Valfridssons ”nolltolerans” hjälper inte utblottade EU-migranter

Det är knappast opportunt i dagens politiska klimat att försvara de utsatta EU-medborgarna – många av dem romer – som vi kan se tigga i våra stadsmiljöer. Den rapport som regeringens samordnare, Martin Valfridsson, nu lagt fram präglas inte heller av omsorg om dessa besökares mänskliga rättigheter.

Valfridsson kräver effektiva och snabba vräkningar av dem som slagit läger på privat eller kommunal mark. Han rekommenderar kommunerna att inte organisera alternativa övernattningsmöjligheter. Och han uppmanar allmänheten att inte lägga en peng i den framsträckta muggen.

Avsikten tycks vara att vistelsen här ska bli så olönsam och svår för dessa besökare att de åker hem till Rumänien och Bulgarien – och det för gott.

De problem Valfridsson ombads tackla är naturligtvis komplicerade. Risken för kulturkrockar är uppenbara. Även om vi alla är européer är klyftorna avgrundsdjupa, normerna och traditionerna olika. Medelsvenssons förståelse för en utfattig, hunsad analfabets verklighet är inte automatisk. Oklarheter har dessutom funnits i ansvarsfördelningen mellan myndigheterna i hemländerna och hos oss. Likaså om vilken roll EU borde spela.

Det officiella direktiv som regeringen gav Valfridsson betonade vikten av internationella regler om mänskliga rättigheter. Det nämndes att han skulle sprida exempel på hur barn på frivillig basis kunde erbjudas utbildning eller på hur socialtjänstens stöd till utsatta personer kunde utformas. Han skulle verka för att berörda personer blev delaktiga i de tillfälliga insatserna.

Det finns inte mycket av den attityden i samordnarens rapport. I stället präglas den av ett närmast översåtligt förmyndartänkande. Vi enskilda som ibland lämnar en slant i muggen gör fel, vi bör i stället ge bidrag till någon biståndsorganisation. Kommuner som tillåter att barn släpps in på matserveringar eller möjliggör pedagogisk verksamhet borde tänka sig för. Men framför allt riktas förmynderiet mot EU-medborgarna själva, de antas inte förstå sitt eget bästa.

De borde inte tigga, de kan ju fastna i ett tiggeri-beroende och dessutom bli ett dåligt exempel för sina barn, menar Valfridsson. De borde inte lämna sina barn hemma under någon släktings tillsyn. De borde inte ta med barnen hit och därmed rycka dem från den lokala skolan.

I sina rekommendationer blundar Valfridsson för den egentliga orsaken till att en del människor i Rumänien och Bulgarien söker sig utomlands för sitt uppehälle. Att de faktiskt är i en desperat nödsituation. De kommer inte hit för att störa oss, de kommer i hopp om att få ett tillfälligt jobb. Eftersom detta är näst intill omöjligt för de flesta, försöker de samla ihop pengar genom att samla tomburkar eller tigga om vårt stöd.

Valfridssons antydningar om att de är dåliga föräldrar är särskilt trista. I stort sett alla ”tiggare” jag talat med har talat känslofullt om sina barn där hemma, att de hoppas få ihop pengar så att deras barn inte ska behöva leva samma liv som de själva. Det krävs inte mycket empati för att inse vilka påfrestningar det innebär att sitta på trottoaren och vädja om stöd, timme efter timme och oberoende av väder. Men nästan alla av dem gör det ändå – för sina barns skull.

Misären beror förstås på situationen i hemlandet. Många av besökarna är romer och antiziganismen där sitter fortfarande skrämmande djupt. Diskrimineringen och det påtvingade utanförskapet leder till extrem fattigdom. Detta är själva kärnan till varför de kommer hit.

Nu händer det faktiskt en del positivt, inte minst i Rumänien. Det reformarbetet bör förstås uppmuntras genom de politiska kanalerna. Även inom EU tas nu tag för att effektivisera stödprogrammen. Men det är uppenbart att det kommer att ta tid innan de mest utsatta verkligen kan klara sig där hemma. Därmed står vi inför frågan: är vi under övergångstiden beredda att bemöta besökarna på ett medmänskligt sätt? Med respekt för deras mänskliga rättigheter?

Det behövs konstruktiva, humana lösningar på de problem som diskuteras och som var avsikten bakom att utse en samordnare. En nyckel är ett närmare samarbete mellan kommuner och frivilliga organisationer. Där sådant samspel prövats har resultaten varit goda för alla parter. Det gäller att lära av de erfarenheterna. Här några punkter:

  • Avhysningarna skulle kunna undvikas om det fanns något rimligt alternativ för övernattning. Detta har fungerat vissa perioder i kommuner där sådana försök gjorts.
  • I situationer när det är nödvändigt att be personer att flytta på sig och inte slå läger på en olämplig plats bör detta lösas humant, med rimlig förvarning och ett reellt alternativ. EU-medborgarna vill naturligtvis övernatta lagligt och har inget intresse av att bryta mot principen om att ”alla måste följa lagen” – den retoriken är missriktad.
  • Informationen till de besökande bör förbättras och mötesplatser organiseras. Här bör också finnas möjligheter att använda toalett liksom att tvätta sig och sina kläder. Det finns goda exempel av t.ex. Röda korset och Crossroads som kan inspirera andra.
  • Ansträngningar bör göras för att bidra till att vistelsen här blir meningsfull för besökarna – också när det gäller att få bättre förutsättningar att försörja sig i hemlandet. Här spelar åter frivilliga organisationer en viktig roll som borde få mer stöd från samhällets sida. Då många av besökarna saknar i stort sett all skolbakgrund är vuxenkurser av stort värde; den språkutbildning föreningen HEM bedriver i Stockholmsområdet är en god modell.
  • Ytterst få av besökarna har rest hit med barn. Men de barn som ändå kommit och stannar en viss tid har rätt till skolgång här i linje med Barnkonventionen. Vidare måste sjukvård finnas tillgänglig på åtminstone samma nivå som för de ’papperslösa’ från länderna utanför EU. Regeringen bör i samtal med ansvariga i Bukarest och Sofia sortera ut problemen kring besökarnas relation till sjukförsäkringssystemet i hemlandet. 

Det finns de som fruktar att ett rättighetsbaserat bemötande skulle leda till att många fler kommer hit. Min bedömning, som delas av flera andra som talat med besökarna och studerat situationen i hemländerna, är att den prognosen inte är självklar. Det är förhållandena där hemma som driver människor utomlands för att försörja sig, inte så mycket våra reaktioner.

Oavsett sådana bedömningar finns överväldigande etiska skäl att bemöta besökarna som medmänniskor och att respektera deras rättigheter. Arbetet för romernas rättigheter har sent omsider börjat i vårt land, bland annat genom publiceringen av en vitbok om hur romer kränktes i Sverige under förra seklet. Hatsajternas hets mot besökarna – och hatbrotten som riktas mot dem – visar att alla inte förstått. Desto viktigare att beslutsfattarna lyssnar till de frivilliga grupper som ställer upp för medmänsklighet.

 

Share and Enjoy

En reaktion på “Valfridssons ”nolltolerans” hjälper inte utblottade EU-migranter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *