Barns rättigheter ignoreras i dagens flyktingpolitik

Det kom ett brev från Eva Hållsten, en av de volontärer som arbetar solidariskt för de nyanlända på Storsudret, Gotland. Hon ställer en fråga:

”Är det verkligen Sveriges mening att utvisa en barnfamilj till Afghanistan varav inga av barnen ens varit i det landet? De är födda i Iran där familjen levde under högst osäkra förhållanden fram till flykten hit.”

Eva berättar att familjen fått avslag av migrationsdomstolen. När hon överlämnade det beskedet till dem drabbades de av djup chock. Barnen slutade äta och sover dåligt. De ville inte fortsätta att gå till skolan (men blev övertalade att ändå gå dit).

Det är tre barn i familjen; två flickor, 16 och 14 år och en grabb på 11. De är redan efter ett och ett halvt år djupt integrerade och pratar mycket bra svenska. Mellanflickan, Zhara, tolkar hela tiden för andra nyanlända afghaner. Skolresultaten är strålande, högsta betyg. De trivs här, har kamrater och har hoppats på en framtid här.

Mamman är rutinerad sömmerska och deltar i föreningen EBO Storsudrets projekt ”Textil i Exil” och pappan har efter sommarens arbete på en krog nu börjat i ett byggjobb. Bägge har verkligen demonstrerat att de kan bidra meningsfullt i det svenska samhället – om de får chansen. Att nu kasta ut dessa människor vore ett resursslöseri utan like, skriver Eva. Men än viktigare är förstås den mänskliga sidan, påpekar hon.

”Kan beslutsfattarna förstå hur det är att sitta och hålla om en 16-årig flicka som skakar av rädsla. Som gråter krampaktigt och klamrar sig fast vid mig, livrädd för att skickas till Kabul och en framtid som en instängd, bortgift ung kvinna.”

Här handlar det om ett nytt faktiskt skyddsbehov. Unga flickor som integrerats i ett svenskt samhälle, lärt sig förstå sina rättigheter och kvinnors lika värde – och nu vågar uttrycka allt detta som vilken svensk tonårstjej som helst – de löper nu en extra risk när de utvisas till Kabul.

Denna flicka på Gotland är inte den enda som bär en sådan fruktan. Den delas av andra unga flickor som här fått hopp om en framtid byggd på jämställdhet och personlig frihet.

Bland grabbarna är hotet från de väpnade grupperna i Afghanistan och risken för tvångsrekrytering det mest överskuggande. Flera självmordsbesök har rapporterats. Vi vet att minst tre av dem fullbordades.

Situationen är allvarlig. Vi måste inse att de åtstramningar som genomförts sedan flyktingpaniken senhösten 2015 har drabbat barn, inte minst dem som kommit från just Afghanistan – ensamma eller med anhöriga.

  • Att kriget i Afghanistan spridit sig över stora delar av landet ignoreras med argumentet att det alltjämt finns vissa områden som är mer fridsamma och att de som skickas iväg – också barn – skulle kunna söka skydd där. Samtidigt avråds svenska medborgare från att överhuvudtaget besöka detta land.
  • Barn som inte bott i Afghanistan sedan många år – eller aldrig – ska nu sändas dit på grund av deras afghanska ursprung. En del av dem saknar helt ett skyddande nätverk i detta land.
  • Inskränkningen av rätten till familjeåterförening har i hög grad drabbat just barn.
  • Ensamkommande grabbar som sökt asyl här som minderåriga har på grund av den långsamma beslutsprocessen hunnit passera 18-årsgränsen och anses därför ha förlorat det skydd de hade som barn enligt barnkonventionen. En av dem var den synskadade 18-åring vars självmord nu uppmärksammats av Dagens Nyheter. Det är inte rimligt att barn ska drabbas av att prövningen av deras ansökan är långsam.
  • En annan effekt av de långa handläggningstiderna är att barn som gått i svensk skola, lärt sig språket, fått kamrater och rotat sig i den lokala miljön drabbas oerhört hårt av de beslutade avslagen. De har blivit offer för en omänsklig signalpolitik, alla moraliska argument talar för att de måste få stanna.

De åtaganden vi gjort när vi ratificerade FN:s barnkonvention har faktiskt inte uppfyllts. Det gäller inte minst principen om barnets bästa, som enligt konventionen ska komma i främsta rummet vid beslut som berör minderåriga.

Redan den statliga Barnrättighetsutredningen (2016:19) kritiserade Migrationsverkets tolkning av utlänningslagens bestämmelse om barnets bästa såsom alltför snäv och att principen därför inte fått någon reell innebörd. Sedan den utredningen presenterades i februari 2016 har denna brist inte åtgärdats och nu drabbas fler barn och deras framtid.

Regeringen borde nu ge ett särskilt uppdrag till Barnombudsmannen: att analysera och utvärdera hur den skärpta flyktingpolitiken – de nya lagarna och tolkningen av dessa – påverkat barns rättigheter enligt konventionen. Detta som underlag för åtgärder som återupprättar respekten för flyktingbarnens rätt till skydd.

Under tiden borde utvisningarna till Afghanistan avbrytas.

 Thomas Hammarberg

Ledamot av Barnrättighetsutredningen och tidigare generalsekreterare i Rädda Barnen och ledamot av FN:s kommitté för barnets rättigheter.

 

 

Utsatta människor drabbas i kapplöpningen om ”hårdare tag”

 Empati och mänskliga rättigheter har lågt kursvärde i dagens politiska atmosfär. Under den populistiska högervinden är det ”hårdare tag” som prioriteras. Solidaritet med utsatta människor avfärdas som naiv idealism och beskrivs allt oftare som en öppning för terrorism, kriminalitet eller andra hot mot nationella värden. Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning har påverkat debatten, inte bara i det moderata lägret.

 För det socialdemokratiska partiet är dessa strömningar en utmaning som kräver särskild eftertanke och ideologisk rannsakan – inte minst inför den kommande kongressen. I regeringsställning har det varit viktigt att demonstrera ”regeringsduglighet” och att bemästra krissituationer. Detta påverkade förstås hållningen till flyktingkrisen hösten 2015 – en situation som verkligen krävde beslutsamhet.

Men i dag är läget annorlunda, antalet flyktingar som nu kommer till Sverige är av flera skäl betydligt lägre. Därmed är dagens främsta utmaning att säkerställa att de som redan finns här och har fått eller väntar på uppehållstillstånd kan få en bra start i vårt land. Då är några av den senare tidens beslut direkta hinder för dessa människors möjligheter till snar integration.

Uppehållstillstånden har gjorts strikt tidsbegränsade och möjligheten till familjeåterförening försvårats dramatiskt.  Det är regler som får inhumana konsekvenser vilka i sin tur saboterar ambitionen om en framgångsrik etablering i det svenska samhället.

 ”Vi ser det som mycket angeläget att svensk lagstiftning möjliggör snabb familjeåterförening för skyddsbehövande i Sverige”, skriver Röda Korsets generalsekreterare Anders Danielsson (tidigare chef för Migrationsverket) i ett brev till kongressombuden. Människor lider svårt av att inte veta om de kan träffa sina anhöriga. Danielsson påpekar också att en begränsad möjlighet till familjeåterförening får till följd att fler tvingas ge sig ut på livsfarliga resor för att försöka nå Europa och Sverige.

 Flera motioner till den socialdemokratiska kongressen vill återinföra permanenta uppehållstillstånd och förbättra möjligheterna till familjeåterförening.  Partistyrelsen tvekar och yrkar till och med att förslaget om rätt till familjeförening ska avslås. Det verkar här som om signalpolitiken fått väga tyngre än humanitära skäl och vad som främjar det akuta behovet av effektiva integrationsåtgärder.

Alla frågor om migration och flyktingmottagande kan naturligtvis inte lösas på nationell nivå; en enskild stat kan inte göra allt själv. Det är en skam för Europa att så många europeiska stater vägrat att ta sitt ansvar när det gäller att ta emot flyktingar.  Men det är inte värdigt ett land som Sverige och ett parti som Socialdemokraterna att föra en politik som splittrar familjer och som skapar otrygghet bland människor som flytt från dödshot och trakasserier för att söka skydd och skapa sig en ny framtid. En politik här baserad på principer om mänskliga rättigheter skulle faktiskt även kunna öka möjligheterna att påverka andra aktörer i Europa.

 Signalpolitiken om ”hårdare tag” tycks också ha påverkat partistyrelsens hållning till de besökande, utsatta EU-medborgarna – de flesta romer – som allmänt getts beteckningen ”tiggarna”. Här handlar det om en annan mycket sårbar grupp i nödsituation.

 I de riktlinjer som partistyrelsen presenterar inför partikongressen föreslås bland annat att det ska bli lättare att avhysa tiggare från privat mark och att det ska göras en översyn av ordningslagen. I skrivningarna tenderar utsatthet och tiggeri att jämställas, i stället för att se tiggeriet som en av flera strategier för att komma ur och motarbeta utsattheten.

 Partistyrelsen gör ingen tydlig distinktion mellan åtgärder mot tiggeriet (och därmed dem som tigger) och att bekämpa de förhållanden som pressar människor att vädja om hjälp. Inriktningen är att attackera symptomen snarare än att motverka misärens rötter. Avsikten förefaller vara att få bort dem från vårt land snarare än att stödja deras kamp mot den bottenlösa misären och systematiska diskrimineringen.

 Om den hållningen blir bekräftad finns risk att stigmatiseringen förstärks och dessa människors situation här – och i hemänderna – kommer att försvåras ytterligare. De extremistiska grupperna på bägge håll skulle förstås notera detta som en framgång. Särskilt obehagligt är att offren tillhör de mest diskriminerade och förföljda i Europas historia.

 Visst har närvaron av människor som sitter på trottoarer och vädjar om hjälp väckt starka känslor eller rent av ångest hos många. Men det är konstruktiva insatser som behövs för att bemöta misären. Att driva bort dessa människor är ingen hedersam eller ideologiskt acceptabel lösning. Att vädja om hjälp ska inte straffas.

 Det kommer att ta tid innan reformer beslutas och ger resultat i hemländerna, men det är ingen ursäkt för oss att förvärra deras situation. Igen, en rättighetsbaserad, principiell politik här är vårt bästa argument för att övertyga vårt grannskap i Europa.

 Frågorna om asylpolitiken och bemötandet av de utsatta EU-medborgarna blir viktiga på den socialdemokratiska partikongressen. De handlar i grunden om en solidarisk människosyn. Konkret föreslår vi följande: 

Återinför principen om permanenta uppehållstillstånd i stället för tillfälliga tillstånd för de flyktingar som beviljas asyl. Tillfälliga uppehållstillstånd skapar oro och osäkerhet och innebär att människor förvägras möjligheten att i trygghet planera för sin framtid i Sverige. Därigenom skadas också integrationen, eftersom människors motivation att lära sig språket, utbilda sig och skaffa sig ett arbete minskar om de inte vet om eller hur länge de får stanna i Sverige. 

Underlätta möjligheterna för familjer att återförenas i Sverige. Splittrade familjer skapar sorg och oro. Splittrade familjer motarbetar integrationen, då ständig oro för familjen är destruktivt för möjligheterna att utbilda sig och etablera sig på arbetsmarknaden.     

Stöd de utsatta EU-medborgarnas kamp mot påtvingad misär och utanförskap – också via konstruktiva kontakter med deras hemländer och aktiva initiativ inom EU. Den bakomliggande antiziganismen måste motverkas betydligt mer kraftfullt än hittills. EU:s program med sociala fonder mot fattigdomen måste effektiviseras. Problemen kring brister i socialförsäkring och sjukvård måste lösas genom kontakter med hemländernas myndigheter.

Säg nej till krav på tiggeriförbud och andra repressiva åtgärder mot de utsatta EU-medborgarna. Att trappa upp vräkningarna är ingen lösning; i stället bör förebyggande åtgärder vidta för att skapa möjligheter till tillåten, godtagbar övernattning för dessa besökare. Frivilliga organisationer som arbetar för deras hälsa och utbildning samt skydd mot hatbrott bör stödjas. Erfarenheten visar att om boendet och övriga livsomständigheter är trygga ökar möjligheten att både söka och få olika jobb. 

Socialdemokratin är en frihetsrörelse. Vi har förväntningar om att det socialdemokratiska partiet har förmåga att väga in mänskliga rättigheter, humanitära principer och rationella skäl i diskussionen om vår hållning till dessa utsatta människor.  Eftergifter till opinioner som står för repressiva åtgärder vore pinsamma.

 Visst behövs hårdare tag – mot främlingsfientlighet och rasism. Men inte mot offren.

Denna artikel publicerades av Dagens Nyheter den 31 mars 2017. Författare: Ulf Bjereld och jag, Thomas Hammarberg.

Nedmonteringen av demokratin sker med systematik

Mönstret är tydligt. När högerpopulistiska partier får makt börjar en systematisk urholkning av demokratin.  De har en strategi, vallöften genomdrivs och det med skrämmande konsekvens.

Det är den lärdom vi måste dra från den senaste tidens politiska utveckling i bl.a. Ungern, Polen, Turkiet och Ryssland. Vad som nu händer i de länderna antyder vad som kan ske om den aggressiva populismen får ytterligare spridning på den europeiska kontinenten.

När Viktor Orban kom tillbaka som premiärminister i Ungern 2010 fattades en serie dramatiska beslut i syfte att centralisera makten – till honom själv och hans lojala inre krets.

I ett tal förra sommaren deklarerade han sin hållning till demokratin. Hans vision var en ’illiberal demokrati’. Vad han avsåg var att de styrande visserligen skulle tillsättas genom fria val men att de valda sedan inte skulle få sin maktutövning begränsad av olika juridiska och andra institutioner. Syftet var effektivt styre. I samma tal nämnde han Vladimir Putin och Tayyip Erdogan som förebilder.

De illiberala populisterna agerar enligt ett tydligt mönster. De tar över eller slår ut institutioner som skapats som demokratins vakthundar. De upphäver strukturer eller processer som beslutats i demokratisk ordning för att sätta vissa gränser för själva maktutövandet, för att garantera att minoritetsröster blir hörda och att för att maktmissbruk ska stävjas. Populisterna vänder sig emot den beprövade maktfördelningen mellan den exekutiva regeringen, den lagstiftande parlamentariska församlingen och det oberoende rättsväsendet.

Domstolarna har tenderat att vara den första måltavlan. De kan knappast avskaffas helt, men väl tyglas, har varit idén. Genom sin breda majoritet i parlamentet kunde Orban ändra författningen och därmed författningsdomstolens befogenheter och sammansättning. Polens Jaroslav Kaczinski har försökt driva på i samma riktning. Erdogan har i praktiken slagit sönder stora delar av rättsväsendet. Donald Trump hade knappt flyttat in i Vita huset förrän han stämplade en självständig domare som en ”so called judge”. Allt detta följer den populistiska logiken: domstolarna ska inte kunna hindra ledarens maktutövning, han företräder ju ”folket”.

Obderoende media måste enligt samma logik undermineras. Trump förklarat krig mot vissa självständiga medier som han utpekar som ”enemies of the American people”. I Turkiet har hela medielandskapet förändrats under senare år. Intressen nära Erdogan har köpt upp tyngre medieföretag och ett drygt hundratal obekväma journalister har fängslats. I Ungern har en repressiv medielag antagits och det statliga medieorganet getts mycket omfattande makt över hela medielandskapet, inklusive genom övervakning av innehållet i de privata medieföretagens produktion. Hundratals journalister har avskedats. I Ryssland kämpar likaså några få ännu oberoende medieproducenter mot ett klimat som alltmer präglas av patriotisk propaganda och journalistisk ofrihet.

Enskilda organisationer i civilsamhället har blivit ett annat offer för de populistiska regimerna. Mest drabbade har varit oberoende grupper som arbetar med mänskliga rättigheter. Särskilt de med internationella kontakter står under uppsyn, utsätts för hotelser eller stämplas som landsförrädare. I flera länder, bl.a. i Ryssland och Ungern, används nu uttrycket ”främmande agenter” mot rättighetsaktivister, deras situation har blivit alltmer prekär.

Det är ingen slump att de auktoritära populisterna slår ned på det oberoende rättsväsendet, media- och yttrandefriheten och det självständiga civilsamhället. De vill inte möta argumenten mot deras unkna nationalism, främlingsfientlighet och förakt för den representativa demokratin.

Just därför måste vi avslöja mönstret i deras strategi och dess förödande konsekvenser.

Innan det är för sent.

Thomas Hammarberg

(Denna artikel har också pub)licerats på Dagens Arena

 

 

 

 

 

 

 

 

 

FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning bör bli svensk lag

Barnkonventionen bör antas som svensk lag, föreslog en statlig utredning nyligen. Inget tvivel kan råda om att den rekommendationen kommer att bli hörsammad. Ledande politiker från bägge blocken har redan visat tummen upp.

Huvudskälet för detta steg är att det skulle ge detta fördrag en starkare ställning inom rättsväsendet men också i det vidare samhället. I och för sig är barnkonventionen redan idag folkrättsligt bindande för Sverige eftersom riksdagen har ratificerat dokumentet. Men det har hänt att beslutsfattare – inom t.ex. migrationsverket – har motiverat negativa beslut om barn med argumentet att konventionen ändå inte är en lag. Nu ska sådana argument inte längre bli möjliga.

Erfarenheterna från Norge när konventionen där gjordes till lag är genomgående positiva. Efter det beslutet fick den helt enkelt en högre prioritet, inte bara inom rättsväsendet utan också i politiken och den allmänna debatten.

När riksdagen fattar beslutet så kommer det att innebära något av ett systemskifte. Med ett enda undantag (Europakonventionen för mänskliga rättigheter) har den svenska metoden hittills varit att artiklar i en ratificerad konvention har transformerats till den svenska lagstiftnigen, d.v.s. de existerande lagtexterna har – när relevant – kompletterats med föreskrifter som återfinnes i respektive konventionen. Den nu föreslagna metoden är att barnkonventionen inkorporeras i sin helt i lagboken.

Med detta steg blir det högst naturligt att 2006 års FN-konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning blir svensk lag.

En utredning bör tillsättas för att i djupet analysera den konventionens förpliktelser och lägga fram rekommendationer om vilka åtgärder som bör vidtas för att backa upp ett beslut om att inkorporera även detta fördrag.

Arbetet med barnkonventionen visade att det krävs en ingående analys av vilka åtgärder som fordras för att genomförandet ska bli kompetent, konsekvent och helt i linje med intentionerna i fördraget. Här blir t.ex. de tolkningar av konventionens artiklar som görs av den övervakande FN-kommittén av stor betydelse. Utbildning av domare och andra jurister i rättssystemet kommer att krävas, liksom för en rad andra tjänstemän inom myndighetssfären.

Precis som i fallet med barnkonventionen kunde frivilliga organisationer påverka såväl innehåll som formulering av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det har gett oss en text som är i högsta grad relevant och som tar upp de verkliga frågorna utan diplomatiska undanflykter. Men det blir viktigt att veta vilka argument som präglade arbetet att utforma texten och vilka principer som bör styra dess genomförande.  

Konventionens tillkomst

Sverige har således redan ratificerat FN-konventionen. Det skedde genom beslut i riksdagen i slutet av 2008, ett beslut som fick laga kraft i början av 2009. Därmed band sig svenska myndigheter för att respektera konventionens principer och normer.

Konventionen markerade en viktig attitydförändring i det internationella samfundet – från att se personer med funktionshinder i huvudsak som objekt för välgörenhet, medicinsk behandling och social skydd till att erkänna dem som jämbördiga sam­hällsmedlemmar med fulla mänskliga rättigheter.

Detta var ett etappmål efter en lång process som startade redan med 1948 års All­männa förklaring om de mänskliga rättigheterna i vilken funktionshindrade nämn­des, men enbart summariskt i en artikel om social trygghet. Sedan dröjde det ända fram till 1975 innan en särskild deklaration (UN Declaration on the Rights of Di­sabled Persons) antogs – men även den präglades av ett tänkande om individens tillkortakommande som själva problemet snarare än av en analys av hur samhället kunde anpassas för att ge utrymme för alla.

Det var först på 1980-talet som det genuina rättighetsperspektivet började anammas i de internationella organen som ett resultat inte minst av opinionsarbete av den frivil­liga handikapprörelsen inom vilken de svenska organisationerna spelade en bety­dande roll. FN antog ett handlingsprogram (World Programme of Action Concerning Disabled Persons) 1982 och ett tiotal år senare, 1993, de viktiga så kallade standard­reglerna (UN Standard Rules on Equalisation of Opportunities for Persons with Disabilities). En särskild funktion som rapportör utsågs för att främja respekten för dessa standardregler och Bengt Lindqvist kom att spela en banbrytande roll i den egenskapen.

Det var viktigt att denna fokuserade inriktning på särskilda regler för att säkerställa funktionshindrades rättigheter inte skulle få till följd att dessa personer ställdes åt sidan i andra processer och organ för de mänskliga rättigheterna – det skulle ju innebära en oavsiktlig diskriminering. Därför var det betydelsefullt att FN-kom­mittén för de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna i en officiell kom­mentar (General Comment 5) preciserade nödvändiga åtgärder för att personer med funktionshinder inte skulle riskera diskriminering utan tvärtom tillförsäkras tillgäng­lighet till alla de rättigheter som den ekonomiska, sociala och kulturella konventio­nen omfattade. För detta krävdes, framhöll kommentaren, positiva åtgärder för att upphäva effekten av funktionssvårigheter – vilket i sin tur krävde extra resurser. Den kommentaren liksom standardreglerna blev viktiga byggstenar i det arbete som kröntes med 2006 års FN-konvention.

 Vad konventionen säger

Själva grundtanken i konventionen stämmer överens med den princip som förfäktats länge av den svenska funktionshinderrörelsen: att utmaningen är att säkerställa samhällets förmåga till anpassning så att alla till fullo kan ta del av sina rättigheter. Konventionen preciserar ett antal principer som var tänkta som vägledning för tolk­ningen av de substantiella artiklarna – och deras implementering i den konkreta verkligheten:

  •        Respekt för den enskildes värdighet, frihet att själva fatta beslut och göra val och oberoende.
  •        Icke-diskriminering.
  •        Fullt och meningsfullt deltagande i samhällslivet.
  •        Respektför olikheter och accepterande av personer med funktions­hinder som del av vår mänskliga mångfald.
  •        Lika möjligheter.
  •        Tillgänglighet.
  •        Likställdhet mellan män och kvinnor.
  •        Respekt för kapacitetsutvecklingen (evolving capacity) hos barn med funk­tions­hinder och respekt för rätten för barn med funktions­hinder att vara sig själva.

Konventionen inkluderar i sin definition av personer med funktionsnedsättning bl.a. ”personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar, vilka i samspel med olika hinder kan motverka deras fulla och verkliga deltagande i samhället på likavillkor som andra”.

Att förhindra diskriminering innebär, enligt konventionen, inte bara att undvika negativ särbehandling utan också att vidta positiva och förebyggande åtgärder för att säkerställa allas mänskliga rättigheter, bl.a. konkreta insatser för att skapa brett medvetande i samhället om personer med funktionsnedsättning och respekt för dem och deras rättigheter.

Konventionen betonar att personer med funktionshinder måste ges möjlighet till ett oberoende liv och tillgänglighet för att kunna delta fullt ut i alla livets aspekter. Staterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att personer med funktions­hinder har tillgång till fysisk miljö, transporter, information och kommunikations­teknologi – och till andra möjligheter och service som finns tillgänglig eller erbjuds allmänheten.

En annan artikel i konventionen kräver likhet inför lagen och att personer med funk­tionshinder inte ska berövas sin juridiska besluträtt (legal capacity). Åtgärder ska vidtas för att erbjuda dem tillgång till det stöd de kan behöva för att utöva sin juri­diska beslutsrätt. Sådant stöd måste förenas med skyddsregler (varav några precise­ras i konventionstexten) så att stödpersoner inte ges möjlighet att missbruka förtro­endet. 

Andra artiklar handlar om positiva rättigheter inom själva rättsväsendet, rätten till utbildning och bästa möjliga hälsa, habilitering och rehabilitering, rätten att delta i allmänna val samt rätten till arbete och till att ta del av och bidra till kulturella akti­viteter.

Konventionen ställer långtgående krav på samhället för att garanterna mänskliga rättigheter också för personer med funktionshinder. Själva grundtanken om att sam­hället måste vara berett att besluta om anpassningsåtgärder för att de enskilda indi­vidernas behov ska kunna tillgodoses, beskrivs i texten som ”rimlig anpassning” (reasonable accommodation). En realistisk försiktighet avspeglas i en formulering om att sådana åtgärder inte bör vara disproportionerliga eller kräva orimliga bördor för andra.

I ett fristående tilläggsprotokoll till konventionen öppnas möjligheten till individu­ella klagomål från den enskilde eller grupper – eller deras ombud – när de upplever att de rättigheter som föreskrivs i konventionen har kränkts i deras fall. Även detta instrument har trätt i kraft och kan utnyttjas av medborgare i en stat som ratificerat. Eftersom Sverige har ratificerat protokollet kan således personer i vårt land – eller deras ombud – inlämna klagomål till FN-kommittén om kränkningar i strid med konventionens normer.

 Internationellt åtagande, nationellt genomförande

De internationella konventionerna om mänskliga rättigheter träder i kraft när ett visst antal medlemsstater har ratificerat dem. Idén är att dess artiklar skall ses som bin­dande för de stater som ratificerat. En internationell kommitté tillsätts för att upp­muntra konkret genomförande av dess principer och substantiella artiklar (kommit­tén i relation till konventionen om funktionshindrades rättigheter har numera 18 medlemmar, samtliga valda i sin kapacitet som oberoende expert).

Till den ska medlemsstaten insända regelbundna rapporter (vart fjärde år) om vilka åtgärder som vidtagits för att förverkliga konventionens krav. Det är också möjligt för organisationer inom civilsamhället att sända in ”alternativrapporter” till kommittén med fakta, analyser eller andra slutsatser som kanske skiljer sig från respektive regerings rapport.

Sådana bidrag är till stor hjälp för kommittén och bör ges hög prioritet av relevanta organisationer; de rapporterna tenderar att påverka den utfrågning som kommittén har med representanter för regeringen i ett senare skede. När kommittén haft sitt möte med regeringsföreträdare så sammanfattar den sina intryck och rekommendationer i ett särskilt, offentligt dokument (Concluding Observations). Tanken är att det doku­mentet ska ligga till grund för fortsatt reformarbete fram till dess att det är dags för nästa rapport fyra år senare.

Konventionen är en internationell överenskommelse mellan de stater som ratificerat. I princip är därför kränkningar av de rättigheter den tar upp – förutom kränk­ningen av den drabbade enskilde – också att ses som ett kontraktsbrott gentemot övriga fördragspartners (länder som ratificerat). Den internationella dimensionen är också ett argument för bistånd från mer bemedlade stater till andra i syfte att för­verkliga konventions krav.

Men tyngdpunkten ligger förstås på förväntningarna om kraftfulla insatser inom respektive fördragsstat för att genomföra de reformer som konventionen kräver. Ett krav är att det etableras ett system för insamling av data och produktion av statistik som ökar den konkreta kunskapen om situationen för personer med funktionshinder. Samtidigt måste hänsyn tas till behovet av integritetskydd när det gäller insamling och publicering av data.

Konventionen begär att regeringen etablerar en eller flera fokuspunkter inom admi­nistrationen med särskilt ansvar för dessa frågor samt ett system för samordning mellan ansvariga på respektive specialområde. Varje fördragsstat ombeds också att etablera en eller flera mekanismer för att främja, skydda och övervaka implemente­ringen av konventionen (den uppgiften har i Sverige tilldelats Diskrimineringsom­budsmannen).

Det nämns också som ett krav att civilsamhället – och särskilt personer med funk­tionshinder och deras organisationer – ska involveras och kunna delta fullt ut i över­vakningsprocessen.

En viktig dimension är att konventionen också har giltighet på regionalt och lokalt plan, i såväl landsting som kommunala myndigheter. Beslutsfattare där har en viktig roll att implementera konventionen i deras verksamhet.

Andra internationella instrument

Även om FN-konventionen nu fått en helt central roll i arbetet för rättigheter för personer med funktionshinder bör det inte glömmas bort att det finns andra internationella fördrag och mekanismer som kan ses som viktiga komplement och ibland leda till avgörande resultat.

Förenta Nationernas övriga konventioner om mänskliga rättigheter är självklart relevanta också för personer med funktionshinder. Förutom den redan nämnda om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter finns konventionen om de medborger­liga och politiska rättigheterna, liksom konventionen mot tortyr, barnkonventionen och konventionen om kvinnors rättigheter. Inte minst barnkonventionen med dess artikel 23 har redan fått betydelse i en rad medlemsstater.

Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna (som också är svensk lag) är definitivt ett värdefullt instrument också för personer med funktionshinder. Europa­domstolen i Strasbourg har fattat prejudicerande beslut i fall av diskriminering och kränkningar av personer med funktionshinder.

När nu också den kommitté som verkar för de funktionshindrades rättigheter har börjat titta på enskilda fall växer behovet av en mer resursstark databas om de internationella erfarenheterna och slutsatserna. Det är viktigt att komma ihåg att beslut i enskilda fall som speglar tolkningen av de överenskomna internationella normerna också ska ses som riktgivande för vårt land.

När en konvention ratificerats innebär det att våra myndigheter har fått ansvar för att implementera dess krav. Våra lagar och deras tillämpning liksom myndighetsut­övandet i stort skall vara – som det heter – fördragskonforma. I princip har detta hittills skett juridiskt genom transformering av vissa artiklar i konventionen till relevanta delar av svensk lagstiftning. Detta kan fortsätta även efter det att hela konventionen inkorporerats. Denna kombination var precis vad som rekommenderades av utredningen om barnkonvention. Tanken var att detta skulle kunna underlätta tolkningen av konventions-lagen.

 Möjligheter att bygga vidare på konventionen

Eftersom konventionen uttryckligen kräver av myndigheterna att de enskilda organi­sationerna konsulteras så finns där en självklar öppning för påverkan. Funktionshin­der-rörelsen bör följa utvecklingen i kommittén – också om de enskilda fallen och ta rollen som pådrivare för en dynamisk tillämpning av konventionens krav inklusive de tolkningar som kommittén gör i sina svar på de enskilda klagomålen.

Som redan skett i första omgången är det viktigt att utnyttja möjligheten att tillställa kommittén en ”alternativrapport”, denna kan uppdateras närmare kommitténs förhör med regeringens företrädare. En annan öppning är kommitténs arbete med de särskilda ”Allmänna Kommentarerna” (General Comments) till konventionens artiklar. Utkast sänds ut för kommentarer och detta skapar en god möjlighet att påverka något som kan bli av stor vikt. När FN-konventionen en dag blir inkorporerad direkt som svensk lag kommer dessa kommentarer sannolikt att spela en viktig roll i svenska dom­stolar.  

En förväntad fördel med inkorporering är att den kan göra konventionen känd både till en bredare allmänhet men också till särskilda yrkesgrupper för vilka den är speciellt relevant – förutom juristerna, lärare, förskollärare sjukvårdspersonal, socialarbetare, poliser med flera. Medlemmarna i berörda frivillig-organisationer är en självklar målgrupp. Politiker på alla nivåer och i alla partier en annan. Särskilda ansträngningar borde göras för att nå journalister och annan personal i medievärlden.

Konventionen öppnar med andra ord redan nu nya möjligheter. Den definierar bindande, internationella rättigheter som kräver ett nationellt genomförande och ger därmed funktionshinderrörelsen ett unikt instrument. Men konventionen kommer att behöva konkretiseras ytterligare för att kunna bli tillgänglig och förstådd.

En stor fördel är att den vilar på ett tydligt uppföljningssystem: vart fjärde sker en internationell granskning är situationen i vårt land inför vilken inte minst funktionshinder-rörelsen har stora möjligheter att påverka. Detta kommer att kräva samordning, datainsamling och analys. Dess fulla medverkan kommer att bli mycket viktig i både återrapporteringen och i konventionsarbetet generellt.

 (Denna artikel har också publicerats i tidskriften MIND 2016:2)