Efter Trumps ödesdigra utspel om Jerusalem: nu måste Europa ta större ansvar för rättvis fred mellan Israel och Palestina

Här i Jerusalem blev reaktionen på Trumps beslut precis den väntade. Ett triumfatoriskt tal av Benjamin Netanyahu och en våg av bittra, närmast deprimerande uttalanden av palestinier.

Troligen hade den palestinska reaktionen blivit ännu mer desperat om det inte varit för omvärldens protester. Margot Wallströms uttalande uppskattades liksom förstås de mycket kritiska signalerna från Berlin, Paris och London. Att de USA-vänliga regimerna i Saudiarabien, Jordanien och Egypten sällade sig till protestkören var i sammanhanget viktigt.

När Donald Trump deklarerade att han skulle prioritera den israelisk -palestinska frågan – och åstadkomma den ‘ultimata lösningen’ – var det inte svårt att förstå hur fatalt detta skulle kunna bli. Tyvärr har farhågorna besannats.

I stället för att anlita kunnig expertis i utrikesdepartementet, utsåg Trump ett team på tre personer utan internationell eller diplomatisk erfarenhet, en av dem svärsonen Jared Kushner. Han liksom den nyutnämnde ambassadören Friedman och sändebudet Greenblatt hade andra ”meriter”. De har intagit extrema positioner i just denna fråga, markerat åsikter som påminde om retoriken på den yttersta högerkanten i israelisk politik. De har gett aktivt stöd till illegala bosättningar på Västbanken.

Den ogenerat partiska hållningen i detta projekt demonstrerades nyligen genom ett beslut att den andra parten i själva konflikten, det palestinska PLO, fick besked om att dess kontor i Washington måste stängas.

Och nu har alltså Trump beslutat att erkänna Israel som israelisk huvudstad i strid mot folkrättsliga överenskommelser.

Östra Jerusalem annekterades av Israel efter Sexdagarskriget för 50 år sedan. Denna kränkning har inte accepterats av det internationella samfundet.

Redan i FN-beslutet 1947 om Palestinas delning hade det slagits fast att Jerusalem skulle ha en separat internationell status. Ett skäl var vikten av att garantera tillträde inte bara för judar utan också för muslimer och kristna till de heliga platserna.

Jerusalems framtida status har setts som en av de mest centrala frågorna att lösa vid en fredsuppgörelse. Vad Trump nu gjort var att ensidigt föregripa dessa förhandlingar. En del kommentatorer har gjort ett nummer av hans bisats om att hans beslut om Jerusalem inte uteslöt att parterna förhandlade om gränserna. Men eftersom han gjort klart att varje förändring bara kan ske om Israel så önskar – har han själv stängt den dörren.

Trump har alltså klampat in i denna komplicerade och explosiva konflikt, skickat dit okunniga och djupt partiska ”medlare” och nu provocerat den palestinska parten (och hela den muslimska världen) genom ett maximalt oansvarigt utspel om Jerusalem.

Det är inte otroligt att den ‘ultimata lösningen’ därmed gått upp i rök. Det kommer att bli utomordentligt svårt för hans ”medlare” att nu etablera ens ett minimum av förtroende för fortsatta samtal med palestinska företrädare. Deras första reaktion var att spelet var över.

Möjligen finns en positiv aspekt i allt detta. USA har aldrig varit en opartisk aktör i vad som kallats fredsarbetet, men ändå tillåtits av andra, inklusive EU, att dominera olika s.k. fredsinitiativ. Kanske kan detta nu ändras.

Men det skulle kräva en betydligt mer aktiv diplomati från EU. Detta är vad palestinierna hoppas.

Tyvärr förefaller inte unionen redo för ett sådant engagemang. Ett problem är att den inte är samlad kring en någorlunda gemensam politik. Det var ett dåligt tecken att den tjeckiska regeringen – utan konsultationer inom EU – deklarerade att den avser att följa i Tramps fotspår till Jerusalem.

 

 

Ny intifadah? Netanyahu & Trump leker med varandra – och elden

Knappt hade Donald Trump stegat in i Vita huset förrän den israeliska regeringen började en serie utspel för att fördjupa den bosättningspolitik som FN:s säkerhetsråd nyligen fördömt.

På ett bräde har nu klartecken getts för inte mindre än 2500 nya bosättarhem kring Jerusalem och på Västbanken. Benjamin Netanyahu uttalade att ”vi bygger och vi kommer att fortsätta att bygga”. Det rapporteras också att han beslutat att ta bort alla restriktioner för byggande i östra Jerusalem som hittills försvårats och delvis hindrats av protester utifrån inte minst från Obama-regeringen.

Några sådana pekpinnar behöver Netanyahu inte längre vänta från Washington. Trots – eller tack vare? – alla varningar från andra regeringar säger Trump sig besluten att genomföra flyttningen av ambassaden till Jerusalem. Han har nominerat en bosättarextremist som sin ambassadör till Israel och utsett sin svärson – som finansierat en extremgrupp bland bosättarna – som särskild ”fredsförhandlare”.

Säkerhetsrådets beslut om bosättningspolitiken var förstås inte i linje med det samspel som Trump redan då inlett med Netanyhahu, men det speglade faktiskt en världsopinion. Bland dem som stödde resolutionen fanns länder som Netanyahu själv strax innan hade beskrivit som Israels vänner. Och USA under förra styret valde som bekant att för en gångs skulle inte kasta in livbojen till den Israeliska högerregeringens förmån.

En större fredskonferens i Paris för ett par veckor sedan med ett sjuttiotal regeringar närvarande ställde sig bakom säkerhetsrådet trots varningar och protester från Netanyahu och Trump – som även då uttalade sig trots att han ännu inte tillträtt.

Situationen har förvärrats ytterligare när ledande medlemmar i den israeliska regeringen nu kräver att stora delar av Västbanken ska annekteras. Ett nytt Orwellskt ord har börjat användas som en beskrivning av den lösning som kunde ges palestinierna i stället för en egen stat: ”State-minus”. Vad som uppenbarligen avses är något liknande de maktlösa bantustan-områden som fanns under apartheid-tiden i Sydafrika.

Varje någorlunda objektiv och insiktsfull bedömare av dagens situation i denna del av Mellanöstern vet att risken för en ny intifadah nu är överhängande. Förhoppningarna om fred var redan tidigare minimala, och kommer efter denna senaste utveckling med all sannolikhet att upplevas som totalt grusade – inte minst av den yngre generationen palestinier.

Netanyahu och Trump ignorerar folkrätten, vädjanden från stora delar av världssamfundet, folkrätten, palestiniernas mänskliga rättigheter – och faktiskt också Israels bästa. Vad de nu håller på med är inget annat än en oerhört farlig lek med elden. Det krävs sannerligen en snar, samlad och stark reaktion mot denna vanvettiga galenskap. Också från oss.