Halabja efter 30 år – varför stoppades inte folkmordet?

I dag möts kurder över hela världen för att markera minnet av det fruktansvärda massmordet i Halabja, norra Irak den 22 mars 1988. Bomber med en blandning av sarin- och senapsgas förvandlade i ett slag staden till ett tyst dödsrike. 5000 personer avled på plats, många under svåra plågor. Överlevande sårades för livet, många med skadade lungor. I ett par generationer nu har barn födds med fosterskador.

Denna sataniska förbrytelse var en etapp i Saddam Husseins våldskampanj mot kurderna i nordöstra Irak. Redan i februari det året hade regimen inlett en massförstörelsekampanj, ANFAL, mot mindre städer och byar i de kurdiska områdena. Regimen hade beslutat att detta skulle vara ett förbjudet område. Kurderna skulle drivas bort därifrån så att inga oppositionella krafter skulle kunna relatera till Iran. Detta var under det irakisk-iranska kriget.

”Anfall” betyder förstörelse eller plundring. Inte mindre än 2000 byar jämnades med marken under de åtta månader som kampanjen pågick. Minst 50.000 människor dödades. I efterhand har hittats dokument som visat att det var en uttrycklig order att män mellan 15 och 70 skulle avrättas. Kvinnor och barn drevs i väg och många placerades i särskilda läger. Allt på order av Saddams kusin al-Majid (han som fick öknamnet ”Kemiske Ali” efter Halabja).

Det var kurder som var måltavlan gasbombningen och massmorden. Därmed är dessa brott att betrakta som ett direkt folkmord. Men när mördandet pågick var det internationella samfundet passivt. USA stod på Saddam Husseins sida i kriget mot Iran och den amerikanska regeringen bagatelliserade rapporterna om vad som faktiskt hände i norra Irak. I Europa lyssnade regeringarna för mycket på Washington och för litet på människor som visste.

Tack vare kurder i vårt land var medvetenheten större här. En kommitté för kurdernas mänskliga rättigheter bildades. År efter år har 22 mars markerats med minnesstunder. Den första hölls här vid Sergels torg 1989 med ett brandtal av den dåvarande utrikesministern Sten Andersson.

Nu har det gått trettio år. De drabbade fick aldrig någon egentlig upprättelse. De sveks i skuggan av storpolitiken. Detta är en lärdom som vi inte bör glömma.

 

 

 

 

Share and Enjoy

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *