Trist att DN applåderar Trumps beslut att lämna FN:s råd om mänskliga rättigheter

Det är inte ofta en anständig ledarsida i vårt land öser beröm över ett beslut fattat av President Trump. Men Dagens Nyheter prisade nyligen dennes steg att dra USA ut ur FN:s råd för mänskliga rättigheter.

DN:s argument var att avhoppet var ”moraliskt rätt” eftersom rådet var ”falskt”. Bland rådets medlemmar finns ju länder som inte själva respekterar rättigheterna, menade skribenten.

Det är ett ytligt och okunnigt argument. Rådets församling är en spegelbild av den universella princip som präglar Generalförsamlingens sammansättning. Alla medlemsstater har vissa möjligheter att delta i FN-arbetet; en är att kunna kandidera för en period som medlem av MR-rådet. Det är Generalförsamlingen som väljer på basis av nomineringar från regionerna.

Detta är inte ett perfekt system, det har uppenbara nackdelar och skapar risk för destruktiv politisering. Men det ger också möjlighet till konfrontationer med regimer av olika karaktär. Sedan några åt fungerar en process under vilken samtliga länder, ett efter ett, granskas. I de mötena spelar fakta från frivilliga, oberoende organisationer en väsentlig roll. Denna aktivitet har definitivt varit meningsfull.

Men viktigare är det arbete för rättigheterna som sker i de expertorgan som etablerats genom processer som skyddat de agerandes oberoende. Särskilda rapportörer har utsetts i en rad frågor, t ex om tortyr, förebyggande av folkmord, extrem fattigdom, rättigheter för personer med funktionsnedsättning och barns rättigheter. Vidare finns särskilda kommittéer med uppgift att övervaka de internationella konventionerna för mänskliga rättigheter.

För bägge dessa mekanismer väljs aktörerna med betoning på sakkunskap, integritet och oberoende. I stort sett har det varit möjligt att upprätthålla dessa krav också i praktiken. Deras rapporterar till MR-rådet har därför fått betydelse.

Jag skriver detta med viss erfarenhet. Jag har varit ledamot av FN:s kommitté för barnets rättigheter och fungerat som rapportör om situationen i Kambodja. I bägge dessa roller var det möjligt att ge en röst på en internationell plattform för utsatta människor. Det fick kedjeverkningar i hemländerna.

Det förefaller som DN:s ledarskribent haft föga insikt om hur allt detta fungerar. Hennes beröm till den amerikanske presidenten var pinsam. Trump är faktiskt ingen bra vägledare – varken om internationella organ eller om mänskliga rättigheter.

Klokt av (S) att åter säga nej till tiggeriförbud – det finns ett anständigt alternativ

Aftonbladet skriver att den socialdemokratiska ledningen ”backar om tiggeriförbud”. Det behövs inget backande.  En överenskommelse nåddes på S-kongressen för ett år sedan att krav på förbud inte skulle stödjas.

Vad som däremot betonades då var vikten av att tackla orsakerna till varför människor blivit pressade att vädja om hjälp. Alltså, inte att bestraffa dem som hamnat i det läget.

Det är en enorm skillnad mellan dessa synsätt.

Debatten handlar förstås om de besökande, utsatta EU-medborgarna från Rumänien och Bulgarien. De allra flesta romer.

Innan vi började se dem i gatubilden var det inget parti som krävde förbud mot att tigga. Det är mot just den gruppen som förbudsivrarna riktar sig. Man vill helt enkelt inte se dem, målet för SD och Moderaterna är att få bort dem.

Det andra synsättet fokuserar på vad vi kan göra för att bidra till att dessa utsatta människor frigörs från den djupa misären, utanförskapet och diskrimineringen i deras hemländer – allt det som gör att en del av dem söker sig till andra länder i hopp om att där få jobb, åtminstone tillfälligt, men som i många fall inte når längre än till att samla tomburkar eller att tigga.

Det finns krafter i vårt land som verkligen bidrar mot orättvisorna. En rad svenska biståndsorganisationer arbetar i de här EU-länderna för att stödja dessa utsatta människor. Det handlar inte minst om barnen: att de registreras vid födseln, får utbildning och tillgång till hälsovård. Hjärta till hjärta, Erikshjälpen och Hoppets Stjärna gör storverk här – och det får resultat.

Regeringen har öppnat en särskild dialog med myndigheter i Rumänien som definitivt har en viktig potential. Samtidigt har EU:s roll i hemländerna förstärkts och nya tag planeras nu efter att en viktig resolution antagits av EU-parlamentet efter initiativ av Soraya Post.

Här i landet görs på flera håll storartade insatser av bl.a. Stadsmissionen i Uppsala, Räddningsmissionen i Göteborg, Föreningen HEM i Stockholm, Föreningen Hjälp tiggare i Lund och Röda korset på flera håll i landet. Samarbete med kommunerna har på sina håll varit konstruktivt.

En inriktning är att lägga grund för en nystart vid återvändandet, t ex genom språkutbildning och yrkesträning. Crossroads och frikyrkliga organisationer har organiserat natthärbärgen och möjligheter till tvätt och hygienvård. Trots de uppenbara svårigheterna har en del besökare också kunna få jobb här, om än oftast tillfälliga.

Regeringen har gett Länsstyrelsen i Stockholm uppdraget att administrativt främja samarbete mellan kommuner i arbetet kring de utsatta EU-medborgarna. Den och en ny organisation med de biståndståndsorganisationer som arbetar i hemländerna genomförde nyligen en konferens i Stockholm.

Huvudbudskapet där var att det konstruktiva arbetet verkligen är meningsfullt och ger resultat. Men samtidigt att de sociala problem som rivits upp inte kan lösas med några snabba ryck, det handlar om attitydförändringar – inte minst inom majoritetsbefolkningen. En vädjan var därför: vi måste ha tålamod.

Det behövs ingen extra lagstiftning och absolut inga ”hårdare tag”. Vad som krävs är ett mått av empati med denna förföljda grupp människor. Plus ett tålmodigt, seriöst arbete för deras sociala rättigheter. Ett fullföljande av vad som faktiskt redan är på gång.

Klart är att ett tiggeriförbud här skulle stigmatisera denna grupp människor ytterligare. Det skulle användas av extremister i hemländerna för fortsatta trakasserier och övergrepp. Borde det inte vara en tankeställare för de mer moderata förbudsivrarna?

 

 

Utspelet av Tobé (M) om barn och kriminalitet rimmar inte med barnkonventionen

Häromdagen presenterade Tomas Tobé – Moderaternas kriminalpolitiske talesperson – ett dokument om behandlingen av minderåriga som stod i riskzonen eller redan hade dragits in i allvarlig kriminalitet. Själv betonade han nu särskilt ett av förslagen: att ansvaret för dessa barn borde flyttas från socialtjänsten till kriminalvården.

Redan det förslaget kan ge intrycket att vad han och partiet var ute efter var ”hårdare tag” mot dessa minderåriga. En läsning av hela det program som är utgångspunkten för Tobés utspel bekräftar den bilden med råge.

Där står: ”Konkret handlar det om större fokus på inlåsning, övervakning och kontroll”. Vidare föreslås att omedelbara omhändertaganden ska tillgripas i större utsträckning. Fotboja skulle kunna användas redan under en förundersökning.

FN:s barnkonvention innehåller två utförliga artiklar om bemötandet av barn som av olika skäl kommit klammeri med rättvisan (artiklarna 37 och 40). En huvudpunkt är att ”fängslande eller andra former av frihetsberövande av ett barn … får endast användas som en sista utväg och för kortast möjliga tid”.

Den FN-kommitté som har till uppgift att övervaka och främja genomförandet av konventionens normer har i en utförlig kommentar till de två artiklarna understrukit vikten av att barn inte utsätts för frihetsberövande (CRC/C/GC/10).

Kommittén är inte naiv, dess ledamöter är självfallet medvetna hur svåra dessa fall av vilseförda unga grabbar kan vara (jag har själv suttit i kommittén). Det gäller verkligen att hitta meningsfulla alternativa åtgärder för att ge dessa unga en chans till nystart.

Statens Institutionsstyrelse, SiS, har den uppgiften. Den ska vara redo att ge individuellt anpassad tvångsvård och behandling av ungdomar med psykosociala problem. Och det självfallet inom de ramar vi kommit överens om när vi utarbetade och ställde oss bakom barnkonventionen.

Om Tobé skulle vilja bidra till en konstruktiv diskussion vore det mer meningsfullt att föreslå förbättringar i den verksamhet SiS bedriver, snarare än att förflytta frågan till en enhet inom Kriminalvården som inte existerar.

 

Tiggeriförbud? (S)var: nej, självfallet inte – det finns humana alternativ

I borgerlig press spekuleras det nu om att regeringen kommer att lägga fram förslag om tiggeriförbud eller en lag om att man måste ha särskilt tillstånd för att få öppet vädja om hjälp.

Vad som inte rapporteras är att den socialdemokratiska kongressen redan för ett år sedan tagit ställning. Där slöts en överenskommelse om att partiet inte stödjer förbudskraven. Innan kongressen hade Stockholms partidistrikt med bred majoritet antagit ett helhetsprogram om åtgärder för att i stället tackla själva orsakerna till att människor hamnar i så akuta svårigheter att de pressas att tigga om stöd. Göteborgs ledande (S)-politiker Ann-Sofie Hermansson skrev på samma linje.

Det som diskuteras är förstås närvaron av migranter från andra EU-länder, främst från Rumänien och Bulgarien. Många har reagerat mot åsynen av dem i gatubilden, sittande med en mugg framför sig. Ingen vill se detta, därom råder total enighet. Frågan är vad vi gör åt det.

Ett direkt eller indirekt förbud (typ hårda licenskrav) tacklar inte själv orsakerna till den misär som det i grunden handlar om. Sådana åtgärder kan bara få oss att slippa se, men de innebär ingen lösning – tvärtom.

Förbudsåtgärderna skulle däremot ytterligare stigmatisera denna nedtryckta och svårt utsatta grupp människor. Ett förbud här skulle utnyttjas av extremister i hemländerna som ett bevis för att även folk utomlands föraktar denna grupp, varav de flesta som bekant är romer.

Därmed skulle ett förbud uppmuntra en fortsättning av det mönster som släpat kvar sedan slaveriet, massdeporteringen och de fascistiska förföljelserna. Att det är sådana övergrepp som detta folk fått utstå genom historien, borde vi kanske tänka på.

Att det faktiskt finns alternativ till förbud nämns alltför sällan – och det påverkar opinionsmätningarna. Men det finns konstruktiva program och faktum är att mycket redan görs – av ett EU som vaknat upp men också av enskilda organisationer såväl här som i hemländerna.

Hjärta till Hjärta, Erikshjälpen, Hoppets stjärna, Svenska kyrkan, Röda korset och flera andra svenska organisationer bidrar med värdefulla, genomtänkta program i Rumänien. Flera av dem är aktiva också i Bulgarien. De samarbetar också sinsemellan i ett nätverk där man lär av varandra.

Stadsmissionen, Crossroads, Filadelfia, Frälsningsarmén, Läkare i världen och andra ger stöd och hjälp till de utsatta EU-medborgarna när de är här i Sverige. Föreningen Hem i Stockholmsområdet och Räddningsmissionen i Göteborg stödjer dem med rådgivning och utbildning som också ger dem nya möjligheter när de återvänder till hemlandet.

Ett framgångsrikt stödarbete pågår i Lund där en enskild förening i samförstånd med kommunen ordnat härbärgeplatser, viss utbildning och även i flera fall jobb till besökande EU-medborgare. Liknande initiativ har tagits på frivillig basis på Gotland och några norrländska kommuner.

Dessa insatser är alternativet till kriminalisering. Det är ingen tvekan om vilket av de två alternativen som ger bäst resultat – om vi nu är intresserade av bidra till att dessa medmänniskor verkligen ska få en chans komma ur misären och det påtvingade utanförskapet.

Det talas  om att det tiggande vi ser skulle vara ovärdigt. Men det ovärdiga är de förhållanden som pressar människor att som en sista utväg vädja om hjälp. Att vi nu skulle kriminalisera dem för detta vore om något just – ovärdigt.

Palestinska flyktingar svårt drabbade av kriget i Syrien – samtidigt hotas det FN-organ som hjälpt dem att gå i konkurs

Syrien tog emot många av de flyktingar som fördrevs från Palestina för sjuttio år sedan. Före kriget i Syrien för sex-sju år sedan fanns där över en halv miljon Palestinska flyktingar. Över 120 000 har tvingats fly utomlands än en gång. Där har de mött svåra hinder att få tillstånd att stanna, också i grannländerna.

Majoriteten av dem som är kvar i Syrien har fördrivits från sina hem en eller flera gånger. De flesta är i akut behov av humanitärt bistånd för att möta de mest grundläggande behoven av mat och skydd.

I Yarmouk, flyktinglägret nära Damaskus, levde tidigare 160.000 palestinska flyktingar. När ISIS slog till mot lägret flydde de flesta. I dag finns där inte fler än 6.000. FN-skolorna i lägret har skadats allvarligt eller förstörts helt. Och nu kommer rapporter om att Yarmouk drabbats av en ny våldsvåg.

FN-organet UNRWA har i denna kris spelat en livräddande roll för palestinierna. Det har bedrivit sjukvård under de svåraste förhållanden och lyckats hålla igång skolor för 48.000 elever.

De insatserna hotas nu av den ekonomiska kris som hotar UNRWA:s hela program. Den amerikanska regeringen som tidigare varit en stor bidragsgivare har nu skurit ner sin del av budgeten radikalt.

På svenskt och egyptiskt initiativ hölls nyligen en s.k. givarkonferens i Rom som gav vissa bidrag från andra länder, men inte tillräckligt. I morgon hålls ytterligare ett sådant möte, denna gång i Bryssel.

Läget är akut. Kan inte europeiska och andra länder stötta upp UNRWA så kommer den humanitära krisen förvärras allvarligt. I det läget har UNRWA-chefen Pierre Krähenbühl låtit publicera en kommentar som publicerats i vissa internationella tidningar. Här ett utdrag:

UNRWA:s nödprogram strävar till att trygga dessa grundläggande behov, och förse 418 000 palestinaflyktingar i Syrien, Libanon och Jordanien med livsmedels- och kontanthjälp.

Dessutom förser vi registrerade palestinaflyktingar med primär hälsovård i 15 kliniker och 11 hälsostationer runtom i Syrien, trots att 8 av våra 23 hälsocentraler förstörts. 

Detta livräddande arbete är under hot efter att en av våra främsta bidragsgivare tillbakadrog över 300 miljoner dollar i stöd till UNRWA år 2018. Detta beslut har haft allvarliga konsekvenser för vårt nödupprop för Syrien, som nu har ett underskott på 165 miljoner dollar. 

Även UNRWA:s budget för centrala program inom utbildning, hälsa, bistånd och social service i Syrien, Jordanien, Libanon och Gaza har påverkats kritiskt. 526 000 palestinska studenters utbildning är hotad och 3,5 miljoner patienters hälsovård likaså. Akut service för 1,7 miljoner människor i Mellanöstern riskerar upphöra. 

UNRWA:s respons har varit robust. Först vände vi oss till våra bidragsgivare för att be dem öka sina förväntade bidrag, vilket många gjorde, och för vilket vi är tacksamma. Vi lanserade även kampanjen #DignityIsPriceless och en givarkonferens gick av stapeln i Rom. Bidragsgivarnas respons var generös. Hittills har 150 miljoner dollar i nya bidrag utlovats av länder som Qatar, Saudiarabien, Turkiet, Kanada, Norge, Schweiz, Frankrike och andra. Dessa är betydande och välkomna steg, och jag tror de bidrar till att skapa momentum för andra bidragsgivare som vi hoppas träder fram snarast så vår service kan fortsätta. Mycket mer måste göras. 

För att illustrera vår beslutsamhet och unika förmåga att leverera, vill jag berätta om Faisal, en 56-årig lärare i en av UNRWA:s skolor i Dera’a -lägret i södra Syrien. Han lämnar sitt hem klockan halv sju varje morgon för en komplicerad resa på 60 kilometer. Han tar sig över två fronter och fyra kontrollpunkter för att ta sig till sin klass – en grupp tredjeklassare i Dera’a. UNRWA:s tre skolbyggnader har förstörts, men 300 barn fortsätter studera i provisoriska utrymmen där Faisal undervisar. 

Faisals resa tog tio minuter innan kriget. Idag sätter han, och 14 andra av UNRWA:s arbetare sina liv på spel för att förse barnen med utbildning. 

Hans mod är karakteristiskt för UNRWA:s 4000 anställda i Syrien, och riskerna de tar är alltför reella. 18 av våra kolleger har dött sedan konfliktens början, och 23 är försvunna.  

Faisal och hans kolleger utsätter sig för varje dag för faror för att upprätthålla kritiskt viktig service. Därför kan jag inte kan föreställa mig att komma tillbaka till honom och tvingas berätta att vi misslyckats med att mobilisera de behövda summorna för att säkra vårt arbete – och hans jobb. Det är otänkbart.

UNRWA står för hopp och tryggandet av rättigheter för oerhört sårbara samhällen. Jag uppmanar världen att ta ställning för Yarmouks 900 studenter och Syriens palestinaflyktingar. Deras värdighet, och UNRWA:s arbete, spelar roll.   

”Läckta LSS-utredningen återspeglade inte andan iFN-konventionen”: En intervju.

Den FN-kommitté som övervakar rättigheter för personer med funktions-nedsättning har i en text ingående beskrivit hur personlig assistans bör vara utformad. Thomas Hammarberg anser att texten bör påverka lagstiftningen i länder som ratificerat FN-konventionen. 

I oktober 2017 släppte FN:s Committee on the Rights of Persons with Disabilities en General Comment till Artikel 19  i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD)
I General Comment till Artikel 19: Living independently and being included in the community sägs det att personlig assistans ska vara ett verktyg för Independent Living, att assistansanvändaren ska styra över hur medlen används och hur assistansen utförs. Användaren ska själv kunna välja en utförare eller anställa sina assistenter. Användaren ska kunna rekrytera, träna och styra sina assistenter. Assistenter ska inte delas med andra utan assistansanvändarens tillåtelse. Nedan efter denna artikel finns den engelska text från General Comment till Artikel 19 som handlar om personlig assistans.
 

Oberoende liv en hörnsten
Artikel 19 i FN-konventionen är principiell och slår fast att det finns en rätt till personlig assistans vid verkliga behov, säger Thomas Hammarberg, fd människorättskommissarie i Europarådet. I General Comment till Artikel 19 beskrivs det nu mer ingående vad personlig assistans borde vara.
– Det sägs tex att det är den person som behöver assistans som har rätten att rekrytera, träna och styra den stödjande personen.
Texten verkar präglad av Independent Living rörelsen?
– Kommittén menar med rätta att möjligheten till ett oberoende liv är en hörnsten i konventionen. 

FN:s kommentar ska ses som ett expertråd till länderna
General Comment till Artikel 19 är skriven av den kommitté som tillsatts för att övervaka genomförandet av FN-konventionen i de länder som ratificerat den berättar Thomas Hammarberg.
– För varje FN–konvention om mänskliga rättigheter finns en sådan kommitté vars ledamöter väljs vid ett möte där de stater som ratificerat får rösta.
Vilken status har den jämfört med FN–konventionen och tilläggsprotokollet?
– Kommentaren är inte juridiskt bindande men är ändå viktig. Den utgör kommitténs tolkning av en artikel och speglar hur kommittén tänker när den prövar regeringarnas åtgärder.
Vilken status har den sett till nationell lagstiftning?
– Den är som sagt inte bindande, utan tänkt som ett expertråd till beslutsfattare i länderna. Meningen är att konventionens artiklar i någon form, direkt eller inbakad i annan lagstiftning, ska återspeglas i lag.  

Nedskärningar av stöd strider mot Artikel 19
Förutom att beskriva personlig assistans betonar General Comment om Artikel 19 flera viktiga principer säger enligt Thomas Hammarberg, tex att nedskärningar av stöd till funktionshindrade strider mot Artikel 19.
– Om sådana är absolut nödvändiga i något sammanhang så måste detta särskilt  motiveras, vara tillfälliga och aldrig diskriminerande. En annan princip är att placering på institution inte ska förekomma.  

Kommittén har kritiserat Sverige
Thomas Hammarberg är mycket kritisk till att det blivit allt svårare att få personlig assistans pga förändrad rättspraxis.
– Det är inte alls bra, hela syftet med konventionen är att funktionsrätten ska stärkas. Att ratificera och sedan försämra för en grupp strider mot konventionen. När Sverige första gången granskades av kommittén tog denna upp detta. Den krävde ”att konventionsstaten säkerställer att program för personlig assistans ges tillräckligt och rättvist stöd för att säkerställa att en person kan leva ett självständigt liv i samhället”. Detta begärde kommittén av Sverige för fyra år sedan. 

Läckta LSS-utredningen återspeglar inte andan i FN-konventionen
I ett läckt förslag från LSS–utredningen sägs det att personlig assistans inte ska ges till barn under 12 år, äldre över 80 år och för personer som idag får personlig assistans via det så kallade femte grundläggande behovet. Utredningen lutar åt att kommunerna blir huvudman för personlig assistans. Det föreslås även en schablon för antalet timmar som beviljas för andra personliga behov som dagligt liv i hemmet, inköp, träning och fritidsaktiviteter. Det som läckts har förståeligt nog väckt kritik, säger Thomas Hammarberg.
– Fyrkantiga åldersgränser är en av de punkter som diskuterats. Utredaren har sagt att vad som läckte bara var försöksballonger. Men detta var inte ett seriöst sätt att diskutera med intressenter. Men ett fel ligger också i själva uppdraget som varit så inriktat på att skära ned kostnaderna. Det är sannerligen dags för en komplettering av det uppdraget och konsultera funktionsrättsrörelsen på allvar.
Hur ser du på de läckta förslagen sett till att Sverige ratificerat CRPD?
Det beror på utgången. Det som läckte ut återspeglar inte andan i konventionen, säger Thomas Hammarberg.  

Thomas Hammarberg intervjuades av Kenneth Westberg 2018-04-20 

Vidare läsning 

General Comment on article 19: Living independently and being included in the community, följande står på sid 5 om personlig assistans: 

Personal assistance refers to person-directed/“user”-led human support available to a person with disability and is a tool for independent living. Although modes of personal assistance may vary, there are certain elements which distinguish it from other types of personal assistance, namely 

(i) Funding for personal assistance must be provided on the basis of personalized criteria and take into account human rights standards for decent employment. The funding is to be controlled by and allocated to the person with disability with the purpose of paying for any assistance required. It is based on an individual needs assessment and upon the individual life circumstances. Individualized services must not result in a reduced budget and/or higher personal payment 

(ii) The service must be controlled by the person with disability, meaning that he or she can either contract the service from a variety of providers or act as an employer. Persons with disabilities have the option to custom design their own service, i.e., design the service and decide by whom, how, when, where and in what way the service is delivered and to instruct and direct service providers 

(iii) Personal assistance is a one-to-one relationship. Personal assistants must be recruited, trained and supervised by the person granted personal assistance. Personal assistants should not be “sharedwithout the full and free consent of the person granted personal assistance. Sharing of personal assistants will potentially limit and hinder the self-determined and spontaneous participation in the community 

(iv) Self-management of service delivery. Persons with disabilities who require personal assistance can freely choose their degree of personal control over service delivery according to their life circumstances and preferences. Even if the responsibilities of “the employerare contracted out, the person with disability always remains at the centre of the decisions concerning the assistance, the one to whom any inquiries must be directed and whose individual preferences must be respected. The control of personal assistance can be exercised through supported decision-making. 

 

 

 

Halabja efter 30 år – varför stoppades inte folkmordet?

I dag möts kurder över hela världen för att markera minnet av det fruktansvärda massmordet i Halabja, norra Irak den 22 mars 1988. Bomber med en blandning av sarin- och senapsgas förvandlade i ett slag staden till ett tyst dödsrike. 5000 personer avled på plats, många under svåra plågor. Överlevande sårades för livet, många med skadade lungor. I ett par generationer nu har barn födds med fosterskador.

Denna sataniska förbrytelse var en etapp i Saddam Husseins våldskampanj mot kurderna i nordöstra Irak. Redan i februari det året hade regimen inlett en massförstörelsekampanj, ANFAL, mot mindre städer och byar i de kurdiska områdena. Regimen hade beslutat att detta skulle vara ett förbjudet område. Kurderna skulle drivas bort därifrån så att inga oppositionella krafter skulle kunna relatera till Iran. Detta var under det irakisk-iranska kriget.

”Anfall” betyder förstörelse eller plundring. Inte mindre än 2000 byar jämnades med marken under de åtta månader som kampanjen pågick. Minst 50.000 människor dödades. I efterhand har hittats dokument som visat att det var en uttrycklig order att män mellan 15 och 70 skulle avrättas. Kvinnor och barn drevs i väg och många placerades i särskilda läger. Allt på order av Saddams kusin al-Majid (han som fick öknamnet ”Kemiske Ali” efter Halabja).

Det var kurder som var måltavlan gasbombningen och massmorden. Därmed är dessa brott att betrakta som ett direkt folkmord. Men när mördandet pågick var det internationella samfundet passivt. USA stod på Saddam Husseins sida i kriget mot Iran och den amerikanska regeringen bagatelliserade rapporterna om vad som faktiskt hände i norra Irak. I Europa lyssnade regeringarna för mycket på Washington och för litet på människor som visste.

Tack vare kurder i vårt land var medvetenheten större här. En kommitté för kurdernas mänskliga rättigheter bildades. År efter år har 22 mars markerats med minnesstunder. Den första hölls här vid Sergels torg 1989 med ett brandtal av den dåvarande utrikesministern Sten Andersson.

Nu har det gått trettio år. De drabbade fick aldrig någon egentlig upprättelse. De sveks i skuggan av storpolitiken. Detta är en lärdom som vi inte bör glömma.

 

 

 

 

Barnkonventionen bör tas på större allvar i politiken

Barnets rättigheter prioriteras i vårt land. Ett bevis är att vi ställt oss bakom en krävande FN-konvention i den andan och nu förbereder att göra den till svensk lag.

Barnombudsmannen liksom Rädda Barnen, BRIS och andra organisationer bevakar sedan länge att barns intressen respekteras. Deras rapporter blottlägger brister och orättvisor som släpar kvar.

Vi bär ta dem på största allvar. Även i vårt land lever en hel del barn i fattigdom. Den nyliberala tendensen i skolpolitiken har skapat ojämlikheter mellan elever. Skärpningen av flyktingpolitiken har fått negativa följder för minderåriga. Yngre som tagits i förvar eller placerats på anstalt har behandlats med traumatiserande tvångsmetoder. Det förekommer fortfarande fall av misshandel och sexuella övergrepp i hemmen.

Dessa förhållanden måste diskuteras. Och det inte bara av de nu aktiva beslutsfattarna, föräldrar och andra i vuxengenerationerna. Vi behöver bli bättre på att ge en röst till dem som faktiskt är mest berörda och insatta: barnen själva.

Att barn ska ha möjlighet att uttala sig är en rättighet i sig, enligt FN-konventionen. Den säger att ansvariga myndigheter ”skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som berör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.”

Den rätten gäller givetvis det enskilda barnets åsikter om hens egen situation. Men möjligheten att påverka ska också gälla i ett bredare perspektiv; i frågor som berör barn i allmänhet. Därvid ska ordet ”berör” tolkas i vid mening; det är många förhållanden i vårt samhälle som berör de yngsta, inte minst inom politiken.

Konventionen kräver alltså att myndigheterna säkerställer att barns åsikter efterfrågas och beaktas i alla frågor som rör deras liv. Målsättningen bör vara att skapa en kultur av större mottaglighet och respekt för barns åsikter – i hemmet, i skolan men också i politiken.

Detta kräver politisk handling.

Skolan och förskolan är här centrala. Interaktivt lärande, adekvata skol­planer, en demokratisk anda och demokratiska rutiner bör utvecklas ytterligare.

Fokus bör läggas på att stärka barnens förmåga att uttrycka sig, att hantera demokratiska processer, att förstå och kritiskt tolka mediebudskap och att bättre förstå samhället och vedertagna värderingar.

Allt detta kräver förstärkt kompetens bland lärare och annan skolpersonal. De måste behärska att verkligen lyssna på barnen och främja dialog och demokratisk konfliktlösning.

Barnorganisationer som förespråkar förverkligandet av barns rättigheter är en annan viktig resurs. Även andra frivilligorganisationer som arbetar med eller för barn, såsom idrottsföreningar eller välgören­hetsorganisationer bidrar också och förtjänar allt stöd. De bör samtidigt uppmuntras att verkligen lyssna till barnen och respektera deras åsikter.

Mer måste göras för att stärka möjligheten för barn med funktionsnedsättning och andra missgynnade eller utsatta grupper att göra sina röster hörda.

TV, radio och tidningar bör ha barnvänliga nyhetsframställningar och se till att barns åsikter i frågor som rör dem presenteras. Mera barn-inriktade medarbetare och unga journalister bör välkomnas.

Demokratiska initiativ som redan prövats för att kanalisera barns åsikter bör utvärderas och utvecklas. Försök som utfallit väl hittills har bl.a. handlat om dialog med förskolebarn, elever i skolråd, riktade opinionsundersökningar samt om kommunala fullmäktigeförsamlingar för yngre.

Politiker och andra opinionsbildare bör visa att det inte finns någon motsättning mellan att ge barn möjlighet att påverka sina liv och sitt samhälle å ena sidan, och att trygga de vuxnas roll att ta hand om, vägleda och skydda barnen å den andra. De bör göra tydligt att alla har att vinna på att vuxna lär sig stötta barn att erövra av sina rättigheter.

Att göra det möjligt för barn att uttrycka sig och får sina åsikter hörda och respekterade hemma, i skolan och i samhället från tidig ålder kommer att öka deras känsla av tillhörighet och deras beredvillighet att ta ansvar. Det fördjupar demokratin.

Thomas Hammarberg

 

Efter Trumps ödesdigra utspel om Jerusalem: nu måste Europa ta större ansvar för rättvis fred mellan Israel och Palestina

Här i Jerusalem blev reaktionen på Trumps beslut precis den väntade. Ett triumfatoriskt tal av Benjamin Netanyahu och en våg av bittra, närmast deprimerande uttalanden av palestinier.

Troligen hade den palestinska reaktionen blivit ännu mer desperat om det inte varit för omvärldens protester. Margot Wallströms uttalande uppskattades liksom förstås de mycket kritiska signalerna från Berlin, Paris och London. Att de USA-vänliga regimerna i Saudiarabien, Jordanien och Egypten sällade sig till protestkören var i sammanhanget viktigt.

När Donald Trump deklarerade att han skulle prioritera den israelisk -palestinska frågan – och åstadkomma den ‘ultimata lösningen’ – var det inte svårt att förstå hur fatalt detta skulle kunna bli. Tyvärr har farhågorna besannats.

I stället för att anlita kunnig expertis i utrikesdepartementet, utsåg Trump ett team på tre personer utan internationell eller diplomatisk erfarenhet, en av dem svärsonen Jared Kushner. Han liksom den nyutnämnde ambassadören Friedman och sändebudet Greenblatt hade andra ”meriter”. De har intagit extrema positioner i just denna fråga, markerat åsikter som påminde om retoriken på den yttersta högerkanten i israelisk politik. De har gett aktivt stöd till illegala bosättningar på Västbanken.

Den ogenerat partiska hållningen i detta projekt demonstrerades nyligen genom ett beslut att den andra parten i själva konflikten, det palestinska PLO, fick besked om att dess kontor i Washington måste stängas.

Och nu har alltså Trump beslutat att erkänna Israel som israelisk huvudstad i strid mot folkrättsliga överenskommelser.

Östra Jerusalem annekterades av Israel efter Sexdagarskriget för 50 år sedan. Denna kränkning har inte accepterats av det internationella samfundet.

Redan i FN-beslutet 1947 om Palestinas delning hade det slagits fast att Jerusalem skulle ha en separat internationell status. Ett skäl var vikten av att garantera tillträde inte bara för judar utan också för muslimer och kristna till de heliga platserna.

Jerusalems framtida status har setts som en av de mest centrala frågorna att lösa vid en fredsuppgörelse. Vad Trump nu gjort var att ensidigt föregripa dessa förhandlingar. En del kommentatorer har gjort ett nummer av hans bisats om att hans beslut om Jerusalem inte uteslöt att parterna förhandlade om gränserna. Men eftersom han gjort klart att varje förändring bara kan ske om Israel så önskar – har han själv stängt den dörren.

Trump har alltså klampat in i denna komplicerade och explosiva konflikt, skickat dit okunniga och djupt partiska ”medlare” och nu provocerat den palestinska parten (och hela den muslimska världen) genom ett maximalt oansvarigt utspel om Jerusalem.

Det är inte otroligt att den ‘ultimata lösningen’ därmed gått upp i rök. Det kommer att bli utomordentligt svårt för hans ”medlare” att nu etablera ens ett minimum av förtroende för fortsatta samtal med palestinska företrädare. Deras första reaktion var att spelet var över.

Möjligen finns en positiv aspekt i allt detta. USA har aldrig varit en opartisk aktör i vad som kallats fredsarbetet, men ändå tillåtits av andra, inklusive EU, att dominera olika s.k. fredsinitiativ. Kanske kan detta nu ändras.

Men det skulle kräva en betydligt mer aktiv diplomati från EU. Detta är vad palestinierna hoppas.

Tyvärr förefaller inte unionen redo för ett sådant engagemang. Ett problem är att den inte är samlad kring en någorlunda gemensam politik. Det var ett dåligt tecken att den tjeckiska regeringen – utan konsultationer inom EU – deklarerade att den avser att följa i Tramps fotspår till Jerusalem.

 

 

Vi bör visa att vi står upp för människovärdet

De norska socialdemokraterna drog i handbromsen. Påverkad av en stark inre opinion och empati för utsatta unga flyktingar från Afghanistan drev de häromdagen igenom ett viktigt beslut i stortinget.

Det handlade om ”oktoberbarnen” som kommit till Norge 2015 som minderåriga och då sökt asyl. Besluten dröjde och många av dem hann fylla 18 innan de fick besked. Det blev i flera fall avslag med argument om att de inte längre var barn, enligt FN:s barnkonvention.

Stortingets majoritet beslöt nu att större vikt måste läggas vid ungdomarnas sårbarhet och att de beslut som fattats i dessa fall sedan oktober förra året skulle överprövas. Detta skulle ske individuellt.

Här i Stockholm sitter regeringspartierna som bekant i interna förhandlingar om liknande frågor. Arbeiderpartiet har sänt dem en viktig signal: med politisk vilja är det möjligt att lyssna till medmänskliga rättvisekrav. Och detta utan att grundpelarna i en konsekvent asylpolitik och en reglerad invandring sätts ur spel.

Opinionen för humanitet är säkert lika stark här som i Norge. Senast gjorde Rädda Barnen och Svenska kyrkan en gemensam vädjan om att beslutade utvisningar till Afghanistan i nuvarande läge inte skulle verkställas och att hänsyn åter skulle tas till ”synnerligen ömmande omständigheter”. Inom socialdemokratin liksom alla andra partier med undantag från M & SD finns många som hoppas på en större lyhördhet för humanitetens krav.

En del av de restriktiva åtgärder som fördes in i den tillfälliga lagstiftning som antogs i skuggan av krisen kommer självfallet att diskuteras när dessa paragrafer upphör att gälla nästa år. Men det finns utrymme för korrigeringar redan i dag.

En del av dem handlar om lagtolkningar och regler om t.ex. verkställighetshinder. En annan aspekt gäller barnkonventionens princip om ”barnets bästa” som har införts i gällande utlänningslag. Den har tolkats alltför snävt, noterade en statlig utredning häromåret.

Ett självklart steg vore att – som i Norge – inte låta den långsamma beslutsprocessen bli ett skäl för att asylsökande barn tappar det skydd de hade enligt barnkonventionen när de lämnade in sin ansökan. Det är inte rimligt att man ska förlora en rättighet på grund av en alltför långsam process.

En del av dessa asylsökande kom inte från Afghanistan utan från Iran där de funnits som flyktingar med sina anhöriga. De är formellt afghanska medborgare men har inte varit i hemlandet på mycket länge eller ens någonsin. De flesta av dem saknar därmed ett skyddande nätverk och tillhör dessutom en religiös minoritet som är diskriminerad i Afghanistan.

Att dumpa även dessa människor i Kabul vore orimligt och i strid mot principen om barnets bästa. Att utvisa dem till en papperslös, utsatt tillvaro i Iran är inte heller en lösning – det var därifrån de flydde.

Vi ser att den blå-bruna alliansen redan börjat varna för massinvandring om denna typ av korrigeringar nu skulle genomföras. Det är föga substans i de skrämselskotten; läget är annorlunda nu än för två år sedan.

Tillströmningen av flyktingar är betydligt lägre och migrationsverket friställer personal. De minderåriga som trots svårigheterna kan ta sig hit skulle inte behöva vänta på besked tills de blivit vuxna.

Utmaningen nu är att säkerställa en möjlighet till verklig integration för dem som vi välkomnat. Det kan göras utan att samtidigt driva iväg de mest sårbara till en utsatt tillvaro som internflyktingar i Afghanistan. Även i svallvågorna efter hösten 2015 måste vi försöka stå upp för den enskildes människovärde. Och det går faktiskt att förklara.

Ulf Bjereld, ordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet

Thomas Hammarberg, rådgivare om mänskliga rättigheter, socialdemokrat

Jens Orback, fd statsråd, socialdemokrat

Wanja Lundby-Wedin, fd LO-ordförande, socialdemokrat