamoten Cecilia Magnusson (M) som i radions ”Studio ett” gavs tillfälle att – oemotsagd – driva den linjen. Hon är emellertid inte ensam, samma argument har brukats av Expressens ledarskribent Anna Dahlberg och Svenska Dagbladets Per Gudmundson.

När vi tillåter tiggeriet, menar de, så permanentar vi ”tiggarnas” ovärdiga verksamhet. De fastnar i tiggeriet i stället för att söka ett riktigt jobb. Och de förblir dessutom ett dåligt föredöme för sina barn. Ja, så låter det.

Nu är inte denna förmenta omsorg om ”tiggarna” det enda argumentet för dessa förbudsivrare. Det är helt uppenbart att det i första hand handlar om att slippa se dessa personer i vår närmiljö. De upplevs som irriterande eller direkt störande. Med ett förbud skulle vi få bort dem.

Om någon skulle tycka den attityden vore alltför brutal mot utsatta människor så känns det ju bra att kunna påstå att kriminaliseringen hjälper dem att starta ett nytt liv. Vi tycker ju synd om dom, sade Magnusson.

Detta är ett hyckleri som inte tål minsta kritiska granskning.

De människor förbudsivrarna talar om är de EU-medborgare som kommit från Rumänien och Bulgarien – en majoritet av dem romer. De är målgruppen, inte andra som tigger.

De som känner till dessa besökares förhållanden i hemländerna kan inte vara förvånande över att en del av dem söker sig utomlands under vissa perioder för att försöka få medel till familjens försörjning.

Situationen hemma är för många oerhört svår. Det handlar om den djupaste fattigdom, ren misär. Och dessutom om en marginalisering och en systematisk diskriminering som för många av dessa människor spärrar möjligheterna till jobb.

Förmyndande tillrop här om att de borde åka hem och jobba är därför totalt meningslösa och till noll hjälp. Arbetsmarknaden är helt enkelt inte öppen för dem. De som kommer hit vet varför det gör så; de har sina skäl. Men Cecilia Magnusson och hennes meningsfränder idiotförklarar dem, de menar sig veta bättre än dem själva om vad som är bra för dem.

I radiosamtalet häromdagen menade hon att ett förbud här skulle pressa myndigheterna i hemländerna att hjälpa dessa människor.  Också detta är rena fantasin. Den sannolika effekten av ett svenskt förbud är att det skulle förstärka de antiziganistiska, rasistiska krafterna i hemländerna (”även svenskarna har nu insett att romerna inte kan behandlas som andra”).

Vill vi bidra till de reformer som krävs i hemländerna – och det bör vi absolut försöka göra – då är det andra vägar som måste prövas: via såväl EU och som en bilateral dialog av det slag som redan inletts. Ett förbud skulle inte underlätta de försöken, snarare tvärtom.

EU-medborgarnas tillvaro här är slitsam och mycket påfrestande, inte minst den här årstiden. Ändå finns en underström i förbudsivrarnas argumentation om att de som tigger inte vill göra rätt för sig, inte jobba. De tankarna visar bara att de aldrig bekymrat sig om att kommunicera med någon av dessa besökare.

Deras identitet är inte att vara ”tiggare” (det är därför jag citerar det ordet). Att vädja om en allmosa är för dem sista utvägen. Alla jag pratat med har sagt att de vill arbeta, att de hoppats få någon form av jobb, om än tillfälligt, när de reste hit. Några få har också fått ströjobb.

Men de flesta har fått lita till insamling av pantburkar och någon peng då och då från dem av oss som fortfarande envisas med att se dessa besökare som medmänniskor.

I grunden handlar allt detta om vår människosyn. Tror vi att repression löser de fattigas problem? Vill vi verkligen ha ett samhälle där det är förbjudet att vädja om hjälp?