Astrid Lindgren var också en banbrytare i kampen mot barnaga – hennes klassiska tal mot våldet 22/10 1978 aktuellt än i dag

Denna dag för fyrtio år sedan, 22 oktober 1978, höll Astrid Lindgrens en föreläsning om våld mot barn som gav eko också utomlands.

Hon talade i samband med en bokmässa i Frankfurt där hon tilldelades ett prestigefyllt fredspris. Bakgrunden var förstås att hennes böcker var omåttlig populära i efterkrigstidens Västtyskland.

Den text hon förberett var en seriös föreläsning snarare än ett kortare tacktal. Budskapet föll dock inte i god jord och hon ombads att avstå från att framföra det. Det ansågs alltför kontroversiellt.

Men Astrid stod fast: om hon inte fick berätta om sin syn på hur man bygger fred – med och för barn – så tänkte hon inte komma alls. I slutändan backade värdarna, och Astrid åkte till ceremonin och höll talet: “Aldrig våld”.

Texten har nu utgivits på nytt av ”Astrid Lindgren Text”. Den är en välkommen påminnelse om Astrid Lindgrens politiska gärning – som i den här frågan tyvärr är aktuell än i dag.

Det var knappast överraskande att hennes budskap ansågs utmanande. Hennes syn på barnets inneboende och okränkbara rättigheter var före sin tid. Än idag är hennes åsikter inte accepterade av alla – däribland ett antal makthavare runt om i världen.

Hon återberättade en episod hon hört för ett antal år sedan om en mamma som trodde man måste bemöta ofog med risbastu och som en gång hade beordrat sin pojke att gå ut och leta rätt på riskvistar i det syftet. När tillbaka hade han gråtande berättat att han inte kunde hitta något ris och därför tagit med sig en sten i stället, den skulle ha samma verkan. Mamman insåg då hur orimligt det var att misshandla ett barn för vad det gjort, hon föll också i gråt och omfamnade sitt barn. Stenen la hon på en hylla i köket ”och där fick det ligga som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden: aldrig våld!”

Under den här tiden var Astrid en av de viktiga förespråkarna i Sverige för ett totalförbud mot barnaga. Hon kunde inte acceptera våld mot barn under några som helst omständigheter. Barn skulle anses “oslagbara”. Vuxna skulle behandla barn med respekt och förklara sina åsikter och bevekelsegrunder, istället för att använda våld för att få igenom sin vilja. Mer än från något annat lär sig barn av sina föräldrars exempel, menade hon.

Hon gjorde också den fundamentala åtskillnaden mellan en anti-auktoritär uppfostran och att växa upp utan några normer. Barn såväl som vuxna behöver en moralisk kompass. Barn ska respektera sina föräldrar, och föräldrar ska respektera sina barn: kärlek och ömsesidig respekt är idealet.

Kroppsaga var vid den här tiden i Sverige redan förbjuden i skolor och andra institutioner där barn vistades. Diskussionen nu handlade om hur barn fick behandlas i andra situationer, också inom familjen. Det var känt att många barn var utsatta för våld i hemmet, av de vuxna som egentligen förväntades skydda och stödja dem.

Ett år efter att Astrid höll talet i Frankfurt införde Sverige som första land i världen ett totalförbud mot barnaga, även i hemmet. Med tiden gjorde även andra länder samma sak. Antagandet och implementeringen av FN:s konvention om barnets rättigheter har hjälpt till att påskynda utvecklingen inom området.

UNICEF och andra ideella organisationer som Rädda Barnen har varit viktiga när det gäller spridandet av denna attitydförändring kring barns rättigheter. Idag är det fler än 100 av FN:s medlemsstater som antingen har förbjudit barnaga, eller påbörjat förberedelser för detta. Fokus ligger nu på att implementera dessa steg samt att få med sig de regeringar som fortfarande inte är villiga att skriva under denna avgörande standard för universella mänskliga rättigheter.

Framsteg har förvisso gjorts, men många barn utsätts fortfarande för våld över hela världen. Det sorgliga är att de mest utsatta är de som är minst skyddade. Krigsherrarna ignorerar lagar om barns rättigheter, skolor och sjukhus bombas och minderåriga tvingas att bli barnsoldater. I fattiga flyktingläger är barnen i majoritet, ofta utan tillgång till skola och undervisning. Barnfattigdomen är utbredd och många barn utnyttjas sexuellt, även i så kallade utvecklade länder.

Som Astrid framhöll i Frankfurt så börjar verklig, hållbar fred med barnen och respekten för barnet. Våld tenderar att fortplantas från generation till generation. Vi vet, att de som använder våld många gånger har blivit slagna och utsatta för andra typer av utnyttjanden i sin barndom. Den här onda cirkeln måste brytas eftersom barnen av idag är de som kommer att styrka världen imorgon. Detta gör det otroligt viktigt att kommande generationer får chansen att växa upp till varma, öppna och förtroendefulla människor.

Det här ansågs alltså som kontroversiella åsikter för fyrtio år sedan. I dag är de förstås mer allmänt erkända, men budskapet är fortfarande relevant – detta gäller även hennes uppfattning om att hårdare straffskalor för unga människor måste stoppas. Hon var övertygad om att ett sådant synsätt endast leder till mer våld och större och farligare klyftor mellan generationerna.

Hon hade förstås rätt.

 

Vi äldre har erfarenheter som borde välkomnas i politiken

Inom socialdemokratin växer en rörelse som kräver att äldre, erfarna personer borde få större plats i de politiska församlingarna. Seniorsossarna har analyserat partiernas valsedlar och funnit att antalet pensionärer är mycket lågt, särskilt på de platser som bedöms som ”valbara”. Arbete har inletts med syfte att uppmuntra väljare att ha detta i åtanke när de överväger att sätta kryss för en kandidat.

Med mina 76 år är jag förstås part i målet. Att jag accepterade att ställa upp i riksdagsvalet var just känslan att många av oss äldre faktiskt behövs i politiken. Vår erfarenhet är en tillgång som inte borde gömmas undan.

Själv har jag arbetat med mänskliga rättigheter och rättvisefrågor i flera årtionden – både som aktivist inom civilsamhället och som företrädare på den internationella arenan för den svenska regeringen. Jag var Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter i sex år.

I dessa roller har jag sett betydelsen av tydlig lagstiftning och opartisk rättsskipning, av respekt för minoriteters rättigheter, av effektiva åtgärder för jämlikhet, jämställdhet och att verkligen att skydda barnets rättigheter. Jag har lärt mig vikten av att personer med funktionsvariationer ges möjlighet till aktivt deltagande i samhällslivet.

Min slutsats är att kampen för rättvisa och jämlika förhållanden absolut måste fortsätta. Det gäller här i Sverige men också internationellt. Jag är för en human flyktingpolitik och oroad över de fördomar som sprids från vissa håll mot nyanlända – liksom mot utsatta EU-medborgare. Jag inser att vi måste förbereda mer kraftfulla åtgärder för att hindra en galopperande klimatkris.

Andra pensionärer som fått plats på valsedlarna har också viktiga erfarenheter de samlat genom åren. Visst kan vi ge råd om hur äldre bör behandlas, på den punkt är vi ögonvittnen, men vi har högre ambitioner: att bidra till en god framtid för kommande generationer.

 

 

Astrid Lindgrens passionerade tal mot våldet är i högsta grad aktuellt

Astrid Lindgrens föreläsning om våldet har nu utgetts på nytt. Den hölls för fyrtio år sedan men känns minst lika aktuell idag.

Hon hade inbjudits till en bokmässa i Frankfurt för att där ta emot ett prestigefyllt fredspris. Bakgrunden var förstås att hennes böcker var omåttlig populära i efterkrigstidens Västtyskland. I samband med prisutdelningen skulle hon hålla ett tal.

Den text hon förberett var en seriös föreläsning snarare än ett kortare tacktal. Budskapet föll dock inte i god jord och hon ombads att avstå från att framföra det. Det ansågs alltför kontroversiellt. Men Astrid stod fast: om hon inte fick komma och berätta om sin syn på hur man bygger fred – med och för barn – så tänkte hon inte komma alls. I slutändan backade värdarna, och Astrid åkte till ceremonin och höll talet: “Aldrig våld”.

Det var knappast överraskande att hennes budskap ansågs utmanande. Hennes syn på barnets inneboende och okränkbara rättigheter var före sin tid och än idag är hennes åsikter inte accepterade av alla – däribland ett antal makthavare runt om i världen.

Hon återberättade en episod hon hört för ett antal år sedan om en mamma som trodde man måste bemöta ofog med risbastu och som en gång hade beordrat sin pojke att gå ut och leta rätt på riskvistar i det syftet. När tillbaka hade han gråtande berättat att han inte kunde hitta något ris och därför tagit med sig en sten i stället, den skulle ha samma verkan.

Mamman insåg då hur orimligt det var att misshandla ett barn för vad det gjort, hon föll också i gråt och omfamnade sitt barn. Stenen la hon på en hylla i köket ”och där fick det ligga som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden: aldrig våld!”

Under den här tiden var Astrid en av de viktiga förespråkarna i Sverige för ett totalförbud mot barnaga. Hon kunde inte acceptera våld mot barn under några som helst omständigheter. Barn skulle anses “oslagbara”. Vuxna skulle behandla barn med respekt och förklara sina åsikter och bevekelsegrunder, istället för att använda våld för att få igenom sin vilja. Mer än från något annat lär sig barn av sina föräldrars exempel, menade hon.

Hon gjorde också den fundamentala åtskillnaden mellan en anti-auktoritär uppfostran och att växa upp utan några normer. Barn såväl som vuxna behöver en moralisk kompass. Barn ska respektera sina föräldrar, och föräldrar ska respektera sina barn: kärlek och ömsesidig respekt är idealet.

Kroppsaga var vid den här tiden i Sverige redan förbjuden i skolor och andra institutioner där barn vistades. Diskussionen nu handlade om hur barn fick behandlas i andra situationer, också inom familjen. Det var känt att många barn var utsatta för våld i hemmet, av de vuxna som egentligen förväntades skydda och stödja dem.

Ett år efter att Astrid höll talet i Frankfurt införde Sverige som första land i världen ett totalförbud mot barnaga, även i hemmet. Med tiden gjorde även andra länder samma sak. Antagandet och implementeringen av FN:s konvention om barnets rättigheter har hjälpt till att påskynda utvecklingen inom området.

UNICEF och andra ideella organisationer som Rädda Barnen har varit viktiga när det gäller spridandet av denna attitydförändring kring barns rättigheter. Idag är det fler än 100 av FN:s medlemsstater som antingen har förbjudit barnaga, eller påbörjat förberedelser för detta. Fokus ligger nu på att implementera dessa steg samt att få med sig de regeringar som fortfarande inte är villiga att skriva under denna avgörande standard för universella mänskliga rättigheter.

Framsteg har förvisso gjorts, men många barn utsätts fortfarande för våld över hela världen. Det sorgliga är att de mest utsatta är de som är minst skyddade. Krigsherrarna ignorerar lagar om barns rättigheter, skolor och sjukhus bombas och minderåriga tvingas att bli barnsoldater. I fattiga flyktingläger är barnen i majoritet, ofta utan tillgång till skola och undervisning. Barnfattigdomen är utbredd och många barn utnyttjas sexuellt, även i så kallade utvecklade länder.

Ledande politiker håller ibland vackra tal om barn, särskilt i valtider, men när det kommer till avgörande beslut så är de fina orden ofta inte mycket värda. Problemen kvarstår. De mäktigaste ibland oss har inte förstått den djupare meningen med antivåldsbudskapet och det längre perspektivet.

Som Astrid framhöll i Frankfurt så börjar verklig, hållbar fred med barnen och respekten för barnet. Våld tenderar att fortplantas från generation till generation. Vi vet, att de som använder våld många gånger har blivit slagna och utsatta för andra typer av utnyttjanden i sin barndom. Den här onda cirkeln måste brytas eftersom barnen av idag är de som kommer att styrka världen imorgon. Detta gör det otroligt viktigt att kommande generationer får chansen att växa upp till varma, öppna och förtroendefulla människor.

Det här ansågs alltså som kontroversiella åsikter för fyrtio år sedan. I dag är de förstås mer allmänt erkända, men budskapet är fortfarande relevant – detta gäller även hennes uppfattning om att hårdare straffskalor för unga människor måste stoppas. Hon var övertygad om att ett sådant synsätt endast leder till mer våld och större och farligare klyftor mellan generationerna.

Hon hade förstås rätt.

Skriften ”Aldrig våld” utges på svenska och engelska av Salikon Förlag AB, Lidingö.

 

Utspelet av Tobé (M) om barn och kriminalitet rimmar inte med barnkonventionen

Häromdagen presenterade Tomas Tobé – Moderaternas kriminalpolitiske talesperson – ett dokument om behandlingen av minderåriga som stod i riskzonen eller redan hade dragits in i allvarlig kriminalitet. Själv betonade han nu särskilt ett av förslagen: att ansvaret för dessa barn borde flyttas från socialtjänsten till kriminalvården.

Redan det förslaget kan ge intrycket att vad han och partiet var ute efter var ”hårdare tag” mot dessa minderåriga. En läsning av hela det program som är utgångspunkten för Tobés utspel bekräftar den bilden med råge.

Där står: ”Konkret handlar det om större fokus på inlåsning, övervakning och kontroll”. Vidare föreslås att omedelbara omhändertaganden ska tillgripas i större utsträckning. Fotboja skulle kunna användas redan under en förundersökning.

FN:s barnkonvention innehåller två utförliga artiklar om bemötandet av barn som av olika skäl kommit klammeri med rättvisan (artiklarna 37 och 40). En huvudpunkt är att ”fängslande eller andra former av frihetsberövande av ett barn … får endast användas som en sista utväg och för kortast möjliga tid”.

Den FN-kommitté som har till uppgift att övervaka och främja genomförandet av konventionens normer har i en utförlig kommentar till de två artiklarna understrukit vikten av att barn inte utsätts för frihetsberövande (CRC/C/GC/10).

Kommittén är inte naiv, dess ledamöter är självfallet medvetna hur svåra dessa fall av vilseförda unga grabbar kan vara (jag har själv suttit i kommittén). Det gäller verkligen att hitta meningsfulla alternativa åtgärder för att ge dessa unga en chans till nystart.

Statens Institutionsstyrelse, SiS, har den uppgiften. Den ska vara redo att ge individuellt anpassad tvångsvård och behandling av ungdomar med psykosociala problem. Och det självfallet inom de ramar vi kommit överens om när vi utarbetade och ställde oss bakom barnkonventionen.

Om Tobé skulle vilja bidra till en konstruktiv diskussion vore det mer meningsfullt att föreslå förbättringar i den verksamhet SiS bedriver, snarare än att förflytta frågan till en enhet inom Kriminalvården som inte existerar.

 

Barnkonventionen bör tas på större allvar i politiken

Barnets rättigheter prioriteras i vårt land. Ett bevis är att vi ställt oss bakom en krävande FN-konvention i den andan och nu förbereder att göra den till svensk lag.

Barnombudsmannen liksom Rädda Barnen, BRIS och andra organisationer bevakar sedan länge att barns intressen respekteras. Deras rapporter blottlägger brister och orättvisor som släpar kvar.

Vi bär ta dem på största allvar. Även i vårt land lever en hel del barn i fattigdom. Den nyliberala tendensen i skolpolitiken har skapat ojämlikheter mellan elever. Skärpningen av flyktingpolitiken har fått negativa följder för minderåriga. Yngre som tagits i förvar eller placerats på anstalt har behandlats med traumatiserande tvångsmetoder. Det förekommer fortfarande fall av misshandel och sexuella övergrepp i hemmen.

Dessa förhållanden måste diskuteras. Och det inte bara av de nu aktiva beslutsfattarna, föräldrar och andra i vuxengenerationerna. Vi behöver bli bättre på att ge en röst till dem som faktiskt är mest berörda och insatta: barnen själva.

Att barn ska ha möjlighet att uttala sig är en rättighet i sig, enligt FN-konventionen. Den säger att ansvariga myndigheter ”skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som berör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.”

Den rätten gäller givetvis det enskilda barnets åsikter om hens egen situation. Men möjligheten att påverka ska också gälla i ett bredare perspektiv; i frågor som berör barn i allmänhet. Därvid ska ordet ”berör” tolkas i vid mening; det är många förhållanden i vårt samhälle som berör de yngsta, inte minst inom politiken.

Konventionen kräver alltså att myndigheterna säkerställer att barns åsikter efterfrågas och beaktas i alla frågor som rör deras liv. Målsättningen bör vara att skapa en kultur av större mottaglighet och respekt för barns åsikter – i hemmet, i skolan men också i politiken.

Detta kräver politisk handling.

Skolan och förskolan är här centrala. Interaktivt lärande, adekvata skol­planer, en demokratisk anda och demokratiska rutiner bör utvecklas ytterligare.

Fokus bör läggas på att stärka barnens förmåga att uttrycka sig, att hantera demokratiska processer, att förstå och kritiskt tolka mediebudskap och att bättre förstå samhället och vedertagna värderingar.

Allt detta kräver förstärkt kompetens bland lärare och annan skolpersonal. De måste behärska att verkligen lyssna på barnen och främja dialog och demokratisk konfliktlösning.

Barnorganisationer som förespråkar förverkligandet av barns rättigheter är en annan viktig resurs. Även andra frivilligorganisationer som arbetar med eller för barn, såsom idrottsföreningar eller välgören­hetsorganisationer bidrar också och förtjänar allt stöd. De bör samtidigt uppmuntras att verkligen lyssna till barnen och respektera deras åsikter.

Mer måste göras för att stärka möjligheten för barn med funktionsnedsättning och andra missgynnade eller utsatta grupper att göra sina röster hörda.

TV, radio och tidningar bör ha barnvänliga nyhetsframställningar och se till att barns åsikter i frågor som rör dem presenteras. Mera barn-inriktade medarbetare och unga journalister bör välkomnas.

Demokratiska initiativ som redan prövats för att kanalisera barns åsikter bör utvärderas och utvecklas. Försök som utfallit väl hittills har bl.a. handlat om dialog med förskolebarn, elever i skolråd, riktade opinionsundersökningar samt om kommunala fullmäktigeförsamlingar för yngre.

Politiker och andra opinionsbildare bör visa att det inte finns någon motsättning mellan att ge barn möjlighet att påverka sina liv och sitt samhälle å ena sidan, och att trygga de vuxnas roll att ta hand om, vägleda och skydda barnen å den andra. De bör göra tydligt att alla har att vinna på att vuxna lär sig stötta barn att erövra av sina rättigheter.

Att göra det möjligt för barn att uttrycka sig och får sina åsikter hörda och respekterade hemma, i skolan och i samhället från tidig ålder kommer att öka deras känsla av tillhörighet och deras beredvillighet att ta ansvar. Det fördjupar demokratin.

Thomas Hammarberg