Efter tio år – nu dags att redovisa om personer med funktionsnedsättning verkligen fått fulla rättigheter

Tio år har nu gått sedan riksdagen beslöt att Sverige skulle ratificera FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Nästa månad är det dags att lämna in en ny rapport till ett FN-organ om vilka åtgärder som tagits för att förverkliga konventionens krav.

Den första rapporten – och dialogen mellan den ansvariga FN-kommittén och svenska regeringen – ledde till en rad rekommendationer om reformer som svenska myndigheter förväntades genomföra. Bland frågorna fanns förstås frågan om assistansbistånd till behövande och liksom problemet om olika stöd och service beroende på bostadsort.

Det är uppenbart att experterna i FN-kommittén kommer att förvänta sig att åtgärder verkligen vidtagits för att möte kritiken på de punkterna.

Denna konvention är verkligen viktig och har redan fått en viss effekt i medlemsländerna. Den markerar en viktig attitydförändring i det internationella samfundet – från att se personer med funktionshinder i huvudsak som objekt för välgörenhet, medicinsk behandling och social skydd till att erkänna dem som jämbördiga sam­hällsmedlemmar med fulla mänskliga rättigheter.

Själva grundtanken i konventionen stämmer överens med den princip som förfäktats länge av den svenska funktionsrättsrörelsen: att utmaningen är att säkerställa samhällets förmåga till anpassning så att alla till fullo kan ta del av sina rättigheter. Konventionen preciserar ett antal principer som var tänkta som vägledning för tolk­ningen av de substantiella artiklarna – och deras implementering i den konkreta verkligheten:

  • Respekt för den enskildes värdighet, frihet att själva fatta beslut och göra
    val och oberoende.
  • Icke-diskriminering.
  • Fullt och meningsfullt deltagande i samhällslivet.
  • Respektför olikheter och accepterande av personer med funktions­hinder
    som del av vår mänskliga mångfald.
  • Lika möjligheter.
  • Tillgänglighet.
  • Likställdhet mellan män och kvinnor.
  • Respekt för kapacitetsutvecklingen (evolving capacity) hos barn med
    funk­tions­hinder och respekt för rätten för barn med funktions­hinder att
    vara sig själva.

Konventionen inkluderar i sin definition av personer med funktionsnedsättning bl.a. ”personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar, vilka i samspel med olika hinder kan motverka deras fulla och verkliga deltagande i samhället på likavillkor som andra”.

Att förhindra diskriminering innebär, enligt konventionen, inte bara att undvika negativ särbehandling utan också att vidta positiva och förebyggande åtgärder för att säkerställa allas mänskliga rättigheter, bl.a. konkreta insatser för att skapa brett medvetande i samhället om personer med funktionsnedsättning och respekt för dem och deras rättigheter.

Konventionen betonar att personer med funktionshinder måste ges möjlighet till ett oberoende liv och tillgänglighet för att kunna delta fullt ut i alla livets aspekter. Staterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att personer med funktions­hinder har tillgång till fysisk miljö, transporter, information och kommunikations­teknologi – och till andra möjligheter och service som finns tillgänglig eller erbjuds allmänheten.

En annan artikel i konventionen kräver likhet inför lagen och att personer med funk­tionshinder inte ska berövas sin juridiska besluträtt (legal capacity). Åtgärder ska vidtas för att erbjuda dem tillgång till det stöd de kan behöva för att utöva sin juri­diska beslutsrätt. Sådant stöd måste förenas med skyddsregler (varav några precise­ras i konventionstexten) så att stödpersoner inte ges möjlighet att missbruka förtro­endet.

Andra artiklar handlar om positiva rättigheter inom själva rättsväsendet, rätten till utbildning och bästa möjliga hälsa, habilitering och rehabilitering, rätten att delta i allmänna val samt rätten till arbete och till att ta del av och bidra till kulturella akti­viteter.

Konventionen ställer långtgående krav på samhället för att garanterna mänskliga rättigheter för personer med funktionshinder. Själva grundtanken om att sam­hället måste vara berett att besluta om anpassningsåtgärder för att de enskilda indi­vidernas behov ska kunna tillgodoses, beskrivs i texten som ”rimlig anpassning” (reasonable accommodation). En realistisk försiktighet avspeglas i en formulering om att sådana åtgärder inte bör vara disproportionerliga eller kräva orimliga bördor för andra.

Ett krav är att medlemsstaterna etablerar ett system för insamling av data och produktion av statistik som ökar den konkreta kunskapen om situationen för personer med funktionshinder. Samtidigt måste hänsyn tas till behovet av integritetsskydd när det gäller insamling och publicering av data. Detta är problem som den svenska funktionsrättsrörelsen uppmärksammat här i landet.

Konventionen begär att regeringen etablerar en eller flera fokuspunkter inom admi­nistrationen med särskilt ansvar för dessa frågor samt ett system för samordning mellan ansvariga på respektive specialområde. Varje fördragsstat ombeds också att etablera en eller flera mekanismer för att främja, skydda och övervaka implemente­ringen av konventionen (den uppgiften har i Sverige tilldelats Diskrimineringsom­budsmannen).

Det nämns också som ett krav att civilsamhället – och särskilt personer med funk­tionshinder och deras organisationer – ska involveras och kunna delta fullt ut i över­vakningsprocessen.

En viktig dimension är att konventionen också har giltighet på regionalt och lokalt plan, i såväl landsting som kommunala myndigheter. Beslutsfattare där har en viktig roll att implementera konventionen i deras verksamhet.

I ett fristående tilläggsprotokoll till konventionen öppnas möjligheten till individu­ella klagomål från den enskilde eller grupper – eller deras ombud – när de upplever att de rättigheter som föreskrivs i konventionen har kränkts i deras fall. Även detta instrument har trätt i kraft och kan utnyttjas av medborgare i en stat som ratificerat. Eftersom Sverige har ratificerat protokollet kan således personer i vårt land – eller deras ombud – inlämna klagomål till FN-kommittén om kränkningar i strid med konventionens normer.

Konventionen medger också att organisationer inom civilsamhället kan sända in ”alternativrapporter” till kommittén – med fakta, analyser eller andra slutsatser som kanske skiljer sig från respektive regerings rapport.

Sådana bidrag är till stor hjälp för kommittén och bör ges hög prioritet av relevanta organisationer; de rapporterna tenderar att påverka den utfrågning som kommittén har med representanter för regeringen i ett senare skede. När kommittén haft sitt möte med regeringsföreträdare så sammanfattar den sina intryck och rekommendationer i ett särskilt, offentligt dokument (Concluding observations). Tanken är att det doku­mentet ska ligga till grund för fortsatt reformarbete fram till dess att det är dags för nästa rapport fyra år senare. Och nu är vi där.