Kriget Georgien-Ryssland 2008: Saakashvili startade, inte ryssarna (uppdaterad text)

Tio år har nu gått sedan femdagarskriget i Sydossetien mellan georgiska och ryska trupper.  Striderna var blodiga, flera hundra soldater och civila föll offer, många andra sårades. Ett stort antal personer tvingades fly och en del av dem har ännu inte kunnat återvända. De politiska spänningarna skärptes i hela regionen.

Såväl bakgrunden som vad som faktiskt hände under striderna har klargjorts inte minst genom en omfattande undersökning som initierades av EU. Ändå har fakta om konfliktens förlopp kommit att förvanskats, också i Sverige, särskilt i samband med kritiken mot den ryska annekteringen av Krim.

Att det avslutade kriget skulle följas av propagandautspel från alla inblandade parter blev tidigt uppenbart. Det var ett skäl till att EU-kommissionen tillsatte den oberoende expertundersökning som skulle klarlägga vad som faktiskt hänt. Till ordförande utsågs en erfaren och högt respekterad schweizisk diplomat, Heidi Tagliavini.

Vid den tiden var jag själv Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter. Då både Georgien och Ryssland var medlemmar av Europarådet var det en självklar uppgift för mig att på nära håll agera för att mänskliga rättigheter skulle respekteras i det förgiftade klimatet som uppstått. Detta gav mig också tillfälle att följa Tagliavinis mycket seriösa arbete.

För både kommissionen och mig stod det helt klart att det var Saakashvili som drog igång själva kriget. Oroligheter och enstaka skottväxling över gränslinjen till Sydossetien hade inträffat månaderna innan. Rykten florerade om att den georgiska krigsmakten förberedde en aktion för att ta kontroll över området. På kvällen den 7 augusti framträdde Saakashvili i television och deklarerade att några sådana planer inte förelåg. Ett par timmar senare började en massiv invasion under artilleristöd och den centrala sydossetiska staden Tskhinvali intogs. En stor del av dess befolkning flydde norrut mot Nordossetien (som är en rysk delprovins).

Lokala hemvärnsstyrkor lyckades försena frammarschen av de georgiska trupperna mot den tunnel som binder samman Nord- och Sydossetien under det kaukasiska bergsmassivet. Därmed fick de ryska trupperna tid att nå fram till tunneln och igenom den och sedan möta georgierna innan dessa fick möjlighet att täppa till tunneln.

Kriget fick därmed en vändning och ryssarna tog snart över Tskhinvali. Men de stannade inte vid den stilleståndslinje som hade rått före krigsutbrottet utan fortsatte flera kilometer söder om den linjen. Samtidigt flygbombades staden Gori. Ryska trupper gick också in i Georgien från den abkaziska sidan fram till hamnstaden Poti vid Svarta havet.

I linje med den stilleståndsöverenskommelse som Nicolas Sarkozy för EU lyckades uppnå med den ryske presidenten Dmtri Medvediev – och accepterad av Saakashvili – retirerade de ryska trupperna i mitten av oktober. Då hade den ryska ledningen redan erkänt såväl Sydossetien som Abkhazien som oberoende stater. Inom dessa territorier stannade ryska säkerhetsstyrkor kvar med uppgift att främst bevaka gränsen mot Georgien.

Detta var i sammanfattning vad som hände under själva kriget.

Före kriget rådde sedan länge spänningar. Den georgiska regeringen menade att Sydossetien tillhörde Georgien och att styret där var olagligt. De styrande i Tskhinvali hade förklarat området som självständigt.

Som en följd av en tidigare överenskommelse efter Sovjetunionens sönderfall fanns ”fredsförband” i detta område med soldater från Ryssland, Georgien och Sydossetien. Dess syfte var just att förhindra krigsutbrott i spända lägen. De georgiska mannarna drogs tillbaka innan anfallet den 7-8 augusti och de georgiska styrkor som intog Tskhinvali  sköt mot den ryska förläggningen med stridsvagnseld.

Liknande attack riktades också mot sjukhuset i staden. Jag kom till Sydosseten några dagar efter att stilleståndet etablerats och kunde se vilken förödelse de georgiska styrkorna åstadkommit.

I en av byarna fick jag veta att byinvånare hade tagit två georgiska soldater till fånga och höll dem under gevärshot som en sorts gisslan. De vägrade att släppa dem innan fem invånare som förts bort av retirerade stridsvagnssoldater befriats och kunnat komma hem. De hade använts som ”mänskliga sköldar” för att skydda stridsvagnarna från beskjutning. Efter förhandlingar med Georgiska regeringen via telefon och styrande i Tskhinvali lyckades jag ordna en utväxling så att såväl de två soldaterna som de fem byborna kunde komma hem.

Det finns mycket mer att säga om denna konflikt som tyvärr ännu inte fått en rimlig lösning. Mänskliga rättigheter kränktes på bägge sidor. Försvunna har förblivit försvunna, och är med all sannolikhet dödade. De skyldiga har inte ställts inför rätta.

Vi utomstående borde åtminstone hålla oss för goda för att använda denna tragedi som ett vapen i osaklig propaganda mot den ena parten.

PS. Jag ser nu att Carl Bildt på tvitter den 8 augusti gav oss ett exempel på just sådan verklighetsförvanskning. Trist.

 

Inför Hiroshimadagen: det är faktiskt inte naivt att verka för ett kärnvapenförbud

Varje år den 6 augusti markeras världen över minnet av den ohyggliga förödelsen av den atombomb som fälldes över Hiroshima.

Mer än 100 000 människor – barn, kvinnor och män – brändes till döds. Många fler skadades för livet av den radioaktiva strålningen. Denna förbrytelse upprepades några dagar senare i Nagasaki.

Alltsedan dess har försök gjorts för att undvika en upprepning. Ett av de viktigaste har varit icke-spridningsavtalet, NPT, som syftar till att förhindra att ytterligare stater utvecklar kärnvapen och att de etablerade kärnvapenstaterna avvecklar sina arsenaler.

Trots bred internationell uppslutning bakom avtalet har antalet kärnvapenländer vuxit. Förutom de ursprungliga USA, Storbritannien, Frankrike, Kina och Ryssland, har nu också Israel, Indien, Pakistan och Nordkorea sådana kärnvapenresurser.

Idag uppskattas antalet nukleära stridsspetsar redo för användning till 1 800 medan ytterligare drygt 13 000 skulle kunna aktiveras i närtid. Den helt överväldigande mängden av dessa står under amerikansk eller rysk kontroll.

I USA och Ryssland görs nu stora satsningar på att utveckla beredskapen för att faktiskt använda kärnvapen. En ny våg av kärnvapenkapplöpning har tagit sin början. Den ryska krigsmakten övar för att kunna sätta in kärnvapen i konventionella konflikter. USA har beslutat investera inte mindre än 1 200 miljarder dollar under de kommande trettio åren för att modernisera den nukleära kapaciteten.

Mindre, ”smartare” kärnvapen ska utvecklas som resurs för fler situationer. Mycket tyder på att den tröskel för användning av kärnvapen, som trots allt spelat en återhållande roll hittills, nu kommer att sänkas. Signaler från Trumpregimen tyder på att principen om att aldrig vara den förste att tillgripa kärnvapen – att undvika ”first use” – inte längre behöver gälla.

Det är i detta läge allianspartierna i vårt land kräver att Sverige ska avstå från att ratificera FN-konventionen om kärnvapenförbud och därmed radikalt lägga om vår politik i det internationella fredsarbetet.

Deras alternativ är att vi ska överge den alliansfria hållningen och i stället söka medlemskap i en militärpakt som i allt väsentligt styrs av den politiska och militära ledningen under president Trump.

Pierre Schori har rätt, detta borde vara en valfråga.