Viktigt för kommissionen om jämlikhet: det börjar i barndomen

Tankesmedjan Tiden och Unga Örnar lade nyligen fram en rapport med rubriken ”En jämlik barndom – rekommendationer för ett jämlikt samhälle”. Den rapporten, till vilken jag hade kunnat bidra, innehåller en serie konkreta förslag och utmynnar i kravet på en nationell handlingsplan. Vår förhoppning var att denna fråga skulle tas upp i valdebatten, och det seriöst.

Nu har regeringen beslutat tillsätta en särskild kommission om jämlikhet. Det är givetvis mycket positivt och innebär naturligtvis inte att de mer självklara åtgärderna måste avvakta kommissionens slutrapport. Dess bidrag blir särskilt viktiga i de frågor som kommer att kräva djupare analys för att säkerställa att åtgärderna mot klyftorna blir bestående. En av kommissionens prioriteringar måste självfallet bli att se vad som kan göras för att utjämna barns livschanser.

Det behövs verkligen en satsning på barns jämlikhet – och det av flera skäl. Effekterna på lång sikt är mycket större om utgångspunkterna justeras i tidig ålder. Men det är inte bara de långsiktiga aspekterna av barns jämlikhet som är viktiga. Barn lever här och nu och har självfallet rättigheter redan i dag. 

De rättigheterna formuleras inte minst i FN:s barnkonvention som vi bundit oss för att respektera. Barnets bästa ska vara överordnat, alla barn har rätt till bra liv och utveckling, till att inte diskrimineras och att få möjlighet att påverka situationer som rör dem. Snart, den 1 januari 2020 bir den konventionen svensk lag vilket ökar betydelsen av en nationell handlingsplan. 

Rapporten från Tankesmedjan Tiden och Unga Örnar angav några av de områden där behovet av ingående reformer är uppenbara. Kommissionen har därmed fått en ”dagordning” för en viktig del av dess viktiga arbete:

 1.       Jämlika ekonomiska förutsättningar

 Idag lever 234 000 barn i ekonomisk utsatthet, de flesta i familjer med svårigheter. Det behövs riktade insatser inom politiken för att komma åt detta. Det behövs bland annat en översyn av skattepolitiken, bostadsbidragen och hela bostadspolitiken, arbetsmarknadspolitiken, inklusive rätten till heltid, formerna för försörjningsstöd samt anpassning till personer med funktionsvariationer.  

 2.       Jämlikhet oavsett boendeort 

När Sverige granskats FN-kommittén har vi kritiserats för att här råder stora geografiska olikheter. Barn behandlas olika beroende på i vilken kommun eller region de råkar ha sitt boende. Därför krävs en energisk politik för att utjämna skillnaderna mellan olika delar av landet.  

 3.       En jämlik skola 

Dagens svenska skola är inte jämlik. Det avspeglas i studieresultat med stora skillnader mellan skolor på olika orter. Alla som behöver stöd i lärandet behöver få det. Skolan behöver vara läxfri och det fria skolvalet bör avskaffas. 

 4.       En jämlik tillgång till fritid 

Alla barn ska ha rätt till lek och fritid enligt barnkonventionen, men i verkligheten råder stora skillnader. Transport till aktiviteter behöver ses över, kollektivtrafik bör vara kostnadsfri och barn med funktionsvariationer liksom nyanlända barn ska ha samma tillgång som andra. 

 5.       Ett jämlikt och tryggt boende 

Alla barn har inte ett drägligt boende, och vissa har inget boende alls. Vräkningar av barnfamiljer bör förbjudas. En utbyggnad av hyresrätter till rimliga kostnader är viktigt.  

 6.       En human och jämlik asylpolitik 

Flyktingbarn far illa, också i Sverige. Deras situation har försvårats genom de nya lagar som stiftats efter november 2015. Arbetet inom EU för att fler medlemsstater ska anamma en barnvänlig flyktingpolitik måste fullföljas.   

 7.       Jämlikhet oberoende av funktionsvariation 

Det händer fortfarande att barn med funktionsvariationer exkluderas och isoleras i samhället. Tillgång till skola och fritid och övriga sociala sammanhang ska vara lika stor för alla barn. 

 8.       Jämlika stödåtgärder mot psykisk ohälsa 

Den psykiska ohälsan slår särskilt hårt mot utsatta barn som eventuellt saknar ett välbehövligt skyddsnät. Elevhälsan behöver stärkas och barnens möjligheter till hjälp genom BUP måste utökas. 

 9.       Ett jämlikt inflytande 

Det behövs kanaler för att möjliggöra barns jämlika inflytande. Alla politiker och andra beslutsfattare bör bli utbildade i barnkonventionen och barns rättigheter. En lokal barnombudsman bör även finnas i varje kommun.  

Vår slutsats är att sådana genomgripande satsningar skulle inte bara positiva få effekter för barnen här och nu utan dessutom bidra till ett bättre, mer enat framtida samhälle för alla.

 

Tiggeriförbud? (S)var: nej, självfallet inte – det finns humana alternativ

I borgerlig press spekuleras det nu om att regeringen kommer att lägga fram förslag om tiggeriförbud eller en lag om att man måste ha särskilt tillstånd för att få öppet vädja om hjälp.

Vad som inte rapporteras är att den socialdemokratiska kongressen redan för ett år sedan tagit ställning. Där slöts en överenskommelse om att partiet inte stödjer förbudskraven. Innan kongressen hade Stockholms partidistrikt med bred majoritet antagit ett helhetsprogram om åtgärder för att i stället tackla själva orsakerna till att människor hamnar i så akuta svårigheter att de pressas att tigga om stöd. Göteborgs ledande (S)-politiker Ann-Sofie Hermansson skrev på samma linje.

Det som diskuteras är förstås närvaron av migranter från andra EU-länder, främst från Rumänien och Bulgarien. Många har reagerat mot åsynen av dem i gatubilden, sittande med en mugg framför sig. Ingen vill se detta, därom råder total enighet. Frågan är vad vi gör åt det.

Ett direkt eller indirekt förbud (typ hårda licenskrav) tacklar inte själv orsakerna till den misär som det i grunden handlar om. Sådana åtgärder kan bara få oss att slippa se, men de innebär ingen lösning – tvärtom.

Förbudsåtgärderna skulle däremot ytterligare stigmatisera denna nedtryckta och svårt utsatta grupp människor. Ett förbud här skulle utnyttjas av extremister i hemländerna som ett bevis för att även folk utomlands föraktar denna grupp, varav de flesta som bekant är romer.

Därmed skulle ett förbud uppmuntra en fortsättning av det mönster som släpat kvar sedan slaveriet, massdeporteringen och de fascistiska förföljelserna. Att det är sådana övergrepp som detta folk fått utstå genom historien, borde vi kanske tänka på.

Att det faktiskt finns alternativ till förbud nämns alltför sällan – och det påverkar opinionsmätningarna. Men det finns konstruktiva program och faktum är att mycket redan görs – av ett EU som vaknat upp men också av enskilda organisationer såväl här som i hemländerna.

Hjärta till Hjärta, Erikshjälpen, Hoppets stjärna, Svenska kyrkan, Röda korset och flera andra svenska organisationer bidrar med värdefulla, genomtänkta program i Rumänien. Flera av dem är aktiva också i Bulgarien. De samarbetar också sinsemellan i ett nätverk där man lär av varandra.

Stadsmissionen, Crossroads, Filadelfia, Frälsningsarmén, Läkare i världen och andra ger stöd och hjälp till de utsatta EU-medborgarna när de är här i Sverige. Föreningen Hem i Stockholmsområdet och Räddningsmissionen i Göteborg stödjer dem med rådgivning och utbildning som också ger dem nya möjligheter när de återvänder till hemlandet.

Ett framgångsrikt stödarbete pågår i Lund där en enskild förening i samförstånd med kommunen ordnat härbärgeplatser, viss utbildning och även i flera fall jobb till besökande EU-medborgare. Liknande initiativ har tagits på frivillig basis på Gotland och några norrländska kommuner.

Dessa insatser är alternativet till kriminalisering. Det är ingen tvekan om vilket av de två alternativen som ger bäst resultat – om vi nu är intresserade av bidra till att dessa medmänniskor verkligen ska få en chans komma ur misären och det påtvingade utanförskapet.

Det talas  om att det tiggande vi ser skulle vara ovärdigt. Men det ovärdiga är de förhållanden som pressar människor att som en sista utväg vädja om hjälp. Att vi nu skulle kriminalisera dem för detta vore om något just – ovärdigt.

Palestinska flyktingar svårt drabbade av kriget i Syrien – samtidigt hotas det FN-organ som hjälpt dem att gå i konkurs

Syrien tog emot många av de flyktingar som fördrevs från Palestina för sjuttio år sedan. Före kriget i Syrien för sex-sju år sedan fanns där över en halv miljon Palestinska flyktingar. Över 120 000 har tvingats fly utomlands än en gång. Där har de mött svåra hinder att få tillstånd att stanna, också i grannländerna.

Majoriteten av dem som är kvar i Syrien har fördrivits från sina hem en eller flera gånger. De flesta är i akut behov av humanitärt bistånd för att möta de mest grundläggande behoven av mat och skydd.

I Yarmouk, flyktinglägret nära Damaskus, levde tidigare 160.000 palestinska flyktingar. När ISIS slog till mot lägret flydde de flesta. I dag finns där inte fler än 6.000. FN-skolorna i lägret har skadats allvarligt eller förstörts helt. Och nu kommer rapporter om att Yarmouk drabbats av en ny våldsvåg.

FN-organet UNRWA har i denna kris spelat en livräddande roll för palestinierna. Det har bedrivit sjukvård under de svåraste förhållanden och lyckats hålla igång skolor för 48.000 elever.

De insatserna hotas nu av den ekonomiska kris som hotar UNRWA:s hela program. Den amerikanska regeringen som tidigare varit en stor bidragsgivare har nu skurit ner sin del av budgeten radikalt.

På svenskt och egyptiskt initiativ hölls nyligen en s.k. givarkonferens i Rom som gav vissa bidrag från andra länder, men inte tillräckligt. I morgon hålls ytterligare ett sådant möte, denna gång i Bryssel.

Läget är akut. Kan inte europeiska och andra länder stötta upp UNRWA så kommer den humanitära krisen förvärras allvarligt. I det läget har UNRWA-chefen Pierre Krähenbühl låtit publicera en kommentar som publicerats i vissa internationella tidningar. Här ett utdrag:

UNRWA:s nödprogram strävar till att trygga dessa grundläggande behov, och förse 418 000 palestinaflyktingar i Syrien, Libanon och Jordanien med livsmedels- och kontanthjälp.

Dessutom förser vi registrerade palestinaflyktingar med primär hälsovård i 15 kliniker och 11 hälsostationer runtom i Syrien, trots att 8 av våra 23 hälsocentraler förstörts. 

Detta livräddande arbete är under hot efter att en av våra främsta bidragsgivare tillbakadrog över 300 miljoner dollar i stöd till UNRWA år 2018. Detta beslut har haft allvarliga konsekvenser för vårt nödupprop för Syrien, som nu har ett underskott på 165 miljoner dollar. 

Även UNRWA:s budget för centrala program inom utbildning, hälsa, bistånd och social service i Syrien, Jordanien, Libanon och Gaza har påverkats kritiskt. 526 000 palestinska studenters utbildning är hotad och 3,5 miljoner patienters hälsovård likaså. Akut service för 1,7 miljoner människor i Mellanöstern riskerar upphöra. 

UNRWA:s respons har varit robust. Först vände vi oss till våra bidragsgivare för att be dem öka sina förväntade bidrag, vilket många gjorde, och för vilket vi är tacksamma. Vi lanserade även kampanjen #DignityIsPriceless och en givarkonferens gick av stapeln i Rom. Bidragsgivarnas respons var generös. Hittills har 150 miljoner dollar i nya bidrag utlovats av länder som Qatar, Saudiarabien, Turkiet, Kanada, Norge, Schweiz, Frankrike och andra. Dessa är betydande och välkomna steg, och jag tror de bidrar till att skapa momentum för andra bidragsgivare som vi hoppas träder fram snarast så vår service kan fortsätta. Mycket mer måste göras. 

För att illustrera vår beslutsamhet och unika förmåga att leverera, vill jag berätta om Faisal, en 56-årig lärare i en av UNRWA:s skolor i Dera’a -lägret i södra Syrien. Han lämnar sitt hem klockan halv sju varje morgon för en komplicerad resa på 60 kilometer. Han tar sig över två fronter och fyra kontrollpunkter för att ta sig till sin klass – en grupp tredjeklassare i Dera’a. UNRWA:s tre skolbyggnader har förstörts, men 300 barn fortsätter studera i provisoriska utrymmen där Faisal undervisar. 

Faisals resa tog tio minuter innan kriget. Idag sätter han, och 14 andra av UNRWA:s arbetare sina liv på spel för att förse barnen med utbildning. 

Hans mod är karakteristiskt för UNRWA:s 4000 anställda i Syrien, och riskerna de tar är alltför reella. 18 av våra kolleger har dött sedan konfliktens början, och 23 är försvunna.  

Faisal och hans kolleger utsätter sig för varje dag för faror för att upprätthålla kritiskt viktig service. Därför kan jag inte kan föreställa mig att komma tillbaka till honom och tvingas berätta att vi misslyckats med att mobilisera de behövda summorna för att säkra vårt arbete – och hans jobb. Det är otänkbart.

UNRWA står för hopp och tryggandet av rättigheter för oerhört sårbara samhällen. Jag uppmanar världen att ta ställning för Yarmouks 900 studenter och Syriens palestinaflyktingar. Deras värdighet, och UNRWA:s arbete, spelar roll.   

Barnkonventionen måste beaktas i samtalen om asylpolitiken

Det lär pågå interna förhandlingar mellan regeringspartierna om de unga asylsökande från Afghanistan. Om det är så, hoppas jag att de inblandade tar sig tid att överväga de krav som ställs i FN:s barnkonvention.

Konventionen säger förstås inte att personer som saknar asylskäl ändå ska få asyl bara för att de är unga. Så är det inte, men detta fördrag ger ett visst skydd för minderåriga under denna process. Det enskilda barnets behov ska beaktas och hänsyn tas till ett besluts konkreta konsekvenser för detta barn. Det gör att en minderårig i praktiken har större möjligheter än andra att få en fristad. Det är detta som gjort att frågan om den exakta åldern – under eller över 18 år – fått särskild betydelse.

Konventionens princip om barnets bästa (artikel 3) är relevant för flera av de frågor som nu diskuteras. Dess betydelse för asylpolitiken har också markerats genom att den införts som portalparagraf i vår egen utlänningslag.

Artikeln säger att barnets bästa ska komma ”i främsta rummet” vid alla åtgärder som berör barnet. Själva tolkningen av den principen är avgörande för hur minderåriga asylsökande ska bemötas.

Redan den statliga Barnrättighetsutredningen (2016:19) kritiserade Migrationsverkets tolkning av utlänningslagens bestämmelse om barnets bästa såsom alltför snäv. Sedan den utredningen presenterades har detta problem tyvärr inte tacklats. Tvärtom tycks den aspekten kommit ännu mer i skuggan när nya lagtexter och instruktioner fått sin tolkning.

Ett exempel handlar om besluten att sända även minderåriga till Kabul trots att de inte har bott i Afghanistan under många år eller, som i vissa fall, aldrig gjort det. De kommer hit från Iran där de levt i en utsatthet som gjort att beslutat fly vidare till Europa.

De tillhör en religiös minoritet, shiitisk, som är illa sedd i det sunnitiska Afghanistan. Åtminstone en del av dem saknar helt ett skyddande nätverk i Afghanistan.

Bland dem som nu fått avslag på sin asylansökan finns unga grabbar som fruktar konfrontation med någon av terrorgrupperna. Där finns också yngre barn som kommit hit med anhöriga. En av dem är Zahra, 14 år, som landat på gotländska Sudret med sina två syskon och föräldrar.

Hon bad mig försöka framföra ett brev från henne till ”ni som bestämmer”. Här några avsnitt i hennes brev:

Varför ska jag tvingas till Afghanistan, ett land som inte är mitt hemland och som jag inte vet något om?

Jag har här under snart två år kunnat uppleva ett annat liv för oss tjejer. Att förlora den friheten skulle krossa mig.

Jag önskar att ni förstår vad jag menar. Det är svårt för alla som nu får avslag – men ännu svårare för oss flickor. Och det särskilt för oss som aldrig ens varit i det där landet och ändå ska tvingas flytta dit.

Här i Sverige har jag planerat att utbilda mig till jurist och arbeta för mänskliga rättigheter. Men det kommer inte att kunna bli så när ni nu bestämmer något annat.

Kan ni förstå hur svårt det är för våra föräldrar som har flytt hit för att jag och mina syskon ska kunna få ett bättre liv, slippa växa upp i krig, kunna utbilda oss, slippa leva som papperslösa?

I korthet, hon tar upp två problem. Dels det orimliga i att hon ska förvisas till ett land där hon aldrig varit och där hennes pappa tidigare drabbats av förtryck och därför flydde. Och dels att hon och hennes syskon drabbas ännu hårdare av ett sådant beslut när de nu rotat sig i vårt land (vilket brevet i sin helhet visar att hon verkligen gjort). Principen om barnets bästa i konventionen är relevant i bägge dessa avseenden.

Den innebär att konsekvenserna, inklusive de rent mänskliga, ska övervägas inför alternativet att Zahra skulle skickas till Afghanistan. Skulle hon leva i säkerhet där? Skulle hon kunna tillgodogöra sig de rättigheter som hon har enligt barnkonventionen? Skulle hon utan skadliga men kunna genomleva det uppbrott som hon nu fruktar så djupt? Här – och det är en poäng med principen om barnets bästa – ligger bevisbördan på den beslutande myndigheten.

Utvisningen skulle bli ännu mer smärtsam nu när Zahra varit i Sverige i nära två år och, som hon skriver, upplevt friheten här.  Migrationsverket hade inte resurser och beredskap att klara en snabbare process – och det drabbar nu Zahra.

För oss som arbetat med barnets rättigheter och konventionens tillämpning är slutsatsen uppenbar: en samlad bedömning av Zahras situation bör leda till att hon inte avvisas.

Det motargument som kan förväntas är förstås att detta skulle skicka en signal om att Sverige åter välkomnar flyktingar, en signal som en del fruktar skulle ge oss ett nytt ”2015” igen.

En sådan följdverkan är högst osannolik, möjligheten att ta sig hit är numera begränsad. Däremot skulle ett sådant svar till Zahra förstås kunna leda till att en del andra i en likartad situation här också skulle få stanna. Det skulle emellertid knappast skapa någon kris.

Vi har ett system i Sverige med individuell prövning av asylansökningar. Principen om barnets bästa är mycket konsekvent om att beslutet gäller det enskilda barnet, inte andra. Inget barn ska berövas sina rättigheter därför att ett positivt beslut bedöms kunna leda till att fler skulle begära samma rätt.

Här är barnkonventionens hållning principiell och i vissa lägen krävande. Det var därför det var så betydelsefullt att principen om barnets bästa också togs in i den svenska lagstiftningen.

Nu gäller det att förstå och respektera principens verkliga innebörd.

Thomas Hammarberg

Ledamot av Barnrättighetsutredningen. Tidigare generalsekreterare i Rädda Barnen och medlem av FN:s kommitté för barnets rättigheter.

 

 

Pinsam ledarartikel i SvD mot de utsatta EU-medborgarna

På Svenska Dagbladets ledarsida fortsätter Per Gudmundson sina egendomliga skriverier om de utsatta EU-medborgarnas närvaro i landet.

Tidigare krävde han ett förbud mot tiggande som ett medel att bli av med dem, de var på olika sätt störande. Därmed gav han eldunderstöd till Sverigedemokraterna och en rad moderater som förordat kriminalisering.

Men det har inte fungerat, de andra partierna har inte varit tillräckligt lyhörda inför de signalerna. Senast var det socialdemokraterna som på kongressen före påsk gjorde klart att något generellt tiggeriförbud inte hade partiets stöd. Liberalerna har tydligt markerat motstånd till sådana repressiva åtgärder – och påminner om den antiziganistiska bakgrunden. Det finns helt enkelt inte parlamentariskt stöd för en sådan kriminalisering.

Nu menar Gudmundsson (20/7) att hans och de andras krav på förbud inte behövdes, hela debatten var helt onödig. Han har nämligen nu förstått att tiggandet redan är förbjudet.

Den juridiska ”analysen” för denna upptäckt bygger Gudmundson på en läsning av ordningslagen. Den lagen förbjuder tiggeri, menar han, eftersom inga offentliga platser har tiggeri som ändamål och att tiggeriet inte är allmänt vedertaget.

Att en domstol redan slagit fast att ordningslagen inte förbjuder tiggande, menar Gudmundson berodde på ett misslyckande av åklagaren. Att det faktiskt inte står något i lagen om generellt tiggeriförbud, ignorerar han.

Men Gudmundson har inte bara upptäckt det dolda förbudet, han har också funnit lösningen. Poliser som inte ingriper mot den som påträffas tiggande ska förlora jobbet.

Hur ska det gå till? Jo, man ska utnyttja det faktum att den nya polisorganisationen har skapat en möjlighet till ”personligt resultatansvar”. Polischefer har dessutom tidsbegränsade anställningar, påpekar Gudmundson. . Han pekar ut polischefer i Stockholmsregionen som han förväntar sig nu ska klippa till för att verkställa det av Gudmundson upptäckte förbudet. Annars ”kan det finnas skäl att titta närmare på förordnadena”, slutar artikeln.

Det är pinsamt att en respekterad morgontidning låter publicera sådan rappakalja. När det gäller de utsatta besökande EU-medborgarna – de allra flesta romer i en desperat situation – gäller uppenbarligen inte vanliga kvalitetskrav.

Barnkonventionen blir svensk lag – men först efter seriöst förarbete

FN:s barnkonvention bör bli svensk lag, föreslog en statlig utredning för ett halvår sedan. Det var ingalunda en överraskning. Redan den röd-gröna regeringsförklaringen hösten 2014 hade slagit fast att denna konvention skulle inkorporeras (den juridiska termen för den åtgärden). Allt tydde på att allianspartierna instämde.

Betänkandet från Barnrättighetskommittén har nu granskats av en rad remissinstanser. Majoriteten är positiva till inkorporeringen, inte minst Barnombudsmannen, UNICEF i Sverige och Rädda Barnen – alltså aktörer med påtaglig erfarenhet av arbete för barns rättigheter.

Men några tyngre remissinstanser inom eller nära rättsväsendet har gått emot utredningen – och därmed politikerna. Bland dem finns Kammarrätten i Stockholm och Justitieombudsmannen.

En del av de kritiska instanserna knackar på redan öppna dörrar. Det gäller t.ex. om nödvändigheten av att utarbeta en oomtvistad och auktoritativ översättning av konventionstexten innan den kan inkorporeras. Detta var ett av förslagen från utredningen.

Intressantare är kritikernas åsikt om att det vore direkt oklokt att inkorporera konventionen. I stället, menar de, borde relevanta delar av konventionen kunna transformeras till brottsbalken, förvaltningslagen, utlänningslagen eller annan existerande lagstiftning. Det är också den metod som hittills använts för att säkra att svensk lag är ”fördragskonform”, alltså återspeglar sådana internationella fördrag.

Utredningen undvek att ställa de två metoderna – inkorporering och transformering – mot varandra. Den rekommenderade i stället bägge två parallellt. Vid sidan om inkorporeringen borde relevanta speciallagar kompletteras med krav uttryckta i konventionen – klädda i svensk juridisk språkdräkt. Det skulle också, skrev kommittén, kunna underlätta den konkreta tolkningen av konventionen som helhet.

Just svårigheten av tolka artiklarna i konventionen är huvudargumentet i kritikernas remissvar. De påpekar med all rätt att konventionen i långa stycken inte är skriven som en typisk, konkret lagtext. Flera artiklar innehåller principer som ska vara vägledande för bedömningen av vilka åtgärder som vore lämpliga.

De artiklarna kan därmed upplevas som oklara och det kan i sin tur väcka oro för att en inkorporering skulle leda till att svåra tolkningsfrågor av politisk karaktär överlämnades till domstolar.

Det problemet diskuteras självfallet Barnrättighetskommittén. Den betonade vikten av mer satsning på utbildning och information för att fördjupa kunskapen om konventionen. Utredningen hänvisade också till att den FN-kommitté som övervakar genomförandet av konventionen också utfärdar s.k. Allmänna kommentarer som just tolkar de enskilda artiklarna.

Ändå är det uppenbart att mer eftertanke och förberedande arbete krävs innan det är dags för en proposition om att göra Barnkonventionen till svensk lag. Barnrättighetskommittén började ett sådant arbete genom analyser av fyra aspekter: barn i migrationsprocessen; stöd och service till barn med funktionsnedsättning; barn som bevittnat våld i familjen; och barn som själva utsatts får våld.

Analyserna gav väsentlig information om vad som skulle krävas för ett mer effektivt stöd till utsatta barn. Den kartläggningen bör kompletteras genom analyser inom andra områden.

Normalt brukar nya lagar backas upp av ”förarbeten” som ger vägledning för hur de ska tillämpas. Något liknande behövs också inför inkorporeringen av Barnkonventionen.

En expertgrupp skulle kunna tillsättas för att dels identifiera vilka normer i konventionen skulle kunna transformeras till existerande lagstiftning; och dels komma med förslag till vägledning om hanteringen av konventionens principer.

Det gäller t.ex. principen om barnets bästa eller barns rätt att bli hörda i frågor som berör dem. Den rättsliga dimensionen av artikeln om att ”det yttersta av tillgängliga resurser” ska avsättas för barnens rättigheter är en annan aspekt som kräver analys.

Förslaget om inkorporering skulle innebära något av ett systemskifte i hur Sverige relaterar till internationella rättighetsfördrag. Att det kom att föras fram bottnar säkerligen i en känsla av att konventionen – även om den i folkrättslig mening är bindande för oss – ändå inte riktigt tagits på allvar. Det förhållandet bekräftades också av de analyser som Barnrättighetskommittén gjorde.

Erfarenheterna i Norge av inkorporeringen påverkade kommittén. Där blev ett motsvarande beslut något av en nystart i arbetet att implementera konventionen. Inom rättsväsendet blev det angeläget att verkligen studera och försöka förstå vad den faktiskt krävde.

Förhoppningsvis kan detta bli resultatet också här. Men det vore ett misstag att inte förbereda inkorporeringen noga. Det krävs tydlig vägledning för hur konventionens artiklar ska tolkas i det svenska sammanhanget.

Det är den slutsats regeringen bör dra av de kritiska remissvaren från juristerna.

Thomas Hammarberg

(Expert i Barnrättighetskommittén och tidigare ledamot av FN-kommittén för barnets rättigheter)

Förbudet mot tiggeri löser inga problem – debatten är en pinsam eftergift till högerextremismen

Det ryktas att regeringen nu överväger att kriminalisera tiggande. Civilminister Ardalan Shekarabi har gjort uttalanden som pekar i den riktningen. Han säger att tiggeri inte är en lösning på utanförskap, diskriminering och fattigdom.

Han säger att han inte vill utesluta lokala förbud men ser också ett nationellt förbud som en möjlighet, enligt ett uttalande för Dagens Nyheter.

Om dessa åtgärder skulle avse enbart besökande EU-medborgare från Rumänien och Bulgarien – varav de flesta är romer – eller om förbudet också skulle riktas mot svenska medborgare i nöd framgår inte av rapporteringen.

Ingen har påstått att tiggeriet skulle vara den verkliga lösningen på den misär och det utanförskap som driver en del EU-medborgare hit. Det är ett falskt argument; alla som brytt sig om att studera frågan inser att långsiktiga, hållbara lösningar handlar om grundläggande mänskliga rättigheter och välfärdsreformer i hemländerna.

Däremot är det helt uppenbarat att ett förbud skulle göra dessa människors situation än svårare. Många av dem har trots allt genom de slantar de lyckats samla in här – i muggen men också genom att samla pantburkar – fått det något litet bättre när de återvänt.

En rad exempel finns om hur barnens situation förbättrats vad det gäller det mest elementära. Det är därför flera av ”tiggarna” har kommit tillbaka trots den jobbiga resan och de dagliga påfrestningarna här, inklusive risken att drabbas av trakasserier och rasistiska hatbrott.

Att tillfälligt resa hit och försöka få medel till en viss om än minimal lindring i misären är ett uselt alternativ för dessa personer. Men – och det är själva kärnan i denna fråga – detta är ändå bättre än livet där hemma.

I stort sett alla av dessa besökare jag mött har talat om sina barn. Det är för deras skull de kommer hit i ett desperat försök att ge barnen där hemma en chans till ett bättre liv.

Det kommer att ta tid innan diskrimineringen och utanförskapet där hemma upphör. Fördomarna mot romer i dessa länder är mycket djupa och vitt spridda. Jag har rest där och chockerats av den nästa hatfyllda hållningen till romer i gemen.

Ett svenskt förbud mot dem att här vädja om stöd skulle naturligtvis göra att vi skulle slippa se dem på våra trottoarer. Men detta löser självfallet inte deras problem, själva orsaken till att de kom hit.

Däremot vet vi att kriminaliseringen skulle väcka uppmärksamhet i politiska och andra kretsar i Rumänien och Bulgarien. Min bedömning är att förbudet skulle stärka de antiziganistiska krafterna i dessa länder. Att till och med Sverige tar till en sådan åtgärd för att slippa romska besökare – trots att de också är EU-medborgare – skulle upplevas av alltför många i de länderna som en bekräftelse på att dessa människor inte förtjänar en bättre behandling.

Vi skulle kunna bidra till att den onda cirkeln bryts för denna den mest utsatta minoriteten i Europa. Men bara om vi visar att dessa människor har människovärde och mänskliga rättigheter.

Att vidta repressiva åtgärder för att slippa dem är inte anständigt. Direkt pinsamt är  argumentet att detta på något vis skulle hjälpa dem.

 

 

Frågan om ”tiggarnas” övernattningar kan lösas humant – om den politiska viljan finns

”Alla måste följa lagen” låter som en självklar tes, den som inte gör så begår ju en brottslig handling. När därför denna tes nu upprepas gång på gång i diskussionen om de besökande EU—medborgarna från Rumänien och Bulgarien, många av dem romer, så är budskapet uppenbart: vi kan inte acceptera besökarnas beteende, det är olagligt.

I sak handlar det inte om deras närvaro i sig, de har som EU-medborgare rätt att komma hit och stanna i tre månader (och längre om de kan försörja sig). Inte heller handlar om att de skulle begå brott genom att samla pantflaskor eller sitta tiggande på trottoaren, det är inte förbjudet även om vissa tycker att detta borde vara straffbart.

Det handlar om var besökarna övernattar.

Här finns absolut ett problem. Det bottnar I grunden i en skriande fattigdom, besökarna har inte råd att ta in på hotell eller ens vandrarhem. De kommer hit för att försöka få ihop pengar till sina barn och deras framtid, inte sällan också för att reparera fallfärdiga boplatser där hemma.

En del övernattar i gamla husvagnar eller bilvrak, andra bygger primitiva skjul i någon skogsdunge eller ligger under någon bro, på en parksoffa eller till och med i en offentlig toalett. Sådana övernattningar bryter i flera fall mot lokala ordnings-stadgar. Att slå läger utan tillstånd på någon annans mark är inte tillåtet. Allemansrätten sätter gränser även för tältande.

Samtidigt far besökarna illa – av regn och rusk, av svårigheter att sköta hygienen och av rädsla för trakasserier och övergrepp av extremister. Husvagnar och skjul har utsatts för mordbränder.

Något måste göras, frågan är vad?

På en del platser i landet har humanitära organisationer i samverkan med kommunen ordnat enkla boenden som faktiskt löst problemen. Tyvärr har regeringens nationelle samordnare om de utsatta EU-medborgarna vänt sig emot sådana lösningar. Hans förslag var i stället snabba och effektiva avhysningar, d.v.s. vräkningar.

Samordnarens uppdrag är avslutat men hans åsikter har uppenbarligen fått effekt. Särskilt i Stockholmsområdet sker nu täta polisingripanden. En del av romerna har vräkts flera gånger under samma dygn.

Internationella organ som bevakar mänskliga rättigheter har påpekat att denna behandling av hemlösa strider mot överenskomna normer. Det finns regler för hur vräkningar får genomföras. En är att alternativ ska erbjudas. Det sker nu inte i en rad fall. Man kan säga att svenska myndigheter därmed inte följer lagen, de internationella normerna.

De alternativ som erbjuds i en del fall är tillfälliga härbärgen som drivs med kommunala bidrag. Men dessa har för få platser och tillåter övernattning bara i fem dagar. Detta ”evakueringsboende” är uppenbarligen tänkt som ett avstamp för en hemresa, knappast något mer.

Det finns två diametralt olika positioner i den här frågan. Den ena innebär att vi inte bör göra något som kan underlätta besökarnas närvaro här; tvärtom bör vi få dem att lämna landet och inte komma tillbaka. Den andra hållningen bygger på idén om mänskliga rättigheter, att dessa europiska grannar bör behandlas medmänskligt och att vi bör försöka finna humana lösningar.

Det handlar om romer. För dem måste det vara smärtsamt att åter som grupp bli beskyllda för att begå brott. Och dessutom ironiskt: hur ofta genom alla år har inte just det romska folket drabbats av brottsliga handlingar – också av myndigheter – i strid mot internationell rätt?

Den överväldigande majoriteten av besökarna har självfallet ingen som helst avsikt att störa eller komma i klammeri medrättvisan. Svaret på den försåtliga parollen om att ”alla måste följa lagen” är enkelt: följ exemplen från Lund och andra kommuner som konstruktivt löst frågan om övernattningarna så försvinner problemet!

Denna artikel publicerades på opinion.svt.se den 14 april

 

 

  

 

Barnkonventionen blir svensk lag – principen om ”barnets bästa” måste förstås och respekteras

En bärande princip i FN:s konvention om barnets rättigheter är ”barnets bästa” Barnets intressen skall beaktas vid alla åtgärder av myndigheter och även privata institutioner som berör barn.

Det är viktigt att denna princip är förstådd av alla som har att fatta beslut som berör barn. Detta blir ännu viktigare när konventionen blir svensk lag.

Principen fyller flera funktioner. Den vägleder tolkningen av konventionen som helhet. Den kan också underlätta beslut när olika rättigheter synes stå i motsatsställning eller när nya problem uppdagats som inte finns specifikt täckta i konventionstexten.

FN-kommittén, som övervakar konventionens tillämpning, betonar betydelsen av en process i samband med bedömningen av vad som faktiskt är barnets bästa i konkreta beslutssituationer. Det finns ett behov av konsekvensanalyser i det syftet. En modell för utarbetandet av sådana analyser i enskilda fall har presenterats av Barnombudsmannen.

Konventionen säger inte att barns intressen alltid ska vara totalt utslagsgivande vid beslutsfattandet. Andra hänsyn kan också vara viktiga och avvägningar därför nödvändiga.

Det kan handla om att en åtgärd som vore positiv för ett barn eller en grupp av barn skulle få negativa konsekvenser för andra barn. Barns och föräldrars intressen kan krocka. Det som vore bäst barnet eller barn kan också strida mot ett bredare samhällsintresse, till exempel vara kraftigt resurskrävande.

Sådana intressekonflikter måste lösas genom rimliga avvägningar. Själva poängen med principen om barnets bästa är att barnintresset ska väga tungt när beslut om olika alternativa lösningar ska fattas.

Detta kräver en seriös process och ett beslutsunderlag som kan redovisas i efterhand. Om beslut tagits som inte återspeglar vad som bedömts som barnets bästa åligger det beslutsfattarna att trovärdigt redogöra för varför detta i det aktuella fallet inte var möjligt.

Hittills har begreppet barnets bästa kommit till användning mest i samband med beslut i enskilda fall, till exempel vid vårdnadstvister eller situationer av bristande omsorg. Mer sällan har principen påverkat beslut som berör grupper av barn eller alla barn i samhället. Här saknas modeller för konsekvensanalyser.

Den ökade förståelsen för barnets rättigheter har påverkat de politiska diskussionerna på en rad områden, till exempel vad gäller miljöfrågans betydelse för barn nu och i framtiden. Men alltjämt saknas mer metodiska analyser av barnintressena i sådana överväganden.

Den verkliga intressekonflikten handlar om ekonomiska resurser – när vad som vore bäst för barn ska vägas mot budgetresurser. Även för sådana situationer saknas mer utarbetade modeller för konsekvensbedömningar. Konventionen föreskriver att staterna ska vidta åtgärder för att genomföra rättigheterna ”med utnyttjande till det yttersta av sina tillgängliga resurser” (artikel 4). Den reella innebörden av det kravet har i alltför liten grad analyserats systematiskt.

Tolkningen av konventionen bör i hög grad baseras på principen om barnets bästa. Den ger inte alltid något entydigt besked om vilka beslut eller åtgärder som är de mest rimliga, men den anger en riktning:

·        Vad som är bra för barn ska ges hög prioritet; ibland vara helt utslagsgivande och i andra fall väga mycket tungt i sammanvägningen av olika intressen.

·        Konsekvenserna av olika handlingsalternativ ska analyseras seriöst och – när det gäller beslut av myndigheter och institutioner – kunna redovisas.

·        I processen skall barnet/barnen få möjlighet att säga sitt. Dessa åsikter ska väga tungt i sammanvägningen.

·        Föräldrar och vårdnadshavare är de som till vardags säkerställer att barnen får sina rättigheter respekterade. När hemmiljön inte fungerar till barnets bästa bör samhället erbjuda stöd och vid behov skydd.

·        Tvister som berör barn och föreläggs en rättslig instans ska hanteras med barnets bästa som ledstjärna. Processerna ska anpassas så att barns åsikter kan komma fram, sammanställningen av fakta vara grundlig och möjligheten till överprövning finnas.

·        Politiska organ och verkställande myndigheter har ett ansvar för att bygga ett barnvänligt samhälle.

 

En längre analys av tolkningen och implementeringen av principen om barnets bästa publicerades som en bilaga i Barnrättighetsutredningens betänkande (SOU2016:19).

Att hota Tyskland med EU-domstolen är inte o’key

En tvist har uppstått mellan den svenska och tyska regeringen om tolkningen av en viss EU-regel om migration. Konkret skulle det gälla cirka 700 flyktingar som kommit till Sverige via Tyskland. Nu vill justitiedepartementet att de ska skickas tillbaka till Tyskland för tillståndsprövning där.

Det har inte välkomnats i Berlin. Och samtidigt har justitieminister Morgan Johansson hotat med att i sista hand föra frågan till EU-domstolen i Luxemburg.

Detta är faktiskt inte o’key, som en viss statsminister brukar säga.

Det handlar om den så kallade Dublin-förordningen vars bärande idé har varit att flyktingar som kommer till EU ska registreras och få sin tillståndsansökan prövad i det första EU-land de kommer till. Flyktingar som reser vidare inom EU skulle kunna sändas tillbaka till det första landet.

Det systemet har kollapsat. Länder som låg vid unionens yttre gräns – Grekland, Cypern, Italien, Malta och Spanien – har under flera år påpekat det orättvisa i att just de skulle bära en så stor del av ansvaret för EU:s  flyktingmottagande.

Särskilt utsatt blev Grekland med resultat att asylprocessen där totalt bröt samman.  Europa-domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg beslöt då att inget EU-land i fortsättningen fick sända flyktingar tillbaka till det landet. Därmed var första-land-principen bruten.

När många flyktingar lyckades ta sig till Europa i höstas välkomnades de i Tyskland för tillståndsprövning. Tyskarna gjorde inga försök att skicka dem tillbaka till andra länder som flyktingarna färdats igenom innan de nådde tysk mark.

Svenska företrädare vid EU-mötena har också noterat att Dublin-förordningen måste bytas ut mot ett annat system som säkerställde en mer rättvis fördelning av ansvaret mellan EU-staterna.

Men detta dödförklarade Dublin-system tillåts alltså nu bli en tvistefråga mellan de två länder som borde ha allt intresse av att hålla samman mot de krafter som reser taggtrådsstängsel och skjuter tårgas mot flyktingarna.

Det finns också en mänsklig dimension i detta. Nyligen talade jag med en flykting på förläggningen i Björklunda, Gotland som just fått en kallelse från Migrationsverket om att inställa sig för utvisning till Tyskland. Han var djupt chockad. Jo, han hade blivit registrerad när han passerade Tyskland men hans avsikt hade hela tiden varit att ta sig vidare till Sverige – det var här han hade familjekontakter och hopp om en framtid.  

Det är möjligt att den svenska tolkningen av Dublin-förordningen ligger närmare idén bakom regelverkets ursprungliga upplägg. Tyskarnas version är att de visserligen registrerat de flyktingar det handlar om men att dessa därefter inte ansökt om asyl eller skydd i annan form – i Tyskland går processen i två steg. Den svenska hållningen är att det är själva registreringen som är det avgörande steget. Men oavsett vilken tolkning är den mest korrekta – detta är en pinsam diskussion.

Vill regeringen verkligen ha en tvist med just Tyskland i den nuvarande situationen? Vem vinner på att vi försöker väcka liv i den misslyckade Dublin-förordningen? Vill vi starta en process som bara kan leda till att flyktingar kastas från det ena landet till det andra? Är detta en rimlig prioritering i den nuvarande europeiska krisen? Är det en rimlig användning av migrationsverkets hårt ansträngda resurser att det ska jaga upp personer som tyskarna inte anser att de har ansvar för?