Barnkonventionen blir svensk lag – men först efter seriöst förarbete

FN:s barnkonvention bör bli svensk lag, föreslog en statlig utredning för ett halvår sedan. Det var ingalunda en överraskning. Redan den röd-gröna regeringsförklaringen hösten 2014 hade slagit fast att denna konvention skulle inkorporeras (den juridiska termen för den åtgärden). Allt tydde på att allianspartierna instämde.

Betänkandet från Barnrättighetskommittén har nu granskats av en rad remissinstanser. Majoriteten är positiva till inkorporeringen, inte minst Barnombudsmannen, UNICEF i Sverige och Rädda Barnen – alltså aktörer med påtaglig erfarenhet av arbete för barns rättigheter.

Men några tyngre remissinstanser inom eller nära rättsväsendet har gått emot utredningen – och därmed politikerna. Bland dem finns Kammarrätten i Stockholm och Justitieombudsmannen.

En del av de kritiska instanserna knackar på redan öppna dörrar. Det gäller t.ex. om nödvändigheten av att utarbeta en oomtvistad och auktoritativ översättning av konventionstexten innan den kan inkorporeras. Detta var ett av förslagen från utredningen.

Intressantare är kritikernas åsikt om att det vore direkt oklokt att inkorporera konventionen. I stället, menar de, borde relevanta delar av konventionen kunna transformeras till brottsbalken, förvaltningslagen, utlänningslagen eller annan existerande lagstiftning. Det är också den metod som hittills använts för att säkra att svensk lag är ”fördragskonform”, alltså återspeglar sådana internationella fördrag.

Utredningen undvek att ställa de två metoderna – inkorporering och transformering – mot varandra. Den rekommenderade i stället bägge två parallellt. Vid sidan om inkorporeringen borde relevanta speciallagar kompletteras med krav uttryckta i konventionen – klädda i svensk juridisk språkdräkt. Det skulle också, skrev kommittén, kunna underlätta den konkreta tolkningen av konventionen som helhet.

Just svårigheten av tolka artiklarna i konventionen är huvudargumentet i kritikernas remissvar. De påpekar med all rätt att konventionen i långa stycken inte är skriven som en typisk, konkret lagtext. Flera artiklar innehåller principer som ska vara vägledande för bedömningen av vilka åtgärder som vore lämpliga.

De artiklarna kan därmed upplevas som oklara och det kan i sin tur väcka oro för att en inkorporering skulle leda till att svåra tolkningsfrågor av politisk karaktär överlämnades till domstolar.

Det problemet diskuteras självfallet Barnrättighetskommittén. Den betonade vikten av mer satsning på utbildning och information för att fördjupa kunskapen om konventionen. Utredningen hänvisade också till att den FN-kommitté som övervakar genomförandet av konventionen också utfärdar s.k. Allmänna kommentarer som just tolkar de enskilda artiklarna.

Ändå är det uppenbart att mer eftertanke och förberedande arbete krävs innan det är dags för en proposition om att göra Barnkonventionen till svensk lag. Barnrättighetskommittén började ett sådant arbete genom analyser av fyra aspekter: barn i migrationsprocessen; stöd och service till barn med funktionsnedsättning; barn som bevittnat våld i familjen; och barn som själva utsatts får våld.

Analyserna gav väsentlig information om vad som skulle krävas för ett mer effektivt stöd till utsatta barn. Den kartläggningen bör kompletteras genom analyser inom andra områden.

Normalt brukar nya lagar backas upp av ”förarbeten” som ger vägledning för hur de ska tillämpas. Något liknande behövs också inför inkorporeringen av Barnkonventionen.

En expertgrupp skulle kunna tillsättas för att dels identifiera vilka normer i konventionen skulle kunna transformeras till existerande lagstiftning; och dels komma med förslag till vägledning om hanteringen av konventionens principer.

Det gäller t.ex. principen om barnets bästa eller barns rätt att bli hörda i frågor som berör dem. Den rättsliga dimensionen av artikeln om att ”det yttersta av tillgängliga resurser” ska avsättas för barnens rättigheter är en annan aspekt som kräver analys.

Förslaget om inkorporering skulle innebära något av ett systemskifte i hur Sverige relaterar till internationella rättighetsfördrag. Att det kom att föras fram bottnar säkerligen i en känsla av att konventionen – även om den i folkrättslig mening är bindande för oss – ändå inte riktigt tagits på allvar. Det förhållandet bekräftades också av de analyser som Barnrättighetskommittén gjorde.

Erfarenheterna i Norge av inkorporeringen påverkade kommittén. Där blev ett motsvarande beslut något av en nystart i arbetet att implementera konventionen. Inom rättsväsendet blev det angeläget att verkligen studera och försöka förstå vad den faktiskt krävde.

Förhoppningsvis kan detta bli resultatet också här. Men det vore ett misstag att inte förbereda inkorporeringen noga. Det krävs tydlig vägledning för hur konventionens artiklar ska tolkas i det svenska sammanhanget.

Det är den slutsats regeringen bör dra av de kritiska remissvaren från juristerna.

Thomas Hammarberg

(Expert i Barnrättighetskommittén och tidigare ledamot av FN-kommittén för barnets rättigheter)

Share and Enjoy

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *