Sverige bör driva en utrikespolitik för mänskliga rättigheter som är aktiv och orädd

Var det rätt av Olof Palme att kalla den spanska Franco-regimen för ”satans mördare”? Eller av Margot Wallström att använda ordet ”diktatur” om det Saudiska styret? Finns lägen när tyst diplomati ger mer resultat än att peka finger? Är bistånd ett effektivt medel att främja mänskliga rättigheter? Bör vi handla med länder som kränker mänskliga rättigheter? Fungerar bojkotter?

Hur borde en aktiv, resultatinriktad politik för mänskliga rättigheter egentliga se ut?

Det första som måste slås fast är att alla regeringar faktiskt har en skyldighet att upprätthålla de värden som skyddas i internationella konventioner för mänskliga rättigheter. Och det inte bara där hemma utan också i utrikesrelationerna. Det gäller förstås också Sverige.

Skälen för att agera för mänskliga rättigheter i andra länder är starka. Människor som är förtryckta och tystade – och därför inte kan försvara sina rättigheter – ska kunna räkna med solidaritet från andra samhällen än deras eget. Det handlar om en grundläggande moral.

När jag träffat personer i sådana situationer har de vittnat om hur enormt viktigt det varit att veta att människor eller regeringar i andra länder är engagerade i deras öde och agerar å deras vägnar.

Även FN-stadgan klargör att respekten för mänskliga rättigheter är en internationell angelägenhet. Den positionen är logisk med tanke på den uppenbara länken mellan mänskliga rättigheter och fred. Erfarenheten, inte minst i Europa, visar ju att förtryck och kränkningar av mänskliga rättigheter i ett land leder till oro och ibland till väpnad konflikt som i sin tur kan påverka grannländer och en vidare region.

Vi har lärt oss att en utrikespolitik som tar upp MR-problem i andra länder ofta upplevs av de utpekade som provokativa, oavsett om initiativen tas i internationella organ eller i direkta, bilaterala kontakter. Indignerade svar om ”inblandning i inre angelägenheter” är inte ovanliga. När den danska regeringen för några år sedan verkade för en FN-granskning av MR-situationen i Kina hotade regeringen i Peking med sanktioner och avbruten handel.

Att kritik utifrån upplevs som så djupt irriterande hänger samman med de mänskliga rättigheternas moraliska dimension. Det underförstådda budskapet är att kritiken inte bara handlar om oförmåga att leva upp till normernas krav utan att vederbörande regering hålls ansvarig för oacceptabla, oetiska handlingar. Det är detta som gör att frågorna om mänskliga rättigheter blivit särskilt känsliga i relationerna mellan stater.

Det är därför särskilt viktigt att regeringar verkligen är seriösa och förberedda när de kritiserar andra. Alltför ofta har rättighetsfrågor tagits upp utan tillräcklig faktabas och har alltför lätt kunnat avfärdas som politiskt motiverade. Därmed har inget uppnåtts.

Bristande kunskap är inte längre någon ursäkt för ytlighet och slarv. Idag råder det ingen brist på information; i de flesta fall är det möjligt att hämta fakta från exempelvis de rapporter som utges av det civila samhällets organisationer och internationella organ.

Det är också viktigt att vara konsekvent. Mycket av den trista politiseringen av mänskliga rättigheter uppstår när regeringar är selektiva i sin kritik, när de utan nyanser kritiserar fiendeländer medan de lovordar sina bundsförvanter (eller nära handelspartners) trots rapporter från oberoende mänskliga rättighetsorgan som visar en helt annan bild.

Den typen av selektivt engagemang tenderar att underminera de mänskliga rättigheternas universella karaktär. Normera ska gälla lika i alla jämförbara situationer oberoende av land, kultur och religion.  Deras moraliska tyngd är beroende av att de uppfattas som ideologiskt och partipolitiskt oberoende.

Detta är några av de generella grundstenarna bakom en resultatinriktad strategi för mänskliga rättigheter.  Men det behövs mer precision.

***

Försvara de internationella normerna!

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (Universal Declaration of Human Rights) från 1948 är den självklara bottenplattan. Den är i sig inte juridiskt bindande men definierar rättigheterna och har blivit utgångspunkten för utarbetandet av en rad precisa konventioner om bland annat tortyrförbud, jämställdhet, anti-rasism, barns rättigheter och rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

I Europa har Europarådet antagit en rad konventioner och andra texter om mänskliga rättigheter. Men Europakonvention och dess domstol i Strasbourg har en unik process byggts upp som gör det möjligt för enskilda personer att vädja om rättelse när sådan inte kunnat uppnås på nationell nivå. Dryga 50 000 anmälningar inkommer numera varje år.

Inom Europarådet finns dessutom en stadga för ekonomiska och sociala rättigheter, konventioner on minoriteters rättigheter och ett fördrag mot tortyr och grymma fängelseförhållanden – samtliga med kommittéer som har till uppgift att bevaka att medlemsländerna respekterar normerna.

Ett annat batteri av fördrag har utarbetats inom Internationella arbetsorganisationen, ILO, som tar upp rättigheter på arbetsmarknaden. Bland konventionerna finns de som skyddar kvinnors rätt till lika lön och ett stopp för svåra former av barnarbete. Rätten att organisera sig och förhandla ingår naturligt nog bland nyckelkonventionerna (‘core standards’).

Att dessa överenskomna internationella normer existerar är en enorm tillgång. De har stort värde för oberoende frivilliga organisationer i de enskilda länderna i deras påverkansarbete. Faktum är att de mekanismer som satts upp av de mellanstatliga organen för att påverka och övervaka respekten för fördragen har haft avgörande betydelse i ett antal fall.

Särskilt effektiv har förstås Europadomstolen för mänskliga rättigheter varit. Dess beslut har gett rättvisa åt enskilda personer i en lång rad fall och också tvingat fram lagändringar. Att alla Europarådets medlemsstater dessutom antagit Europakonventionen som national lag har stärkt dess genomslag.

Det finns tyvärr krafter som söker att underminera detta system. Inte förvånande görs sådana försök av regeringar som känner sig kritiserade och utpekade av de mekanismer som övervakar genomförandet av MR-normerna.

Men där finns också ”ideologiska” problem. USA erkänner inte de ekonomiska och sociala rättigheterna som just rättigheter och har inte heller ratificerat FN: s barnkonvention. Kina har vägrat att ställa sig bakom FN-konventionen om de politiska och medborgliga rättigheterna med dess krav på bland annat yttrande- och församlingsfrihet.

Desto viktigare att svenska regeringen – i samverkan med så många andra som möjligt – stödjer och förstärker detta system av normer och uppföljande mekanismer. Just nu verkar det särskilt angeläget att försvara ILO och dess konventioner och övervakade processer.

Städa framför den egna porten!

Regeringens analysgrupp om global samverkan överlämnade nyligen en skrivelse till ministrarna i det så kallade Framtidsrådet med påpekanden om att det finns vissa internationella normer om ekonomiska och sociala rättigheter som Sverige inte ställt sig bakom. De bör ratificeras. Gruppen menade att det är viktigt att Sverige tar även dessa rättigheter på verkligt allvar – inte minst i ett läge då vi står inför att förverkliga FN:s 2030-mål som just kräver effektiva insatser mot växande sociala klyftor.

Det utrikespolitiska arbetet för mänskliga rättigheter kräver att effektiva åtgärder vidtas här hemma; annars blir den internationella trovärdigheten låg. Mycket har självfallet gjorts och Sverige framhålls inte sällan som ett föregångsland.  Men det gör samtidigt att ’skönhetsfläckarna’ uppmärksammas desto mer. Svenska diplomater får till exempel inte sällan frågor om hur samerna behandlas.

En ny skrivelse till riksdagen om demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstaten förbereds när detta skrivs. Margot Wallström och Alice Bah Kuhnke har också i en debattartikel annonserat att regeringen kommer att verka för en oberoende institution för mänskliga rättigheter som skulle komplettera de existerande ombudsmännen och fånga upp rekommendationerna från internationella organ. En sådan institution finns i flera andra europeiska länder och har där kunnat belysa de strukturella problemen bakom de enskilda fallen.

Stöd progressiva krafter inom civilsamhället!

Stora framsteg har onekligen gjorts i arbetet för mänskliga rättigheter sedan FN-förklaringen antogs.  Det är mycket tack vare de frivilliga organisationerna, de så kallade NGO:s (non-governmental organizations).

Genom effektiv lobbying har de påverkat utvecklingen av de normer som bakats in i fördragen och framför allt har de bidragit till att kontrollen av genomförandet, implementeringen, har blivit klart mer genomgripande än den annars skulle vara. De har pressat systemen från retorik till sanningssägande. Diplomater i Genève medger att utan bidragen från NGO:s skulle FN:s MR-system inte fungera. Det är de enskilda organisationerna som ger de fakta som mötena behöver för meningsfulla diskussioner.

Internationella NGO:s som Amnesty International och Human Rights Watch får en stor del av information från lokala MR-grupper. Dessa försöker också nå ut via sociala medier och kontakter med de traditionella medierna, inklusive våra länders korrespondenter. Det irriterar vissa regimer.

Lokala MR-försvarare övervakas, förhånas i regimstyrda medier och utsätts inte sällan för direkta övergrepp – ibland av poliser, ibland av lejda våldsmän. Det finns en särskild FN-deklaration till skydd för dessa ”Human Rights Defenders” och deras självklara rätt att arbeta (fredligt) för mänskliga rättigheter, men den ignoreras i Kina, Ryssland, Azerbajdzjan och en rad andra länder.

Mönstret är att dessa MR-försvarare stämplas som opatriotiska eller rent av som landsförrädare. Får deras organisationer ekonomiska bidrag från utlandet – de har på grund av förtalskampanjer i många fall svårt att samla pengar lokalt – pekas de ut som ’främmande agenter’. Den termen har dykt upp i lagstiftningen i flera länder med bestämmelser om att MR-grupperna inte får agera utan att söka särskilt tillstånd – som i sin tur kan avslås. Själva prövningen av en sådan ansökan används som motiv för polisintrång i deras kontor eller hem. Typiskt är att datorerna ofta tas i beslag. Än mer utsatta blir grupper som inte sökt tillstånd.

Inga metoder tycks för vulgära när det gäller att smutskasta aktivisterna eller skrämma dem till tystnad. Knark eller vapen placeras i deras hem, de beskylls för skattesmitning, anklagas för att hjälpa terroristgrupper – och fängslas på några av dessa grunder. Syftet är förstås inte bara att tysta dessa personer utan inte minst att få andra att avstå från att engagera sig. På senare tid har aktivister inom HBTQ-rörelsen blivit svårt drabbade i flera länder.

Den nya technologin har gett enorma möjligheter för regimer att övervaka medborgarna. Samtidigt kan förstås sociala medier vara effektiva för att sprida information och mobilisera till protester. Skyddet av visselblåsare har blivit en akut MR-fråga. Här vore det angeläget med initiativ av svenska regeringen och andra.

Vad kan i övrigt göras för att stödja de utsatta MR-försvararna? Nummer ett är förstås att inte göra skada. Vi vet att amerikanska initiativ – kulturellt okänsliga och illa genomtänkta – i en del fall verkligen skapat problem för dessa grupper. Liknande klumpigheter har knappast förekommit från svensk sida. Likafullt är det viktigt att i varje enskilt fall analysera hur stödet bör utformas för att vara effektivt och inte underminera. Avgörande är förstås att följa råden från dem som vi vill bistå.

En rad svenska frivilligorganisationer arbetar tillsammans med partners i andra länder. Den kunskapsöverföring som sker i de relationerna är en enastående kraft, dynamisk och utbildande i bägge riktningar. Det är viktigt att såväl regeringen som SIDA aldrig glömmer detta.

Erbjud svensk kompetens!

Själva ordet ”utveckling” har fått en ny dimension med de nya hållbara utvecklingsmål – de så kallade 2030-målen – som FN antog hösten 2015. Nu handlar det inte enbart om att hjälpa fattiga länders ekonomiska utveckling. Nu gäller det att samtliga världens stater genomför de omställningar som krävs för att vi ska kunna hantera klimat-hotet och de växande sociala klyftorna.  Vi ska inte längre använda de fyrkantiga termerna i-länder och u-länder eller rika och fattiga länder.

De nya hållbarhetsmålen uppmanar till ett mer jämlikt samarbete mellan länderna i det globala arbetet mot bland annat miljöhoten och de ekonomiska och sociala orättvisorna. Det utmanar oss att försöka bidra med våra egna erfarenheter i den globala diskussionen.

Sverige har en tillgång som är värd att bjuda på i denna atmosfär: våra erfarenheter av institutionsbygge. När det gäller mänskliga rättigheter är vårt land är intressant för andra när det gäller exempelvis ombudsmännen, opartisk tjänstemannakår, offentlighetsprincipen, relationen mellan arbetsmarknadens parter, samspelet med civilsamhället, jämställdhetsarbetet, diskrimineringslagstiftningen, Statistiska centralbyrån, public service radio och tv, riksdagsrevisorerna, barnavården, sexualundervisningen med mera.

Vi har kvarsläpande problem när det gäller respekten för barns rättigheter – Barnombudsmannen har med rätta kritiserat hur tonåringar behandlas på svenska häkten – men väsentliga framsteg har gjorts som är av intresse i andra delar av världen. Samma gäller rättigheterna för personer med funktionsnedsättning. Även på det området finns skäl för självkritik, samtidigt som rättighetstänkandet faktiskt får positiva avtryck.

Vissa av våra institutioner har numera ett internationellt fönster och ett samarbete med andra länder. De både lär och delar med sig av kunskap. Denna sida av svenskt internationellt samarbete bör vidareutvecklas.

En god integration av nytillkomna till vårt land kommer att öka vår kapacitet att relatera till andra länder och kulturer. Det kommer att bli viktigt för svensk ekonomi men också ge oss en chans att bidra till en bättre och fredliga värld.

Tala klarspråk, men gör det övertänkt!

En regering som för en aktiv utrikespolitik för mänskliga rättigheter måste ofta brottas med dilemmat att avgöra när man bör kritisera offentligt och när det är klokare att pröva den tysta diplomatin.

Det avgörande kriteriet måste vara vad som sannolikt kan ge bäst resultat för de människor vars rättigheter vi vill försvara. Detta i sig är inte alltid lätt att bedöma, som vanligt är det klokt att konsultera dem det berör, men det är ofta komplicerat.

Offentliga fördömanden kan skaka om, dra uppmärksamhet till ett annars bortglömt problem och pressa den ansvariga regeringen att ompröva. Men de kan också få negativa konsekvenser och i värsta fall leda till att den utpekade regimen borrar sig fast i att vägra låta sig påverkas eller att fångar hålls kvar inlåsta för ytterligare en tid.

Min åsikt är att tyst diplomati visst kan vara värd att pröva i en del situationer. Vissa regimer är faktiskt beredda att lyssna och till och med släppa fångar eller göra andra reträtter bara de slipper ’förlora ansiktet’ och framstå som veka inför påtryckningar. 

Jag använde själv denna diplomatiska metod i bland annat i länderna södra Kaukasus när jag arbetade för Europarådet – med resultat att en rad politiska fångar faktiskt blev frigivna.

Men det ingår i en sådan strategi att förhandlingarna inte kan pågå i evigheter och att de förr eller senare måste redovisas offentligt. Fallet Dawit Isaak illustrerar hur svårt detta dilemma faktiskt är.

Krav på bojkotter och andra sanktioner har ibland fått upp mänskliga rättighetsproblem på den inhemska och internationella agendan, men sådana aktioner kräver också eftertanke, de kan som bekant också förvärra offrens situation och tyvärr stärka regimen. Trenden numera är att försöka lösa problemen med andra metoder, även om sanktioner inte ska uteslutas i mycket allvarliga fall.

Min bild är att svenska företrädare i allmänhet prickar rätt i avvägningen mellan att använda öppen kritik och att testa den tysta diplomatins väg. Olof Palmes berömda uttalanden om Vietnamkriget, invasionen i Tjeckoslovakien och avrättningarna i Spanien var effektiv internationell opinionsbildning som MR-förkämpar i de länderna välkomnade. Samma gäller Margot Wallströms tydliga språk om Saudiarabien.  

Sälj aldrig bort den konsekventa politiken!

En annan avvägning handlar om mänskliga rättigheter och handelsförbindelser. Det är allmänt bekant att regeringars officiella kritik mot vissa regimer tenderar att vara dämpad när de länderna är viktiga för handel och andra ekonomiska relationer. Detta har varit flagrant i fråga om Kina och Saudiarabien. Det är här kravet på KONSEKVENS blir särskilt aktuellt. Tystnad om förtryck i de ekonomiskt mäktiga staterna innebär inte bara ett svek mot invånarna i de länderna utan tenderar också att skapa en stämning av hyckleri kring programmen för mänskliga rättigheter.

I detta är förstås vapenhandeln en särskilt avgörande aspekt. En viss skärpning har nu signalerats efter en blocköverskridande överenskommelse om den framtida politiken för vapenexport. Men oklarhet kvarstår. Det är viktigt att det finns ett tydligt och konsekvent MR-kriterium i beslutsfattandet. Samma gäller för informationsteknologi som kan användas för oacceptabel övervakning av enskilda eller organisationer. Just därför att vapen och teknologi kan användas i såväl positiva som negativa syften är det särskilt viktigt att bedöma köparens demokratiska pålitlighet. MR-kriteriet blir här avgörande. Att det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien fick ett slut var logiskt, det borde aldrig ha slutits.

Vi bör förstås vara medvetna om att om en köpare får nobben från Sverige så finns det nästa alltid andra säljare. Nya initiativ behövs för att reglera den internationella vapenhandeln och slå ned på smugglarna.

Våga också ifrågasätta inslag i den amerikanska MR-politiken!

I en rad länder i Asien, Afrika och Latinamerika upplevs det europeiska – inklusive den svenska – arbetet för mänskliga rättigheter gå hand i hand med den nordamerikanska. Det är förståeligt, europeisk kritik mot USA när det gäller rättigheterna har varit lam och oprecis.

Det har funnits skäl till tydligare kritik och markeringar om att den europeiska hållningen i flera grundfrågor är annorlunda:

·       USA håller ännu efter fjorton år ett hundratal fångar inspärrade på Guantanamo utan rättegång.
·       Flera av dem har utsatts för systematisk, svår tortyr.
·       Ingen har hållits ansvarig för de bevisade fallen av tortyr och de olagliga frihetsberövandena under ”kriget mot terrorn”.
·       USA är det enda landet i den s.k. västliga sfären som har kvar dödsstraffet och dessutom tillämpar det.
·       Barnkonventionen har inte ratificerats av USA. Inte heller de internationella normerna om ekonomiska och sociala rättigheter.
·       USA har inte ställt sig bakom internationella brottsdomstolen och har dessutom pressat en rad regeringar som ratificerat att göra särskilda undantag om att aldrig medverka i processer mot amerikanska medborgare.

Dessa och andra avsteg från de internationella normerna är kända i länder som vi på olika försöker påverka i uppbyggnaden av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. När de ser oss hopkopplade med den amerikanska utrikespolitiken, försvåras vårt arbete. Enligt min mening har vi alltför ofta försummat att klargöra skillnaden mellan vår hållning och USA:s. Det är en otjänst också mot våra amerikanska vänner.

Var aktiv inom EU!

Det finns en uppfattning att den svenska rösten för mänskliga rättigheter är mindre tydlig som en följd av EU-medlemskapet. Det ligger något i den observationen, samtidigt som det är uppenbart att initiativ i globala frågor får ett annat genomslag om EU-blocket står bakom. Och det är trots allt resultaten som räknas.

Vi är inte heller helt bakbundna på grund av medlemskapet. Den feministiska utrikespolitiken var inte godkänd i Bryssel innan den lanserades, inte heller markeringarna om Saudiarabien och Israel-Palestina.

Det är viktigt att komma ihåg att EU (och Europarådet) gjort en betydande insats för mänskliga rättigheter vid granskningen av ansökningar om medlemskap eller andra former av anknytning. De processerna har integrerat MR i lagstiftning, rättsväsende och den politiska administration i de sökande länderna på ett sätt som knappast hade kommit automatiskt. Kritiken är snarast att några stater släpptes in för tidigt, innan processen verkligen var avslutad.

Det finns också påtagliga svagheter i EU:s hantering av MR-frågorna. En är att systemet inte klarar att effektivt hantera bristerna i länder som vunnit anknytning. Ungern är det tydligaste exemplet.

Ett direkt misslyckande har varit handfallenheten inför den systematiska diskriminering som riktas mot romer i länder som Bulgarien, Rumänien, Tjeckien och Slovakien.

Detta problem skulle delvis kunna tacklas bättre om samarbetet med Europarådet och, i vissa avseenden, Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE) fungerade bättre. Samordningen mellan dessa tre institutioner fungerar inte tillräckligt effektivt och en rätt stor del av ansvaret för detta ligger i Bryssel. Då alla EU-stater också är medlemmar i de två andra organisationerna och dess olika organ borde det vara möjligt att göra något åt detta problem.

Förhandlingar pågår om ett närmande mellan EU-strukturerna och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (som är knuten till Europarådet). Tanken har varit att EU som institution skulle underställas den domstolens jurisdiktion i fråga om mänskliga rättigheter. Inte minst företrädare för Storbritannien – som varit generellt negativ till Europadomstolen – har bromsat och frågan förblir olöst. 

Det finns med andra ord en rad problem inom EU som borde tacklas i en aktiv politik för mänskliga rättigheter.

Fullfölj den feministiska utrikespolitiken!

Kvinnors och flickors mänskliga rättigheter prioriteras nu av regeringen. Det är oerhört positivt. I kvantitativa termer är kränkningarna av just deras rättigheter det absolut största globala MR-problemet. Kvinnofriden respekteras inte, misshandel och sexuella övergrepp är oerhört vanliga i land efter land. Den extrema fattigdomen, inte minst för de äldre, är i hög grad en kvinnofråga. Diskrimineringen på arbetsmarknaden är fortfarande markant och löneskillnaderna alltjämt stora.

Dessa och de andra orättvisorna är inte glömda. Vissa framsteg har också gjorts och de internationella organen prioriterar allt mer insatserna för ökad jämställdhet. Frågan betonas också starkt i FN:s 2030-mål – vilket kräver ytterligare uppbackning från regeringarna. Här förväntas Sverige spela en ledande roll, ännu mer så efter Margot Wallströms satsning på den feministiska utrikespolitiken.

En viktig aspekt är att fullfölja det arbete som fick sin start i säkerhetsrådets resolution 1325 om kvinnor och väpnade konflikter. Kvinnor är kraftigt överrepresenterade bland krigets offer och totalt underrepresenterade i medlingsarbete och beslutsfattande om krig och fred. Vad kan vara viktigare än att tackla den orimligheten?

Satsa på ’mänsklig säkerhet’! Låt inte snäva säkerhetsintressen överskugga satsningen på mänskliga rättigheter!

”Omsorgen om de mänskliga rättigheterna skall genomsyra utrikespolitiken i alla dess delar, inklusive utvecklingssamarbetet, migrationspolitiken, säkerhetspolitiken och handelspolitiken”.

Så formulerades principen om rättighetsperspektivets breda relevans i regeringens skrivelse till riksdagen 2003 om mänskliga rättigheter. Det är en självklarhet att det synsättet ska prägla även nästa riksdagsskrivelse.

Själva syftet med utvecklingspolitiken är just att främja mänskliga rättigheter för alla. En huvudaspekt i migrations- och flyktingpolitiken måste vara rättighetsperspektivet; att börja tomma på rätten att söka asyl därför att det kommer fler sökande är inte acceptabelt.

Tyvärr har snäva säkerhetsintressen tillåtits att övertrumfa omsorgen om allas mänskliga rättigheter även under senare tid. Under ”kriget mot terrorn” respekterades inte ens tortyrförbudet eller rätten att överklaga olagliga frihetsberövanden. Den enskildes säkerhet (human security) sattes ur spel.

 Sanningen är att säkerhetsorganen än i dag i en rad länder står ovanför lagen. De har i praktiken straffrihet även efter grova övergrepp. Dessa institutioner – och samarbetet mellan dem – är allvarliga hot mot vad vi vill försvara med arbetet för mänskliga rättigheter. 

Handelspolitiken, inklusive regleringen av vapenhandeln, måste självfallet inte heller tillåtas underminera dessa ambitioner.

Detta är principer som bör artikuleras i nästa skrivelse från regeringen om den framtida utåtriktade MR-politiken. Redan klart är att den skrivelsen kommer att ta upp MR tillsammans med två andra högprioriterade ambitioner: demokrati och rättsstaten. Det är klokt; dessa tre perspektiv samspelar och är ömsesidigt beroende av varandra.

Därmed blir det naturligt att spika fast betydelsen av faktorer som i hög grad påverkar tillväxten av en demokratisk rättighetskultur: att motverka korruption, att bygga hållbara institutioner inklusive ett opartiskt rättsväsende, att tillsätta ombudsmän och andra mekanismer för att kanalisera klagomål, att ge plats för frivilliga krafter inom civilsamhället samt att främja möjligheten för många röster att göra sig hörda via media.

”För att kunna bidra till att en allt större del av världens befolkning får del av de mänskliga rättigheterna måste Sverige föra en orädd och aktiv utrikespolitik till stöd för dessa rättigheter”. 

 

(Denna artikel publicerades också i antologin ”FRAMTIDSARVET Svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död” utgiven av Socialdemokrater för Tro och Solidaritet och tankesmedjan Tiden.)

Share and Enjoy

2 reaktion på “Sverige bör driva en utrikespolitik för mänskliga rättigheter som är aktiv och orädd

  1. Jag skulle vilja skriva några meningar om mänskliga rättigheter i Sverige. Min 6-åriga dotter särbehandlades, kränktes och mobbades i skolan i Lerums kommun av 2 anställda som ansvarade för förskoleklassen. Mobbningen resulterade i en orosanmälan som skolan skickades till soc i Lerum. Enbart påhittade, falska uppgifter om att modern har misshandlat barnet. Inga bevis. Ingen har varken hört eller sett något. Varken skolsköterska, skolpsykolog eller kurator hört talats om detta. Rektorn har aldrig pratat med barnet. Barnet fördes ändå till polisförhöret i Barnahuset i Borås med en särskilt utsett företrädare utan föräldrarnas vetskap. Vid polisförhöret har inget om våld förekommit men socialen fortsatte att hålla på. I sin utredning har socialsekreterare skrivit en massa falska uppgifter där hon påstod att vi, föräldrar har sagt en massa saker som vi aldrig sagt. Alla negativa uppgifter om skolan lyser däremot med sin frånvaro. Mormoders skriftliga vittnesmål om skolan har soc valt att inte ens översätta till svenska utan lades bara till utredningen. Barnet har blivit mycket dåligt av allt detta. Läkaren konstaterade anorexi och enures både dag- och nattetid. Vi, föräldrar, högskoleutbildade svenska medborgare och vår lilla dotter har inga rättigheter här i Sverige. Det är otroligt vedervärdigt att det kan gå till på detta sätt. Jag skäms över att vara svensk medborgare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *