Vi bör visa att vi står upp för människovärdet

De norska socialdemokraterna drog i handbromsen. Påverkad av en stark inre opinion och empati för utsatta unga flyktingar från Afghanistan drev de häromdagen igenom ett viktigt beslut i stortinget.

Det handlade om ”oktoberbarnen” som kommit till Norge 2015 som minderåriga och då sökt asyl. Besluten dröjde och många av dem hann fylla 18 innan de fick besked. Det blev i flera fall avslag med argument om att de inte längre var barn, enligt FN:s barnkonvention.

Stortingets majoritet beslöt nu att större vikt måste läggas vid ungdomarnas sårbarhet och att de beslut som fattats i dessa fall sedan oktober förra året skulle överprövas. Detta skulle ske individuellt.

Här i Stockholm sitter regeringspartierna som bekant i interna förhandlingar om liknande frågor. Arbeiderpartiet har sänt dem en viktig signal: med politisk vilja är det möjligt att lyssna till medmänskliga rättvisekrav. Och detta utan att grundpelarna i en konsekvent asylpolitik och en reglerad invandring sätts ur spel.

Opinionen för humanitet är säkert lika stark här som i Norge. Senast gjorde Rädda Barnen och Svenska kyrkan en gemensam vädjan om att beslutade utvisningar till Afghanistan i nuvarande läge inte skulle verkställas och att hänsyn åter skulle tas till ”synnerligen ömmande omständigheter”. Inom socialdemokratin liksom alla andra partier med undantag från M & SD finns många som hoppas på en större lyhördhet för humanitetens krav.

En del av de restriktiva åtgärder som fördes in i den tillfälliga lagstiftning som antogs i skuggan av krisen kommer självfallet att diskuteras när dessa paragrafer upphör att gälla nästa år. Men det finns utrymme för korrigeringar redan i dag.

En del av dem handlar om lagtolkningar och regler om t.ex. verkställighetshinder. En annan aspekt gäller barnkonventionens princip om ”barnets bästa” som har införts i gällande utlänningslag. Den har tolkats alltför snävt, noterade en statlig utredning häromåret.

Ett självklart steg vore att – som i Norge – inte låta den långsamma beslutsprocessen bli ett skäl för att asylsökande barn tappar det skydd de hade enligt barnkonventionen när de lämnade in sin ansökan. Det är inte rimligt att man ska förlora en rättighet på grund av en alltför långsam process.

En del av dessa asylsökande kom inte från Afghanistan utan från Iran där de funnits som flyktingar med sina anhöriga. De är formellt afghanska medborgare men har inte varit i hemlandet på mycket länge eller ens någonsin. De flesta av dem saknar därmed ett skyddande nätverk och tillhör dessutom en religiös minoritet som är diskriminerad i Afghanistan.

Att dumpa även dessa människor i Kabul vore orimligt och i strid mot principen om barnets bästa. Att utvisa dem till en papperslös, utsatt tillvaro i Iran är inte heller en lösning – det var därifrån de flydde.

Vi ser att den blå-bruna alliansen redan börjat varna för massinvandring om denna typ av korrigeringar nu skulle genomföras. Det är föga substans i de skrämselskotten; läget är annorlunda nu än för två år sedan.

Tillströmningen av flyktingar är betydligt lägre och migrationsverket friställer personal. De minderåriga som trots svårigheterna kan ta sig hit skulle inte behöva vänta på besked tills de blivit vuxna.

Utmaningen nu är att säkerställa en möjlighet till verklig integration för dem som vi välkomnat. Det kan göras utan att samtidigt driva iväg de mest sårbara till en utsatt tillvaro som internflyktingar i Afghanistan. Även i svallvågorna efter hösten 2015 måste vi försöka stå upp för den enskildes människovärde. Och det går faktiskt att förklara.

Ulf Bjereld, ordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet

Thomas Hammarberg, rådgivare om mänskliga rättigheter, socialdemokrat

Jens Orback, fd statsråd, socialdemokrat

Wanja Lundby-Wedin, fd LO-ordförande, socialdemokrat

 

 

 

Barns rättigheter ignoreras i dagens flyktingpolitik

Det kom ett brev från Eva Hållsten, en av de volontärer som arbetar solidariskt för de nyanlända på Storsudret, Gotland. Hon ställer en fråga:

”Är det verkligen Sveriges mening att utvisa en barnfamilj till Afghanistan varav inga av barnen ens varit i det landet? De är födda i Iran där familjen levde under högst osäkra förhållanden fram till flykten hit.”

Eva berättar att familjen fått avslag av migrationsdomstolen. När hon överlämnade det beskedet till dem drabbades de av djup chock. Barnen slutade äta och sover dåligt. De ville inte fortsätta att gå till skolan (men blev övertalade att ändå gå dit).

Det är tre barn i familjen; två flickor, 16 och 14 år och en grabb på 11. De är redan efter ett och ett halvt år djupt integrerade och pratar mycket bra svenska. Mellanflickan, Zhara, tolkar hela tiden för andra nyanlända afghaner. Skolresultaten är strålande, högsta betyg. De trivs här, har kamrater och har hoppats på en framtid här.

Mamman är rutinerad sömmerska och deltar i föreningen EBO Storsudrets projekt ”Textil i Exil” och pappan har efter sommarens arbete på en krog nu börjat i ett byggjobb. Bägge har verkligen demonstrerat att de kan bidra meningsfullt i det svenska samhället – om de får chansen. Att nu kasta ut dessa människor vore ett resursslöseri utan like, skriver Eva. Men än viktigare är förstås den mänskliga sidan, påpekar hon.

”Kan beslutsfattarna förstå hur det är att sitta och hålla om en 16-årig flicka som skakar av rädsla. Som gråter krampaktigt och klamrar sig fast vid mig, livrädd för att skickas till Kabul och en framtid som en instängd, bortgift ung kvinna.”

Här handlar det om ett nytt faktiskt skyddsbehov. Unga flickor som integrerats i ett svenskt samhälle, lärt sig förstå sina rättigheter och kvinnors lika värde – och nu vågar uttrycka allt detta som vilken svensk tonårstjej som helst – de löper nu en extra risk när de utvisas till Kabul.

Denna flicka på Gotland är inte den enda som bär en sådan fruktan. Den delas av andra unga flickor som här fått hopp om en framtid byggd på jämställdhet och personlig frihet.

Bland grabbarna är hotet från de väpnade grupperna i Afghanistan och risken för tvångsrekrytering det mest överskuggande. Flera självmordsbesök har rapporterats. Vi vet att minst tre av dem fullbordades.

Situationen är allvarlig. Vi måste inse att de åtstramningar som genomförts sedan flyktingpaniken senhösten 2015 har drabbat barn, inte minst dem som kommit från just Afghanistan – ensamma eller med anhöriga.

  • Att kriget i Afghanistan spridit sig över stora delar av landet ignoreras med argumentet att det alltjämt finns vissa områden som är mer fridsamma och att de som skickas iväg – också barn – skulle kunna söka skydd där. Samtidigt avråds svenska medborgare från att överhuvudtaget besöka detta land.
  • Barn som inte bott i Afghanistan sedan många år – eller aldrig – ska nu sändas dit på grund av deras afghanska ursprung. En del av dem saknar helt ett skyddande nätverk i detta land.
  • Inskränkningen av rätten till familjeåterförening har i hög grad drabbat just barn.
  • Ensamkommande grabbar som sökt asyl här som minderåriga har på grund av den långsamma beslutsprocessen hunnit passera 18-årsgränsen och anses därför ha förlorat det skydd de hade som barn enligt barnkonventionen. En av dem var den synskadade 18-åring vars självmord nu uppmärksammats av Dagens Nyheter. Det är inte rimligt att barn ska drabbas av att prövningen av deras ansökan är långsam.
  • En annan effekt av de långa handläggningstiderna är att barn som gått i svensk skola, lärt sig språket, fått kamrater och rotat sig i den lokala miljön drabbas oerhört hårt av de beslutade avslagen. De har blivit offer för en omänsklig signalpolitik, alla moraliska argument talar för att de måste få stanna.

De åtaganden vi gjort när vi ratificerade FN:s barnkonvention har faktiskt inte uppfyllts. Det gäller inte minst principen om barnets bästa, som enligt konventionen ska komma i främsta rummet vid beslut som berör minderåriga.

Redan den statliga Barnrättighetsutredningen (2016:19) kritiserade Migrationsverkets tolkning av utlänningslagens bestämmelse om barnets bästa såsom alltför snäv och att principen därför inte fått någon reell innebörd. Sedan den utredningen presenterades i februari 2016 har denna brist inte åtgärdats och nu drabbas fler barn och deras framtid.

Regeringen borde nu ge ett särskilt uppdrag till Barnombudsmannen: att analysera och utvärdera hur den skärpta flyktingpolitiken – de nya lagarna och tolkningen av dessa – påverkat barns rättigheter enligt konventionen. Detta som underlag för åtgärder som återupprättar respekten för flyktingbarnens rätt till skydd.

Under tiden borde utvisningarna till Afghanistan avbrytas.

 Thomas Hammarberg

Ledamot av Barnrättighetsutredningen och tidigare generalsekreterare i Rädda Barnen och ledamot av FN:s kommitté för barnets rättigheter.

 

 

Angeläget brev om de romska tiggarna – EU-migranterna

Här återger jag ett angeläget brev/uttalande om EU-migranterna. Avsändare är Sara Hedberg:

Date: Thu, 6 Mar 2014 13:58:24 +0100
Subject: Uttalande gällande EU-migranter i Stockholm
From: monomess@gmail.com
To: thomas.hammarberg@hotmail.se

UPPRUSTNING I MÄNNISKORÄTT!

I helgen flyttade en grupp EU-migranter, i Stockholms län, sitt läger från Huddinge kommun till Sollentuna kommun. Flytten är den andra på mindre än tre veckor. Detta på grund av kommunernas planerade avhysningar. Tillsammans med volontärer från stöd- och solidaritetsgrupper genomfördes flytten. Redan på måndagen meddelade Sollentuna kommun att även de kommer att begära avhysning.

Stödet för EU-migranterna har varit överväldigande. Människor runt om i hela Stockholm har genom praktiska handlingar visat sin tro på medmänsklighet och människorätt. Bagerier har skänkt bröd varje dag, byggföretag har donerat plywoodskivor och boende i närområdet har kommit med hembakade kakor. Men trots stöd från omgivningen är problemet att ingen människa mår bra av hela tiden fösas vidare. Migrantfrågan har fått stor uppmärksamhet i media. Det har likväl fortsatt att vara just ett fråga, “vad ska vi göra då?”

Vad händer om vi börjar från andra hållet? Genom att reda ut vad vi inte ska göra. Det ger oss i alla fall en plattform att agera utifrån.

Efter vinterns arbete med och i lägren kan följande med bestämdhet konstateras:

Vi ska inte förskjuta människor som redan är åsidosatta och utsatta för systematisk diskriminering, trakasserier och kränkande behandling.

Vi ska inte acceptera avhumaniseringen av personer som lever under absolut fattigdom.

Vi ska inte blunda för problemet och tro att det går att städa bort människor.

Vi ska inte bötfälla människor för att det inte har tillgång till toaletter och sophantering. Fattigdom är inget brott.

De mänskliga rättigheterna är universella. Inom EU:s lagstiftning går det att läsa om “Rättigheternas Europa”. I rättsakt “Stockholmsprogrammet” står det bland annat att:

-Medborgarna och deras familjer fullt ut kan utöva sin rätt till fri rörlighet.

-Mångfald respekteras och de mest utsatta befolkningsgrupperna skyddas samtidigt som rasism och främlingsfientlighet bekämpas.

Nu har Sverige och Stockholm chansen att visa vägen för andra EU-länder. Det är hög tid för en upprustning i medmänsklighet! Nu löser vi situationen tillsammans. Nu slutar vi att tvinga bort människor som kämpar för sin överlevnad. Nu tar vi tag i den delen av problemet som är just här i Stockholm och Sverige just nu.

Det är dags för upprustning i människorätt!

Aktion kåkstad / Allt åt alla / Cyklopen / Det kunde varit jag / Ingen Människa Är Illegal /

Insamling for hemlösa EU-migranter i Högdalen / Linje 19 / Solidaritet för 17

Kontakt: Sara Hedberg 0739516977

Alla människor bör få rätt till sjukvård – oavsett status

Rätten till bästa möjliga hälsa är en viktig mänsklig rättighet. Internationella fördrag, som Sverige har bundit sig att följa, slår fast att denna rättighet måste gälla alla och envar.
Liksom andra mänskliga rättigheter ställer denna norm vissa krav på myndigheterna. Sjukvård måste finnas tillgänglig och stå öppen för alla, utan någon form av diskriminering.
Sverige har tidigare fått kritik från FN-representanter som funnit att vi faktiskt inte lever upp till detta – bl.a. därför att asylsökande och s.k. papperslösa inte garanteras rätt till sjukvård vid behov. Därför tillsattes en särskild utredning för att sortera ut begreppen och föreslå nödvändiga ändringar i lag och praxis.
Denna utredning (SOU 2011:48) påpekade att rätten till bästa möjliga hälsa – alltså rätten till hälso- och sjukvård vid behov – även gäller utländska medborgare och statslösa oavsett deras status och dokumentation, något som slagits fast av de FN-kommittéer som övervakar länders efterlevnad av de olika människorättskonventionerna. Utredarna föreslog därför att denna hållning borde accepteras även i Sverige.
I en aktuell departementspromemoria med lagförslag (Ds 2012:36) som regeringen skickat ut till olika remissinstanser föreslås nu att rätten till hälso- och sjukvård ska omfatta alla barn, utan undantag – vilket måste välkomnas.
Men tyvärr verkar det som om regeringen fortsatt inte vill utgå från denna princip när det handlar om vuxnas behov av vård. I promemorian föreslås att människor över 18 år utan dokumentation (papperslösa) endast ska kunna få vad som betecknas som ”vård som inte kan anstå”.
Regeringen hävdar i departementspromemorian att detta förslag överensstämmer med de internationella reglerna om de mänskliga rättigheterna. Detta är dock felaktigt. Principen om allas rätt till sjukvård väger tyngre än så.
Den kommitté som övervakar tillämpningen av FN-konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter – som innefattar just rätten till bästa möjliga hälsa – har slagit fast att dess regler gäller alla behövande.
Den specificerar i en särskild kommentar att dessa rättigheter också gäller för flyktingar, asylsökande, statslösa, migrantarbetare och offer för internationell trafficking, oavsett deras juridiska status och den dokumentation de har.
De principiella argument som gjort att vi accepterat att barn inte kan diskrimineras inom sjukvården bör rimligen också gälla för vuxna. Det är uppenbart att en särlagstiftning för en speciell patientgrupp kan leda till försämrad patientsäkerhet.
Själva begreppet ”vård som inte kan anstå” saknar vetenskapligt underlag och rimmar därför illa med kravet på precision i en lagtext. Det skapar en uppenbar risk för oförutsägbarhet. Risk finns att personer som har vårdbehov inte tas emot – eller drar sig för att söka upp sjukvården.
Det blir utomordentligt svårt – och orimligt ansvarskrävande – för personalen inom sjukvården att avgöra om vårdinsatserna kan skjutas på framtiden eller inte. Svårigheten att bedöma vilka konsekvenser besluten får är uppenbara.
Ekonomiska och andra konjunktur-aspekter på klinik-, sjukhus- och landstingsnivå kan bli mer styrande än själva vårdbehoven hos enskilda patienter.
En annan uppenbar risk är att vård kommer att sättas in i ett senare skede i en sjukdoms förlopp, vilket i vissa fall kommer att leda till ökat lidande för den enskilde och dessutom ökade vårdkostnader. Rätten till hälsa även för en bredare allmänhet kan därmed hotas ifall upptäckten av smittsamma sjukdomar försenas så att åtgärder mot epidemier försvåras.
Lagförslaget säger att landstingen, om de så väljer, kan erbjuda en mer generös vård. Vårdbehövande skulle med andra ord kunna få olika bemötande beroende var i landet de befinner sig – vilket inte löser principproblemen utan snarare adderar en annan aspekt av godtycklighet.
Regeringens promemoria tillstår att riktlinjer måste utarbetas för att underlätta tolkningen av lagen. Men oklarheterna kommer att bestå så länge lagtexten stänger möjligheterna till en principiell hållning.
Lagen bör spegla de universella mänskliga rättigheterna precis som regeringens egen utredning föreslog. Den bör säkerställa allas rätt till bästa möjliga hälsa och därmed till sjukvård vid behov.
Elisabeth Abiri, Ordförande i delegationen för mänskliga rättigheter 2006-2010
Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter 2006-2012