Förbud hjälper inte utsatta EU-medborgare – sånt prat är hyckleri

Åter krävs att tiggeri ska förbjudas. Flera av argumenten bortser från de mänskliga konsekvenserna, men ett av dem är dessutom anmärkningsvärt hycklande. Det är påståendet att kriminalisering skulle hjälpa dem som nu tigger. Alltså, för deras eget bäste borde polismakten ingripa om de skulle ha fräckheten att vädja om en slant från oss andra.

Nu senast var det riksdagsledamoten Cecilia Magnusson (M) som i radions ”Studio ett” gavs tillfälle att – oemotsagd – driva den linjen. Hon är emellertid inte ensam, samma argument har brukats av Expressens ledarskribent Anna Dahlberg och Svenska Dagbladets Per Gudmundson.

När vi tillåter tiggeriet, menar de, så permanentar vi ”tiggarnas” ovärdiga verksamhet. De fastnar i tiggeriet i stället för att söka ett riktigt jobb. Och de förblir dessutom ett dåligt föredöme för sina barn. Ja, så låter det.

Nu är inte denna förmenta omsorg om ”tiggarna” det enda argumentet för dessa förbudsivrare. Det är helt uppenbart att det i första hand handlar om att slippa se dessa personer i vår närmiljö. De upplevs som irriterande eller direkt störande. Med ett förbud skulle vi få bort dem.

Om någon skulle tycka den attityden vore alltför brutal mot utsatta människor så känns det ju bra att kunna påstå att kriminaliseringen hjälper dem att starta ett nytt liv. Vi tycker ju synd om dom, sade Magnusson.

Detta är ett hyckleri som inte tål minsta kritiska granskning.

De människor förbudsivrarna talar om är de EU-medborgare som kommit från Rumänien och Bulgarien – en majoritet av dem romer. De är målgruppen, inte andra som tigger.

De som känner till dessa besökares förhållanden i hemländerna kan inte vara förvånande över att en del av dem söker sig utomlands under vissa perioder för att försöka få medel till familjens försörjning.

Situationen hemma är för många oerhört svår. Det handlar om den djupaste fattigdom, ren misär. Och dessutom om en marginalisering och en systematisk diskriminering som för många av dessa människor spärrar möjligheterna till jobb.

Förmyndande tillrop här om att de borde åka hem och jobba är därför totalt meningslösa och till noll hjälp. Arbetsmarknaden är helt enkelt inte öppen för dem. De som kommer hit vet varför det gör så; de har sina skäl. Men Cecilia Magnusson och hennes meningsfränder idiotförklarar dem, de menar sig veta bättre än dem själva om vad som är bra för dem.

I radiosamtalet häromdagen menade hon att ett förbud här skulle pressa myndigheterna i hemländerna att hjälpa dessa människor.  Också detta är rena fantasin. Den sannolika effekten av ett svenskt förbud är att det skulle förstärka de antiziganistiska, rasistiska krafterna i hemländerna (”även svenskarna har nu insett att romerna inte kan behandlas som andra”).

Vill vi bidra till de reformer som krävs i hemländerna – och det bör vi absolut försöka göra – då är det andra vägar som måste prövas: via såväl EU och som en bilateral dialog av det slag som redan inletts. Ett förbud skulle inte underlätta de försöken, snarare tvärtom.

EU-medborgarnas tillvaro här är slitsam och mycket påfrestande, inte minst den här årstiden. Ändå finns en underström i förbudsivrarnas argumentation om att de som tigger inte vill göra rätt för sig, inte jobba. De tankarna visar bara att de aldrig bekymrat sig om att kommunicera med någon av dessa besökare.

Deras identitet är inte att vara ”tiggare” (det är därför jag citerar det ordet). Att vädja om en allmosa är för dem sista utvägen. Alla jag pratat med har sagt att de vill arbeta, att de hoppats få någon form av jobb, om än tillfälligt, när de reste hit. Några få har också fått ströjobb.

Men de flesta har fått lita till insamling av pantburkar och någon peng då och då från dem av oss som fortfarande envisas med att se dessa besökare som medmänniskor.

I grunden handlar allt detta om vår människosyn. Tror vi att repression löser de fattigas problem? Vill vi verkligen ha ett samhälle där det är förbjudet att vädja om hjälp?

Pinsam ledare i Svenska Dagbladet om de romska ”tiggarna”

Under rubriken ”Tiggarna har ett eget ansvar” har nu Svenska Dagbladet i en huvudledare gett sitt bidrag till debatten om de romska EU-medborgarnas närvaro i landet.

Ledarskribenten tar som utgångspunkt en nyutgiven bok med titeln ”Varför tigger romer” författad av en Stanislav Emirov som presenterar sig som kalvinsk präst och hjälparbetare. Jag har aldrig stött på honom eller hört om honom i de kretsar som faktiskt arbetar för att stödja de fattiga besökarna från Rumänien och Bulgarien. Men jag har läst boken.

Det var längesen jag konfronterats med en så obehaglig text. Det förvånar mig storligen att Svenska Dagbladet väljer att ta den som avstamp för en kommentar om denna känsliga och komplexa fråga – och dessutom tycks instämma med många av bokens märkliga teorier och rena fördomar.

I boken hävdas att romerna inte tigger för att de är fattiga utan för att de är just romer. Det skulle ingå i deras livsstil att tigga. Så har det alltid varit, menar Emirov, och så kommer det nog att fortsätta att vara även om förhållandena skulle bli bättre i hemländerna.

På något ställe skriver han att romerna inte alls är fattiga, de ”har så tjocka sedelbuntar i sina fickor och behåar att de skulle kunna gå på vilken restaurang som helst”. På andra ställen i boken hävdar han motsatsen: att de valt att inte försöka ta sig ur fattigdomen och att det skulle vara en sorts försvarsstrategi mot övriga samhället. ”Fattiga personer har en unik frihet att strunta i risken att bli straffade för smärre brott och lagöverträdelser. Denna frihet är särskilt viktig för romer.”

Det spelar ingen roll att de flesta romer är bofasta, de än ändå nomader. ”De tänker nomadiskt”, skriver Emirov. ”Hus och lägenheter börjar förfalla så fort romer flyttar in”.

En annan tes i boken är att de ”lever för dagen”. Och en följd skulle vara att ”den som inte tänker långsiktigt har inget behov av att anteckna saker och bevara informationen”. Det är hans förklaring till att skriftspråket varit så föga utvecklat.

Dessa omformuleringar av gamla antiziganistiska teser framförs närmast aggressivt i boken. Medierna pekas ut som skyldiga för att ha vilsefört allmänheten genom ett bombardemang av okritiska snyfthistorier. Det är Emirov som har sanningen. Förlaget (Karneval) har hjälpt honom genom att presentera boken som den första i sitt slag som presenterats på något språk(!).

Som gamla tiders självutnämnda zigenarexperter blandar Emirov sina fördomar med ett skruvat romantiserande. Vi bör låta dem vara som de är och inte envisas med att till exempel uppmuntra barnen att gå i skola. Romerna borde få en egen stat i Europa, dock utan territorium. Där skulle de få utveckla sig själva och inte belastas med att behöva lura oss icke-romer.

Vilka konkreta åtgärder springer fram ur denna ”analys”?

Ja, förstås att tiggeriet borde förbjudas. Men för att det ska bli effektivt måste andra åtgärder till. ”Förbudet ska vara förenat med dryga böter och utvisning. Vill eller kan tiggaren inte betala bötessumman får det bli ett kort fängelsestraff, en månad eller två utan rätt att arbeta och tjäna pengar på anstalten, och därefter utvisning.”

Som en ett ”snällt” alternativ föreslår han krav på licens för att få tigga, kombinerat med gränskontroller eller stämpelplikt. Allmänheten skulle uppmanas att kontrollera om tiggaren har licens, att ta mobilbilder på misstänkta fuskare och sända dem till polisen.

Att belägga tiggeri med registreringskrav har en viktig fördel, menar han. Det kommer att vara särskilt effektivt mot just romer, de avskyr ju registrering. Det är riktigt att den oron finns – och det har sin förklaring…

Svenska Dagbladets ledare citerade inte de värsta avsnitten i boken, men behandlade den som ett seriöst bidrag. Jag hade inte trott att en anständig tidning skulle kunna bidra till att sprida denna fördomsfulla, rent rasistiska rappakalja.

 

 

 

Rasismen mot romer måste erkännas

EU har sent omsider börjat ta frågan om antiziganismen och diskrimineringen av romer på större allvar. Det markerades den ”Roma week” som organiserats inom EU-parlamentet på initiativ av bl.a. Soraya Post (Fi).

Sverige nämndes där som ett föregångsland. Vitboken om övergreppen under 1900-talet och tillsättandet av en särskild kommission mot antiziganism berömdes som viktiga initiativ som borde kopieras av andra länder.

Men mer intryck gjorde nog att svenska deltagare i diskussionen var påfallande självkritiska.  

Visst har en del gjorts under senare år. Förutom vitboken, de analyser som gjorts av en tidigare delegation och nu av Kommissionen mot antiziganism, har en strategi för romsk inkludering utarbetats av regeringen, antagits av riksdagen och börjat testas i den kommunala verkligheten. Men sanningen är att resultaten ännu är blygsamma.

Det finns verkligen skäl för självkritik. Kommissionen, vars slutrapport kommer i juni, har visat att fördomar och trakasserier fortfarande förpestar vardagen för romer i Sverige.

Den rapport om hatbrott som kommissionen nyligen publicerade visade att romer drabbas av kränkningar i vardagslivet i långt större utsträckning än vad som tidigare blivit uppmärksammat. De fall som anmälts till polis leder mycket sällan till seriösa utredningar och nästan aldrig till rättsliga åtgärder.

Det i sin tur har lett till att offren avstår från att anmäla. Vi vet att mörkertalet av sådana fall är högt; skälet är att de drabbade inte tror att det skulle tjäna något till att vända sig till polis.

Detta förtroendegap vidgades ytterligare när det avslöjades hösten 2013 att Skånepolisen sysslat med systematisk massregistrering av romer. Det faktum att ingen av de ansvariga för den verksamheten har ställts till svars, har bekräftat många romers känsla av rättslöshet. Visst noterades den ursäkt som den nytillsatte rikspolischefen framförde, men det plåstret täckte inte det gapande såret.

Trots att en åklagare och tre tillsynsorgan – Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden (SIN), Diskrimineringsombudsmannen och Justitieombudsmannen – undersökte denna sak inom respektive mandat så har det ännu inte klarlagts hur personuppgifterna faktiskt samlades in om de nära 5 000 registrerade i de s.k. familjeträd som etablerades (folkbokföringen anger inte etnicitet vilket betyder att andra källor måste ha använts). Frågor kvarstår också om hur uppgifterna kom att spridas och till vilka.

Åklagaren valde att inte resa åtal och tillsynsorganen drog olika slutsatser (även om de tycktes överens om att registreringen varit olaglig). Vårt system för myndighetsgranskning höll inte måttet i det här viktiga fallet. En oberoende utredning bör därför göras av denna otillfredsställande granskningsprocess. I ett romskt perspektiv är denna affär definitivt inte uppklarad.

Samma gäller projektet med vitboken om övergreppen under förra seklet. Den redovisningen har inte följts upp av en officiell markering från landets politiska ledning om att denna skamliga historia kräver en nationell ursäkt till det romska folket. Sanningen om förföljelserna måste också få plats i skolans historieundervisning och dokumenteras i ett romskt museum.

Närvaron av romska besökare från andra EU-länder i vår stadsmiljö har mötts av nya utbrott av antiziganism. Hatbrotten mot de som tigger har varit många och i en del fall brutalt våldsamma. Men det har inte varit extremisternas övergrepp som stått i debattens fokus. Indignationen har riktats mot besökarna.

Även på ledar- och debattsidor dominerar krav på repressiva åtgärder mot dessa utsatta människor. Regeringen tillsatte en särskild samordnare som förväntades lösa de problem som uppstått i samband med bl.a. de tillfälliga läger som upprättats på olämpliga eller olagliga platser.

Han krävde ”nolltolerans”, snabba, effektiva vräkningar och att inga alternativa boenden skulle erbjudas av kommunerna. Han avrådde också svenska folket från att ge något till de som bad om en slant. Syftet var uppenbart – tillvaron här skulle bli så svår att de åkte iväg. Språket var nästan detsamma som användes under förra seklet när dåtidens makthavare ville lösa ”zigenarfrågan” i landet.

 

Europarådet kritiserar vräkningarna av de romska migranterna

Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter har i ett kritiskt brev till svenska regeringen tagit upp frågan om avhysningarna – vräkningarna – av utsatta EU-medborgare. Kommissionären Nils Muiznieks begär information om vilka åtgärder svenska regeringen tänker vidta för att undvika hemlöshet bland de romska migranterna. Vidare vill han veta vad som kommer att göras för att säkerställa att oundvikliga vräkningar genomförs på sätt som till fullo respekterar mänskliga rättigheter.

Det brevet var avsänt från Strasbourg den 26 januari. En knapp vecka senare presenterade regeringens nationelle samordnare, Martin Valfridsson, sin rapport om de utsatta besökarna från Rumänien och Bulgarien – de flesta av dem romer. Den gav knappast de svar som kommissionären var ute efter. Rapporten pläderade för snabbare och effektivare avhysningar och rekommenderade att kommunerna inte skulle erbjuda något alternativ för övernattning. Mänskliga rättigheter var inte temat i den rapporten.

Ett par veckor senare sänder statsrådet Åsa Regnér regeringens svar till kommissionären. Det hänvisar till samordnarens rapport och meddelar att regeringen ska överväga hans förslag i en nära framtid. I övrigt skriver Regnér om kommunernas autonoma ställning och redogör för EU-reglerna om rätten till närvaro för medborgare från andra EU-länder – fakta som förstås är kända i kommissariens kontor. Desto tunnare är svarsbrevet om det som var kommissariens huvudpunkt: om de genomförda avhysningarna verkligen lever upp till internationella normer för de mänskliga rättigheterna.

Kommissionären hänvisade till Europarådets konvention om sociala rättigheter – Sociala Stadgan – som Sverige förstås ratificerat. Han påpekar i sitt brev att det strider mot denna konvention att vräka människor så att de blir hemlösa. Han påminner om att den kommitté som övervakar respekten för Sociala Stadgan betonat att om en vräkning bedöms som nödvändig måste den genomföras med respekt för de berörda personernas värdighet och med beaktande av regler som skyddar de enskildas rättigheter.  Vidare ska alternativt boende föreslås.

Han refererar vidare till att kommittén särskilt understrukit att dessa villkor också gäller för fall med migranter, oberoende av deras legala status eller hur länge de kan stanna i landet. Med andra ord: villkoren är relevanta i bemötandet av de besökande EU-medborgarna.

Varken Muiznicks eller Europarådets sociala kommitté menar att folk ska få upprätta läger på privat mark eller andra olämpliga platser. Deras hållning är att sådana situationer helst bör förebyggas. Men när detta inte skett så handlar det om att lösa den uppkomna situationen på ett humant och konstruktivt sätt. De som måste flytta bör få tydlig – och för dem förståelig – information om att de inte kan bo kvar. Och det kanske viktigaste: det bör föras ett samtal om rimliga alternativ för övernattning.

På samtliga dessa punkter har det brustit i en rad fall. Informationen till besökarna har inte fungerat, alltför litet har gjorts för att överbrygga språkbarriärer.  Ansvariga myndigheter har inte sällan haft en avog, negativ hållning till de frivilliga organisationer som försökt bistå besökarna – och därmed missat möjligheten till konstruktiv dialog med EU-medborgarna.

Vissa ingripanden har – helt onödigt, enligt min mening – utformats som omfattande, kostsamma polisaktioner och genomförts med påtaglig brutalitet. Madrasser, sängkläder och andra av besökarnas personliga tillhörigheter – i något fall även livsuppehållande medicin – har samlats upp och fraktats bort. Även begagnade husvagnar har konfiskerats.

Något verkligt alternativ för övernattning har inte erbjudits. I en del kommuner finns visserligen tillfälliga härbärgen för ”evakueringsboende” som drivs av frivilliga organisationer i en medmänsklig anda. Men bidragen från det offentliga är så utformade att besökarna inte kan stanna mer än vanligtvis högst fem nätter. Sen körs man på porten.

Frivilligorganisationen HEM i Stockholmsområdet har vädjat om att åtminstone någon plats skulle kunna öppnas där besökarna skulle kunna ställa en husvagn eller resa ett tält. Det finns idéer om enkla boenden – några av dem diskuteras nu för att möta flyktingarnas behov – för vilka även EU-besökarna skulle vara beredda att betala en mindre penning. Men hittills föreningen HEM inte fått något positivt svar. I stället har avhysningarna i Stockholmsområdet trappats upp.

Det finns positiva undantag. I Lund, Helsingborg och några andra kommuner har ett rimligt alternativt boende gjorts möjligt. I de kommunerna har samarbetet varit konstruktivt mellan de lokala myndigheterna och frivilliga grupper. Även i Göteborgs kommun har gjorts seriösa försök att utveckla en meningsfull dialog med grupper som värnat om besökarnas mänskliga rättigheter. Jag hade väntat mig att dessa försök skulle uppmuntras av den nationelle samordnaren.

När Åsa Regnér i sitt (engelska) svarsbrev till Muiznicks utlovade att regeringen nu skulle överväga samordnarens förslag skrev hon ordet ”förslag” i singularis (proposal). Det tyder på att hon avser det enda konkreta förslag som Valfridsson lämnade i slutet av sin rapport: att Länsstyrelsen i Stockholms län skulle få ett samordnande ansvar för frågan.  Detta är okontroversiellt. Vad som borde diskuteras är i stället själva inriktningen i Valfridssons rapport – som faktiskt missar just det som kommissionären pekar på.

 

 

 

 

 

  

 

  

 

 

 

Medmänsklighet viktigare än ”nolltolerans”

”Nolltolerans” har nu blivit ett nyckelord i samtalet om hur vi ska förhålla oss till de fattiga EU-medborgare som vi ser tigga i vår stadsmiljö. Deras tillfälliga boenden eller uteliggande ska stoppas, polisen måste ”kliva fram” och kommunerna inte erbjuda ”tak över huvudet”.
Andra förslag är att det ”organiserade tiggeriet” måste bekämpas och kommunala förbud införas mot tiggande på vissa platser. Så låter det från vissa ledande politiker.
Men det finns också en annan opinion i landet.
På flera platser har frivilliga organisationer – en del av dem nystartade – på olika sätt försökt hjälpa dessa utsatta besökare från Rumänien och Bulgarien, många av dem romer.
I en del kommuner har ett konstruktivt samarbete mellan dessa grupper och de lokala myndigheterna utvecklats. Enkla boenden har organiserats och det har till och med varit möjligt i en del fall att ordna tillfälliga jobb för en del av EU-medborgarna.
På ett ytligt plan är utgångspunkten för bägge dessa opinioner densamma: vi vill inte se människor sitta och tigga. Skillnaden är hur vi hanterar den känslan. Här handlar det i grunden om vår människosyn.

En human folkrörelse
Inom den humana folkrörelse som vuxit fram handlar det inte om att bli av med ”tiggarna” utan att försöka bidra till att de i framtiden inte ska behöva åka utomlands i ett desperat försök att skrapa ihop pengar till sina barns försörjning och framtid. Och att vi, innan deras djupa misär och utanförskap åtgärdats i hemländerna, behandlar de som kommit hit som medmänniskor med mänskliga rättigheter.
Ansträngningar görs faktiskt i hemländerna av lokala krafter. Till det arbetet bidrar en rad svenska frivilligorganisationer. Hjärta till hjärta, Röda korset, Erikshjälpen, Svenska kyrkan, Rädda Barnen med flera bidrar till nödvändiga reformer. Jag har sett en del av det arbetet och är imponerad – det bidrar till förändring steg för steg.
Samtidigt har frivilliga krafter engagerat sig för att konkret bistå besökarna här. I Mariefred, Strängnäs, Eskilstuna och flera and orter har det lett till att jobb och härbärgen organiserats i samarbete med kommunala myndigheter. Helsingborg är en annan kommun som satsat på att ordna övernattningsmöjligheter.
Föreningen HEM i Stockholmsområdet, Räddningsmissionen i Göteborg, Föreningen ”en bättre chans” i Eskilstuna är exempel på grupper som verkligen bistått besökarna i svåra situationer. Läkare i världen och Röda korset har gjort storartade insatser för dem som blivit sjuka. Svenska kyrkan och flera av frikyrkorna ställer också upp i en anda av genuin solidaritet.

Bistånd både här och där
Det finns ett tydligt samband mellan att bidra till förändringar i hemländerna och ett medmänskligt bemötande här. Det är därför ett misstag att presentera dessa två ambitioner som konkurrerande. Vi bidrar inte till att förbättra besökarnas situation där hemma genom att vända dem ryggen här.
Från officiellt håll har kommit uttalanden om att den som vill ge ett ekonomiskt bidrag borde kanalisera detta genom en biståndsorganisation i stället för att ge till en enskild besökare. Det rådet missar det faktum att den direkta gåvan har visat sig ha en betydande effekt för mottagarna – som har allt intresse av en effektiv användning av bidraget och dessutom har minimal avbränning för administration.
Medan biståndsorganisationerna har förutsättningar att ta upp strukturella frågor som boendefrågor och födelseattester har gåvan till den enskilde fördelar för den mottagande familjen, ungefär som ett ”fadder-system kan ha.
Bägge kan göra stor nytta. Därför förefaller officiella pekpinnar om hur vi ska placera våra bidrag minst sagt förvånande.

Avhysningarna ingen lösning
En ännu mer kontroversiell fråga har varit den om besökarnas tillfälliga boenden. Särskilt i Stockholm och Malmö har många protesterat mot att skjul och kojor byggts på olämpliga ställen eller att husvagnar ställts på vissa platser utan tillstånd. Den reaktionen från såväl markägare som allmänhet är absolut förståelig. Självfallet måste det finnas möjlighet att hindra människor att slå läger varsomhelst.
Men även i dessa fall är det viktigt att analysera problemets rötter. Det handlar inte om medvetna, politiskt motiverade ockupationer. De som hamnat i denna situation vill inte störa någon, men de har inte kunnat hitta något lagligt alternativ för övernattning.
Det problemet har faktiskt lösts i vissa kommuner, men i Malmö och Stockholmsregionen, till exempel, har sådana härbärgen inte räckt till eller hämmats av begränsande regler om det antal övernattningar som erbjudits.
De avhysningar som genomförts – och som drabbat redan svårt utsatta människor – har inte löst problemet just därför att det inte funnits lagliga alternativ till boende nattetid. Internationella regler om mänskliga rättigheter förordar att ingen ska vräkas utan tidig och förståelig information till de boende samt ett klargörande av ett rimligt alternativ.
Det borde vara möjligt för besökare till våra tätorter att ställa upp en husvagn eller resa ett tält på någon tillåten plats. I de kommuner där problem om övernattning åtminstone delvis lösts har det skett i gott samarbete med frivilliga organisationer.

En serie av våldsamma hatbrott
När det nu krävs att polisen ska ”träda fram” avses att polismakten ska sättas in mot de olagliga boendena. Däremot hörs påfallande litet om behovet att verkligen reagera på de hatbrott som riktas mot de besökande EU-medborgarna. Antalet sådana brott har ökat dramatiskt och blivit alltmer brutala.
Det handlar om hotelser, okvädningsord men också rena våldsövergrepp. Husvagnar har bränts ned och tält skurits sönder, sittande eller liggande personer har översköljs med vatten eller besprutats med tändvätska, vid ett par tillfällen har personer beskjutits med luftgevär eller körts över med moped. Ytterst få av dessa hatbrott har lett till rättsliga åtgärder mot förövarna.
En medmänsklig hållning kräver att vi tar dessa övergrepp på största allvar. I detta ingår att undvika språk och retorik i denna debatt som kan trigga extremisterna att ”gå till handling”.

Ett humant handlingsprogram
En rad politiker har krävt ett program för politiken om EU-medborgarna. Förhoppningsvis är de beredda att lyssna de till de förslag som förts fram av röster inom den ”humana folkrörelsen”. Här några av de rekommendationerna:
• Erfarenhetsutbytet mellan berörda kommuner bör intensifieras, goda exempel bör spridas. Mer vikt bör läggas på samarbete med frivilliga organisationer, bland dem finns kunskaper (språkliga och kännedom om romsk kultur) som inte sällan saknas inom myndigheterna.
• Avhysningar, när nödvändiga, bör genomföras humant och rättssäkert – i linje med internationella normer. Det måste finnas lagliga alternativ för övernattning. Och sådana måste organiseras, som faktiskt kunnat görs i flera kommuner.
• Fler informationscentra bör organiseras för att möta det stora behovet av saklig, stödjande information. En ambition bör vara att besöket här ska leda till större möjligheter att möta utanförskap och misär där hemma.
• Särskild ansträngning bör göras att säkerställa adekvat sjukvård vid behov. Samarbete måste etableras i det syftet med hemländernas sjukförsäkringssystem.
• Vågen att hatbrott mot dessa EU-medborgare måste tas på större allvar av polis och åklagare. Offren måste kunna lita på att det lönar sig att anmäla sådana övergrepp. En mer systematisk granskning av de olika extrema hatsajterna är viktig i arbetet mot denna kriminalitet.

En sak är uppenbar: de som kräver förbud och andra repressiva åtgärder sopar bara problemen under mattan. Och underminerar respekten för allas lika människovärde.

Antiziganismen nu erkänd som fenomen – och term

Bland de nya ord som kommer att publiceras i Svenska Akademins nya ordlista finns antiziganism. En liknande term, ”anti-gypsyism”, har samtidigt accepterats inom EU.

Det är viktiga markeringar. Diskrimineringen av personer med romsk identitet har en djupare dimension. Det handlar inte bara om illa-behandling av enskilda individer som råkar vara romer. Hela den romska befolkningen är utsatt för vitt spridda fördomar och falska, stigmatiserande myter. De är stämplade som grupp. Också i Sverige.

Det har behövts en term för att fånga in den verkligheten, precis som det varit viktigt att tala om antisemitism för att bättre klargöra anti-judiska föreställningar bakom diskriminering och våldsbrott mot judar. Det finns ett samband mellan historieförfalskningarna, den negativa mytbildningen, avhumaniseringen och de kränkningar och förföljelser som drabbar judar – och romer.

Att själva begreppet antiziganism nu blir erkänt är därför viktigt. Det kommer förhoppningsvis att innebära en ökad medvetenhet om de xenofoba, rasistiska, intoleranta – och djupt okunniga – fördomar som förgiftar många romers dagliga liv.

Romer har samma mänskliga rättigheter som andra. De är individer. Om en rom kommer i klammeri med rättvisan kan inte hela den romska befolkningen skuldbeläggas – det borde vara en självklar princip.

Den skamliga historia som blottlades i den vitbok om hur romer behandlades i Sverige under förra seklet har tyvärr inte fått ett avslut. Fördomarna sitter kvar och ses som ”normala”. Antiziganismen förefaller vara ett dolt fenomen för de flesta inom majoriteten, men högst närvarande för romer som lever med dess effekter.

Skånepolisen genomförde under ett par år massregistrering av romer, också långt utanför sitt eget revir, och föreföll helt överraskad över kritiken när den verksamheten avslöjades. Om en liknande registrering hade föreslagits om judar eller finländare hade kanske varningsklockan ringt på poliskontoret. Men nu handlade det om romer.

Det är denna omedvetna antiziganism som måste upp till ytan – och bemötas.

Angeläget brev om de romska tiggarna – EU-migranterna

Här återger jag ett angeläget brev/uttalande om EU-migranterna. Avsändare är Sara Hedberg:

Date: Thu, 6 Mar 2014 13:58:24 +0100
Subject: Uttalande gällande EU-migranter i Stockholm
From: monomess@gmail.com
To: thomas.hammarberg@hotmail.se

UPPRUSTNING I MÄNNISKORÄTT!

I helgen flyttade en grupp EU-migranter, i Stockholms län, sitt läger från Huddinge kommun till Sollentuna kommun. Flytten är den andra på mindre än tre veckor. Detta på grund av kommunernas planerade avhysningar. Tillsammans med volontärer från stöd- och solidaritetsgrupper genomfördes flytten. Redan på måndagen meddelade Sollentuna kommun att även de kommer att begära avhysning.

Stödet för EU-migranterna har varit överväldigande. Människor runt om i hela Stockholm har genom praktiska handlingar visat sin tro på medmänsklighet och människorätt. Bagerier har skänkt bröd varje dag, byggföretag har donerat plywoodskivor och boende i närområdet har kommit med hembakade kakor. Men trots stöd från omgivningen är problemet att ingen människa mår bra av hela tiden fösas vidare. Migrantfrågan har fått stor uppmärksamhet i media. Det har likväl fortsatt att vara just ett fråga, “vad ska vi göra då?”

Vad händer om vi börjar från andra hållet? Genom att reda ut vad vi inte ska göra. Det ger oss i alla fall en plattform att agera utifrån.

Efter vinterns arbete med och i lägren kan följande med bestämdhet konstateras:

Vi ska inte förskjuta människor som redan är åsidosatta och utsatta för systematisk diskriminering, trakasserier och kränkande behandling.

Vi ska inte acceptera avhumaniseringen av personer som lever under absolut fattigdom.

Vi ska inte blunda för problemet och tro att det går att städa bort människor.

Vi ska inte bötfälla människor för att det inte har tillgång till toaletter och sophantering. Fattigdom är inget brott.

De mänskliga rättigheterna är universella. Inom EU:s lagstiftning går det att läsa om “Rättigheternas Europa”. I rättsakt “Stockholmsprogrammet” står det bland annat att:

-Medborgarna och deras familjer fullt ut kan utöva sin rätt till fri rörlighet.

-Mångfald respekteras och de mest utsatta befolkningsgrupperna skyddas samtidigt som rasism och främlingsfientlighet bekämpas.

Nu har Sverige och Stockholm chansen att visa vägen för andra EU-länder. Det är hög tid för en upprustning i medmänsklighet! Nu löser vi situationen tillsammans. Nu slutar vi att tvinga bort människor som kämpar för sin överlevnad. Nu tar vi tag i den delen av problemet som är just här i Stockholm och Sverige just nu.

Det är dags för upprustning i människorätt!

Aktion kåkstad / Allt åt alla / Cyklopen / Det kunde varit jag / Ingen Människa Är Illegal /

Insamling for hemlösa EU-migranter i Högdalen / Linje 19 / Solidaritet för 17

Kontakt: Sara Hedberg 0739516977

”Vi måste försöka förstå varför tiggarna kommer hit”

Många reagerar starkt inför åsynen av utländska, romska tiggare i våra städer. Deras närvaro känns oerhört provocerande. Några av oss ger en slant men de flesta vänder bort blicken.

Olika teorier lanseras för att rättfärdiga den reaktionen. En är att tiggarna skulle vara kopplade till kriminella ligor – frivilligt eller under tvång. En annan att de inte alls är så fattiga som de utger sig för att vara. Det sägs också att vi bara förnedrar tiggaren genom att lämna en slant i den framsträckta muggen.

Justitieministern vill utreda möjligheten att kriminalisera tiggandet. Professor Bo Rothstein vill förbjuda själva givandet (DN 28/12); han tror att det skulle pressa fram reformer som skulle häva misären för dem som nu tigger.

Det krävs en mer seriös debatt – byggd på fakta, en verklighetsnära analys av varför tiggarna faktiskt kommer hit och meningsfulla förslag om vad som kan göras.

Det är sant att en del romer har blivit offer för människohandel över Europa, men detta är inte situationen för flertalet tiggare vi ser på trottoarerna. Något bevis för att några av dem skulle vara knutna till maffiagrupper eller den organiserade brottsligheten har inte kommit fram.

De kommer hit ensamma eller tillsammans med några familjemedlemmar. De är i allmänhet utblottade – resan har kostat en del – men hoppas kunna tjäna ihop pengar här att ta med sig hem till den övriga familjen.

Jag har besökt en del orter varifrån tiggare kommer – i centraleuropeiska länder, inte minst Rumänien, och i Västra Balkan. Majoriteten romer där lever i extrem fattigdom. Det är närmast omöjligt att få jobb, i vissa områden är arbetslösheten nära hundraprocentig. Många bor i ruckel utan vatten, avlopp eller elektricitet.

Hälsostandarden är låg, barnadödligheten hög och medellivslängden kort. Många av barnen lämnar skolan i förtid sedan de placerats i specialklasser med undermålig undervisning eller utsatts för mobbning.

Denna misär är inte självvald, den är påtvingad genom systematisk och långvarig diskriminering. Dessutom har anti-Ziganismen i Europa har på senare år åter tagit formen av hatpropaganda och inte sällan rena hatbrott. Den våldsbejakande extremhögern stämplar mot romerna i land efter land.

Detta är den verklighet många av tiggarna kommer ifrån. Väl här blir de uteliggare, de sover under en presenning eller i ett bilvrak i förorten. De far illa, inte minst den här årstiden. En del av dem återvänder hem lika fattiga som när de kom.

Denna tragedi lindras inte av att tiggandet kriminaliseras. Ett förbud att ge något i muggen erbjuder inte heller en lösning – en sådan lag skulle bara sopa problemen under mattan. Enda verkliga effekten av en kriminalisering skulle bli att romerna ytterligare stigmatiseras.

Vi förnedrar inte genom att faktiskt se människan vid muggen; förnedringen ligger i det förtryck som tvingar tiggaren att sitta där. Den slant som ges är ett litet bidrag till den enskilde tiggarens och familjens överlevnad – men når förstås inte de sociala problemens rötter.

Det avgörande är själva politiken. Det behövs genomgripande reformer för att motverka den anti-romska rasismen, för att säkerställa att romernas mänskliga rättigheter tas på allvar och för att kompensera för begångna övergrepp och kränkningar.

Vi bör se tiggarnas närvaro som en påminnelse om två saker: att en stor folkgrupp i Europa (10-12 miljoner människor) alltjämt skamligt diskrimineras; och att detta är ett ansvar för hela Europa, inklusive oss själva.

Visst har EU och Europarådet program för att stödja romernas integration; medlemsstaterna har uppmanats att utarbeta strategier och handlingsplaner. Men resultaten är hittills påfallande magra. Vad som behövs är en mer systematisk, kraftfull och resultatinriktad europeisk politik för romernas rättigheter, med avtryck i varje EU-land. Den måste självfallet bygga på en seriös konsultation med romska representanter – något som idag försummas.

Inför EU-parlamentsvalet i maj bör kandidaterna avkrävas besked i denna fråga. Vad som faktiskt krävs är en rad satsningar, däribland följande:

• I kampen mot anti-Ziganismen är det nödvändigt att erkänna övergreppen i det förgångna, inklusive de nazistiska och fascistiska massmorden. Medlemsländerna bör uppmanas att göra en seriös granskning av de övergrepp som drabbat romerna – i samverkan med företrädare för romerna själva.

• Företrädare för staten bör framföra en formell ursäkt och romernas historia och kultur göras känd, inte minst i den vanliga skolundervisningen.

• Tiotusentals romer i Europa är fortfarande statslösa och många har inte ens de enklaste ID-handlingar. Det har enorma konsekvenser för den enskilde, inte minst i kontakter med sjukvården. Romerna måste tillerkännas det mest självklara: rätten till en hemvist och en formell identitet.

• Boendet är en annan krisfråga. Många bor i rena slummen men fruktar ändå att bli vräkta eftersom de i många fall saknar formellt tillstånd. Vräkningarna måste ersättas med en politik som syftar till att legalisera boendet och trygga anständiga boendeförhållanden.

• De romska barnen måste få en chans. Mer måste göras för att ge dem möjlighet att gå i förskola. I skolorna måste det bli ett slut på tendensen att automatiskt sätta romska barn i specialklasser – vilket innebär att de lämnar skolan utan den utbildning som nu krävs på arbetsmarknaden.

• Jobben är avgörande. Åtgärder måste vidtas för att hindra diskriminering vid anställningar – något som idag även drabbar romer med utbildning. Kvoter och positiv särbehandling bör prövas för vissa jobb. Viktigt vore också ett genomtänkt stöd – inklusive rådgivning och mikrokrediter – till småföretagande bland romer så att de själva kan bygga sin ekonomi.

Visst kommer det att ta tid innan sådana reformer ger effekt. Men de nödvändiga besluten kan fattas snart – om den politiska viljan finns.

(Denna artiklel publicerades i DN Debatt 12/1/2014)

Skandalen kring Roma-registret är inte löst

Skånepolisens skandalregister över romer var inte resultatet av att ett par enskilda polismäns kriminella verksamhet utan bottnade i ”systemfel”, meddelade Överåklagaren.

Det reser frågan: vem har ansvaret för dessa systemfel?

Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, SIN, definierade efter sin granskning hos Skånepolisen en rad mycket allvarliga felsteg och konstaterade till och med att lagbrott hade begåtts. Personer hade införts i registret som inte borde ha registrerats alls; ingen markering hade gjorts om vilka som var misstänkta och vilka som av andra skäl förts in; ingen gallring hade gjorts av de registrerade; ingen notering hade gjorts om vilka som hade tillgång till registret och i vilka fall de använts – och hur.

På en avgörande punkt slirade dock SIN. Lagen förbjuder registrering på enbart etnisk grund. Det tolkade nämnden så här: eftersom det ursprungliga skälet till att ett register upprättades var en släktfejd med våldsinslag i Staffanstorp så var motivet inte enbart etnicitet, även om de registrerade i detta fall var romer. Samma skulle gälla det andra registret som uppdagades och som getts beteckningen ”Kringresande” – även i det fallet har polisen uppgett att motivet var att förhindra viss kriminalitet.

Men – och detta är poängen i kritiken – de register som från början kan ha varit motiverade i ett legitimt polisarbete fick efterhand en annan karaktär. De blev i praktiken register över romer – av vilka ett större antal inte hade någon som helst anknytning eller ens kontakt med dem som varit i klammeri med rättvisan i Skåne. Att en del icke-romer också var registrerade förändrar inte bilden – de personerna var ingifta med romer.
Att dryga två hundra avlidna romska personer och över tusen barn också registrerades kan bara förstås med att Skånepolisen försökte kartlägga släktrelationer. Varför det skulle vara mer motiverat att konstruera familjeträd över just romer i samband med brottsbekämpning har inte förklarats av Skånepolisen – möjligen har talespersonen förstått att detta luktade rasism.

Vad SIN missar genom sin lagtolkning är kränkningen av den enskilde. Lagstiftarens mening måste rimligen ha varit att enskilda individer inte skulle registreras på enbart etnisk grund – inte heller genom att föras in i ett register tillsammans med misstänkta. Att som helt oskyldig och utan minsta anknytning till misstänkta personer införas i register som upprättats i förment brottsförebyggande syfte är i själva verket ännu mer kränkande än att bli upptagen i ett enbart etniskt register.

Även SIN kom till slutsatsen att personer hade felaktigt registrerats – de borde inte ha förts in. Eftersom registren bestod av romer (eller ingifta) och detta var det enda gemensamma i en lång rad fall så betyder det att ett stort antal romer har registrerats enbart därför att de är romer – alltså på etnisk grund.

Den här affären är inte avslutad med att Skånepolisen säger att dess register bantats och att de kvarhållna personuppgifterna överförts till ett annat register. Någon eller några har ansvar för att systemfelen uppstått och det ansvaret måste utkrävas.

Rikspolisledningen måste säkerställa att hela poliskåren faktiskt förstår att Skåneregistren alls inte var okey. Han måste i handling visa att romer inte behöver frukta att svensk polis anfrätts av anti-Ziganism.

Men ansvaret för att lösa krisen ligger också på regeringen. Skandalen med registren var en del av ett mönster. Rasistiska fördomar mot romer finns tyvärr spridda i samhället, på alla nivåer. Det är dags att regeringen reagerar konstruktivt på förslaget att tillsätta en opartisk kommission med uppgift att kartlägga fördomar och kvarsläpande diskriminering mot romer. Och föreslå effektiva åtgärder.  

Hans Caldaras   Soraya Post   Thomas Hammarberg

Denna artikel publicerades i ETC:s web-tidning 23/12

Fallet ”Maria” en rasistisk skandal

Den romska flickan ”Maria” fick sin bild publicerad i dagspressen och tv i en rad länder. Hon rövades bort av grekisk polis från den familj som tagit hand om henne. Orsak: hon är blond.

Det vuxna paret där hon levde togs också av polis, misstänkta för att ha kidnappat flickan.

Fakta har nu kommit fram. Flickan är rom, hon hade överlämnats av sin mor när denna åkte tillbaka till Bulgarien; familjen i Grekland hade tills vidare vårdnaden genom en överenskommelse med mamman. Alltså: inget brott.

Man kan bara hoppas att flickan inte blivit alltför djupt traumatiserad av detta rasistiska påhopp.

Media har all anledning till självkritik; vandringsmyter och anti-romska fördomar spreds genom det sätt som fallet rapporterades. Och inte den minsta respekt visades för flickans eller vårdnadshavarnas personliga integritet – namn och foton publicerades.

Och reaktionerna lät inte vänta på sig. Den grekiska polisen gjorde räder in andra romska boplatser i jakten på ljusa barn. I Serbien angrep extremister romska bosättningar i samma avsikt. Och i Irland tog myndigheterna iväg två blonda barn från en romsk familj – som fick lämnas tillbaka när DNA-tester visade att misstankarna var ogrundade.

Myndigheter rövar alltså bort barn därför att de tror att barnen blivit offer för ett hemskt brott: att ha blivit bortrövade. Det är knappast troligt att det någonsin skulle hända om ett mer mörkhyat barn sågs i en blond familjekrets.

Detta är inget annat är den värsta form av rasism. Att de misstankar och spekulationer som spreds nu visat sig vara ogrundade borde rimligen leda till eftertanke – också i medierna.