Tråkigt att Sveriges radio misslyckades i satsningen på ett informativt program om ensamkommande flyktingbarn

Sveriges radios P1 har sänt ett par program under den (medvetet) ironiska titeln ”Föregångslandet”.
Avsikten sades vara att ifrågasätta delar av den svenska självbilden, att granska tendenser till självtillräcklighet i relation till verkligheten. Granskningen skulle vara kritisk och ”utifrån”.
Tre svenska ”paradgrenar” skulle synas i sömmarna. En av dem var föreställningen om att Sverige skulle vara ”öppet”. Den skulle testas genom ett program om flyktingpolitiken – närmare bestämt den svenska hållningen till de ensamkommande flyktingbarnen.
Det sändes under nyårshelgen. Att döma av uppbackningen i Studio ett och Dagens eko var detta en prioriterad satsning av vår public service-radio. Reportrarna hade arbetat i flera månader med projektet. En av dem menade att programmet skulle ge oss information så att vi bättre skulle förstå varför våra nuvarande problem uppstått.
Så blev det tyvärr inte. Det var trist, det skulle verkligen ha behövts ett seriöst program som penetrerat detta komplicerade problem och fördjupat förståelsen om varför ungdomar från Afghanistan, Syrien, och några andra länder kommer hit. Om varför de kommer ensamma. Och om hur de fått det här efter ankomsten.
***
Redaktionen för ”Föregångslandet” hade alltså också utlovat en kritisk granskning ”utifrån”. Den levererades i detta fall av en norsk poet och debattör. Han hävdade att Sverige numera släpper in en flykting för varje nazitysk soldat som tilläts resa genom landet under andra världskriget. Orsaken skulle vara att Sverige försummat – till skillnad från Norge – att göra självrannsakan efter kriget för sjuttio år sedan.
Denna ”analys” hade han för något år sedan fått publicerad i den norska tidningen Aftenposten. Däremot hade ett par svenska morgontidningar inte varit intresserade att återpublicera artikeln, berättade han. Det föranledde SR-reportern att undra om de svenska tidningarna gett honom någon förklaring till sitt ointresse.
Redan detta inslag i programmet väckte frågor. På vilket sätt bidrog denna ”analys” till att hjälpa lyssnarna att förstå problemen i det svenska bemötandet av de ensamkommande flyktingungdomarna? Var det redaktionens bedömning att poetens beskrivning på något sätt var representativ för omvärldens syn på den Sveriges öppna flyktingpolitik? Vad var syftet?
***
Poeten gjorde – med viss hjälp av en reporterfråga – en poäng av att de svenska tidningarna inte velat publicera hans artikel och inte heller velat deklarera varför. Skulle det uppfattas som en antydan om att de svenska pressorganen tenderade att censurera inopportuna budskap? Att det här handlade om motsatsen till öppenhet, att vissa åsikter eller fakta förtrycktes?
Andra aspekter av detta radioprogram öppnade för en sådan tolkning. Reportrarnas främsta källa – en person som återkom flera gånger i programmet – ville inte framträda med namn eller röst. Skälet var att medierna inte beskrivit de problem hon ville ta upp. Ytterligare två källor presenterades anonymt av skäl som framstod som helt obegripliga mot bakgrund av vad de faktiskt sade.
Det är förstås en refräng i främlingsfientliga inlägg på sociala medier – liksom i SD:s propaganda – att den ”verkliga sanningen” undertrycks av en PK-elit med kopplingar till vissa politiska partier. Myten om en sådan konspiration sprids nu flitigt på nätet.
Den dramaturgi som präglade detta program med de anonyma källorna framstår för mig som högst märklig. Jag är övertygad om att det finns personer som arbetar med och för de ensamkommande flyktingungdomarna som är beredda att dela med sig av sina erfarenheter och diskutera de problem som onekligen finns i deras svåra och komplexa verksamhet.
***
Vad sade då dessa anonyma källor? En av dem var besviken över att hon fått frågor om rabattkort, mobiltelefon och dator i stället för om hon hade erbjudit en trygg hemmiljö. En annan var förvånad över att ungdomarna inte alls var föräldralösa. Ytterligare en källa tyckte att en ensamkommande nog måste vara äldre än 18 då han hade ”hårda händer”.
En som framträdde med namn var en SD-politiker som sitter för det partiet i Stockholms landsting. Hon tillhörde de desillusionerade och påpekade att ingen av de ungdomar hon kommit i kontakt med hade varit föräldralösa. Hon kände sig missledd av en flicka som sagt att hennes föräldrar dödats medan det senare framkommit att de bodde i Danmark.
Vad gav dessa intervjuer i sak? Främst, faktiskt, att de intervjuade personer som getts en roll i mottagandet var illa informerade av vad som väntade. Missuppfattningarna var påfallande många om vilka ungdomarna var, deras bakgrund och deras relation till familjen i hemlandet. Detta kan i och för sig vara en viktig aspekt att beakta i det pågående arbetet för dessa ungdomar. Men några avslöjanden i relation till Sveriges ”öppenhet” levererades inte.
***
Verkligt anmärkningsvärt var att programmet inte inkluderade en enda intervju med någon av de personer det egentligen handlade om: de ensamkommande.
En kortare intervju sändes med ordföranden i en förening för dessa migranter som själv hade kommit hit för sex år sedan. Han pressades med frågor om ungdomarna ljög om sin ålder. Samma fråga ställdes per telefon till en kvinna (också anonym) som en gång hade kommit till Sverige men sedan lämnat.
Med andra ord, ungdomarna själva kom inte till tals om sina egna erfarenheter och uppfattningar – vilka faktiskt borde ha setts som relevanta.
***
Ett par budskap växte fram bland banaliteterna, delvis som resultat av ledande frågor från reportrarna. Ett var att ungdomarna ljög om sin ålder. Ett annat var att de ”kommenderats” iväg av sina familjer. Ett tredje var de ”lockats” hit av den svenska politiken – något som förstärkts av smugglarna på vägen.
Björn Lindh från Afghanistankommittén fick tillfälle att lägga fram vissa fakta om de frågorna. Vad han sade var egentligen inget nytt för den som faktiskt följt medierapporteringen, inklusive den i Sveriges radio. Men hans påpekanden tycktes knappast ha tagits upp i reportrarnas samtal med SD-politikern och de anonyma källorna. De blev en parentes i programmet.
***
1. Åldersfrågan. Björn Lindh fick tillfälle att fördjupa samtalet om ålder-begreppet i de olika kulturerna men hans kommentar kom snarast att framstå ett ”alibi” i vad som i övrigt var en serie löst grundade påståenden om att ungdomarna måste vara äldre. Reportrarna tog inte tag i det problem som sammanhänger med de helt olika definitionerna av själva begreppen barn och vuxna. Med andra ord, programmet som helhet skapade sannolikt mer förvirring än klarhet för lyssnarna i just den frågan.
2. Skälen till att ungdomarna lämnade hemlandet. Samma okunskap präglade källornas reaktioner om att ungdomarna inte själva fattat besluten att emigrera, de skulle ha beordrats. Minsta eftertanke och insikt om familjens betydelse i länder som Afghanistan – liksom de resurser som krävs för själva resan – gör det uppenbart att det här handlar om ett kollektivt beslut av familjen. Talet om att de som fått uppgiften att resa skulle ha tvingats eller kommenderats till detta bottnar i bristande kulturförståelse.
Dessa familjer har förstås skäl för sina beslut. Ett – som inte nämndes alls i programmet – är fruktan för att ungdomarna skulle tvångsrekryteras av Talibanerna eller någon annan väpnad styrka. Många afghanska pojkar som kommit under 2015 har kommit från Iran där de varit flyktingar men nu löpte stor risk att skickas till slagfältet i Syrien.
Att skälen varit starka förhindrar inte att uppbrottet och själva resan långt bort har varit starkt traumatiserande för många. Att de nyanlända säger sig längta efter sina nära anhöriga är sannerligen inte förvånande.
3. Skälen till varför så många kommit till just Sverige. Det är inget mysterium varför många av dessa ungdomar försökt ta sig till just vårt land. Intervjuer har gjorts direkt med de ensamkommande av såväl frivilligorganisationer som forskare. Ett skäl är förstås Sveriges rykte som ett demokratiskt och öppet samhälle. Ett annat är kedjeeffekten av att tidigare flyktingungdomar blivit väl mottagna och att detta blivit känt i hemlandet. Vi vet också att smugglare spätt på sådan information, ibland bortom alla rimliga proportioner.
Inget framkom i programmet som tillförde något nytt i den bilden.
***
Däremot lanserade ”Föregångslandet” en teori om konsekvenserna av den svenska politiken. Den hade inte bara möjliggjort flyktingungdomarnas ankomst hit, den hade också drabbat dessa unga personer svårt – genom tvånget att resa bort från hemmiljön och alla umbäranden därefter. Själva slutklämmen i programmet var att vår vilja att vara goda och följa konventionerna i själva verket drabbar de unga flyktingarna.
Den slutsatsen i programmet var inte grundad i någon som helst analys av familjernas och ungdomarnas alternativ. Den bygger på bedömningen att vi här vet bättre än de utsatta familjerna och deras tonåringar om vad som är bäst för dem själva och deras framtida säkerhet.
Det är verkligen trist att P1 trots en sådan omfattande satsning inte kunnat prestera ett mer seriöst program i en så viktig fråga. Jag hoppas att redaktionen inte låter sig berusas av applåderna från vissa kretsar utan faktiskt tar sig tid till en självkritisk utvärdering.

Share and Enjoy

8 reaktion på “Tråkigt att Sveriges radio misslyckades i satsningen på ett informativt program om ensamkommande flyktingbarn

    • Jag läste Jörgen Huitfeldts och hans kollegas svar på min kritik på eko-redaktionens blog. Inget i det har fått mig att ändra uppfattning om programmet. Om någon mot förmodan skulle vara intresserad så kan jag bara rekommendera en omläsning av min artikel och sen svaret.

      Huitfeldt frågar om jag förnekar att många av de ensamkommande beordrats av sina föräldrar att ge sig iväg på flykt. Frågan besvarades till en del av Björn Söder i programmet. Jag skrev följande i min artikel:

      ”Samma okunskap präglade källornas reaktioner om att ungdomarna inte själva fattat besluten att emigrera, de skulle ha beordrats. Minsta eftertanke och insikt om familjens betydelse i länder som Afghanistan – liksom de resurser som krävs för själva resan – gör det uppenbart att det här handlar om ett kollektivt beslut av familjen. Talet om att de som fått uppgiften att resa skulle ha tvingats eller kommenderats till detta bottnar i bristande kulturförståelse.”

      ”Dessa familjer har förstås skäl för sina beslut. Ett – som inte nämndes alls i programmet – är fruktan för att ungdomarna skulle tvångsrekryteras av Talibanerna eller någon annan väpnad styrka. Många afghanska pojkar som kommit under 2015 har kommit från Iran där de varit flyktingar men nu löpte stor risk att skickas till slagfältet i Syrien.”

      ”Att skälen varit starka förhindrar inte att uppbrottet och själva resan långt bort har varit starkt traumatiserande för många. Att de nyanlända säger sig längta efter sina nära anhöriga är sannerligen inte förvånande.”

      Jag har samtalat med många av de flyende ungdomarna de senaste åren (också i andra länder). Många har berättat hur illa de farit under resan och att de längtade efter sina föräldrar och syskon men jag har inte träffat en enda som sagt att de motsatte sig det gemensamma beslutat att ge sig ut på färden.

  1. Vad kommer denna svenska ”självförståelse” från, att vi anser oss bättre kunna bedöma konsekvenserna av att ta sig till Sverige, än de afghanska familjerna själva…? Eller är det bara hyckleri…?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *