”Vi måste försöka förstå varför tiggarna kommer hit”

Många reagerar starkt inför åsynen av utländska, romska tiggare i våra städer. Deras närvaro känns oerhört provocerande. Några av oss ger en slant men de flesta vänder bort blicken.

Olika teorier lanseras för att rättfärdiga den reaktionen. En är att tiggarna skulle vara kopplade till kriminella ligor – frivilligt eller under tvång. En annan att de inte alls är så fattiga som de utger sig för att vara. Det sägs också att vi bara förnedrar tiggaren genom att lämna en slant i den framsträckta muggen.

Justitieministern vill utreda möjligheten att kriminalisera tiggandet. Professor Bo Rothstein vill förbjuda själva givandet (DN 28/12); han tror att det skulle pressa fram reformer som skulle häva misären för dem som nu tigger.

Det krävs en mer seriös debatt – byggd på fakta, en verklighetsnära analys av varför tiggarna faktiskt kommer hit och meningsfulla förslag om vad som kan göras.

Det är sant att en del romer har blivit offer för människohandel över Europa, men detta är inte situationen för flertalet tiggare vi ser på trottoarerna. Något bevis för att några av dem skulle vara knutna till maffiagrupper eller den organiserade brottsligheten har inte kommit fram.

De kommer hit ensamma eller tillsammans med några familjemedlemmar. De är i allmänhet utblottade – resan har kostat en del – men hoppas kunna tjäna ihop pengar här att ta med sig hem till den övriga familjen.

Jag har besökt en del orter varifrån tiggare kommer – i centraleuropeiska länder, inte minst Rumänien, och i Västra Balkan. Majoriteten romer där lever i extrem fattigdom. Det är närmast omöjligt att få jobb, i vissa områden är arbetslösheten nära hundraprocentig. Många bor i ruckel utan vatten, avlopp eller elektricitet.

Hälsostandarden är låg, barnadödligheten hög och medellivslängden kort. Många av barnen lämnar skolan i förtid sedan de placerats i specialklasser med undermålig undervisning eller utsatts för mobbning.

Denna misär är inte självvald, den är påtvingad genom systematisk och långvarig diskriminering. Dessutom har anti-Ziganismen i Europa har på senare år åter tagit formen av hatpropaganda och inte sällan rena hatbrott. Den våldsbejakande extremhögern stämplar mot romerna i land efter land.

Detta är den verklighet många av tiggarna kommer ifrån. Väl här blir de uteliggare, de sover under en presenning eller i ett bilvrak i förorten. De far illa, inte minst den här årstiden. En del av dem återvänder hem lika fattiga som när de kom.

Denna tragedi lindras inte av att tiggandet kriminaliseras. Ett förbud att ge något i muggen erbjuder inte heller en lösning – en sådan lag skulle bara sopa problemen under mattan. Enda verkliga effekten av en kriminalisering skulle bli att romerna ytterligare stigmatiseras.

Vi förnedrar inte genom att faktiskt se människan vid muggen; förnedringen ligger i det förtryck som tvingar tiggaren att sitta där. Den slant som ges är ett litet bidrag till den enskilde tiggarens och familjens överlevnad – men når förstås inte de sociala problemens rötter.

Det avgörande är själva politiken. Det behövs genomgripande reformer för att motverka den anti-romska rasismen, för att säkerställa att romernas mänskliga rättigheter tas på allvar och för att kompensera för begångna övergrepp och kränkningar.

Vi bör se tiggarnas närvaro som en påminnelse om två saker: att en stor folkgrupp i Europa (10-12 miljoner människor) alltjämt skamligt diskrimineras; och att detta är ett ansvar för hela Europa, inklusive oss själva.

Visst har EU och Europarådet program för att stödja romernas integration; medlemsstaterna har uppmanats att utarbeta strategier och handlingsplaner. Men resultaten är hittills påfallande magra. Vad som behövs är en mer systematisk, kraftfull och resultatinriktad europeisk politik för romernas rättigheter, med avtryck i varje EU-land. Den måste självfallet bygga på en seriös konsultation med romska representanter – något som idag försummas.

Inför EU-parlamentsvalet i maj bör kandidaterna avkrävas besked i denna fråga. Vad som faktiskt krävs är en rad satsningar, däribland följande:

• I kampen mot anti-Ziganismen är det nödvändigt att erkänna övergreppen i det förgångna, inklusive de nazistiska och fascistiska massmorden. Medlemsländerna bör uppmanas att göra en seriös granskning av de övergrepp som drabbat romerna – i samverkan med företrädare för romerna själva.

• Företrädare för staten bör framföra en formell ursäkt och romernas historia och kultur göras känd, inte minst i den vanliga skolundervisningen.

• Tiotusentals romer i Europa är fortfarande statslösa och många har inte ens de enklaste ID-handlingar. Det har enorma konsekvenser för den enskilde, inte minst i kontakter med sjukvården. Romerna måste tillerkännas det mest självklara: rätten till en hemvist och en formell identitet.

• Boendet är en annan krisfråga. Många bor i rena slummen men fruktar ändå att bli vräkta eftersom de i många fall saknar formellt tillstånd. Vräkningarna måste ersättas med en politik som syftar till att legalisera boendet och trygga anständiga boendeförhållanden.

• De romska barnen måste få en chans. Mer måste göras för att ge dem möjlighet att gå i förskola. I skolorna måste det bli ett slut på tendensen att automatiskt sätta romska barn i specialklasser – vilket innebär att de lämnar skolan utan den utbildning som nu krävs på arbetsmarknaden.

• Jobben är avgörande. Åtgärder måste vidtas för att hindra diskriminering vid anställningar – något som idag även drabbar romer med utbildning. Kvoter och positiv särbehandling bör prövas för vissa jobb. Viktigt vore också ett genomtänkt stöd – inklusive rådgivning och mikrokrediter – till småföretagande bland romer så att de själva kan bygga sin ekonomi.

Visst kommer det att ta tid innan sådana reformer ger effekt. Men de nödvändiga besluten kan fattas snart – om den politiska viljan finns.

(Denna artiklel publicerades i DN Debatt 12/1/2014)

Skandalen kring Roma-registret är inte löst

Skånepolisens skandalregister över romer var inte resultatet av att ett par enskilda polismäns kriminella verksamhet utan bottnade i ”systemfel”, meddelade Överåklagaren.

Det reser frågan: vem har ansvaret för dessa systemfel?

Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, SIN, definierade efter sin granskning hos Skånepolisen en rad mycket allvarliga felsteg och konstaterade till och med att lagbrott hade begåtts. Personer hade införts i registret som inte borde ha registrerats alls; ingen markering hade gjorts om vilka som var misstänkta och vilka som av andra skäl förts in; ingen gallring hade gjorts av de registrerade; ingen notering hade gjorts om vilka som hade tillgång till registret och i vilka fall de använts – och hur.

På en avgörande punkt slirade dock SIN. Lagen förbjuder registrering på enbart etnisk grund. Det tolkade nämnden så här: eftersom det ursprungliga skälet till att ett register upprättades var en släktfejd med våldsinslag i Staffanstorp så var motivet inte enbart etnicitet, även om de registrerade i detta fall var romer. Samma skulle gälla det andra registret som uppdagades och som getts beteckningen ”Kringresande” – även i det fallet har polisen uppgett att motivet var att förhindra viss kriminalitet.

Men – och detta är poängen i kritiken – de register som från början kan ha varit motiverade i ett legitimt polisarbete fick efterhand en annan karaktär. De blev i praktiken register över romer – av vilka ett större antal inte hade någon som helst anknytning eller ens kontakt med dem som varit i klammeri med rättvisan i Skåne. Att en del icke-romer också var registrerade förändrar inte bilden – de personerna var ingifta med romer.
Att dryga två hundra avlidna romska personer och över tusen barn också registrerades kan bara förstås med att Skånepolisen försökte kartlägga släktrelationer. Varför det skulle vara mer motiverat att konstruera familjeträd över just romer i samband med brottsbekämpning har inte förklarats av Skånepolisen – möjligen har talespersonen förstått att detta luktade rasism.

Vad SIN missar genom sin lagtolkning är kränkningen av den enskilde. Lagstiftarens mening måste rimligen ha varit att enskilda individer inte skulle registreras på enbart etnisk grund – inte heller genom att föras in i ett register tillsammans med misstänkta. Att som helt oskyldig och utan minsta anknytning till misstänkta personer införas i register som upprättats i förment brottsförebyggande syfte är i själva verket ännu mer kränkande än att bli upptagen i ett enbart etniskt register.

Även SIN kom till slutsatsen att personer hade felaktigt registrerats – de borde inte ha förts in. Eftersom registren bestod av romer (eller ingifta) och detta var det enda gemensamma i en lång rad fall så betyder det att ett stort antal romer har registrerats enbart därför att de är romer – alltså på etnisk grund.

Den här affären är inte avslutad med att Skånepolisen säger att dess register bantats och att de kvarhållna personuppgifterna överförts till ett annat register. Någon eller några har ansvar för att systemfelen uppstått och det ansvaret måste utkrävas.

Rikspolisledningen måste säkerställa att hela poliskåren faktiskt förstår att Skåneregistren alls inte var okey. Han måste i handling visa att romer inte behöver frukta att svensk polis anfrätts av anti-Ziganism.

Men ansvaret för att lösa krisen ligger också på regeringen. Skandalen med registren var en del av ett mönster. Rasistiska fördomar mot romer finns tyvärr spridda i samhället, på alla nivåer. Det är dags att regeringen reagerar konstruktivt på förslaget att tillsätta en opartisk kommission med uppgift att kartlägga fördomar och kvarsläpande diskriminering mot romer. Och föreslå effektiva åtgärder.  

Hans Caldaras   Soraya Post   Thomas Hammarberg

Denna artikel publicerades i ETC:s web-tidning 23/12

Fallet ”Maria” en rasistisk skandal

Den romska flickan ”Maria” fick sin bild publicerad i dagspressen och tv i en rad länder. Hon rövades bort av grekisk polis från den familj som tagit hand om henne. Orsak: hon är blond.

Det vuxna paret där hon levde togs också av polis, misstänkta för att ha kidnappat flickan.

Fakta har nu kommit fram. Flickan är rom, hon hade överlämnats av sin mor när denna åkte tillbaka till Bulgarien; familjen i Grekland hade tills vidare vårdnaden genom en överenskommelse med mamman. Alltså: inget brott.

Man kan bara hoppas att flickan inte blivit alltför djupt traumatiserad av detta rasistiska påhopp.

Media har all anledning till självkritik; vandringsmyter och anti-romska fördomar spreds genom det sätt som fallet rapporterades. Och inte den minsta respekt visades för flickans eller vårdnadshavarnas personliga integritet – namn och foton publicerades.

Och reaktionerna lät inte vänta på sig. Den grekiska polisen gjorde räder in andra romska boplatser i jakten på ljusa barn. I Serbien angrep extremister romska bosättningar i samma avsikt. Och i Irland tog myndigheterna iväg två blonda barn från en romsk familj – som fick lämnas tillbaka när DNA-tester visade att misstankarna var ogrundade.

Myndigheter rövar alltså bort barn därför att de tror att barnen blivit offer för ett hemskt brott: att ha blivit bortrövade. Det är knappast troligt att det någonsin skulle hända om ett mer mörkhyat barn sågs i en blond familjekrets.

Detta är inget annat är den värsta form av rasism. Att de misstankar och spekulationer som spreds nu visat sig vara ogrundade borde rimligen leda till eftertanke – också i medierna.

 

Pinsamt agerande av justitieministern om romer

 

Moderaterna diskuterade de romska tiggarna under partistämman. Justitieminister Beatrice Ask påstod att ”väldigt mycket av tiggeriet sker i organiserad form”. Det var ”organiserat av skrupelfria personer” som tog alla pengar. Därför begärde hon stöd för förslaget om att en kriminalisering skulle övervägas – och fick det.

På presskonferensen efter debatten framkom att Beatrice Ask inte hade några fakta som kunde bekräfta hennes påståenden om att tiggeriet var organiserad brottslighet. Det är faktiskt inte första gången som justitieministern gör den här typen av svepande uttalanden om tiggande romer utan stöd av faktiska data.

Varför agerar hon så?

Romerna, de flesta från Rumänien, kommer hit därför att de inte klarar att försörja sig och sina barn där hemma. De får inga jobb och är i alla avseenden marginaliserade . Att fler kommit till Sverige i år beror inte minst på den ekonomiska krisen i södra Europa dit många av dem reste tidigare.

Det vanliga är att de kommer några stycken från samma familj. De placerar ut sig på olika platser för att tigga eller samla pantflaskor och ses vid dagens slut på väg till sovplatsen, i många fall ett tält i stans utkant. Kanske är det detta som fött talet om att det hela skulle vara ”organiserat”.

De far illa. Särskilt nu när kylan kommer är detta liv ett hot mot mångas hälsa. Det är de förstås medvetna om. Men de som tagit sig hit  upplever alternativet som värre.

Vi är störda av att se dessa tiggande människor med muggarna framför sig. Den synen upplevs som direkt provocerande och det finns de i vårt samhälle som helt enkelt vill driva bort dem. Och söker skäl för att göra så.

Den hållningen blundar för att detta handlar om människor i tvångsläge, i djup misär. Människor som berövats möjligheten att försörja sig på annat sätt.

Vi bör se de tiggande romerna som budbärare om ett gemensamt misslyckade, som demonstranter av ett förtryck som inte upphörde med nazismens och fascismens illdåd, som en påminnelse om att våra Europeiska värderingar om allas mänskliga rättigheter inte tagits på allvar..

Det är, som någon sade i debatten, ”snudd på osmakligt” när Sveriges justitieminister i detta läge gör svepande uttalanden om att det handlar om organiserad brottslighet och att en kriminalisering borde övervägas. Hon kan knappast vara omedveten om vilka krafter hon därmed ger sitt stöd.

Detta är verkligen trist.

Thomas Hammarberg