Budskap i riksdagen: dags för en seriös och ärlig debatt om de palestinska flyktingarna

Jag deltog just i en riksdagsdebatt om den palestinska flyktingfrågan. Här det text jag tog med till talarstolen. Allt hann jag inte säga under de tilldelade fyra minuterna, men jag hoppas min vädjan om en saklig och uppriktig diskussion uppfattades i kammaren. Det gjordes en del andra inlägg i debatten som knappast präglades av den andan.

Sjuttio år har i dessa dagar gått sedan FN-medlaren Folke Bernadotte mördades i Jerusalem.  Någon dag innan hade han skrivit en rapport som bl.a. krävde att de palestinier som fördrivits eller flytt under de gångna månaderna måste få möjlighet att återvända till sina hem. Det var uppenbart att det var just det kravet som gjorde att Sternligan genomförde avrättningen av Bernadotte och en av hans medhjälpare.

Tyvärr dömdes ingen an förövarna i Israelisk domstol för dessa mord. Men FN:s Generalförsamling antog i december det året en resolution om de palestinska flyktingarna. Den slog fast att flyktingarna hade rätt till återvändande och kompensation.

Den resolutionen har sedan dess nämnts gång på gång i andra FN-resolutioner. Men fram till idag har dess krav inte blivit förverkligade – och detta är ett av de allra viktigaste skälen till att konflikten ännu inte är löst. Utan tvärtom fördjupats och på nytt trappats upp i allvarliga våldshandlingar.

De palestinska områdena är efter dryga 50 år alltjämt ockuperade. Jerusalem är annekterat i strid mot folkrätten och Västbanken har under ockupationen indelats administrativt i tre olika zoner varav den största nu stegvis utsätts för en de facto annektering. Antalet bosättare uppgår nu till över 600 000 – också i strid mot folkrätten.

Gaza är under blockad, instängt i en isolering som skapat djup misär och enorm bitterhet – fjärran från alla förhoppningar om fred och samförstånd. Demonstrationerna längs stängslen sedan maj fortsätter varje fredag. Antalet dödade av prickskyttarna uppgår nu till över 200, de flesta av offren har varit obeväpnade – 38 av dem barn.

En av tragedierna för människor i Gaza är att den palestinska myndigheten i Ramallah aktivt medverkar i blockaden. Detta som ett inslag i den förödande maktkampen mellan de två större palestinska fraktionerna. Resultatet: att den humanitära krisen förvärras.

President Trumps har lovat att lösa konflikten med ”århundrades uppgörelse”.  Men hans metod är inte medling. Tvärtom, han har riktat slag efter slag mot den svagare parten. Han har kastat FN-organet UNRWA in i en svår ekonomisk kris som gör att dess humanitära arbete nu måste trappas ned. Effekter för människorna i Gaza och andra palestinska områden är förödande.

Det finns vissa tyckare även här i Sverige som stödjer Trumps kampanj mot UNRWA, som smutskastar FN-organet och sprider lögner om dess verksamhet.

Jag har på plats kunnat följa dess viktiga arbete för barns skolgång, för sjukvård och för socialt stöd – och sett att den negativa propagandan mot UNRWA:s verksamhet inte har täckning. Klart är att ett ännu värre våldsutbrott väntar om UNRWA pressas till kollaps.

Israels säkerhet måste absolut skyddas; terrordåden mot Israeler måste stoppas. Men kränkningar av palestiniers mänskliga rättigheter och folkrätten är inte vägen att skapa den tryggheten.

Vi som är Israels vänner, vi måste nu ha omdömet och det humanitära engagemanget att också värna om Palestiniernas mänskliga rättigheter. För palestinierna förstås, men också för Israel och dess framtid.

Och självklart – för världsfreden.

Ny rapport om Palestinska flyktingar av Thomas Hammarberg publicerad av Utrikespolitiska Institutet

https://www.ui.se/aktuellt/2018/ny-rapport-om-palestinska-flyktingar-ingen-fredlig-losning-i-sikte-och-svar-kris-i-fn-bistandet/

”Ingen fredlig lösning i sikte och svår kris i FN-biståndet”

Alla försök att uppnå en fredlig lösning av de palestinska flyktingarnas prekära situation har misslyckats. Tidigare förhandlingsförsök har brutit samman och inga nya initiativ är i sikte.

Samtidigt har levnadsförhållandena för flyktingarna förvärrats. Kriget i Syrien har drabbat många av dem svårt och de som lyckats fly har mött fientlighet också i grannländerna. Sedan länge har palestinierna diskriminerats i Libanon som ”främlingar”. I Gaza är majoriteten av befolkningen flyktingar och har drabbats svårt av israelisk krigföring och instängning.

Livlinan för många av flyktingarna har varit stödet från FN-organet UNRWA som bistått med sjukvård, utbildning, vissa arbete och – allt mer – ren nödhjälp. Det programmet riskerar nu att trappas ned ytterligare eller rent att avbrytas på grund av den finansiella kris som den amerikanska politiken skapat.

Den rapport UI nu publicerar om denna kris har författats av Thomas Hammarberg som följt frågan under en längre tid.  Han beskriver bakgrunden och hur problemet en gång skapades för nu 70 år sedan, om situationen för flyktingarna i grannländerna och hur alla försök att finna en fredlig, överenskommen lösning har strandat. Rapporten avslutas med en serie konkreta rekommendationer för att lösa den nu akuta humanitära krisen men också för att lägga grund för en politisk uppgörelse byggd på folkrätt och mänskliga rättigheter.

 

Efter Trumps ödesdigra utspel om Jerusalem: nu måste Europa ta större ansvar för rättvis fred mellan Israel och Palestina

Här i Jerusalem blev reaktionen på Trumps beslut precis den väntade. Ett triumfatoriskt tal av Benjamin Netanyahu och en våg av bittra, närmast deprimerande uttalanden av palestinier.

Troligen hade den palestinska reaktionen blivit ännu mer desperat om det inte varit för omvärldens protester. Margot Wallströms uttalande uppskattades liksom förstås de mycket kritiska signalerna från Berlin, Paris och London. Att de USA-vänliga regimerna i Saudiarabien, Jordanien och Egypten sällade sig till protestkören var i sammanhanget viktigt.

När Donald Trump deklarerade att han skulle prioritera den israelisk -palestinska frågan – och åstadkomma den ‘ultimata lösningen’ – var det inte svårt att förstå hur fatalt detta skulle kunna bli. Tyvärr har farhågorna besannats.

I stället för att anlita kunnig expertis i utrikesdepartementet, utsåg Trump ett team på tre personer utan internationell eller diplomatisk erfarenhet, en av dem svärsonen Jared Kushner. Han liksom den nyutnämnde ambassadören Friedman och sändebudet Greenblatt hade andra ”meriter”. De har intagit extrema positioner i just denna fråga, markerat åsikter som påminde om retoriken på den yttersta högerkanten i israelisk politik. De har gett aktivt stöd till illegala bosättningar på Västbanken.

Den ogenerat partiska hållningen i detta projekt demonstrerades nyligen genom ett beslut att den andra parten i själva konflikten, det palestinska PLO, fick besked om att dess kontor i Washington måste stängas.

Och nu har alltså Trump beslutat att erkänna Israel som israelisk huvudstad i strid mot folkrättsliga överenskommelser.

Östra Jerusalem annekterades av Israel efter Sexdagarskriget för 50 år sedan. Denna kränkning har inte accepterats av det internationella samfundet.

Redan i FN-beslutet 1947 om Palestinas delning hade det slagits fast att Jerusalem skulle ha en separat internationell status. Ett skäl var vikten av att garantera tillträde inte bara för judar utan också för muslimer och kristna till de heliga platserna.

Jerusalems framtida status har setts som en av de mest centrala frågorna att lösa vid en fredsuppgörelse. Vad Trump nu gjort var att ensidigt föregripa dessa förhandlingar. En del kommentatorer har gjort ett nummer av hans bisats om att hans beslut om Jerusalem inte uteslöt att parterna förhandlade om gränserna. Men eftersom han gjort klart att varje förändring bara kan ske om Israel så önskar – har han själv stängt den dörren.

Trump har alltså klampat in i denna komplicerade och explosiva konflikt, skickat dit okunniga och djupt partiska ”medlare” och nu provocerat den palestinska parten (och hela den muslimska världen) genom ett maximalt oansvarigt utspel om Jerusalem.

Det är inte otroligt att den ‘ultimata lösningen’ därmed gått upp i rök. Det kommer att bli utomordentligt svårt för hans ”medlare” att nu etablera ens ett minimum av förtroende för fortsatta samtal med palestinska företrädare. Deras första reaktion var att spelet var över.

Möjligen finns en positiv aspekt i allt detta. USA har aldrig varit en opartisk aktör i vad som kallats fredsarbetet, men ändå tillåtits av andra, inklusive EU, att dominera olika s.k. fredsinitiativ. Kanske kan detta nu ändras.

Men det skulle kräva en betydligt mer aktiv diplomati från EU. Detta är vad palestinierna hoppas.

Tyvärr förefaller inte unionen redo för ett sådant engagemang. Ett problem är att den inte är samlad kring en någorlunda gemensam politik. Det var ett dåligt tecken att den tjeckiska regeringen – utan konsultationer inom EU – deklarerade att den avser att följa i Tramps fotspår till Jerusalem.

 

 

Ny intifadah? Netanyahu & Trump leker med varandra – och elden

Knappt hade Donald Trump stegat in i Vita huset förrän den israeliska regeringen började en serie utspel för att fördjupa den bosättningspolitik som FN:s säkerhetsråd nyligen fördömt.

På ett bräde har nu klartecken getts för inte mindre än 2500 nya bosättarhem kring Jerusalem och på Västbanken. Benjamin Netanyahu uttalade att ”vi bygger och vi kommer att fortsätta att bygga”. Det rapporteras också att han beslutat att ta bort alla restriktioner för byggande i östra Jerusalem som hittills försvårats och delvis hindrats av protester utifrån inte minst från Obama-regeringen.

Några sådana pekpinnar behöver Netanyahu inte längre vänta från Washington. Trots – eller tack vare? – alla varningar från andra regeringar säger Trump sig besluten att genomföra flyttningen av ambassaden till Jerusalem. Han har nominerat en bosättarextremist som sin ambassadör till Israel och utsett sin svärson – som finansierat en extremgrupp bland bosättarna – som särskild ”fredsförhandlare”.

Säkerhetsrådets beslut om bosättningspolitiken var förstås inte i linje med det samspel som Trump redan då inlett med Netanyhahu, men det speglade faktiskt en världsopinion. Bland dem som stödde resolutionen fanns länder som Netanyahu själv strax innan hade beskrivit som Israels vänner. Och USA under förra styret valde som bekant att för en gångs skulle inte kasta in livbojen till den Israeliska högerregeringens förmån.

En större fredskonferens i Paris för ett par veckor sedan med ett sjuttiotal regeringar närvarande ställde sig bakom säkerhetsrådet trots varningar och protester från Netanyahu och Trump – som även då uttalade sig trots att han ännu inte tillträtt.

Situationen har förvärrats ytterligare när ledande medlemmar i den israeliska regeringen nu kräver att stora delar av Västbanken ska annekteras. Ett nytt Orwellskt ord har börjat användas som en beskrivning av den lösning som kunde ges palestinierna i stället för en egen stat: ”State-minus”. Vad som uppenbarligen avses är något liknande de maktlösa bantustan-områden som fanns under apartheid-tiden i Sydafrika.

Varje någorlunda objektiv och insiktsfull bedömare av dagens situation i denna del av Mellanöstern vet att risken för en ny intifadah nu är överhängande. Förhoppningarna om fred var redan tidigare minimala, och kommer efter denna senaste utveckling med all sannolikhet att upplevas som totalt grusade – inte minst av den yngre generationen palestinier.

Netanyahu och Trump ignorerar folkrätten, vädjanden från stora delar av världssamfundet, folkrätten, palestiniernas mänskliga rättigheter – och faktiskt också Israels bästa. Vad de nu håller på med är inget annat än en oerhört farlig lek med elden. Det krävs sannerligen en snar, samlad och stark reaktion mot denna vanvettiga galenskap. Också från oss.