I Irland granskas polisens agerande av en oberoende ombudsmannainstitution

I ett demokratiskt samhälle är polisens roll att skydda allmänheten mot brott, inte minst våldsbrott. Därför är det särskilt graverande när poliser ägnar sig åt olagligt beteende. Hela rättssystemet riskerar att sättas ur spel när personer med polisiära befogenheter bryter mot samma lagar som de är anställda för att upprätthålla.

Detta är naturligtvis ett erkänt problem över hela Europa, och insatser görs verkligen för att rekrytera pålitlig personal. Polisutbildning ska förbereda poliser att, inom lagens ramar, hantera en rad svåra situationer, inklusive när och hur våld får användas. Man vidtar åtgärder för att motarbeta korruption och för att främja upprättandet av uppförandekoder. Trots detta inträffar fall av polisbrutalitet.

För att effektivt tackla polisers maktmissbruk är det nödvändigt att inte enbart fokusera på de enskilda individer som agerar. Polisbrutalitet är inte sällan ett symptom på en mer övergripande inställning inom polismakten om vad som kan göras. I flera så kallade övergångsländer tycker man fortfarande att en bra polis är en polis som ”löser” brottsfall, och pressen är tung på polismännen att få fram bekännelser. Domstolar förlitar sig dessutom i alltför hög grad på undertecknade vittnesmål från de anklagade. Dessa faktorer kan utgöra incitament till att bekännelser pressas fram med tvångsmetoder.

Det måste ideligen slås fast att alla medel faktiskt inte är tillåtna vid brottsbekämpning. Värnandet om allas vår säkerhet får inte ske på bekostnad av grundläggande mänskliga rättigheter. Det finns naturligtvis situationer då det kan vara berättigat för polisen att använda visst våld, exempelvis för att få kontroll över våldsamma upplopp eller för att gripa en misstänkt. Det måste dock finnas strikta regler för hur mycket våld som får användas. Ett elementärt krav är laglighet – det är av särskild vikt att lagarna som gäller sådana situationer är tydliga.

Europadomstolen har för mänskliga rättigheter har slagit fast att det i medlemsländerna måste finnas rättsliga och administrativa regelverk som anger under vilka begränsande omständigheter polisen får använda våld och skjutvapen.

Domstolen har vidare betonat i ett prejudicerande domslut att enskilda poliser inte får lämnas i  ovisshet om dessa regler under tjänsteutövandet, oavsett om det gäller en planerad insats eller en spontan jakt på en person som uppfattas som farlig (Makaratzis mot Grekland, 20 december 2004).

Olika modeller för hur man ska hantera anmälningar mot polisen tillämpas inom Europa. För att en utredning ska vara trovärdig är det nödvändigt att de som leder förhören inte har någon relation till de polistjänstemän som utpekas i fallet. En modell är att använda personal från andra polisdistrikt i sådana utredningar. I många länder har polisen särskilda avdelningar för internutredning för att övervaka polisernas uppförande, men dessa är inte alltid så oberoende som de skulle behöva vara.

En del länder eftersträvar mer oberoende, och har låtit utredningar av anklagelser mot polisen skötas av en åklagare, med hjälp av en arbetsgrupp bestående av specialister. Alternativt har en mer eller mindre specialiserad polisombudsman tagit över ansvaret. En annan modell har varit att skapa en klagomålskommission i vilken personer ur allmänheten är delaktiga.

Målsättningen måste vara att använda en modell som präglas av oberoende, där det samtidigt finns tillräckliga juridiska befogenheter för att anmälningarna ska kunna utredas på ett effektivt sätt. Polisombudsmannen på Nordirland är en särskilt intressant förebild, där man lyckats kombinera både oberoende och omfattande utredningsbefogenheter.

Irland har en liknande ombudsmannainstitution med total inriktning på polisens arbete – Garda Síochána Ombudsman Commission (GSOC). Den är helt oberoende och tar emot anmälningar från allmänheten och försöker ha uppsikt över polisarbetet på ett oberoende och effektivt sätt. Det är en viktig instans med över 80 anställda, av vilka ungefär hälften är utbildade utredare, flera av dem har rekryterats från utlandet. GSOC kan erbjuda medling, men även rekommendera disciplinära åtgärder eller åtal när tjänstefel inom polisen har uppdagats.

Ett effektivt klagomålssystem har rimligen en förebyggande effekt. Men det krävs också andra insatser för att främja en ny arbetskultur inom polisen. En grundförutsättning är att ha klara riktlinjer för hur polisen ska uppföra sig. Dessa riktlinjer bör formuleras med utgångspunkt i de mänskliga rättigheterna. En bra vägledning är de etiska regler och uppförandekoder som har utarbetats för europeisk polis. Lika centralt är det att personal inom polisen redan från början, och sedan kontinuerligt, får utbildning för att öka deras medvetenhet om hur mänskliga rättigheter ska respekteras.

Uppbyggandet av en sådan arbetskultur inom polisen kräver en hög grad av öppenhet så att allmänheten kan få förtroende för polisen. Europadomstolen upprepade följande i en nyligen avkunnad dom: “I en demokratisk stat präglad av rättssäkerhet är bruket av otillbörliga metoder [från polisens sida] precis den typen av problem som allmänheten har rätt att få kännedom om” (Voskuil mot Nederländerna, 22 november 2007).

Poliser står i främsta ledet när det gäller att upprätthålla rättssäkerheten. De utgör den mest synliga delen av rättssystemet, och interagerar regelbundet med allmänheten. När poliser missbrukar sin makt urholkar de allmänhetens förtroende för hela rättssystemet. För att garantera högsta möjliga nivå av professionalism, måste faktorer som demokratisk ansvarsskyldighet, befogenheter, rekrytering, utbildning och disciplinära åtgärder regelbundet ses över.

Share and Enjoy

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *