Barnkonventionen måste beaktas i samtalen om asylpolitiken

Det lär pågå interna förhandlingar mellan regeringspartierna om de unga asylsökande från Afghanistan. Om det är så, hoppas jag att de inblandade tar sig tid att överväga de krav som ställs i FN:s barnkonvention.

Konventionen säger förstås inte att personer som saknar asylskäl ändå ska få asyl bara för att de är unga. Så är det inte, men detta fördrag ger ett visst skydd för minderåriga under denna process. Det enskilda barnets behov ska beaktas och hänsyn tas till ett besluts konkreta konsekvenser för detta barn. Det gör att en minderårig i praktiken har större möjligheter än andra att få en fristad. Det är detta som gjort att frågan om den exakta åldern – under eller över 18 år – fått särskild betydelse.

Konventionens princip om barnets bästa (artikel 3) är relevant för flera av de frågor som nu diskuteras. Dess betydelse för asylpolitiken har också markerats genom att den införts som portalparagraf i vår egen utlänningslag.

Artikeln säger att barnets bästa ska komma ”i främsta rummet” vid alla åtgärder som berör barnet. Själva tolkningen av den principen är avgörande för hur minderåriga asylsökande ska bemötas.

Redan den statliga Barnrättighetsutredningen (2016:19) kritiserade Migrationsverkets tolkning av utlänningslagens bestämmelse om barnets bästa såsom alltför snäv. Sedan den utredningen presenterades har detta problem tyvärr inte tacklats. Tvärtom tycks den aspekten kommit ännu mer i skuggan när nya lagtexter och instruktioner fått sin tolkning.

Ett exempel handlar om besluten att sända även minderåriga till Kabul trots att de inte har bott i Afghanistan under många år eller, som i vissa fall, aldrig gjort det. De kommer hit från Iran där de levt i en utsatthet som gjort att beslutat fly vidare till Europa.

De tillhör en religiös minoritet, shiitisk, som är illa sedd i det sunnitiska Afghanistan. Åtminstone en del av dem saknar helt ett skyddande nätverk i Afghanistan.

Bland dem som nu fått avslag på sin asylansökan finns unga grabbar som fruktar konfrontation med någon av terrorgrupperna. Där finns också yngre barn som kommit hit med anhöriga. En av dem är Zahra, 14 år, som landat på gotländska Sudret med sina två syskon och föräldrar.

Hon bad mig försöka framföra ett brev från henne till ”ni som bestämmer”. Här några avsnitt i hennes brev:

Varför ska jag tvingas till Afghanistan, ett land som inte är mitt hemland och som jag inte vet något om?

Jag har här under snart två år kunnat uppleva ett annat liv för oss tjejer. Att förlora den friheten skulle krossa mig.

Jag önskar att ni förstår vad jag menar. Det är svårt för alla som nu får avslag – men ännu svårare för oss flickor. Och det särskilt för oss som aldrig ens varit i det där landet och ändå ska tvingas flytta dit.

Här i Sverige har jag planerat att utbilda mig till jurist och arbeta för mänskliga rättigheter. Men det kommer inte att kunna bli så när ni nu bestämmer något annat.

Kan ni förstå hur svårt det är för våra föräldrar som har flytt hit för att jag och mina syskon ska kunna få ett bättre liv, slippa växa upp i krig, kunna utbilda oss, slippa leva som papperslösa?

I korthet, hon tar upp två problem. Dels det orimliga i att hon ska förvisas till ett land där hon aldrig varit och där hennes pappa tidigare drabbats av förtryck och därför flydde. Och dels att hon och hennes syskon drabbas ännu hårdare av ett sådant beslut när de nu rotat sig i vårt land (vilket brevet i sin helhet visar att hon verkligen gjort). Principen om barnets bästa i konventionen är relevant i bägge dessa avseenden.

Den innebär att konsekvenserna, inklusive de rent mänskliga, ska övervägas inför alternativet att Zahra skulle skickas till Afghanistan. Skulle hon leva i säkerhet där? Skulle hon kunna tillgodogöra sig de rättigheter som hon har enligt barnkonventionen? Skulle hon utan skadliga men kunna genomleva det uppbrott som hon nu fruktar så djupt? Här – och det är en poäng med principen om barnets bästa – ligger bevisbördan på den beslutande myndigheten.

Utvisningen skulle bli ännu mer smärtsam nu när Zahra varit i Sverige i nära två år och, som hon skriver, upplevt friheten här.  Migrationsverket hade inte resurser och beredskap att klara en snabbare process – och det drabbar nu Zahra.

För oss som arbetat med barnets rättigheter och konventionens tillämpning är slutsatsen uppenbar: en samlad bedömning av Zahras situation bör leda till att hon inte avvisas.

Det motargument som kan förväntas är förstås att detta skulle skicka en signal om att Sverige åter välkomnar flyktingar, en signal som en del fruktar skulle ge oss ett nytt ”2015” igen.

En sådan följdverkan är högst osannolik, möjligheten att ta sig hit är numera begränsad. Däremot skulle ett sådant svar till Zahra förstås kunna leda till att en del andra i en likartad situation här också skulle få stanna. Det skulle emellertid knappast skapa någon kris.

Vi har ett system i Sverige med individuell prövning av asylansökningar. Principen om barnets bästa är mycket konsekvent om att beslutet gäller det enskilda barnet, inte andra. Inget barn ska berövas sina rättigheter därför att ett positivt beslut bedöms kunna leda till att fler skulle begära samma rätt.

Här är barnkonventionens hållning principiell och i vissa lägen krävande. Det var därför det var så betydelsefullt att principen om barnets bästa också togs in i den svenska lagstiftningen.

Nu gäller det att förstå och respektera principens verkliga innebörd.

Thomas Hammarberg

Ledamot av Barnrättighetsutredningen. Tidigare generalsekreterare i Rädda Barnen och medlem av FN:s kommitté för barnets rättigheter.

 

 

Share and Enjoy

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *