EU:s flyktingkris: rättsvidriga kompromisser måste undvikas

Senare i veckan ska EU-rådets president Donald Tusk lägga fram en detaljerad plan om hur den preliminära uppgörelsen med Turkiet om flyktingarna ska genomföras.

Han förväntas beskriva hur toppmötets beslut förra veckan ska genomföras i praktiken – och samtidigt ta hänsyn till kravet om att den internationella flyktingrätten ska respekteras. Det senare var Stefan Löfvens förslag som fördes in i beslutsdokumentet.

Det låter som en omöjlig uppgift. Beslutet vid toppmötet om att alla flyktingar som lyckats ta sig till Grekland ska skjutsas tillbaka till Turkiet skulle oundvikligen leda till massiva kränkningar av rätten att söka asyl.

Tusk har sagt att Turkiet måste ses ett ”säkert” land i meningen att flyktingar där kommer att få ett bemötande inom den internationella rättens ram. Men så är det inte. Turkiet har inte ens fullt ut lovat respektera Genève-konventionen om flyktingars rättigheter. Den turkiska staten har ratificerat detta fördrag med en helt avgörande reservation: den åtar sig att respektera konventionen enbart för europeiska flyktingar.

Andra nationaliteter kan inte räkna med att få sina rättigheter respekterade i Turkiet. Detta är inte bara en formsak, den hållningen har redan tidigare varit ett stort problem. Deportationer har skett av personer som varit svårt förföljda i sina hemländer.

Toppmötet avsåg uppenbarligen att göra det möjligt för syrier att söka en fristad inom EU. Men vad kommer att hända med asylsökande från andra länder i Mellanöstern eller från Afghanistan. Eritrea eller Somalia? Skulle deras ansökningar ens tas emot?

Ett av de obehagliga inslagen i den preliminära uppgörelsen var idén om en ”byteshandel” med flyktingar. För varje deportation av en flykting till Turkiet ska EU ta emot en syrisk flykting därifrån. Varför ska en skyddsbehövande person i ett turkiskt flyktingläger vara beroende av om EU deporterar andra flyktingar från Grekland? Denna modell är förstås ett hån mot de principer om individuell prövning på sakliga grunder som ligger bakom internationell flyktingrätt.

Toppmötet klargjorde inte hur samarbetet mellan potentiella värdländer inom EU och turkiska myndigheter skulle organiseras i asylprövningen av syriska sökande. Är avsikten att EU-länder skulle sätta upp kontor på turkisk mark för att processa ansökningar?

Påfallande är att UNHCR, FN:s expertorgan om flyktingar, involverats så litet i EU:s överläggningar. Detta har tyvärr blivit ett mönster och kommit att bidra till EU:s politiska kris i frågan.

En ambition bakom toppmötets preliminära överenskommelse var förstås att få ett stopp på de livsfarliga båtfärderna från Turkiet till de grekiska öarna. Signalen skulle vara att sådana försök att nå EU inte längre förde desperata flyktingar närmare målet. Därmed skulle marknaden för smugglarna torka ut.

Men erfarenheten hittills är att när en väg stängs så upphör inte flyktingarnas försök att finna en fristad. Risken är att nya ännu farligare vägar kommer att sökas av desperata människor. Och att smugglare kommer att fortsätta sin verksamhet men kräva ännu högre belopp.

Vad som krävs är att det öppnas lagliga vägar för skyddsbehövande människor att söka asyl. Det är inte bara smugglarna som har ett ansvar för drunkningarna i Medelhavet, det har också de länder som skapat en marknad för smugglarna genom att försöka täppa till flyktingarnas möjligheter att nå fram.

De beslut som fattats i Sverige och en rad andra länder om att begränsa möjligheten till familjeåterförening har varit ytterligare en metod att stänga de lagliga vägarna. De drabbade är inte minst kvinnor och barn, tusentals av dem nu strandade i norra Grekland och som nu sannolikt kommer att deporteras tillbaka till Turkiet.

EU har ekonomiska och andra materiella resurser att klara ett omfattande flyktingmottagande. Dagens situation vore inte så allvarlig om samtliga medlemsstater vore beredda att ta sitt ansvar. Problemet är politiskt, djupa värderingsskillnader har blottlagts och drivit EU till kris.

Kompromisser som kränker internationell rätt, inklusive tidigare EU-överenskommelser, är inte en lösning. Nej-sägarna bör mötas av en tydlig hållning. De som reser taggtrådsstängsel och skjuter tårgas mot flyktingarna platsar inte inom Schengen-samarbetet.

 

Share and Enjoy

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *