Att hota Tyskland med EU-domstolen är inte o’key

En tvist har uppstått mellan den svenska och tyska regeringen om tolkningen av en viss EU-regel om migration. Konkret skulle det gälla cirka 700 flyktingar som kommit till Sverige via Tyskland. Nu vill justitiedepartementet att de ska skickas tillbaka till Tyskland för tillståndsprövning där.

Det har inte välkomnats i Berlin. Och samtidigt har justitieminister Morgan Johansson hotat med att i sista hand föra frågan till EU-domstolen i Luxemburg.

Detta är faktiskt inte o’key, som en viss statsminister brukar säga.

Det handlar om den så kallade Dublin-förordningen vars bärande idé har varit att flyktingar som kommer till EU ska registreras och få sin tillståndsansökan prövad i det första EU-land de kommer till. Flyktingar som reser vidare inom EU skulle kunna sändas tillbaka till det första landet.

Det systemet har kollapsat. Länder som låg vid unionens yttre gräns – Grekland, Cypern, Italien, Malta och Spanien – har under flera år påpekat det orättvisa i att just de skulle bära en så stor del av ansvaret för EU:s  flyktingmottagande.

Särskilt utsatt blev Grekland med resultat att asylprocessen där totalt bröt samman.  Europa-domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg beslöt då att inget EU-land i fortsättningen fick sända flyktingar tillbaka till det landet. Därmed var första-land-principen bruten.

När många flyktingar lyckades ta sig till Europa i höstas välkomnades de i Tyskland för tillståndsprövning. Tyskarna gjorde inga försök att skicka dem tillbaka till andra länder som flyktingarna färdats igenom innan de nådde tysk mark.

Svenska företrädare vid EU-mötena har också noterat att Dublin-förordningen måste bytas ut mot ett annat system som säkerställde en mer rättvis fördelning av ansvaret mellan EU-staterna.

Men detta dödförklarade Dublin-system tillåts alltså nu bli en tvistefråga mellan de två länder som borde ha allt intresse av att hålla samman mot de krafter som reser taggtrådsstängsel och skjuter tårgas mot flyktingarna.

Det finns också en mänsklig dimension i detta. Nyligen talade jag med en flykting på förläggningen i Björklunda, Gotland som just fått en kallelse från Migrationsverket om att inställa sig för utvisning till Tyskland. Han var djupt chockad. Jo, han hade blivit registrerad när han passerade Tyskland men hans avsikt hade hela tiden varit att ta sig vidare till Sverige – det var här han hade familjekontakter och hopp om en framtid.  

Det är möjligt att den svenska tolkningen av Dublin-förordningen ligger närmare idén bakom regelverkets ursprungliga upplägg. Tyskarnas version är att de visserligen registrerat de flyktingar det handlar om men att dessa därefter inte ansökt om asyl eller skydd i annan form – i Tyskland går processen i två steg. Den svenska hållningen är att det är själva registreringen som är det avgörande steget. Men oavsett vilken tolkning är den mest korrekta – detta är en pinsam diskussion.

Vill regeringen verkligen ha en tvist med just Tyskland i den nuvarande situationen? Vem vinner på att vi försöker väcka liv i den misslyckade Dublin-förordningen? Vill vi starta en process som bara kan leda till att flyktingar kastas från det ena landet till det andra? Är detta en rimlig prioritering i den nuvarande europeiska krisen? Är det en rimlig användning av migrationsverkets hårt ansträngda resurser att det ska jaga upp personer som tyskarna inte anser att de har ansvar för?

Share and Enjoy

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *