Ta bort hindren för de funktionshindrade!

Varje torsdag morgon hålls en tyst demonstration utanför Rosenbad, regeringens högkvarter. När ministrarna kommer ilande mot veckans regeringsmöte måste de passera företrädare för tolv svenska organisationer som representerar människor som är synskadade, hörselskadade, rörelsehindrade och psykiskt eller intellektuellt funktionshindrade.
Deras budskap är tydligt: de begär ett klart ställningstagande – också i lagtext – för att funktionshindrade måste få samma rätt som andra att utnyttja samhällsservice och ta del av vad det moderna samhället erbjuder.
De kräver möjlighet att färdas i kollektivtrafiken, att rösta i en vallokal, att kunna röra sig och fungera i sin lägenhet, på arbetsplatser, i skolor, i butiker, på biografer och andra offentliga platser.
Där finns fortfarande hinder. De demonstrerande kräver att denna bristande tillgänglighet ska ses som en form av diskriminering.
Riksdagen uttalade sig för just en sådan hållning för ett par år sedan, men regeringen har ännu inte levererat något lagförslag. Och torsdagsaktionen fortsätter därför – vecka efter vecka.
Varför tvekar regeringen? Varför skyndar sig statsministern bara förbi demonstranterna?
Sannolikt därför att de tror att kostnaderna blir för höga.
Visst skulle det kosta en del att rätta till de orättvisor som organisationerna pekar på. Allt kan inte göras i ett slag, men det krävs åtminstone en medveten plan för att energiskt, steg-för-steg säkerställa att stads- och bostadsplanering och kollektivtrafiken anpassas så att alla får plats och tillgång.
Men en hel del kan åstadkommas genom mindre investeringar för att ge plats för rullstolar eller säkerställa att språkhinder överbryggas. I mycket handlar det om attitydförändringar bland berörda tjänstemän och andra aktörer- och det borde inte vara alltför dyrt.
Frågan är i stället om samhället verkligen har råd att utestänga många medborgare. Förre LO-ekonomen Dan Andersson gjorde tidigare en beräkning av vad det faktiskt kostar samhället att så många funktionshindrade inte ges plats på arbetsmarknaden – trots att det i många fall skulle krävas rätt små insatser för att anpassa arbetssituationen så att en funktionshindrad skulle kunna ta jobb.
Hans slutsats var att vi i nuläget slösar bort värdefull kompetens. Kostnaderna för att anpassa jobben är långt mindre än vinsten av att fler funktionshindrade kan arbeta och därmed försörja sig.
Men det skulle inte behövas ett ekonomiskt argument för att motivera insatser för att anpassa samhället så att alla får plats. Detta är en fråga om mänskliga rättigheter. Det handlar om den enskildes makt över sin vardag.
En rad internationella konventioner om mänskliga rättigheter kräver åtgärder mot diskriminering. Den FN-konvention om rättigheter för personer med funktionshinder som Sverige ratificerade 2008 betonar just vikten av ”tillgänglighet”, att samhället måste anpassas så att hindren så långt möjligt rivs ned eller byggs bort.
Detta har varit en huvudpunkt i den svenska handikapprörelsen i många år. Svenska organisationer påverkade utformingen av FN-konventionen och har nu startat en annan kampanj i samma andra: ”Lika Unika”.
De verkar för att personer med funktionsnedsättning ska kunna vara delaktiga i samhället; att deras rättigheter ska garanteras i lagstiftning; att attityderna till dem måste förändras; och att de ska ha samma möjlighet att kunna arbeta och försörja sig själva.
Visst är situationen i vårt land bättre än i en rad andra länder, men vi har inte nått kaklet än. Vi måste inse att reglerna om mänskliga rättigheter gäller även i Sverige – och är relevanta också här.

Share and Enjoy

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *