Förbud hjälper inte utsatta EU-medborgare – sånt prat är hyckleri

Åter krävs att tiggeri ska förbjudas. Flera av argumenten bortser från de mänskliga konsekvenserna, men ett av dem är dessutom anmärkningsvärt hycklande. Det är påståendet att kriminalisering skulle hjälpa dem som nu tigger. Alltså, för deras eget bäste borde polismakten ingripa om de skulle ha fräckheten att vädja om en slant från oss andra.

Nu senast var det riksdagsledamoten Cecilia Magnusson (M) som i radions ”Studio ett” gavs tillfälle att – oemotsagd – driva den linjen. Hon är emellertid inte ensam, samma argument har brukats av Expressens ledarskribent Anna Dahlberg och Svenska Dagbladets Per Gudmundson.

När vi tillåter tiggeriet, menar de, så permanentar vi ”tiggarnas” ovärdiga verksamhet. De fastnar i tiggeriet i stället för att söka ett riktigt jobb. Och de förblir dessutom ett dåligt föredöme för sina barn. Ja, så låter det.

Nu är inte denna förmenta omsorg om ”tiggarna” det enda argumentet för dessa förbudsivrare. Det är helt uppenbart att det i första hand handlar om att slippa se dessa personer i vår närmiljö. De upplevs som irriterande eller direkt störande. Med ett förbud skulle vi få bort dem.

Om någon skulle tycka den attityden vore alltför brutal mot utsatta människor så känns det ju bra att kunna påstå att kriminaliseringen hjälper dem att starta ett nytt liv. Vi tycker ju synd om dom, sade Magnusson.

Detta är ett hyckleri som inte tål minsta kritiska granskning.

De människor förbudsivrarna talar om är de EU-medborgare som kommit från Rumänien och Bulgarien – en majoritet av dem romer. De är målgruppen, inte andra som tigger.

De som känner till dessa besökares förhållanden i hemländerna kan inte vara förvånande över att en del av dem söker sig utomlands under vissa perioder för att försöka få medel till familjens försörjning.

Situationen hemma är för många oerhört svår. Det handlar om den djupaste fattigdom, ren misär. Och dessutom om en marginalisering och en systematisk diskriminering som för många av dessa människor spärrar möjligheterna till jobb.

Förmyndande tillrop här om att de borde åka hem och jobba är därför totalt meningslösa och till noll hjälp. Arbetsmarknaden är helt enkelt inte öppen för dem. De som kommer hit vet varför det gör så; de har sina skäl. Men Cecilia Magnusson och hennes meningsfränder idiotförklarar dem, de menar sig veta bättre än dem själva om vad som är bra för dem.

I radiosamtalet häromdagen menade hon att ett förbud här skulle pressa myndigheterna i hemländerna att hjälpa dessa människor.  Också detta är rena fantasin. Den sannolika effekten av ett svenskt förbud är att det skulle förstärka de antiziganistiska, rasistiska krafterna i hemländerna (”även svenskarna har nu insett att romerna inte kan behandlas som andra”).

Vill vi bidra till de reformer som krävs i hemländerna – och det bör vi absolut försöka göra – då är det andra vägar som måste prövas: via såväl EU och som en bilateral dialog av det slag som redan inletts. Ett förbud skulle inte underlätta de försöken, snarare tvärtom.

EU-medborgarnas tillvaro här är slitsam och mycket påfrestande, inte minst den här årstiden. Ändå finns en underström i förbudsivrarnas argumentation om att de som tigger inte vill göra rätt för sig, inte jobba. De tankarna visar bara att de aldrig bekymrat sig om att kommunicera med någon av dessa besökare.

Deras identitet är inte att vara ”tiggare” (det är därför jag citerar det ordet). Att vädja om en allmosa är för dem sista utvägen. Alla jag pratat med har sagt att de vill arbeta, att de hoppats få någon form av jobb, om än tillfälligt, när de reste hit. Några få har också fått ströjobb.

Men de flesta har fått lita till insamling av pantburkar och någon peng då och då från dem av oss som fortfarande envisas med att se dessa besökare som medmänniskor.

I grunden handlar allt detta om vår människosyn. Tror vi att repression löser de fattigas problem? Vill vi verkligen ha ett samhälle där det är förbjudet att vädja om hjälp?

Share and Enjoy

En reaktion på “Förbud hjälper inte utsatta EU-medborgare – sånt prat är hyckleri

  1. Ja denna förmenta omsorg, så bekväm att ta till, och så utan innehåll, är rent hyckleri. Mer rakryggad hållning vore att plädera för att kriminalisera dem som skänker pengar, ett förbud mot givmildhet helt enkelt. Dessa opinionsbildare lägger ut dimridåer för att dölja ett än mer omänskligt samhälle

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *