Barnkonventionen måste beaktas i samtalen om asylpolitiken

Det lär pågå interna förhandlingar mellan regeringspartierna om de unga asylsökande från Afghanistan. Om det är så, hoppas jag att de inblandade tar sig tid att överväga de krav som ställs i FN:s barnkonvention.

Konventionen säger förstås inte att personer som saknar asylskäl ändå ska få asyl bara för att de är unga. Så är det inte, men detta fördrag ger ett visst skydd för minderåriga under denna process. Det enskilda barnets behov ska beaktas och hänsyn tas till ett besluts konkreta konsekvenser för detta barn. Det gör att en minderårig i praktiken har större möjligheter än andra att få en fristad. Det är detta som gjort att frågan om den exakta åldern – under eller över 18 år – fått särskild betydelse.

Konventionens princip om barnets bästa (artikel 3) är relevant för flera av de frågor som nu diskuteras. Dess betydelse för asylpolitiken har också markerats genom att den införts som portalparagraf i vår egen utlänningslag.

Artikeln säger att barnets bästa ska komma ”i främsta rummet” vid alla åtgärder som berör barnet. Själva tolkningen av den principen är avgörande för hur minderåriga asylsökande ska bemötas.

Redan den statliga Barnrättighetsutredningen (2016:19) kritiserade Migrationsverkets tolkning av utlänningslagens bestämmelse om barnets bästa såsom alltför snäv. Sedan den utredningen presenterades har detta problem tyvärr inte tacklats. Tvärtom tycks den aspekten kommit ännu mer i skuggan när nya lagtexter och instruktioner fått sin tolkning.

Ett exempel handlar om besluten att sända även minderåriga till Kabul trots att de inte har bott i Afghanistan under många år eller, som i vissa fall, aldrig gjort det. De kommer hit från Iran där de levt i en utsatthet som gjort att beslutat fly vidare till Europa.

De tillhör en religiös minoritet, shiitisk, som är illa sedd i det sunnitiska Afghanistan. Åtminstone en del av dem saknar helt ett skyddande nätverk i Afghanistan.

Bland dem som nu fått avslag på sin asylansökan finns unga grabbar som fruktar konfrontation med någon av terrorgrupperna. Där finns också yngre barn som kommit hit med anhöriga. En av dem är Zahra, 14 år, som landat på gotländska Sudret med sina två syskon och föräldrar.

Hon bad mig försöka framföra ett brev från henne till ”ni som bestämmer”. Här några avsnitt i hennes brev:

Varför ska jag tvingas till Afghanistan, ett land som inte är mitt hemland och som jag inte vet något om?

Jag har här under snart två år kunnat uppleva ett annat liv för oss tjejer. Att förlora den friheten skulle krossa mig.

Jag önskar att ni förstår vad jag menar. Det är svårt för alla som nu får avslag – men ännu svårare för oss flickor. Och det särskilt för oss som aldrig ens varit i det där landet och ändå ska tvingas flytta dit.

Här i Sverige har jag planerat att utbilda mig till jurist och arbeta för mänskliga rättigheter. Men det kommer inte att kunna bli så när ni nu bestämmer något annat.

Kan ni förstå hur svårt det är för våra föräldrar som har flytt hit för att jag och mina syskon ska kunna få ett bättre liv, slippa växa upp i krig, kunna utbilda oss, slippa leva som papperslösa?

I korthet, hon tar upp två problem. Dels det orimliga i att hon ska förvisas till ett land där hon aldrig varit och där hennes pappa tidigare drabbats av förtryck och därför flydde. Och dels att hon och hennes syskon drabbas ännu hårdare av ett sådant beslut när de nu rotat sig i vårt land (vilket brevet i sin helhet visar att hon verkligen gjort). Principen om barnets bästa i konventionen är relevant i bägge dessa avseenden.

Den innebär att konsekvenserna, inklusive de rent mänskliga, ska övervägas inför alternativet att Zahra skulle skickas till Afghanistan. Skulle hon leva i säkerhet där? Skulle hon kunna tillgodogöra sig de rättigheter som hon har enligt barnkonventionen? Skulle hon utan skadliga men kunna genomleva det uppbrott som hon nu fruktar så djupt? Här – och det är en poäng med principen om barnets bästa – ligger bevisbördan på den beslutande myndigheten.

Utvisningen skulle bli ännu mer smärtsam nu när Zahra varit i Sverige i nära två år och, som hon skriver, upplevt friheten här.  Migrationsverket hade inte resurser och beredskap att klara en snabbare process – och det drabbar nu Zahra.

För oss som arbetat med barnets rättigheter och konventionens tillämpning är slutsatsen uppenbar: en samlad bedömning av Zahras situation bör leda till att hon inte avvisas.

Det motargument som kan förväntas är förstås att detta skulle skicka en signal om att Sverige åter välkomnar flyktingar, en signal som en del fruktar skulle ge oss ett nytt ”2015” igen.

En sådan följdverkan är högst osannolik, möjligheten att ta sig hit är numera begränsad. Däremot skulle ett sådant svar till Zahra förstås kunna leda till att en del andra i en likartad situation här också skulle få stanna. Det skulle emellertid knappast skapa någon kris.

Vi har ett system i Sverige med individuell prövning av asylansökningar. Principen om barnets bästa är mycket konsekvent om att beslutet gäller det enskilda barnet, inte andra. Inget barn ska berövas sina rättigheter därför att ett positivt beslut bedöms kunna leda till att fler skulle begära samma rätt.

Här är barnkonventionens hållning principiell och i vissa lägen krävande. Det var därför det var så betydelsefullt att principen om barnets bästa också togs in i den svenska lagstiftningen.

Nu gäller det att förstå och respektera principens verkliga innebörd.

Thomas Hammarberg

Ledamot av Barnrättighetsutredningen. Tidigare generalsekreterare i Rädda Barnen och medlem av FN:s kommitté för barnets rättigheter.

 

 

Pinsam ledarartikel i SvD mot de utsatta EU-medborgarna

På Svenska Dagbladets ledarsida fortsätter Per Gudmundson sina egendomliga skriverier om de utsatta EU-medborgarnas närvaro i landet.

Tidigare krävde han ett förbud mot tiggande som ett medel att bli av med dem, de var på olika sätt störande. Därmed gav han eldunderstöd till Sverigedemokraterna och en rad moderater som förordat kriminalisering.

Men det har inte fungerat, de andra partierna har inte varit tillräckligt lyhörda inför de signalerna. Senast var det socialdemokraterna som på kongressen före påsk gjorde klart att något generellt tiggeriförbud inte hade partiets stöd. Liberalerna har tydligt markerat motstånd till sådana repressiva åtgärder – och påminner om den antiziganistiska bakgrunden. Det finns helt enkelt inte parlamentariskt stöd för en sådan kriminalisering.

Nu menar Gudmundsson (20/7) att hans och de andras krav på förbud inte behövdes, hela debatten var helt onödig. Han har nämligen nu förstått att tiggandet redan är förbjudet.

Den juridiska ”analysen” för denna upptäckt bygger Gudmundson på en läsning av ordningslagen. Den lagen förbjuder tiggeri, menar han, eftersom inga offentliga platser har tiggeri som ändamål och att tiggeriet inte är allmänt vedertaget.

Att en domstol redan slagit fast att ordningslagen inte förbjuder tiggande, menar Gudmundson berodde på ett misslyckande av åklagaren. Att det faktiskt inte står något i lagen om generellt tiggeriförbud, ignorerar han.

Men Gudmundson har inte bara upptäckt det dolda förbudet, han har också funnit lösningen. Poliser som inte ingriper mot den som påträffas tiggande ska förlora jobbet.

Hur ska det gå till? Jo, man ska utnyttja det faktum att den nya polisorganisationen har skapat en möjlighet till ”personligt resultatansvar”. Polischefer har dessutom tidsbegränsade anställningar, påpekar Gudmundson. . Han pekar ut polischefer i Stockholmsregionen som han förväntar sig nu ska klippa till för att verkställa det av Gudmundson upptäckte förbudet. Annars ”kan det finnas skäl att titta närmare på förordnadena”, slutar artikeln.

Det är pinsamt att en respekterad morgontidning låter publicera sådan rappakalja. När det gäller de utsatta besökande EU-medborgarna – de allra flesta romer i en desperat situation – gäller uppenbarligen inte vanliga kvalitetskrav.

Barnkonventionen blir svensk lag – men först efter seriöst förarbete

FN:s barnkonvention bör bli svensk lag, föreslog en statlig utredning för ett halvår sedan. Det var ingalunda en överraskning. Redan den röd-gröna regeringsförklaringen hösten 2014 hade slagit fast att denna konvention skulle inkorporeras (den juridiska termen för den åtgärden). Allt tydde på att allianspartierna instämde.

Betänkandet från Barnrättighetskommittén har nu granskats av en rad remissinstanser. Majoriteten är positiva till inkorporeringen, inte minst Barnombudsmannen, UNICEF i Sverige och Rädda Barnen – alltså aktörer med påtaglig erfarenhet av arbete för barns rättigheter.

Men några tyngre remissinstanser inom eller nära rättsväsendet har gått emot utredningen – och därmed politikerna. Bland dem finns Kammarrätten i Stockholm och Justitieombudsmannen.

En del av de kritiska instanserna knackar på redan öppna dörrar. Det gäller t.ex. om nödvändigheten av att utarbeta en oomtvistad och auktoritativ översättning av konventionstexten innan den kan inkorporeras. Detta var ett av förslagen från utredningen.

Intressantare är kritikernas åsikt om att det vore direkt oklokt att inkorporera konventionen. I stället, menar de, borde relevanta delar av konventionen kunna transformeras till brottsbalken, förvaltningslagen, utlänningslagen eller annan existerande lagstiftning. Det är också den metod som hittills använts för att säkra att svensk lag är ”fördragskonform”, alltså återspeglar sådana internationella fördrag.

Utredningen undvek att ställa de två metoderna – inkorporering och transformering – mot varandra. Den rekommenderade i stället bägge två parallellt. Vid sidan om inkorporeringen borde relevanta speciallagar kompletteras med krav uttryckta i konventionen – klädda i svensk juridisk språkdräkt. Det skulle också, skrev kommittén, kunna underlätta den konkreta tolkningen av konventionen som helhet.

Just svårigheten av tolka artiklarna i konventionen är huvudargumentet i kritikernas remissvar. De påpekar med all rätt att konventionen i långa stycken inte är skriven som en typisk, konkret lagtext. Flera artiklar innehåller principer som ska vara vägledande för bedömningen av vilka åtgärder som vore lämpliga.

De artiklarna kan därmed upplevas som oklara och det kan i sin tur väcka oro för att en inkorporering skulle leda till att svåra tolkningsfrågor av politisk karaktär överlämnades till domstolar.

Det problemet diskuteras självfallet Barnrättighetskommittén. Den betonade vikten av mer satsning på utbildning och information för att fördjupa kunskapen om konventionen. Utredningen hänvisade också till att den FN-kommitté som övervakar genomförandet av konventionen också utfärdar s.k. Allmänna kommentarer som just tolkar de enskilda artiklarna.

Ändå är det uppenbart att mer eftertanke och förberedande arbete krävs innan det är dags för en proposition om att göra Barnkonventionen till svensk lag. Barnrättighetskommittén började ett sådant arbete genom analyser av fyra aspekter: barn i migrationsprocessen; stöd och service till barn med funktionsnedsättning; barn som bevittnat våld i familjen; och barn som själva utsatts får våld.

Analyserna gav väsentlig information om vad som skulle krävas för ett mer effektivt stöd till utsatta barn. Den kartläggningen bör kompletteras genom analyser inom andra områden.

Normalt brukar nya lagar backas upp av ”förarbeten” som ger vägledning för hur de ska tillämpas. Något liknande behövs också inför inkorporeringen av Barnkonventionen.

En expertgrupp skulle kunna tillsättas för att dels identifiera vilka normer i konventionen skulle kunna transformeras till existerande lagstiftning; och dels komma med förslag till vägledning om hanteringen av konventionens principer.

Det gäller t.ex. principen om barnets bästa eller barns rätt att bli hörda i frågor som berör dem. Den rättsliga dimensionen av artikeln om att ”det yttersta av tillgängliga resurser” ska avsättas för barnens rättigheter är en annan aspekt som kräver analys.

Förslaget om inkorporering skulle innebära något av ett systemskifte i hur Sverige relaterar till internationella rättighetsfördrag. Att det kom att föras fram bottnar säkerligen i en känsla av att konventionen – även om den i folkrättslig mening är bindande för oss – ändå inte riktigt tagits på allvar. Det förhållandet bekräftades också av de analyser som Barnrättighetskommittén gjorde.

Erfarenheterna i Norge av inkorporeringen påverkade kommittén. Där blev ett motsvarande beslut något av en nystart i arbetet att implementera konventionen. Inom rättsväsendet blev det angeläget att verkligen studera och försöka förstå vad den faktiskt krävde.

Förhoppningsvis kan detta bli resultatet också här. Men det vore ett misstag att inte förbereda inkorporeringen noga. Det krävs tydlig vägledning för hur konventionens artiklar ska tolkas i det svenska sammanhanget.

Det är den slutsats regeringen bör dra av de kritiska remissvaren från juristerna.

Thomas Hammarberg

(Expert i Barnrättighetskommittén och tidigare ledamot av FN-kommittén för barnets rättigheter)

Förbudet mot tiggeri löser inga problem – debatten är en pinsam eftergift till högerextremismen

Det ryktas att regeringen nu överväger att kriminalisera tiggande. Civilminister Ardalan Shekarabi har gjort uttalanden som pekar i den riktningen. Han säger att tiggeri inte är en lösning på utanförskap, diskriminering och fattigdom.

Han säger att han inte vill utesluta lokala förbud men ser också ett nationellt förbud som en möjlighet, enligt ett uttalande för Dagens Nyheter.

Om dessa åtgärder skulle avse enbart besökande EU-medborgare från Rumänien och Bulgarien – varav de flesta är romer – eller om förbudet också skulle riktas mot svenska medborgare i nöd framgår inte av rapporteringen.

Ingen har påstått att tiggeriet skulle vara den verkliga lösningen på den misär och det utanförskap som driver en del EU-medborgare hit. Det är ett falskt argument; alla som brytt sig om att studera frågan inser att långsiktiga, hållbara lösningar handlar om grundläggande mänskliga rättigheter och välfärdsreformer i hemländerna.

Däremot är det helt uppenbarat att ett förbud skulle göra dessa människors situation än svårare. Många av dem har trots allt genom de slantar de lyckats samla in här – i muggen men också genom att samla pantburkar – fått det något litet bättre när de återvänt.

En rad exempel finns om hur barnens situation förbättrats vad det gäller det mest elementära. Det är därför flera av ”tiggarna” har kommit tillbaka trots den jobbiga resan och de dagliga påfrestningarna här, inklusive risken att drabbas av trakasserier och rasistiska hatbrott.

Att tillfälligt resa hit och försöka få medel till en viss om än minimal lindring i misären är ett uselt alternativ för dessa personer. Men – och det är själva kärnan i denna fråga – detta är ändå bättre än livet där hemma.

I stort sett alla av dessa besökare jag mött har talat om sina barn. Det är för deras skull de kommer hit i ett desperat försök att ge barnen där hemma en chans till ett bättre liv.

Det kommer att ta tid innan diskrimineringen och utanförskapet där hemma upphör. Fördomarna mot romer i dessa länder är mycket djupa och vitt spridda. Jag har rest där och chockerats av den nästa hatfyllda hållningen till romer i gemen.

Ett svenskt förbud mot dem att här vädja om stöd skulle naturligtvis göra att vi skulle slippa se dem på våra trottoarer. Men detta löser självfallet inte deras problem, själva orsaken till att de kom hit.

Däremot vet vi att kriminaliseringen skulle väcka uppmärksamhet i politiska och andra kretsar i Rumänien och Bulgarien. Min bedömning är att förbudet skulle stärka de antiziganistiska krafterna i dessa länder. Att till och med Sverige tar till en sådan åtgärd för att slippa romska besökare – trots att de också är EU-medborgare – skulle upplevas av alltför många i de länderna som en bekräftelse på att dessa människor inte förtjänar en bättre behandling.

Vi skulle kunna bidra till att den onda cirkeln bryts för denna den mest utsatta minoriteten i Europa. Men bara om vi visar att dessa människor har människovärde och mänskliga rättigheter.

Att vidta repressiva åtgärder för att slippa dem är inte anständigt. Direkt pinsamt är  argumentet att detta på något vis skulle hjälpa dem.

 

 

Frågan om ”tiggarnas” övernattningar kan lösas humant – om den politiska viljan finns

”Alla måste följa lagen” låter som en självklar tes, den som inte gör så begår ju en brottslig handling. När därför denna tes nu upprepas gång på gång i diskussionen om de besökande EU—medborgarna från Rumänien och Bulgarien, många av dem romer, så är budskapet uppenbart: vi kan inte acceptera besökarnas beteende, det är olagligt.

I sak handlar det inte om deras närvaro i sig, de har som EU-medborgare rätt att komma hit och stanna i tre månader (och längre om de kan försörja sig). Inte heller handlar om att de skulle begå brott genom att samla pantflaskor eller sitta tiggande på trottoaren, det är inte förbjudet även om vissa tycker att detta borde vara straffbart.

Det handlar om var besökarna övernattar.

Här finns absolut ett problem. Det bottnar I grunden i en skriande fattigdom, besökarna har inte råd att ta in på hotell eller ens vandrarhem. De kommer hit för att försöka få ihop pengar till sina barn och deras framtid, inte sällan också för att reparera fallfärdiga boplatser där hemma.

En del övernattar i gamla husvagnar eller bilvrak, andra bygger primitiva skjul i någon skogsdunge eller ligger under någon bro, på en parksoffa eller till och med i en offentlig toalett. Sådana övernattningar bryter i flera fall mot lokala ordnings-stadgar. Att slå läger utan tillstånd på någon annans mark är inte tillåtet. Allemansrätten sätter gränser även för tältande.

Samtidigt far besökarna illa – av regn och rusk, av svårigheter att sköta hygienen och av rädsla för trakasserier och övergrepp av extremister. Husvagnar och skjul har utsatts för mordbränder.

Något måste göras, frågan är vad?

På en del platser i landet har humanitära organisationer i samverkan med kommunen ordnat enkla boenden som faktiskt löst problemen. Tyvärr har regeringens nationelle samordnare om de utsatta EU-medborgarna vänt sig emot sådana lösningar. Hans förslag var i stället snabba och effektiva avhysningar, d.v.s. vräkningar.

Samordnarens uppdrag är avslutat men hans åsikter har uppenbarligen fått effekt. Särskilt i Stockholmsområdet sker nu täta polisingripanden. En del av romerna har vräkts flera gånger under samma dygn.

Internationella organ som bevakar mänskliga rättigheter har påpekat att denna behandling av hemlösa strider mot överenskomna normer. Det finns regler för hur vräkningar får genomföras. En är att alternativ ska erbjudas. Det sker nu inte i en rad fall. Man kan säga att svenska myndigheter därmed inte följer lagen, de internationella normerna.

De alternativ som erbjuds i en del fall är tillfälliga härbärgen som drivs med kommunala bidrag. Men dessa har för få platser och tillåter övernattning bara i fem dagar. Detta ”evakueringsboende” är uppenbarligen tänkt som ett avstamp för en hemresa, knappast något mer.

Det finns två diametralt olika positioner i den här frågan. Den ena innebär att vi inte bör göra något som kan underlätta besökarnas närvaro här; tvärtom bör vi få dem att lämna landet och inte komma tillbaka. Den andra hållningen bygger på idén om mänskliga rättigheter, att dessa europiska grannar bör behandlas medmänskligt och att vi bör försöka finna humana lösningar.

Det handlar om romer. För dem måste det vara smärtsamt att åter som grupp bli beskyllda för att begå brott. Och dessutom ironiskt: hur ofta genom alla år har inte just det romska folket drabbats av brottsliga handlingar – också av myndigheter – i strid mot internationell rätt?

Den överväldigande majoriteten av besökarna har självfallet ingen som helst avsikt att störa eller komma i klammeri medrättvisan. Svaret på den försåtliga parollen om att ”alla måste följa lagen” är enkelt: följ exemplen från Lund och andra kommuner som konstruktivt löst frågan om övernattningarna så försvinner problemet!

Denna artikel publicerades på opinion.svt.se den 14 april

 

 

  

 

Barnkonventionen blir svensk lag – principen om ”barnets bästa” måste förstås och respekteras

En bärande princip i FN:s konvention om barnets rättigheter är ”barnets bästa” Barnets intressen skall beaktas vid alla åtgärder av myndigheter och även privata institutioner som berör barn.

Det är viktigt att denna princip är förstådd av alla som har att fatta beslut som berör barn. Detta blir ännu viktigare när konventionen blir svensk lag.

Principen fyller flera funktioner. Den vägleder tolkningen av konventionen som helhet. Den kan också underlätta beslut när olika rättigheter synes stå i motsatsställning eller när nya problem uppdagats som inte finns specifikt täckta i konventionstexten.

FN-kommittén, som övervakar konventionens tillämpning, betonar betydelsen av en process i samband med bedömningen av vad som faktiskt är barnets bästa i konkreta beslutssituationer. Det finns ett behov av konsekvensanalyser i det syftet. En modell för utarbetandet av sådana analyser i enskilda fall har presenterats av Barnombudsmannen.

Konventionen säger inte att barns intressen alltid ska vara totalt utslagsgivande vid beslutsfattandet. Andra hänsyn kan också vara viktiga och avvägningar därför nödvändiga.

Det kan handla om att en åtgärd som vore positiv för ett barn eller en grupp av barn skulle få negativa konsekvenser för andra barn. Barns och föräldrars intressen kan krocka. Det som vore bäst barnet eller barn kan också strida mot ett bredare samhällsintresse, till exempel vara kraftigt resurskrävande.

Sådana intressekonflikter måste lösas genom rimliga avvägningar. Själva poängen med principen om barnets bästa är att barnintresset ska väga tungt när beslut om olika alternativa lösningar ska fattas.

Detta kräver en seriös process och ett beslutsunderlag som kan redovisas i efterhand. Om beslut tagits som inte återspeglar vad som bedömts som barnets bästa åligger det beslutsfattarna att trovärdigt redogöra för varför detta i det aktuella fallet inte var möjligt.

Hittills har begreppet barnets bästa kommit till användning mest i samband med beslut i enskilda fall, till exempel vid vårdnadstvister eller situationer av bristande omsorg. Mer sällan har principen påverkat beslut som berör grupper av barn eller alla barn i samhället. Här saknas modeller för konsekvensanalyser.

Den ökade förståelsen för barnets rättigheter har påverkat de politiska diskussionerna på en rad områden, till exempel vad gäller miljöfrågans betydelse för barn nu och i framtiden. Men alltjämt saknas mer metodiska analyser av barnintressena i sådana överväganden.

Den verkliga intressekonflikten handlar om ekonomiska resurser – när vad som vore bäst för barn ska vägas mot budgetresurser. Även för sådana situationer saknas mer utarbetade modeller för konsekvensbedömningar. Konventionen föreskriver att staterna ska vidta åtgärder för att genomföra rättigheterna ”med utnyttjande till det yttersta av sina tillgängliga resurser” (artikel 4). Den reella innebörden av det kravet har i alltför liten grad analyserats systematiskt.

Tolkningen av konventionen bör i hög grad baseras på principen om barnets bästa. Den ger inte alltid något entydigt besked om vilka beslut eller åtgärder som är de mest rimliga, men den anger en riktning:

·        Vad som är bra för barn ska ges hög prioritet; ibland vara helt utslagsgivande och i andra fall väga mycket tungt i sammanvägningen av olika intressen.

·        Konsekvenserna av olika handlingsalternativ ska analyseras seriöst och – när det gäller beslut av myndigheter och institutioner – kunna redovisas.

·        I processen skall barnet/barnen få möjlighet att säga sitt. Dessa åsikter ska väga tungt i sammanvägningen.

·        Föräldrar och vårdnadshavare är de som till vardags säkerställer att barnen får sina rättigheter respekterade. När hemmiljön inte fungerar till barnets bästa bör samhället erbjuda stöd och vid behov skydd.

·        Tvister som berör barn och föreläggs en rättslig instans ska hanteras med barnets bästa som ledstjärna. Processerna ska anpassas så att barns åsikter kan komma fram, sammanställningen av fakta vara grundlig och möjligheten till överprövning finnas.

·        Politiska organ och verkställande myndigheter har ett ansvar för att bygga ett barnvänligt samhälle.

 

En längre analys av tolkningen och implementeringen av principen om barnets bästa publicerades som en bilaga i Barnrättighetsutredningens betänkande (SOU2016:19).

Att hota Tyskland med EU-domstolen är inte o’key

En tvist har uppstått mellan den svenska och tyska regeringen om tolkningen av en viss EU-regel om migration. Konkret skulle det gälla cirka 700 flyktingar som kommit till Sverige via Tyskland. Nu vill justitiedepartementet att de ska skickas tillbaka till Tyskland för tillståndsprövning där.

Det har inte välkomnats i Berlin. Och samtidigt har justitieminister Morgan Johansson hotat med att i sista hand föra frågan till EU-domstolen i Luxemburg.

Detta är faktiskt inte o’key, som en viss statsminister brukar säga.

Det handlar om den så kallade Dublin-förordningen vars bärande idé har varit att flyktingar som kommer till EU ska registreras och få sin tillståndsansökan prövad i det första EU-land de kommer till. Flyktingar som reser vidare inom EU skulle kunna sändas tillbaka till det första landet.

Det systemet har kollapsat. Länder som låg vid unionens yttre gräns – Grekland, Cypern, Italien, Malta och Spanien – har under flera år påpekat det orättvisa i att just de skulle bära en så stor del av ansvaret för EU:s  flyktingmottagande.

Särskilt utsatt blev Grekland med resultat att asylprocessen där totalt bröt samman.  Europa-domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg beslöt då att inget EU-land i fortsättningen fick sända flyktingar tillbaka till det landet. Därmed var första-land-principen bruten.

När många flyktingar lyckades ta sig till Europa i höstas välkomnades de i Tyskland för tillståndsprövning. Tyskarna gjorde inga försök att skicka dem tillbaka till andra länder som flyktingarna färdats igenom innan de nådde tysk mark.

Svenska företrädare vid EU-mötena har också noterat att Dublin-förordningen måste bytas ut mot ett annat system som säkerställde en mer rättvis fördelning av ansvaret mellan EU-staterna.

Men detta dödförklarade Dublin-system tillåts alltså nu bli en tvistefråga mellan de två länder som borde ha allt intresse av att hålla samman mot de krafter som reser taggtrådsstängsel och skjuter tårgas mot flyktingarna.

Det finns också en mänsklig dimension i detta. Nyligen talade jag med en flykting på förläggningen i Björklunda, Gotland som just fått en kallelse från Migrationsverket om att inställa sig för utvisning till Tyskland. Han var djupt chockad. Jo, han hade blivit registrerad när han passerade Tyskland men hans avsikt hade hela tiden varit att ta sig vidare till Sverige – det var här han hade familjekontakter och hopp om en framtid.  

Det är möjligt att den svenska tolkningen av Dublin-förordningen ligger närmare idén bakom regelverkets ursprungliga upplägg. Tyskarnas version är att de visserligen registrerat de flyktingar det handlar om men att dessa därefter inte ansökt om asyl eller skydd i annan form – i Tyskland går processen i två steg. Den svenska hållningen är att det är själva registreringen som är det avgörande steget. Men oavsett vilken tolkning är den mest korrekta – detta är en pinsam diskussion.

Vill regeringen verkligen ha en tvist med just Tyskland i den nuvarande situationen? Vem vinner på att vi försöker väcka liv i den misslyckade Dublin-förordningen? Vill vi starta en process som bara kan leda till att flyktingar kastas från det ena landet till det andra? Är detta en rimlig prioritering i den nuvarande europeiska krisen? Är det en rimlig användning av migrationsverkets hårt ansträngda resurser att det ska jaga upp personer som tyskarna inte anser att de har ansvar för?

EU:s flyktingkris: rättsvidriga kompromisser måste undvikas

Senare i veckan ska EU-rådets president Donald Tusk lägga fram en detaljerad plan om hur den preliminära uppgörelsen med Turkiet om flyktingarna ska genomföras.

Han förväntas beskriva hur toppmötets beslut förra veckan ska genomföras i praktiken – och samtidigt ta hänsyn till kravet om att den internationella flyktingrätten ska respekteras. Det senare var Stefan Löfvens förslag som fördes in i beslutsdokumentet.

Det låter som en omöjlig uppgift. Beslutet vid toppmötet om att alla flyktingar som lyckats ta sig till Grekland ska skjutsas tillbaka till Turkiet skulle oundvikligen leda till massiva kränkningar av rätten att söka asyl.

Tusk har sagt att Turkiet måste ses ett ”säkert” land i meningen att flyktingar där kommer att få ett bemötande inom den internationella rättens ram. Men så är det inte. Turkiet har inte ens fullt ut lovat respektera Genève-konventionen om flyktingars rättigheter. Den turkiska staten har ratificerat detta fördrag med en helt avgörande reservation: den åtar sig att respektera konventionen enbart för europeiska flyktingar.

Andra nationaliteter kan inte räkna med att få sina rättigheter respekterade i Turkiet. Detta är inte bara en formsak, den hållningen har redan tidigare varit ett stort problem. Deportationer har skett av personer som varit svårt förföljda i sina hemländer.

Toppmötet avsåg uppenbarligen att göra det möjligt för syrier att söka en fristad inom EU. Men vad kommer att hända med asylsökande från andra länder i Mellanöstern eller från Afghanistan. Eritrea eller Somalia? Skulle deras ansökningar ens tas emot?

Ett av de obehagliga inslagen i den preliminära uppgörelsen var idén om en ”byteshandel” med flyktingar. För varje deportation av en flykting till Turkiet ska EU ta emot en syrisk flykting därifrån. Varför ska en skyddsbehövande person i ett turkiskt flyktingläger vara beroende av om EU deporterar andra flyktingar från Grekland? Denna modell är förstås ett hån mot de principer om individuell prövning på sakliga grunder som ligger bakom internationell flyktingrätt.

Toppmötet klargjorde inte hur samarbetet mellan potentiella värdländer inom EU och turkiska myndigheter skulle organiseras i asylprövningen av syriska sökande. Är avsikten att EU-länder skulle sätta upp kontor på turkisk mark för att processa ansökningar?

Påfallande är att UNHCR, FN:s expertorgan om flyktingar, involverats så litet i EU:s överläggningar. Detta har tyvärr blivit ett mönster och kommit att bidra till EU:s politiska kris i frågan.

En ambition bakom toppmötets preliminära överenskommelse var förstås att få ett stopp på de livsfarliga båtfärderna från Turkiet till de grekiska öarna. Signalen skulle vara att sådana försök att nå EU inte längre förde desperata flyktingar närmare målet. Därmed skulle marknaden för smugglarna torka ut.

Men erfarenheten hittills är att när en väg stängs så upphör inte flyktingarnas försök att finna en fristad. Risken är att nya ännu farligare vägar kommer att sökas av desperata människor. Och att smugglare kommer att fortsätta sin verksamhet men kräva ännu högre belopp.

Vad som krävs är att det öppnas lagliga vägar för skyddsbehövande människor att söka asyl. Det är inte bara smugglarna som har ett ansvar för drunkningarna i Medelhavet, det har också de länder som skapat en marknad för smugglarna genom att försöka täppa till flyktingarnas möjligheter att nå fram.

De beslut som fattats i Sverige och en rad andra länder om att begränsa möjligheten till familjeåterförening har varit ytterligare en metod att stänga de lagliga vägarna. De drabbade är inte minst kvinnor och barn, tusentals av dem nu strandade i norra Grekland och som nu sannolikt kommer att deporteras tillbaka till Turkiet.

EU har ekonomiska och andra materiella resurser att klara ett omfattande flyktingmottagande. Dagens situation vore inte så allvarlig om samtliga medlemsstater vore beredda att ta sitt ansvar. Problemet är politiskt, djupa värderingsskillnader har blottlagts och drivit EU till kris.

Kompromisser som kränker internationell rätt, inklusive tidigare EU-överenskommelser, är inte en lösning. Nej-sägarna bör mötas av en tydlig hållning. De som reser taggtrådsstängsel och skjuter tårgas mot flyktingarna platsar inte inom Schengen-samarbetet.

 

Kriget i Syrien har drabbat palestinska flyktingar ohyggligt svårt

                                                                                                                 Foto: UNRWA

Ett enda foto kan skapa plötslig insikt om den mänskliga katastrofen. Det kan skaka om i breda kretsar, väcka medlidande med offren och en gränslös ilska mot krigets ansvariga. Men den reaktionen, hur stark den än var, tenderar likafullt att klinga bort efter en tid.

En sådan bild togs i det palestinska flyktinglägret Yarmouk utanför Damaskus för två år sedan och publicerades i media över hela världen. Den fångade den kollektiva nöden bland de många flyktingarna. Dess påverkan var så stark att det väckte spekulationer om att fotot kanske var manipulerat; det gjordes t.o.m. undersökningar för att pröva dess äkthet.

Fotot var förstås äkta. Men dess budskap har med tiden trängts undan av andra reportage och en engagemangs-fatigue inför lidandet i Syrien. Men för personerna i flyktinglägret den dagen 2014 har det ohyggliga bara fortsatt. Lägret har belägrats av syriska styrkor och invaderats av Daesh-förband. Många av invånarna har lyckats fly till andra områden i närheten av Damaskus eller till Libanon. Andra har inte haft möjlighet att lämna.

FN:s organ för de palestinska flyktingarna, UNRWA, rapporterar om den förvärrade nöden för dem som är kvar i Syrien. Sjukdomar sprids då vattnet är orent och det saknas tabletter för rening eller bränsle för att koka vatten. Särskilt barn och äldre drabbas.

UNRWA försöker bistå de nödställda med humanitär hjälp och når en del, men inte alla. Kriget rasar fortfarande i dessa områden och vissa byar kan inte nås med biståndstransporter. Där råder ren svält.

De som lyckas ta sig över gränsen till Libanon har knappast kommit till ett himmelrike. De får trängas med över en miljon andra flyktingar. De kan få ett uppehållstillstånd om de skriftligen utfäster sig att inte söka arbete. Tillstånds-dokumentet kostar pengar och måste förnyas periodvis.

När jag besökte palestinska flyktingar nyligen i Libanon klagade många över att de nu inte längre hade pengar att betala för en förlängning av tillståndet och nu riskerade de att bli fångade av polis och straffade för illegal vistelse i landet.

Libanesiska myndigheter vill inte se framväxten av nya flyktingläger. De som nu kommit från Syrien har varit hänvisade till att försöka flytta in hos släktingar eller hyra in sig hos lokalbefolkningen. Palestinierna ses i breda kretsar i Libanon som oönskade. De upplevs störa den känsliga etnisk/religiösa balansen i ett politiskt system som redan förlamats av djupa motsättningar. Minnena från den tid då palestinska grupper etablerade en ”stat i staten” lever kvar och gör att just palestinierna bland flyktingarna har en särskilt svår situation.

Många av dem jag pratade med var desperata och undrade hur de överhuvudtaget skulle klara sig. De besparingar de lyckats ta med sig var slut och de fick inte arbete. En del gjorde det ändå, för usel betalning och med en ständig rädsla för att bli ertappade.

Deras önskan var förstås att det skulle bli möjligt att flytta tillbaka till Syrien igen men så länge det inte var möjligt ville de flesta att de skulle få normala mänskliga rättigheter i Libanon. Några, men inte många, talade om att försöka komma till Europa. Trots att de var mycket medvetna om riskerna med att ta sig från Turkiet till Grekland och svårigheterna att få stanna i något EU-land.

Min reaktion: vi måste ge mer stöd till UNRWA och de andra organisationer som försöker bistå dessa oerhört utsatta människor. Deras mänskliga rättigheter har kränkts långt efter det att vi reagerade på bilden från Yarmouk.  

 

Valfridssons ”nolltolerans” hjälper inte utblottade EU-migranter

Det är knappast opportunt i dagens politiska klimat att försvara de utsatta EU-medborgarna – många av dem romer – som vi kan se tigga i våra stadsmiljöer. Den rapport som regeringens samordnare, Martin Valfridsson, nu lagt fram präglas inte heller av omsorg om dessa besökares mänskliga rättigheter.

Valfridsson kräver effektiva och snabba vräkningar av dem som slagit läger på privat eller kommunal mark. Han rekommenderar kommunerna att inte organisera alternativa övernattningsmöjligheter. Och han uppmanar allmänheten att inte lägga en peng i den framsträckta muggen.

Avsikten tycks vara att vistelsen här ska bli så olönsam och svår för dessa besökare att de åker hem till Rumänien och Bulgarien – och det för gott.

De problem Valfridsson ombads tackla är naturligtvis komplicerade. Risken för kulturkrockar är uppenbara. Även om vi alla är européer är klyftorna avgrundsdjupa, normerna och traditionerna olika. Medelsvenssons förståelse för en utfattig, hunsad analfabets verklighet är inte automatisk. Oklarheter har dessutom funnits i ansvarsfördelningen mellan myndigheterna i hemländerna och hos oss. Likaså om vilken roll EU borde spela.

Det officiella direktiv som regeringen gav Valfridsson betonade vikten av internationella regler om mänskliga rättigheter. Det nämndes att han skulle sprida exempel på hur barn på frivillig basis kunde erbjudas utbildning eller på hur socialtjänstens stöd till utsatta personer kunde utformas. Han skulle verka för att berörda personer blev delaktiga i de tillfälliga insatserna.

Det finns inte mycket av den attityden i samordnarens rapport. I stället präglas den av ett närmast översåtligt förmyndartänkande. Vi enskilda som ibland lämnar en slant i muggen gör fel, vi bör i stället ge bidrag till någon biståndsorganisation. Kommuner som tillåter att barn släpps in på matserveringar eller möjliggör pedagogisk verksamhet borde tänka sig för. Men framför allt riktas förmynderiet mot EU-medborgarna själva, de antas inte förstå sitt eget bästa.

De borde inte tigga, de kan ju fastna i ett tiggeri-beroende och dessutom bli ett dåligt exempel för sina barn, menar Valfridsson. De borde inte lämna sina barn hemma under någon släktings tillsyn. De borde inte ta med barnen hit och därmed rycka dem från den lokala skolan.

I sina rekommendationer blundar Valfridsson för den egentliga orsaken till att en del människor i Rumänien och Bulgarien söker sig utomlands för sitt uppehälle. Att de faktiskt är i en desperat nödsituation. De kommer inte hit för att störa oss, de kommer i hopp om att få ett tillfälligt jobb. Eftersom detta är näst intill omöjligt för de flesta, försöker de samla ihop pengar genom att samla tomburkar eller tigga om vårt stöd.

Valfridssons antydningar om att de är dåliga föräldrar är särskilt trista. I stort sett alla ”tiggare” jag talat med har talat känslofullt om sina barn där hemma, att de hoppas få ihop pengar så att deras barn inte ska behöva leva samma liv som de själva. Det krävs inte mycket empati för att inse vilka påfrestningar det innebär att sitta på trottoaren och vädja om stöd, timme efter timme och oberoende av väder. Men nästan alla av dem gör det ändå – för sina barns skull.

Misären beror förstås på situationen i hemlandet. Många av besökarna är romer och antiziganismen där sitter fortfarande skrämmande djupt. Diskrimineringen och det påtvingade utanförskapet leder till extrem fattigdom. Detta är själva kärnan till varför de kommer hit.

Nu händer det faktiskt en del positivt, inte minst i Rumänien. Det reformarbetet bör förstås uppmuntras genom de politiska kanalerna. Även inom EU tas nu tag för att effektivisera stödprogrammen. Men det är uppenbart att det kommer att ta tid innan de mest utsatta verkligen kan klara sig där hemma. Därmed står vi inför frågan: är vi under övergångstiden beredda att bemöta besökarna på ett medmänskligt sätt? Med respekt för deras mänskliga rättigheter?

Det behövs konstruktiva, humana lösningar på de problem som diskuteras och som var avsikten bakom att utse en samordnare. En nyckel är ett närmare samarbete mellan kommuner och frivilliga organisationer. Där sådant samspel prövats har resultaten varit goda för alla parter. Det gäller att lära av de erfarenheterna. Här några punkter:

  • Avhysningarna skulle kunna undvikas om det fanns något rimligt alternativ för övernattning. Detta har fungerat vissa perioder i kommuner där sådana försök gjorts.
  • I situationer när det är nödvändigt att be personer att flytta på sig och inte slå läger på en olämplig plats bör detta lösas humant, med rimlig förvarning och ett reellt alternativ. EU-medborgarna vill naturligtvis övernatta lagligt och har inget intresse av att bryta mot principen om att ”alla måste följa lagen” – den retoriken är missriktad.
  • Informationen till de besökande bör förbättras och mötesplatser organiseras. Här bör också finnas möjligheter att använda toalett liksom att tvätta sig och sina kläder. Det finns goda exempel av t.ex. Röda korset och Crossroads som kan inspirera andra.
  • Ansträngningar bör göras för att bidra till att vistelsen här blir meningsfull för besökarna – också när det gäller att få bättre förutsättningar att försörja sig i hemlandet. Här spelar åter frivilliga organisationer en viktig roll som borde få mer stöd från samhällets sida. Då många av besökarna saknar i stort sett all skolbakgrund är vuxenkurser av stort värde; den språkutbildning föreningen HEM bedriver i Stockholmsområdet är en god modell.
  • Ytterst få av besökarna har rest hit med barn. Men de barn som ändå kommit och stannar en viss tid har rätt till skolgång här i linje med Barnkonventionen. Vidare måste sjukvård finnas tillgänglig på åtminstone samma nivå som för de ’papperslösa’ från länderna utanför EU. Regeringen bör i samtal med ansvariga i Bukarest och Sofia sortera ut problemen kring besökarnas relation till sjukförsäkringssystemet i hemlandet. 

Det finns de som fruktar att ett rättighetsbaserat bemötande skulle leda till att många fler kommer hit. Min bedömning, som delas av flera andra som talat med besökarna och studerat situationen i hemländerna, är att den prognosen inte är självklar. Det är förhållandena där hemma som driver människor utomlands för att försörja sig, inte så mycket våra reaktioner.

Oavsett sådana bedömningar finns överväldigande etiska skäl att bemöta besökarna som medmänniskor och att respektera deras rättigheter. Arbetet för romernas rättigheter har sent omsider börjat i vårt land, bland annat genom publiceringen av en vitbok om hur romer kränktes i Sverige under förra seklet. Hatsajternas hets mot besökarna – och hatbrotten som riktas mot dem – visar att alla inte förstått. Desto viktigare att beslutsfattarna lyssnar till de frivilliga grupper som ställer upp för medmänsklighet.