Tiggeriförbud? (S)var: nej, självfallet inte – det finns humana alternativ

I borgerlig press spekuleras det nu om att regeringen kommer att lägga fram förslag om tiggeriförbud eller en lag om att man måste ha särskilt tillstånd för att få öppet vädja om hjälp.

Vad som inte rapporteras är att den socialdemokratiska kongressen redan för ett år sedan tagit ställning. Där slöts en överenskommelse om att partiet inte stödjer förbudskraven. Innan kongressen hade Stockholms partidistrikt med bred majoritet antagit ett helhetsprogram om åtgärder för att i stället tackla själva orsakerna till att människor hamnar i så akuta svårigheter att de pressas att tigga om stöd. Göteborgs ledande (S)-politiker Ann-Sofie Hermansson skrev på samma linje.

Det som diskuteras är förstås närvaron av migranter från andra EU-länder, främst från Rumänien och Bulgarien. Många har reagerat mot åsynen av dem i gatubilden, sittande med en mugg framför sig. Ingen vill se detta, därom råder total enighet. Frågan är vad vi gör åt det.

Ett direkt eller indirekt förbud (typ hårda licenskrav) tacklar inte själv orsakerna till den misär som det i grunden handlar om. Sådana åtgärder kan bara få oss att slippa se, men de innebär ingen lösning – tvärtom.

Förbudsåtgärderna skulle däremot ytterligare stigmatisera denna nedtryckta och svårt utsatta grupp människor. Ett förbud här skulle utnyttjas av extremister i hemländerna som ett bevis för att även folk utomlands föraktar denna grupp, varav de flesta som bekant är romer.

Därmed skulle ett förbud uppmuntra en fortsättning av det mönster som släpat kvar sedan slaveriet, massdeporteringen och de fascistiska förföljelserna. Att det är sådana övergrepp som detta folk fått utstå genom historien, borde vi kanske tänka på.

Att det faktiskt finns alternativ till förbud nämns alltför sällan – och det påverkar opinionsmätningarna. Men det finns konstruktiva program och faktum är att mycket redan görs – av ett EU som vaknat upp men också av enskilda organisationer såväl här som i hemländerna.

Hjärta till Hjärta, Erikshjälpen, Hoppets stjärna, Svenska kyrkan, Röda korset och flera andra svenska organisationer bidrar med värdefulla, genomtänkta program i Rumänien. Flera av dem är aktiva också i Bulgarien. De samarbetar också sinsemellan i ett nätverk där man lär av varandra.

Stadsmissionen, Crossroads, Filadelfia, Frälsningsarmén, Läkare i världen och andra ger stöd och hjälp till de utsatta EU-medborgarna när de är här i Sverige. Föreningen Hem i Stockholmsområdet och Räddningsmissionen i Göteborg stödjer dem med rådgivning och utbildning som också ger dem nya möjligheter när de återvänder till hemlandet.

Ett framgångsrikt stödarbete pågår i Lund där en enskild förening i samförstånd med kommunen ordnat härbärgeplatser, viss utbildning och även i flera fall jobb till besökande EU-medborgare. Liknande initiativ har tagits på frivillig basis på Gotland och några norrländska kommuner.

Dessa insatser är alternativet till kriminalisering. Det är ingen tvekan om vilket av de två alternativen som ger bäst resultat – om vi nu är intresserade av bidra till att dessa medmänniskor verkligen ska få en chans komma ur misären och det påtvingade utanförskapet.

Det talas  om att det tiggande vi ser skulle vara ovärdigt. Men det ovärdiga är de förhållanden som pressar människor att som en sista utväg vädja om hjälp. Att vi nu skulle kriminalisera dem för detta vore om något just – ovärdigt.

Share and Enjoy

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *