Frågan om ”tiggarnas” övernattningar kan lösas humant – om den politiska viljan finns

”Alla måste följa lagen” låter som en självklar tes, den som inte gör så begår ju en brottslig handling. När därför denna tes nu upprepas gång på gång i diskussionen om de besökande EU—medborgarna från Rumänien och Bulgarien, många av dem romer, så är budskapet uppenbart: vi kan inte acceptera besökarnas beteende, det är olagligt.

I sak handlar det inte om deras närvaro i sig, de har som EU-medborgare rätt att komma hit och stanna i tre månader (och längre om de kan försörja sig). Inte heller handlar om att de skulle begå brott genom att samla pantflaskor eller sitta tiggande på trottoaren, det är inte förbjudet även om vissa tycker att detta borde vara straffbart.

Det handlar om var besökarna övernattar.

Här finns absolut ett problem. Det bottnar I grunden i en skriande fattigdom, besökarna har inte råd att ta in på hotell eller ens vandrarhem. De kommer hit för att försöka få ihop pengar till sina barn och deras framtid, inte sällan också för att reparera fallfärdiga boplatser där hemma.

En del övernattar i gamla husvagnar eller bilvrak, andra bygger primitiva skjul i någon skogsdunge eller ligger under någon bro, på en parksoffa eller till och med i en offentlig toalett. Sådana övernattningar bryter i flera fall mot lokala ordnings-stadgar. Att slå läger utan tillstånd på någon annans mark är inte tillåtet. Allemansrätten sätter gränser även för tältande.

Samtidigt far besökarna illa – av regn och rusk, av svårigheter att sköta hygienen och av rädsla för trakasserier och övergrepp av extremister. Husvagnar och skjul har utsatts för mordbränder.

Något måste göras, frågan är vad?

På en del platser i landet har humanitära organisationer i samverkan med kommunen ordnat enkla boenden som faktiskt löst problemen. Tyvärr har regeringens nationelle samordnare om de utsatta EU-medborgarna vänt sig emot sådana lösningar. Hans förslag var i stället snabba och effektiva avhysningar, d.v.s. vräkningar.

Samordnarens uppdrag är avslutat men hans åsikter har uppenbarligen fått effekt. Särskilt i Stockholmsområdet sker nu täta polisingripanden. En del av romerna har vräkts flera gånger under samma dygn.

Internationella organ som bevakar mänskliga rättigheter har påpekat att denna behandling av hemlösa strider mot överenskomna normer. Det finns regler för hur vräkningar får genomföras. En är att alternativ ska erbjudas. Det sker nu inte i en rad fall. Man kan säga att svenska myndigheter därmed inte följer lagen, de internationella normerna.

De alternativ som erbjuds i en del fall är tillfälliga härbärgen som drivs med kommunala bidrag. Men dessa har för få platser och tillåter övernattning bara i fem dagar. Detta ”evakueringsboende” är uppenbarligen tänkt som ett avstamp för en hemresa, knappast något mer.

Det finns två diametralt olika positioner i den här frågan. Den ena innebär att vi inte bör göra något som kan underlätta besökarnas närvaro här; tvärtom bör vi få dem att lämna landet och inte komma tillbaka. Den andra hållningen bygger på idén om mänskliga rättigheter, att dessa europiska grannar bör behandlas medmänskligt och att vi bör försöka finna humana lösningar.

Det handlar om romer. För dem måste det vara smärtsamt att åter som grupp bli beskyllda för att begå brott. Och dessutom ironiskt: hur ofta genom alla år har inte just det romska folket drabbats av brottsliga handlingar – också av myndigheter – i strid mot internationell rätt?

Den överväldigande majoriteten av besökarna har självfallet ingen som helst avsikt att störa eller komma i klammeri medrättvisan. Svaret på den försåtliga parollen om att ”alla måste följa lagen” är enkelt: följ exemplen från Lund och andra kommuner som konstruktivt löst frågan om övernattningarna så försvinner problemet!

Denna artikel publicerades på opinion.svt.se den 14 april

 

 

  

 

Rasismen mot romer måste erkännas

EU har sent omsider börjat ta frågan om antiziganismen och diskrimineringen av romer på större allvar. Det markerades den ”Roma week” som organiserats inom EU-parlamentet på initiativ av bl.a. Soraya Post (Fi).

Sverige nämndes där som ett föregångsland. Vitboken om övergreppen under 1900-talet och tillsättandet av en särskild kommission mot antiziganism berömdes som viktiga initiativ som borde kopieras av andra länder.

Men mer intryck gjorde nog att svenska deltagare i diskussionen var påfallande självkritiska.  

Visst har en del gjorts under senare år. Förutom vitboken, de analyser som gjorts av en tidigare delegation och nu av Kommissionen mot antiziganism, har en strategi för romsk inkludering utarbetats av regeringen, antagits av riksdagen och börjat testas i den kommunala verkligheten. Men sanningen är att resultaten ännu är blygsamma.

Det finns verkligen skäl för självkritik. Kommissionen, vars slutrapport kommer i juni, har visat att fördomar och trakasserier fortfarande förpestar vardagen för romer i Sverige.

Den rapport om hatbrott som kommissionen nyligen publicerade visade att romer drabbas av kränkningar i vardagslivet i långt större utsträckning än vad som tidigare blivit uppmärksammat. De fall som anmälts till polis leder mycket sällan till seriösa utredningar och nästan aldrig till rättsliga åtgärder.

Det i sin tur har lett till att offren avstår från att anmäla. Vi vet att mörkertalet av sådana fall är högt; skälet är att de drabbade inte tror att det skulle tjäna något till att vända sig till polis.

Detta förtroendegap vidgades ytterligare när det avslöjades hösten 2013 att Skånepolisen sysslat med systematisk massregistrering av romer. Det faktum att ingen av de ansvariga för den verksamheten har ställts till svars, har bekräftat många romers känsla av rättslöshet. Visst noterades den ursäkt som den nytillsatte rikspolischefen framförde, men det plåstret täckte inte det gapande såret.

Trots att en åklagare och tre tillsynsorgan – Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden (SIN), Diskrimineringsombudsmannen och Justitieombudsmannen – undersökte denna sak inom respektive mandat så har det ännu inte klarlagts hur personuppgifterna faktiskt samlades in om de nära 5 000 registrerade i de s.k. familjeträd som etablerades (folkbokföringen anger inte etnicitet vilket betyder att andra källor måste ha använts). Frågor kvarstår också om hur uppgifterna kom att spridas och till vilka.

Åklagaren valde att inte resa åtal och tillsynsorganen drog olika slutsatser (även om de tycktes överens om att registreringen varit olaglig). Vårt system för myndighetsgranskning höll inte måttet i det här viktiga fallet. En oberoende utredning bör därför göras av denna otillfredsställande granskningsprocess. I ett romskt perspektiv är denna affär definitivt inte uppklarad.

Samma gäller projektet med vitboken om övergreppen under förra seklet. Den redovisningen har inte följts upp av en officiell markering från landets politiska ledning om att denna skamliga historia kräver en nationell ursäkt till det romska folket. Sanningen om förföljelserna måste också få plats i skolans historieundervisning och dokumenteras i ett romskt museum.

Närvaron av romska besökare från andra EU-länder i vår stadsmiljö har mötts av nya utbrott av antiziganism. Hatbrotten mot de som tigger har varit många och i en del fall brutalt våldsamma. Men det har inte varit extremisternas övergrepp som stått i debattens fokus. Indignationen har riktats mot besökarna.

Även på ledar- och debattsidor dominerar krav på repressiva åtgärder mot dessa utsatta människor. Regeringen tillsatte en särskild samordnare som förväntades lösa de problem som uppstått i samband med bl.a. de tillfälliga läger som upprättats på olämpliga eller olagliga platser.

Han krävde ”nolltolerans”, snabba, effektiva vräkningar och att inga alternativa boenden skulle erbjudas av kommunerna. Han avrådde också svenska folket från att ge något till de som bad om en slant. Syftet var uppenbart – tillvaron här skulle bli så svår att de åkte iväg. Språket var nästan detsamma som användes under förra seklet när dåtidens makthavare ville lösa ”zigenarfrågan” i landet.

 

Barnkonventionen blir svensk lag – principen om ”barnets bästa” måste förstås och respekteras

En bärande princip i FN:s konvention om barnets rättigheter är ”barnets bästa” Barnets intressen skall beaktas vid alla åtgärder av myndigheter och även privata institutioner som berör barn.

Det är viktigt att denna princip är förstådd av alla som har att fatta beslut som berör barn. Detta blir ännu viktigare när konventionen blir svensk lag.

Principen fyller flera funktioner. Den vägleder tolkningen av konventionen som helhet. Den kan också underlätta beslut när olika rättigheter synes stå i motsatsställning eller när nya problem uppdagats som inte finns specifikt täckta i konventionstexten.

FN-kommittén, som övervakar konventionens tillämpning, betonar betydelsen av en process i samband med bedömningen av vad som faktiskt är barnets bästa i konkreta beslutssituationer. Det finns ett behov av konsekvensanalyser i det syftet. En modell för utarbetandet av sådana analyser i enskilda fall har presenterats av Barnombudsmannen.

Konventionen säger inte att barns intressen alltid ska vara totalt utslagsgivande vid beslutsfattandet. Andra hänsyn kan också vara viktiga och avvägningar därför nödvändiga.

Det kan handla om att en åtgärd som vore positiv för ett barn eller en grupp av barn skulle få negativa konsekvenser för andra barn. Barns och föräldrars intressen kan krocka. Det som vore bäst barnet eller barn kan också strida mot ett bredare samhällsintresse, till exempel vara kraftigt resurskrävande.

Sådana intressekonflikter måste lösas genom rimliga avvägningar. Själva poängen med principen om barnets bästa är att barnintresset ska väga tungt när beslut om olika alternativa lösningar ska fattas.

Detta kräver en seriös process och ett beslutsunderlag som kan redovisas i efterhand. Om beslut tagits som inte återspeglar vad som bedömts som barnets bästa åligger det beslutsfattarna att trovärdigt redogöra för varför detta i det aktuella fallet inte var möjligt.

Hittills har begreppet barnets bästa kommit till användning mest i samband med beslut i enskilda fall, till exempel vid vårdnadstvister eller situationer av bristande omsorg. Mer sällan har principen påverkat beslut som berör grupper av barn eller alla barn i samhället. Här saknas modeller för konsekvensanalyser.

Den ökade förståelsen för barnets rättigheter har påverkat de politiska diskussionerna på en rad områden, till exempel vad gäller miljöfrågans betydelse för barn nu och i framtiden. Men alltjämt saknas mer metodiska analyser av barnintressena i sådana överväganden.

Den verkliga intressekonflikten handlar om ekonomiska resurser – när vad som vore bäst för barn ska vägas mot budgetresurser. Även för sådana situationer saknas mer utarbetade modeller för konsekvensbedömningar. Konventionen föreskriver att staterna ska vidta åtgärder för att genomföra rättigheterna ”med utnyttjande till det yttersta av sina tillgängliga resurser” (artikel 4). Den reella innebörden av det kravet har i alltför liten grad analyserats systematiskt.

Tolkningen av konventionen bör i hög grad baseras på principen om barnets bästa. Den ger inte alltid något entydigt besked om vilka beslut eller åtgärder som är de mest rimliga, men den anger en riktning:

·        Vad som är bra för barn ska ges hög prioritet; ibland vara helt utslagsgivande och i andra fall väga mycket tungt i sammanvägningen av olika intressen.

·        Konsekvenserna av olika handlingsalternativ ska analyseras seriöst och – när det gäller beslut av myndigheter och institutioner – kunna redovisas.

·        I processen skall barnet/barnen få möjlighet att säga sitt. Dessa åsikter ska väga tungt i sammanvägningen.

·        Föräldrar och vårdnadshavare är de som till vardags säkerställer att barnen får sina rättigheter respekterade. När hemmiljön inte fungerar till barnets bästa bör samhället erbjuda stöd och vid behov skydd.

·        Tvister som berör barn och föreläggs en rättslig instans ska hanteras med barnets bästa som ledstjärna. Processerna ska anpassas så att barns åsikter kan komma fram, sammanställningen av fakta vara grundlig och möjligheten till överprövning finnas.

·        Politiska organ och verkställande myndigheter har ett ansvar för att bygga ett barnvänligt samhälle.

 

En längre analys av tolkningen och implementeringen av principen om barnets bästa publicerades som en bilaga i Barnrättighetsutredningens betänkande (SOU2016:19).

Att hota Tyskland med EU-domstolen är inte o’key

En tvist har uppstått mellan den svenska och tyska regeringen om tolkningen av en viss EU-regel om migration. Konkret skulle det gälla cirka 700 flyktingar som kommit till Sverige via Tyskland. Nu vill justitiedepartementet att de ska skickas tillbaka till Tyskland för tillståndsprövning där.

Det har inte välkomnats i Berlin. Och samtidigt har justitieminister Morgan Johansson hotat med att i sista hand föra frågan till EU-domstolen i Luxemburg.

Detta är faktiskt inte o’key, som en viss statsminister brukar säga.

Det handlar om den så kallade Dublin-förordningen vars bärande idé har varit att flyktingar som kommer till EU ska registreras och få sin tillståndsansökan prövad i det första EU-land de kommer till. Flyktingar som reser vidare inom EU skulle kunna sändas tillbaka till det första landet.

Det systemet har kollapsat. Länder som låg vid unionens yttre gräns – Grekland, Cypern, Italien, Malta och Spanien – har under flera år påpekat det orättvisa i att just de skulle bära en så stor del av ansvaret för EU:s  flyktingmottagande.

Särskilt utsatt blev Grekland med resultat att asylprocessen där totalt bröt samman.  Europa-domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg beslöt då att inget EU-land i fortsättningen fick sända flyktingar tillbaka till det landet. Därmed var första-land-principen bruten.

När många flyktingar lyckades ta sig till Europa i höstas välkomnades de i Tyskland för tillståndsprövning. Tyskarna gjorde inga försök att skicka dem tillbaka till andra länder som flyktingarna färdats igenom innan de nådde tysk mark.

Svenska företrädare vid EU-mötena har också noterat att Dublin-förordningen måste bytas ut mot ett annat system som säkerställde en mer rättvis fördelning av ansvaret mellan EU-staterna.

Men detta dödförklarade Dublin-system tillåts alltså nu bli en tvistefråga mellan de två länder som borde ha allt intresse av att hålla samman mot de krafter som reser taggtrådsstängsel och skjuter tårgas mot flyktingarna.

Det finns också en mänsklig dimension i detta. Nyligen talade jag med en flykting på förläggningen i Björklunda, Gotland som just fått en kallelse från Migrationsverket om att inställa sig för utvisning till Tyskland. Han var djupt chockad. Jo, han hade blivit registrerad när han passerade Tyskland men hans avsikt hade hela tiden varit att ta sig vidare till Sverige – det var här han hade familjekontakter och hopp om en framtid.  

Det är möjligt att den svenska tolkningen av Dublin-förordningen ligger närmare idén bakom regelverkets ursprungliga upplägg. Tyskarnas version är att de visserligen registrerat de flyktingar det handlar om men att dessa därefter inte ansökt om asyl eller skydd i annan form – i Tyskland går processen i två steg. Den svenska hållningen är att det är själva registreringen som är det avgörande steget. Men oavsett vilken tolkning är den mest korrekta – detta är en pinsam diskussion.

Vill regeringen verkligen ha en tvist med just Tyskland i den nuvarande situationen? Vem vinner på att vi försöker väcka liv i den misslyckade Dublin-förordningen? Vill vi starta en process som bara kan leda till att flyktingar kastas från det ena landet till det andra? Är detta en rimlig prioritering i den nuvarande europeiska krisen? Är det en rimlig användning av migrationsverkets hårt ansträngda resurser att det ska jaga upp personer som tyskarna inte anser att de har ansvar för?

EU:s flyktingkris: rättsvidriga kompromisser måste undvikas

Senare i veckan ska EU-rådets president Donald Tusk lägga fram en detaljerad plan om hur den preliminära uppgörelsen med Turkiet om flyktingarna ska genomföras.

Han förväntas beskriva hur toppmötets beslut förra veckan ska genomföras i praktiken – och samtidigt ta hänsyn till kravet om att den internationella flyktingrätten ska respekteras. Det senare var Stefan Löfvens förslag som fördes in i beslutsdokumentet.

Det låter som en omöjlig uppgift. Beslutet vid toppmötet om att alla flyktingar som lyckats ta sig till Grekland ska skjutsas tillbaka till Turkiet skulle oundvikligen leda till massiva kränkningar av rätten att söka asyl.

Tusk har sagt att Turkiet måste ses ett ”säkert” land i meningen att flyktingar där kommer att få ett bemötande inom den internationella rättens ram. Men så är det inte. Turkiet har inte ens fullt ut lovat respektera Genève-konventionen om flyktingars rättigheter. Den turkiska staten har ratificerat detta fördrag med en helt avgörande reservation: den åtar sig att respektera konventionen enbart för europeiska flyktingar.

Andra nationaliteter kan inte räkna med att få sina rättigheter respekterade i Turkiet. Detta är inte bara en formsak, den hållningen har redan tidigare varit ett stort problem. Deportationer har skett av personer som varit svårt förföljda i sina hemländer.

Toppmötet avsåg uppenbarligen att göra det möjligt för syrier att söka en fristad inom EU. Men vad kommer att hända med asylsökande från andra länder i Mellanöstern eller från Afghanistan. Eritrea eller Somalia? Skulle deras ansökningar ens tas emot?

Ett av de obehagliga inslagen i den preliminära uppgörelsen var idén om en ”byteshandel” med flyktingar. För varje deportation av en flykting till Turkiet ska EU ta emot en syrisk flykting därifrån. Varför ska en skyddsbehövande person i ett turkiskt flyktingläger vara beroende av om EU deporterar andra flyktingar från Grekland? Denna modell är förstås ett hån mot de principer om individuell prövning på sakliga grunder som ligger bakom internationell flyktingrätt.

Toppmötet klargjorde inte hur samarbetet mellan potentiella värdländer inom EU och turkiska myndigheter skulle organiseras i asylprövningen av syriska sökande. Är avsikten att EU-länder skulle sätta upp kontor på turkisk mark för att processa ansökningar?

Påfallande är att UNHCR, FN:s expertorgan om flyktingar, involverats så litet i EU:s överläggningar. Detta har tyvärr blivit ett mönster och kommit att bidra till EU:s politiska kris i frågan.

En ambition bakom toppmötets preliminära överenskommelse var förstås att få ett stopp på de livsfarliga båtfärderna från Turkiet till de grekiska öarna. Signalen skulle vara att sådana försök att nå EU inte längre förde desperata flyktingar närmare målet. Därmed skulle marknaden för smugglarna torka ut.

Men erfarenheten hittills är att när en väg stängs så upphör inte flyktingarnas försök att finna en fristad. Risken är att nya ännu farligare vägar kommer att sökas av desperata människor. Och att smugglare kommer att fortsätta sin verksamhet men kräva ännu högre belopp.

Vad som krävs är att det öppnas lagliga vägar för skyddsbehövande människor att söka asyl. Det är inte bara smugglarna som har ett ansvar för drunkningarna i Medelhavet, det har också de länder som skapat en marknad för smugglarna genom att försöka täppa till flyktingarnas möjligheter att nå fram.

De beslut som fattats i Sverige och en rad andra länder om att begränsa möjligheten till familjeåterförening har varit ytterligare en metod att stänga de lagliga vägarna. De drabbade är inte minst kvinnor och barn, tusentals av dem nu strandade i norra Grekland och som nu sannolikt kommer att deporteras tillbaka till Turkiet.

EU har ekonomiska och andra materiella resurser att klara ett omfattande flyktingmottagande. Dagens situation vore inte så allvarlig om samtliga medlemsstater vore beredda att ta sitt ansvar. Problemet är politiskt, djupa värderingsskillnader har blottlagts och drivit EU till kris.

Kompromisser som kränker internationell rätt, inklusive tidigare EU-överenskommelser, är inte en lösning. Nej-sägarna bör mötas av en tydlig hållning. De som reser taggtrådsstängsel och skjuter tårgas mot flyktingarna platsar inte inom Schengen-samarbetet.

 

Kriget i Syrien har drabbat palestinska flyktingar ohyggligt svårt

                                                                                                                 Foto: UNRWA

Ett enda foto kan skapa plötslig insikt om den mänskliga katastrofen. Det kan skaka om i breda kretsar, väcka medlidande med offren och en gränslös ilska mot krigets ansvariga. Men den reaktionen, hur stark den än var, tenderar likafullt att klinga bort efter en tid.

En sådan bild togs i det palestinska flyktinglägret Yarmouk utanför Damaskus för två år sedan och publicerades i media över hela världen. Den fångade den kollektiva nöden bland de många flyktingarna. Dess påverkan var så stark att det väckte spekulationer om att fotot kanske var manipulerat; det gjordes t.o.m. undersökningar för att pröva dess äkthet.

Fotot var förstås äkta. Men dess budskap har med tiden trängts undan av andra reportage och en engagemangs-fatigue inför lidandet i Syrien. Men för personerna i flyktinglägret den dagen 2014 har det ohyggliga bara fortsatt. Lägret har belägrats av syriska styrkor och invaderats av Daesh-förband. Många av invånarna har lyckats fly till andra områden i närheten av Damaskus eller till Libanon. Andra har inte haft möjlighet att lämna.

FN:s organ för de palestinska flyktingarna, UNRWA, rapporterar om den förvärrade nöden för dem som är kvar i Syrien. Sjukdomar sprids då vattnet är orent och det saknas tabletter för rening eller bränsle för att koka vatten. Särskilt barn och äldre drabbas.

UNRWA försöker bistå de nödställda med humanitär hjälp och når en del, men inte alla. Kriget rasar fortfarande i dessa områden och vissa byar kan inte nås med biståndstransporter. Där råder ren svält.

De som lyckas ta sig över gränsen till Libanon har knappast kommit till ett himmelrike. De får trängas med över en miljon andra flyktingar. De kan få ett uppehållstillstånd om de skriftligen utfäster sig att inte söka arbete. Tillstånds-dokumentet kostar pengar och måste förnyas periodvis.

När jag besökte palestinska flyktingar nyligen i Libanon klagade många över att de nu inte längre hade pengar att betala för en förlängning av tillståndet och nu riskerade de att bli fångade av polis och straffade för illegal vistelse i landet.

Libanesiska myndigheter vill inte se framväxten av nya flyktingläger. De som nu kommit från Syrien har varit hänvisade till att försöka flytta in hos släktingar eller hyra in sig hos lokalbefolkningen. Palestinierna ses i breda kretsar i Libanon som oönskade. De upplevs störa den känsliga etnisk/religiösa balansen i ett politiskt system som redan förlamats av djupa motsättningar. Minnena från den tid då palestinska grupper etablerade en ”stat i staten” lever kvar och gör att just palestinierna bland flyktingarna har en särskilt svår situation.

Många av dem jag pratade med var desperata och undrade hur de överhuvudtaget skulle klara sig. De besparingar de lyckats ta med sig var slut och de fick inte arbete. En del gjorde det ändå, för usel betalning och med en ständig rädsla för att bli ertappade.

Deras önskan var förstås att det skulle bli möjligt att flytta tillbaka till Syrien igen men så länge det inte var möjligt ville de flesta att de skulle få normala mänskliga rättigheter i Libanon. Några, men inte många, talade om att försöka komma till Europa. Trots att de var mycket medvetna om riskerna med att ta sig från Turkiet till Grekland och svårigheterna att få stanna i något EU-land.

Min reaktion: vi måste ge mer stöd till UNRWA och de andra organisationer som försöker bistå dessa oerhört utsatta människor. Deras mänskliga rättigheter har kränkts långt efter det att vi reagerade på bilden från Yarmouk.  

 

Europarådet kritiserar vräkningarna av de romska migranterna

Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter har i ett kritiskt brev till svenska regeringen tagit upp frågan om avhysningarna – vräkningarna – av utsatta EU-medborgare. Kommissionären Nils Muiznieks begär information om vilka åtgärder svenska regeringen tänker vidta för att undvika hemlöshet bland de romska migranterna. Vidare vill han veta vad som kommer att göras för att säkerställa att oundvikliga vräkningar genomförs på sätt som till fullo respekterar mänskliga rättigheter.

Det brevet var avsänt från Strasbourg den 26 januari. En knapp vecka senare presenterade regeringens nationelle samordnare, Martin Valfridsson, sin rapport om de utsatta besökarna från Rumänien och Bulgarien – de flesta av dem romer. Den gav knappast de svar som kommissionären var ute efter. Rapporten pläderade för snabbare och effektivare avhysningar och rekommenderade att kommunerna inte skulle erbjuda något alternativ för övernattning. Mänskliga rättigheter var inte temat i den rapporten.

Ett par veckor senare sänder statsrådet Åsa Regnér regeringens svar till kommissionären. Det hänvisar till samordnarens rapport och meddelar att regeringen ska överväga hans förslag i en nära framtid. I övrigt skriver Regnér om kommunernas autonoma ställning och redogör för EU-reglerna om rätten till närvaro för medborgare från andra EU-länder – fakta som förstås är kända i kommissariens kontor. Desto tunnare är svarsbrevet om det som var kommissariens huvudpunkt: om de genomförda avhysningarna verkligen lever upp till internationella normer för de mänskliga rättigheterna.

Kommissionären hänvisade till Europarådets konvention om sociala rättigheter – Sociala Stadgan – som Sverige förstås ratificerat. Han påpekar i sitt brev att det strider mot denna konvention att vräka människor så att de blir hemlösa. Han påminner om att den kommitté som övervakar respekten för Sociala Stadgan betonat att om en vräkning bedöms som nödvändig måste den genomföras med respekt för de berörda personernas värdighet och med beaktande av regler som skyddar de enskildas rättigheter.  Vidare ska alternativt boende föreslås.

Han refererar vidare till att kommittén särskilt understrukit att dessa villkor också gäller för fall med migranter, oberoende av deras legala status eller hur länge de kan stanna i landet. Med andra ord: villkoren är relevanta i bemötandet av de besökande EU-medborgarna.

Varken Muiznicks eller Europarådets sociala kommitté menar att folk ska få upprätta läger på privat mark eller andra olämpliga platser. Deras hållning är att sådana situationer helst bör förebyggas. Men när detta inte skett så handlar det om att lösa den uppkomna situationen på ett humant och konstruktivt sätt. De som måste flytta bör få tydlig – och för dem förståelig – information om att de inte kan bo kvar. Och det kanske viktigaste: det bör föras ett samtal om rimliga alternativ för övernattning.

På samtliga dessa punkter har det brustit i en rad fall. Informationen till besökarna har inte fungerat, alltför litet har gjorts för att överbrygga språkbarriärer.  Ansvariga myndigheter har inte sällan haft en avog, negativ hållning till de frivilliga organisationer som försökt bistå besökarna – och därmed missat möjligheten till konstruktiv dialog med EU-medborgarna.

Vissa ingripanden har – helt onödigt, enligt min mening – utformats som omfattande, kostsamma polisaktioner och genomförts med påtaglig brutalitet. Madrasser, sängkläder och andra av besökarnas personliga tillhörigheter – i något fall även livsuppehållande medicin – har samlats upp och fraktats bort. Även begagnade husvagnar har konfiskerats.

Något verkligt alternativ för övernattning har inte erbjudits. I en del kommuner finns visserligen tillfälliga härbärgen för ”evakueringsboende” som drivs av frivilliga organisationer i en medmänsklig anda. Men bidragen från det offentliga är så utformade att besökarna inte kan stanna mer än vanligtvis högst fem nätter. Sen körs man på porten.

Frivilligorganisationen HEM i Stockholmsområdet har vädjat om att åtminstone någon plats skulle kunna öppnas där besökarna skulle kunna ställa en husvagn eller resa ett tält. Det finns idéer om enkla boenden – några av dem diskuteras nu för att möta flyktingarnas behov – för vilka även EU-besökarna skulle vara beredda att betala en mindre penning. Men hittills föreningen HEM inte fått något positivt svar. I stället har avhysningarna i Stockholmsområdet trappats upp.

Det finns positiva undantag. I Lund, Helsingborg och några andra kommuner har ett rimligt alternativt boende gjorts möjligt. I de kommunerna har samarbetet varit konstruktivt mellan de lokala myndigheterna och frivilliga grupper. Även i Göteborgs kommun har gjorts seriösa försök att utveckla en meningsfull dialog med grupper som värnat om besökarnas mänskliga rättigheter. Jag hade väntat mig att dessa försök skulle uppmuntras av den nationelle samordnaren.

När Åsa Regnér i sitt (engelska) svarsbrev till Muiznicks utlovade att regeringen nu skulle överväga samordnarens förslag skrev hon ordet ”förslag” i singularis (proposal). Det tyder på att hon avser det enda konkreta förslag som Valfridsson lämnade i slutet av sin rapport: att Länsstyrelsen i Stockholms län skulle få ett samordnande ansvar för frågan.  Detta är okontroversiellt. Vad som borde diskuteras är i stället själva inriktningen i Valfridssons rapport – som faktiskt missar just det som kommissionären pekar på.

 

 

 

 

 

  

 

  

 

 

 

Valfridssons ”nolltolerans” hjälper inte utblottade EU-migranter

Det är knappast opportunt i dagens politiska klimat att försvara de utsatta EU-medborgarna – många av dem romer – som vi kan se tigga i våra stadsmiljöer. Den rapport som regeringens samordnare, Martin Valfridsson, nu lagt fram präglas inte heller av omsorg om dessa besökares mänskliga rättigheter.

Valfridsson kräver effektiva och snabba vräkningar av dem som slagit läger på privat eller kommunal mark. Han rekommenderar kommunerna att inte organisera alternativa övernattningsmöjligheter. Och han uppmanar allmänheten att inte lägga en peng i den framsträckta muggen.

Avsikten tycks vara att vistelsen här ska bli så olönsam och svår för dessa besökare att de åker hem till Rumänien och Bulgarien – och det för gott.

De problem Valfridsson ombads tackla är naturligtvis komplicerade. Risken för kulturkrockar är uppenbara. Även om vi alla är européer är klyftorna avgrundsdjupa, normerna och traditionerna olika. Medelsvenssons förståelse för en utfattig, hunsad analfabets verklighet är inte automatisk. Oklarheter har dessutom funnits i ansvarsfördelningen mellan myndigheterna i hemländerna och hos oss. Likaså om vilken roll EU borde spela.

Det officiella direktiv som regeringen gav Valfridsson betonade vikten av internationella regler om mänskliga rättigheter. Det nämndes att han skulle sprida exempel på hur barn på frivillig basis kunde erbjudas utbildning eller på hur socialtjänstens stöd till utsatta personer kunde utformas. Han skulle verka för att berörda personer blev delaktiga i de tillfälliga insatserna.

Det finns inte mycket av den attityden i samordnarens rapport. I stället präglas den av ett närmast översåtligt förmyndartänkande. Vi enskilda som ibland lämnar en slant i muggen gör fel, vi bör i stället ge bidrag till någon biståndsorganisation. Kommuner som tillåter att barn släpps in på matserveringar eller möjliggör pedagogisk verksamhet borde tänka sig för. Men framför allt riktas förmynderiet mot EU-medborgarna själva, de antas inte förstå sitt eget bästa.

De borde inte tigga, de kan ju fastna i ett tiggeri-beroende och dessutom bli ett dåligt exempel för sina barn, menar Valfridsson. De borde inte lämna sina barn hemma under någon släktings tillsyn. De borde inte ta med barnen hit och därmed rycka dem från den lokala skolan.

I sina rekommendationer blundar Valfridsson för den egentliga orsaken till att en del människor i Rumänien och Bulgarien söker sig utomlands för sitt uppehälle. Att de faktiskt är i en desperat nödsituation. De kommer inte hit för att störa oss, de kommer i hopp om att få ett tillfälligt jobb. Eftersom detta är näst intill omöjligt för de flesta, försöker de samla ihop pengar genom att samla tomburkar eller tigga om vårt stöd.

Valfridssons antydningar om att de är dåliga föräldrar är särskilt trista. I stort sett alla ”tiggare” jag talat med har talat känslofullt om sina barn där hemma, att de hoppas få ihop pengar så att deras barn inte ska behöva leva samma liv som de själva. Det krävs inte mycket empati för att inse vilka påfrestningar det innebär att sitta på trottoaren och vädja om stöd, timme efter timme och oberoende av väder. Men nästan alla av dem gör det ändå – för sina barns skull.

Misären beror förstås på situationen i hemlandet. Många av besökarna är romer och antiziganismen där sitter fortfarande skrämmande djupt. Diskrimineringen och det påtvingade utanförskapet leder till extrem fattigdom. Detta är själva kärnan till varför de kommer hit.

Nu händer det faktiskt en del positivt, inte minst i Rumänien. Det reformarbetet bör förstås uppmuntras genom de politiska kanalerna. Även inom EU tas nu tag för att effektivisera stödprogrammen. Men det är uppenbart att det kommer att ta tid innan de mest utsatta verkligen kan klara sig där hemma. Därmed står vi inför frågan: är vi under övergångstiden beredda att bemöta besökarna på ett medmänskligt sätt? Med respekt för deras mänskliga rättigheter?

Det behövs konstruktiva, humana lösningar på de problem som diskuteras och som var avsikten bakom att utse en samordnare. En nyckel är ett närmare samarbete mellan kommuner och frivilliga organisationer. Där sådant samspel prövats har resultaten varit goda för alla parter. Det gäller att lära av de erfarenheterna. Här några punkter:

  • Avhysningarna skulle kunna undvikas om det fanns något rimligt alternativ för övernattning. Detta har fungerat vissa perioder i kommuner där sådana försök gjorts.
  • I situationer när det är nödvändigt att be personer att flytta på sig och inte slå läger på en olämplig plats bör detta lösas humant, med rimlig förvarning och ett reellt alternativ. EU-medborgarna vill naturligtvis övernatta lagligt och har inget intresse av att bryta mot principen om att ”alla måste följa lagen” – den retoriken är missriktad.
  • Informationen till de besökande bör förbättras och mötesplatser organiseras. Här bör också finnas möjligheter att använda toalett liksom att tvätta sig och sina kläder. Det finns goda exempel av t.ex. Röda korset och Crossroads som kan inspirera andra.
  • Ansträngningar bör göras för att bidra till att vistelsen här blir meningsfull för besökarna – också när det gäller att få bättre förutsättningar att försörja sig i hemlandet. Här spelar åter frivilliga organisationer en viktig roll som borde få mer stöd från samhällets sida. Då många av besökarna saknar i stort sett all skolbakgrund är vuxenkurser av stort värde; den språkutbildning föreningen HEM bedriver i Stockholmsområdet är en god modell.
  • Ytterst få av besökarna har rest hit med barn. Men de barn som ändå kommit och stannar en viss tid har rätt till skolgång här i linje med Barnkonventionen. Vidare måste sjukvård finnas tillgänglig på åtminstone samma nivå som för de ’papperslösa’ från länderna utanför EU. Regeringen bör i samtal med ansvariga i Bukarest och Sofia sortera ut problemen kring besökarnas relation till sjukförsäkringssystemet i hemlandet. 

Det finns de som fruktar att ett rättighetsbaserat bemötande skulle leda till att många fler kommer hit. Min bedömning, som delas av flera andra som talat med besökarna och studerat situationen i hemländerna, är att den prognosen inte är självklar. Det är förhållandena där hemma som driver människor utomlands för att försörja sig, inte så mycket våra reaktioner.

Oavsett sådana bedömningar finns överväldigande etiska skäl att bemöta besökarna som medmänniskor och att respektera deras rättigheter. Arbetet för romernas rättigheter har sent omsider börjat i vårt land, bland annat genom publiceringen av en vitbok om hur romer kränktes i Sverige under förra seklet. Hatsajternas hets mot besökarna – och hatbrotten som riktas mot dem – visar att alla inte förstått. Desto viktigare att beslutsfattarna lyssnar till de frivilliga grupper som ställer upp för medmänsklighet.

 

Sverige bör driva en utrikespolitik för mänskliga rättigheter som är aktiv och orädd

Var det rätt av Olof Palme att kalla den spanska Franco-regimen för ”satans mördare”? Eller av Margot Wallström att använda ordet ”diktatur” om det Saudiska styret? Finns lägen när tyst diplomati ger mer resultat än att peka finger? Är bistånd ett effektivt medel att främja mänskliga rättigheter? Bör vi handla med länder som kränker mänskliga rättigheter? Fungerar bojkotter?

Hur borde en aktiv, resultatinriktad politik för mänskliga rättigheter egentliga se ut?

Det första som måste slås fast är att alla regeringar faktiskt har en skyldighet att upprätthålla de värden som skyddas i internationella konventioner för mänskliga rättigheter. Och det inte bara där hemma utan också i utrikesrelationerna. Det gäller förstås också Sverige.

Skälen för att agera för mänskliga rättigheter i andra länder är starka. Människor som är förtryckta och tystade – och därför inte kan försvara sina rättigheter – ska kunna räkna med solidaritet från andra samhällen än deras eget. Det handlar om en grundläggande moral.

När jag träffat personer i sådana situationer har de vittnat om hur enormt viktigt det varit att veta att människor eller regeringar i andra länder är engagerade i deras öde och agerar å deras vägnar.

Även FN-stadgan klargör att respekten för mänskliga rättigheter är en internationell angelägenhet. Den positionen är logisk med tanke på den uppenbara länken mellan mänskliga rättigheter och fred. Erfarenheten, inte minst i Europa, visar ju att förtryck och kränkningar av mänskliga rättigheter i ett land leder till oro och ibland till väpnad konflikt som i sin tur kan påverka grannländer och en vidare region.

Vi har lärt oss att en utrikespolitik som tar upp MR-problem i andra länder ofta upplevs av de utpekade som provokativa, oavsett om initiativen tas i internationella organ eller i direkta, bilaterala kontakter. Indignerade svar om ”inblandning i inre angelägenheter” är inte ovanliga. När den danska regeringen för några år sedan verkade för en FN-granskning av MR-situationen i Kina hotade regeringen i Peking med sanktioner och avbruten handel.

Att kritik utifrån upplevs som så djupt irriterande hänger samman med de mänskliga rättigheternas moraliska dimension. Det underförstådda budskapet är att kritiken inte bara handlar om oförmåga att leva upp till normernas krav utan att vederbörande regering hålls ansvarig för oacceptabla, oetiska handlingar. Det är detta som gör att frågorna om mänskliga rättigheter blivit särskilt känsliga i relationerna mellan stater.

Det är därför särskilt viktigt att regeringar verkligen är seriösa och förberedda när de kritiserar andra. Alltför ofta har rättighetsfrågor tagits upp utan tillräcklig faktabas och har alltför lätt kunnat avfärdas som politiskt motiverade. Därmed har inget uppnåtts.

Bristande kunskap är inte längre någon ursäkt för ytlighet och slarv. Idag råder det ingen brist på information; i de flesta fall är det möjligt att hämta fakta från exempelvis de rapporter som utges av det civila samhällets organisationer och internationella organ.

Det är också viktigt att vara konsekvent. Mycket av den trista politiseringen av mänskliga rättigheter uppstår när regeringar är selektiva i sin kritik, när de utan nyanser kritiserar fiendeländer medan de lovordar sina bundsförvanter (eller nära handelspartners) trots rapporter från oberoende mänskliga rättighetsorgan som visar en helt annan bild.

Den typen av selektivt engagemang tenderar att underminera de mänskliga rättigheternas universella karaktär. Normera ska gälla lika i alla jämförbara situationer oberoende av land, kultur och religion.  Deras moraliska tyngd är beroende av att de uppfattas som ideologiskt och partipolitiskt oberoende.

Detta är några av de generella grundstenarna bakom en resultatinriktad strategi för mänskliga rättigheter.  Men det behövs mer precision.

***

Försvara de internationella normerna!

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (Universal Declaration of Human Rights) från 1948 är den självklara bottenplattan. Den är i sig inte juridiskt bindande men definierar rättigheterna och har blivit utgångspunkten för utarbetandet av en rad precisa konventioner om bland annat tortyrförbud, jämställdhet, anti-rasism, barns rättigheter och rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

I Europa har Europarådet antagit en rad konventioner och andra texter om mänskliga rättigheter. Men Europakonvention och dess domstol i Strasbourg har en unik process byggts upp som gör det möjligt för enskilda personer att vädja om rättelse när sådan inte kunnat uppnås på nationell nivå. Dryga 50 000 anmälningar inkommer numera varje år.

Inom Europarådet finns dessutom en stadga för ekonomiska och sociala rättigheter, konventioner on minoriteters rättigheter och ett fördrag mot tortyr och grymma fängelseförhållanden – samtliga med kommittéer som har till uppgift att bevaka att medlemsländerna respekterar normerna.

Ett annat batteri av fördrag har utarbetats inom Internationella arbetsorganisationen, ILO, som tar upp rättigheter på arbetsmarknaden. Bland konventionerna finns de som skyddar kvinnors rätt till lika lön och ett stopp för svåra former av barnarbete. Rätten att organisera sig och förhandla ingår naturligt nog bland nyckelkonventionerna (‘core standards’).

Att dessa överenskomna internationella normer existerar är en enorm tillgång. De har stort värde för oberoende frivilliga organisationer i de enskilda länderna i deras påverkansarbete. Faktum är att de mekanismer som satts upp av de mellanstatliga organen för att påverka och övervaka respekten för fördragen har haft avgörande betydelse i ett antal fall.

Särskilt effektiv har förstås Europadomstolen för mänskliga rättigheter varit. Dess beslut har gett rättvisa åt enskilda personer i en lång rad fall och också tvingat fram lagändringar. Att alla Europarådets medlemsstater dessutom antagit Europakonventionen som national lag har stärkt dess genomslag.

Det finns tyvärr krafter som söker att underminera detta system. Inte förvånande görs sådana försök av regeringar som känner sig kritiserade och utpekade av de mekanismer som övervakar genomförandet av MR-normerna.

Men där finns också ”ideologiska” problem. USA erkänner inte de ekonomiska och sociala rättigheterna som just rättigheter och har inte heller ratificerat FN: s barnkonvention. Kina har vägrat att ställa sig bakom FN-konventionen om de politiska och medborgliga rättigheterna med dess krav på bland annat yttrande- och församlingsfrihet.

Desto viktigare att svenska regeringen – i samverkan med så många andra som möjligt – stödjer och förstärker detta system av normer och uppföljande mekanismer. Just nu verkar det särskilt angeläget att försvara ILO och dess konventioner och övervakade processer.

Städa framför den egna porten!

Regeringens analysgrupp om global samverkan överlämnade nyligen en skrivelse till ministrarna i det så kallade Framtidsrådet med påpekanden om att det finns vissa internationella normer om ekonomiska och sociala rättigheter som Sverige inte ställt sig bakom. De bör ratificeras. Gruppen menade att det är viktigt att Sverige tar även dessa rättigheter på verkligt allvar – inte minst i ett läge då vi står inför att förverkliga FN:s 2030-mål som just kräver effektiva insatser mot växande sociala klyftor.

Det utrikespolitiska arbetet för mänskliga rättigheter kräver att effektiva åtgärder vidtas här hemma; annars blir den internationella trovärdigheten låg. Mycket har självfallet gjorts och Sverige framhålls inte sällan som ett föregångsland.  Men det gör samtidigt att ’skönhetsfläckarna’ uppmärksammas desto mer. Svenska diplomater får till exempel inte sällan frågor om hur samerna behandlas.

En ny skrivelse till riksdagen om demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstaten förbereds när detta skrivs. Margot Wallström och Alice Bah Kuhnke har också i en debattartikel annonserat att regeringen kommer att verka för en oberoende institution för mänskliga rättigheter som skulle komplettera de existerande ombudsmännen och fånga upp rekommendationerna från internationella organ. En sådan institution finns i flera andra europeiska länder och har där kunnat belysa de strukturella problemen bakom de enskilda fallen.

Stöd progressiva krafter inom civilsamhället!

Stora framsteg har onekligen gjorts i arbetet för mänskliga rättigheter sedan FN-förklaringen antogs.  Det är mycket tack vare de frivilliga organisationerna, de så kallade NGO:s (non-governmental organizations).

Genom effektiv lobbying har de påverkat utvecklingen av de normer som bakats in i fördragen och framför allt har de bidragit till att kontrollen av genomförandet, implementeringen, har blivit klart mer genomgripande än den annars skulle vara. De har pressat systemen från retorik till sanningssägande. Diplomater i Genève medger att utan bidragen från NGO:s skulle FN:s MR-system inte fungera. Det är de enskilda organisationerna som ger de fakta som mötena behöver för meningsfulla diskussioner.

Internationella NGO:s som Amnesty International och Human Rights Watch får en stor del av information från lokala MR-grupper. Dessa försöker också nå ut via sociala medier och kontakter med de traditionella medierna, inklusive våra länders korrespondenter. Det irriterar vissa regimer.

Lokala MR-försvarare övervakas, förhånas i regimstyrda medier och utsätts inte sällan för direkta övergrepp – ibland av poliser, ibland av lejda våldsmän. Det finns en särskild FN-deklaration till skydd för dessa ”Human Rights Defenders” och deras självklara rätt att arbeta (fredligt) för mänskliga rättigheter, men den ignoreras i Kina, Ryssland, Azerbajdzjan och en rad andra länder.

Mönstret är att dessa MR-försvarare stämplas som opatriotiska eller rent av som landsförrädare. Får deras organisationer ekonomiska bidrag från utlandet – de har på grund av förtalskampanjer i många fall svårt att samla pengar lokalt – pekas de ut som ’främmande agenter’. Den termen har dykt upp i lagstiftningen i flera länder med bestämmelser om att MR-grupperna inte får agera utan att söka särskilt tillstånd – som i sin tur kan avslås. Själva prövningen av en sådan ansökan används som motiv för polisintrång i deras kontor eller hem. Typiskt är att datorerna ofta tas i beslag. Än mer utsatta blir grupper som inte sökt tillstånd.

Inga metoder tycks för vulgära när det gäller att smutskasta aktivisterna eller skrämma dem till tystnad. Knark eller vapen placeras i deras hem, de beskylls för skattesmitning, anklagas för att hjälpa terroristgrupper – och fängslas på några av dessa grunder. Syftet är förstås inte bara att tysta dessa personer utan inte minst att få andra att avstå från att engagera sig. På senare tid har aktivister inom HBTQ-rörelsen blivit svårt drabbade i flera länder.

Den nya technologin har gett enorma möjligheter för regimer att övervaka medborgarna. Samtidigt kan förstås sociala medier vara effektiva för att sprida information och mobilisera till protester. Skyddet av visselblåsare har blivit en akut MR-fråga. Här vore det angeläget med initiativ av svenska regeringen och andra.

Vad kan i övrigt göras för att stödja de utsatta MR-försvararna? Nummer ett är förstås att inte göra skada. Vi vet att amerikanska initiativ – kulturellt okänsliga och illa genomtänkta – i en del fall verkligen skapat problem för dessa grupper. Liknande klumpigheter har knappast förekommit från svensk sida. Likafullt är det viktigt att i varje enskilt fall analysera hur stödet bör utformas för att vara effektivt och inte underminera. Avgörande är förstås att följa råden från dem som vi vill bistå.

En rad svenska frivilligorganisationer arbetar tillsammans med partners i andra länder. Den kunskapsöverföring som sker i de relationerna är en enastående kraft, dynamisk och utbildande i bägge riktningar. Det är viktigt att såväl regeringen som SIDA aldrig glömmer detta.

Erbjud svensk kompetens!

Själva ordet ”utveckling” har fått en ny dimension med de nya hållbara utvecklingsmål – de så kallade 2030-målen – som FN antog hösten 2015. Nu handlar det inte enbart om att hjälpa fattiga länders ekonomiska utveckling. Nu gäller det att samtliga världens stater genomför de omställningar som krävs för att vi ska kunna hantera klimat-hotet och de växande sociala klyftorna.  Vi ska inte längre använda de fyrkantiga termerna i-länder och u-länder eller rika och fattiga länder.

De nya hållbarhetsmålen uppmanar till ett mer jämlikt samarbete mellan länderna i det globala arbetet mot bland annat miljöhoten och de ekonomiska och sociala orättvisorna. Det utmanar oss att försöka bidra med våra egna erfarenheter i den globala diskussionen.

Sverige har en tillgång som är värd att bjuda på i denna atmosfär: våra erfarenheter av institutionsbygge. När det gäller mänskliga rättigheter är vårt land är intressant för andra när det gäller exempelvis ombudsmännen, opartisk tjänstemannakår, offentlighetsprincipen, relationen mellan arbetsmarknadens parter, samspelet med civilsamhället, jämställdhetsarbetet, diskrimineringslagstiftningen, Statistiska centralbyrån, public service radio och tv, riksdagsrevisorerna, barnavården, sexualundervisningen med mera.

Vi har kvarsläpande problem när det gäller respekten för barns rättigheter – Barnombudsmannen har med rätta kritiserat hur tonåringar behandlas på svenska häkten – men väsentliga framsteg har gjorts som är av intresse i andra delar av världen. Samma gäller rättigheterna för personer med funktionsnedsättning. Även på det området finns skäl för självkritik, samtidigt som rättighetstänkandet faktiskt får positiva avtryck.

Vissa av våra institutioner har numera ett internationellt fönster och ett samarbete med andra länder. De både lär och delar med sig av kunskap. Denna sida av svenskt internationellt samarbete bör vidareutvecklas.

En god integration av nytillkomna till vårt land kommer att öka vår kapacitet att relatera till andra länder och kulturer. Det kommer att bli viktigt för svensk ekonomi men också ge oss en chans att bidra till en bättre och fredliga värld.

Tala klarspråk, men gör det övertänkt!

En regering som för en aktiv utrikespolitik för mänskliga rättigheter måste ofta brottas med dilemmat att avgöra när man bör kritisera offentligt och när det är klokare att pröva den tysta diplomatin.

Det avgörande kriteriet måste vara vad som sannolikt kan ge bäst resultat för de människor vars rättigheter vi vill försvara. Detta i sig är inte alltid lätt att bedöma, som vanligt är det klokt att konsultera dem det berör, men det är ofta komplicerat.

Offentliga fördömanden kan skaka om, dra uppmärksamhet till ett annars bortglömt problem och pressa den ansvariga regeringen att ompröva. Men de kan också få negativa konsekvenser och i värsta fall leda till att den utpekade regimen borrar sig fast i att vägra låta sig påverkas eller att fångar hålls kvar inlåsta för ytterligare en tid.

Min åsikt är att tyst diplomati visst kan vara värd att pröva i en del situationer. Vissa regimer är faktiskt beredda att lyssna och till och med släppa fångar eller göra andra reträtter bara de slipper ’förlora ansiktet’ och framstå som veka inför påtryckningar. 

Jag använde själv denna diplomatiska metod i bland annat i länderna södra Kaukasus när jag arbetade för Europarådet – med resultat att en rad politiska fångar faktiskt blev frigivna.

Men det ingår i en sådan strategi att förhandlingarna inte kan pågå i evigheter och att de förr eller senare måste redovisas offentligt. Fallet Dawit Isaak illustrerar hur svårt detta dilemma faktiskt är.

Krav på bojkotter och andra sanktioner har ibland fått upp mänskliga rättighetsproblem på den inhemska och internationella agendan, men sådana aktioner kräver också eftertanke, de kan som bekant också förvärra offrens situation och tyvärr stärka regimen. Trenden numera är att försöka lösa problemen med andra metoder, även om sanktioner inte ska uteslutas i mycket allvarliga fall.

Min bild är att svenska företrädare i allmänhet prickar rätt i avvägningen mellan att använda öppen kritik och att testa den tysta diplomatins väg. Olof Palmes berömda uttalanden om Vietnamkriget, invasionen i Tjeckoslovakien och avrättningarna i Spanien var effektiv internationell opinionsbildning som MR-förkämpar i de länderna välkomnade. Samma gäller Margot Wallströms tydliga språk om Saudiarabien.  

Sälj aldrig bort den konsekventa politiken!

En annan avvägning handlar om mänskliga rättigheter och handelsförbindelser. Det är allmänt bekant att regeringars officiella kritik mot vissa regimer tenderar att vara dämpad när de länderna är viktiga för handel och andra ekonomiska relationer. Detta har varit flagrant i fråga om Kina och Saudiarabien. Det är här kravet på KONSEKVENS blir särskilt aktuellt. Tystnad om förtryck i de ekonomiskt mäktiga staterna innebär inte bara ett svek mot invånarna i de länderna utan tenderar också att skapa en stämning av hyckleri kring programmen för mänskliga rättigheter.

I detta är förstås vapenhandeln en särskilt avgörande aspekt. En viss skärpning har nu signalerats efter en blocköverskridande överenskommelse om den framtida politiken för vapenexport. Men oklarhet kvarstår. Det är viktigt att det finns ett tydligt och konsekvent MR-kriterium i beslutsfattandet. Samma gäller för informationsteknologi som kan användas för oacceptabel övervakning av enskilda eller organisationer. Just därför att vapen och teknologi kan användas i såväl positiva som negativa syften är det särskilt viktigt att bedöma köparens demokratiska pålitlighet. MR-kriteriet blir här avgörande. Att det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien fick ett slut var logiskt, det borde aldrig ha slutits.

Vi bör förstås vara medvetna om att om en köpare får nobben från Sverige så finns det nästa alltid andra säljare. Nya initiativ behövs för att reglera den internationella vapenhandeln och slå ned på smugglarna.

Våga också ifrågasätta inslag i den amerikanska MR-politiken!

I en rad länder i Asien, Afrika och Latinamerika upplevs det europeiska – inklusive den svenska – arbetet för mänskliga rättigheter gå hand i hand med den nordamerikanska. Det är förståeligt, europeisk kritik mot USA när det gäller rättigheterna har varit lam och oprecis.

Det har funnits skäl till tydligare kritik och markeringar om att den europeiska hållningen i flera grundfrågor är annorlunda:

·       USA håller ännu efter fjorton år ett hundratal fångar inspärrade på Guantanamo utan rättegång.
·       Flera av dem har utsatts för systematisk, svår tortyr.
·       Ingen har hållits ansvarig för de bevisade fallen av tortyr och de olagliga frihetsberövandena under ”kriget mot terrorn”.
·       USA är det enda landet i den s.k. västliga sfären som har kvar dödsstraffet och dessutom tillämpar det.
·       Barnkonventionen har inte ratificerats av USA. Inte heller de internationella normerna om ekonomiska och sociala rättigheter.
·       USA har inte ställt sig bakom internationella brottsdomstolen och har dessutom pressat en rad regeringar som ratificerat att göra särskilda undantag om att aldrig medverka i processer mot amerikanska medborgare.

Dessa och andra avsteg från de internationella normerna är kända i länder som vi på olika försöker påverka i uppbyggnaden av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. När de ser oss hopkopplade med den amerikanska utrikespolitiken, försvåras vårt arbete. Enligt min mening har vi alltför ofta försummat att klargöra skillnaden mellan vår hållning och USA:s. Det är en otjänst också mot våra amerikanska vänner.

Var aktiv inom EU!

Det finns en uppfattning att den svenska rösten för mänskliga rättigheter är mindre tydlig som en följd av EU-medlemskapet. Det ligger något i den observationen, samtidigt som det är uppenbart att initiativ i globala frågor får ett annat genomslag om EU-blocket står bakom. Och det är trots allt resultaten som räknas.

Vi är inte heller helt bakbundna på grund av medlemskapet. Den feministiska utrikespolitiken var inte godkänd i Bryssel innan den lanserades, inte heller markeringarna om Saudiarabien och Israel-Palestina.

Det är viktigt att komma ihåg att EU (och Europarådet) gjort en betydande insats för mänskliga rättigheter vid granskningen av ansökningar om medlemskap eller andra former av anknytning. De processerna har integrerat MR i lagstiftning, rättsväsende och den politiska administration i de sökande länderna på ett sätt som knappast hade kommit automatiskt. Kritiken är snarast att några stater släpptes in för tidigt, innan processen verkligen var avslutad.

Det finns också påtagliga svagheter i EU:s hantering av MR-frågorna. En är att systemet inte klarar att effektivt hantera bristerna i länder som vunnit anknytning. Ungern är det tydligaste exemplet.

Ett direkt misslyckande har varit handfallenheten inför den systematiska diskriminering som riktas mot romer i länder som Bulgarien, Rumänien, Tjeckien och Slovakien.

Detta problem skulle delvis kunna tacklas bättre om samarbetet med Europarådet och, i vissa avseenden, Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE) fungerade bättre. Samordningen mellan dessa tre institutioner fungerar inte tillräckligt effektivt och en rätt stor del av ansvaret för detta ligger i Bryssel. Då alla EU-stater också är medlemmar i de två andra organisationerna och dess olika organ borde det vara möjligt att göra något åt detta problem.

Förhandlingar pågår om ett närmande mellan EU-strukturerna och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (som är knuten till Europarådet). Tanken har varit att EU som institution skulle underställas den domstolens jurisdiktion i fråga om mänskliga rättigheter. Inte minst företrädare för Storbritannien – som varit generellt negativ till Europadomstolen – har bromsat och frågan förblir olöst. 

Det finns med andra ord en rad problem inom EU som borde tacklas i en aktiv politik för mänskliga rättigheter.

Fullfölj den feministiska utrikespolitiken!

Kvinnors och flickors mänskliga rättigheter prioriteras nu av regeringen. Det är oerhört positivt. I kvantitativa termer är kränkningarna av just deras rättigheter det absolut största globala MR-problemet. Kvinnofriden respekteras inte, misshandel och sexuella övergrepp är oerhört vanliga i land efter land. Den extrema fattigdomen, inte minst för de äldre, är i hög grad en kvinnofråga. Diskrimineringen på arbetsmarknaden är fortfarande markant och löneskillnaderna alltjämt stora.

Dessa och de andra orättvisorna är inte glömda. Vissa framsteg har också gjorts och de internationella organen prioriterar allt mer insatserna för ökad jämställdhet. Frågan betonas också starkt i FN:s 2030-mål – vilket kräver ytterligare uppbackning från regeringarna. Här förväntas Sverige spela en ledande roll, ännu mer så efter Margot Wallströms satsning på den feministiska utrikespolitiken.

En viktig aspekt är att fullfölja det arbete som fick sin start i säkerhetsrådets resolution 1325 om kvinnor och väpnade konflikter. Kvinnor är kraftigt överrepresenterade bland krigets offer och totalt underrepresenterade i medlingsarbete och beslutsfattande om krig och fred. Vad kan vara viktigare än att tackla den orimligheten?

Satsa på ’mänsklig säkerhet’! Låt inte snäva säkerhetsintressen överskugga satsningen på mänskliga rättigheter!

”Omsorgen om de mänskliga rättigheterna skall genomsyra utrikespolitiken i alla dess delar, inklusive utvecklingssamarbetet, migrationspolitiken, säkerhetspolitiken och handelspolitiken”.

Så formulerades principen om rättighetsperspektivets breda relevans i regeringens skrivelse till riksdagen 2003 om mänskliga rättigheter. Det är en självklarhet att det synsättet ska prägla även nästa riksdagsskrivelse.

Själva syftet med utvecklingspolitiken är just att främja mänskliga rättigheter för alla. En huvudaspekt i migrations- och flyktingpolitiken måste vara rättighetsperspektivet; att börja tomma på rätten att söka asyl därför att det kommer fler sökande är inte acceptabelt.

Tyvärr har snäva säkerhetsintressen tillåtits att övertrumfa omsorgen om allas mänskliga rättigheter även under senare tid. Under ”kriget mot terrorn” respekterades inte ens tortyrförbudet eller rätten att överklaga olagliga frihetsberövanden. Den enskildes säkerhet (human security) sattes ur spel.

 Sanningen är att säkerhetsorganen än i dag i en rad länder står ovanför lagen. De har i praktiken straffrihet även efter grova övergrepp. Dessa institutioner – och samarbetet mellan dem – är allvarliga hot mot vad vi vill försvara med arbetet för mänskliga rättigheter. 

Handelspolitiken, inklusive regleringen av vapenhandeln, måste självfallet inte heller tillåtas underminera dessa ambitioner.

Detta är principer som bör artikuleras i nästa skrivelse från regeringen om den framtida utåtriktade MR-politiken. Redan klart är att den skrivelsen kommer att ta upp MR tillsammans med två andra högprioriterade ambitioner: demokrati och rättsstaten. Det är klokt; dessa tre perspektiv samspelar och är ömsesidigt beroende av varandra.

Därmed blir det naturligt att spika fast betydelsen av faktorer som i hög grad påverkar tillväxten av en demokratisk rättighetskultur: att motverka korruption, att bygga hållbara institutioner inklusive ett opartiskt rättsväsende, att tillsätta ombudsmän och andra mekanismer för att kanalisera klagomål, att ge plats för frivilliga krafter inom civilsamhället samt att främja möjligheten för många röster att göra sig hörda via media.

”För att kunna bidra till att en allt större del av världens befolkning får del av de mänskliga rättigheterna måste Sverige föra en orädd och aktiv utrikespolitik till stöd för dessa rättigheter”. 

 

(Denna artikel publicerades också i antologin ”FRAMTIDSARVET Svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död” utgiven av Socialdemokrater för Tro och Solidaritet och tankesmedjan Tiden.)

Tråkigt att Sveriges radio misslyckades i satsningen på ett informativt program om ensamkommande flyktingbarn

Sveriges radios P1 har sänt ett par program under den (medvetet) ironiska titeln ”Föregångslandet”.
Avsikten sades vara att ifrågasätta delar av den svenska självbilden, att granska tendenser till självtillräcklighet i relation till verkligheten. Granskningen skulle vara kritisk och ”utifrån”.
Tre svenska ”paradgrenar” skulle synas i sömmarna. En av dem var föreställningen om att Sverige skulle vara ”öppet”. Den skulle testas genom ett program om flyktingpolitiken – närmare bestämt den svenska hållningen till de ensamkommande flyktingbarnen.
Det sändes under nyårshelgen. Att döma av uppbackningen i Studio ett och Dagens eko var detta en prioriterad satsning av vår public service-radio. Reportrarna hade arbetat i flera månader med projektet. En av dem menade att programmet skulle ge oss information så att vi bättre skulle förstå varför våra nuvarande problem uppstått.
Så blev det tyvärr inte. Det var trist, det skulle verkligen ha behövts ett seriöst program som penetrerat detta komplicerade problem och fördjupat förståelsen om varför ungdomar från Afghanistan, Syrien, och några andra länder kommer hit. Om varför de kommer ensamma. Och om hur de fått det här efter ankomsten.
***
Redaktionen för ”Föregångslandet” hade alltså också utlovat en kritisk granskning ”utifrån”. Den levererades i detta fall av en norsk poet och debattör. Han hävdade att Sverige numera släpper in en flykting för varje nazitysk soldat som tilläts resa genom landet under andra världskriget. Orsaken skulle vara att Sverige försummat – till skillnad från Norge – att göra självrannsakan efter kriget för sjuttio år sedan.
Denna ”analys” hade han för något år sedan fått publicerad i den norska tidningen Aftenposten. Däremot hade ett par svenska morgontidningar inte varit intresserade att återpublicera artikeln, berättade han. Det föranledde SR-reportern att undra om de svenska tidningarna gett honom någon förklaring till sitt ointresse.
Redan detta inslag i programmet väckte frågor. På vilket sätt bidrog denna ”analys” till att hjälpa lyssnarna att förstå problemen i det svenska bemötandet av de ensamkommande flyktingungdomarna? Var det redaktionens bedömning att poetens beskrivning på något sätt var representativ för omvärldens syn på den Sveriges öppna flyktingpolitik? Vad var syftet?
***
Poeten gjorde – med viss hjälp av en reporterfråga – en poäng av att de svenska tidningarna inte velat publicera hans artikel och inte heller velat deklarera varför. Skulle det uppfattas som en antydan om att de svenska pressorganen tenderade att censurera inopportuna budskap? Att det här handlade om motsatsen till öppenhet, att vissa åsikter eller fakta förtrycktes?
Andra aspekter av detta radioprogram öppnade för en sådan tolkning. Reportrarnas främsta källa – en person som återkom flera gånger i programmet – ville inte framträda med namn eller röst. Skälet var att medierna inte beskrivit de problem hon ville ta upp. Ytterligare två källor presenterades anonymt av skäl som framstod som helt obegripliga mot bakgrund av vad de faktiskt sade.
Det är förstås en refräng i främlingsfientliga inlägg på sociala medier – liksom i SD:s propaganda – att den ”verkliga sanningen” undertrycks av en PK-elit med kopplingar till vissa politiska partier. Myten om en sådan konspiration sprids nu flitigt på nätet.
Den dramaturgi som präglade detta program med de anonyma källorna framstår för mig som högst märklig. Jag är övertygad om att det finns personer som arbetar med och för de ensamkommande flyktingungdomarna som är beredda att dela med sig av sina erfarenheter och diskutera de problem som onekligen finns i deras svåra och komplexa verksamhet.
***
Vad sade då dessa anonyma källor? En av dem var besviken över att hon fått frågor om rabattkort, mobiltelefon och dator i stället för om hon hade erbjudit en trygg hemmiljö. En annan var förvånad över att ungdomarna inte alls var föräldralösa. Ytterligare en källa tyckte att en ensamkommande nog måste vara äldre än 18 då han hade ”hårda händer”.
En som framträdde med namn var en SD-politiker som sitter för det partiet i Stockholms landsting. Hon tillhörde de desillusionerade och påpekade att ingen av de ungdomar hon kommit i kontakt med hade varit föräldralösa. Hon kände sig missledd av en flicka som sagt att hennes föräldrar dödats medan det senare framkommit att de bodde i Danmark.
Vad gav dessa intervjuer i sak? Främst, faktiskt, att de intervjuade personer som getts en roll i mottagandet var illa informerade av vad som väntade. Missuppfattningarna var påfallande många om vilka ungdomarna var, deras bakgrund och deras relation till familjen i hemlandet. Detta kan i och för sig vara en viktig aspekt att beakta i det pågående arbetet för dessa ungdomar. Men några avslöjanden i relation till Sveriges ”öppenhet” levererades inte.
***
Verkligt anmärkningsvärt var att programmet inte inkluderade en enda intervju med någon av de personer det egentligen handlade om: de ensamkommande.
En kortare intervju sändes med ordföranden i en förening för dessa migranter som själv hade kommit hit för sex år sedan. Han pressades med frågor om ungdomarna ljög om sin ålder. Samma fråga ställdes per telefon till en kvinna (också anonym) som en gång hade kommit till Sverige men sedan lämnat.
Med andra ord, ungdomarna själva kom inte till tals om sina egna erfarenheter och uppfattningar – vilka faktiskt borde ha setts som relevanta.
***
Ett par budskap växte fram bland banaliteterna, delvis som resultat av ledande frågor från reportrarna. Ett var att ungdomarna ljög om sin ålder. Ett annat var att de ”kommenderats” iväg av sina familjer. Ett tredje var de ”lockats” hit av den svenska politiken – något som förstärkts av smugglarna på vägen.
Björn Lindh från Afghanistankommittén fick tillfälle att lägga fram vissa fakta om de frågorna. Vad han sade var egentligen inget nytt för den som faktiskt följt medierapporteringen, inklusive den i Sveriges radio. Men hans påpekanden tycktes knappast ha tagits upp i reportrarnas samtal med SD-politikern och de anonyma källorna. De blev en parentes i programmet.
***
1. Åldersfrågan. Björn Lindh fick tillfälle att fördjupa samtalet om ålder-begreppet i de olika kulturerna men hans kommentar kom snarast att framstå ett ”alibi” i vad som i övrigt var en serie löst grundade påståenden om att ungdomarna måste vara äldre. Reportrarna tog inte tag i det problem som sammanhänger med de helt olika definitionerna av själva begreppen barn och vuxna. Med andra ord, programmet som helhet skapade sannolikt mer förvirring än klarhet för lyssnarna i just den frågan.
2. Skälen till att ungdomarna lämnade hemlandet. Samma okunskap präglade källornas reaktioner om att ungdomarna inte själva fattat besluten att emigrera, de skulle ha beordrats. Minsta eftertanke och insikt om familjens betydelse i länder som Afghanistan – liksom de resurser som krävs för själva resan – gör det uppenbart att det här handlar om ett kollektivt beslut av familjen. Talet om att de som fått uppgiften att resa skulle ha tvingats eller kommenderats till detta bottnar i bristande kulturförståelse.
Dessa familjer har förstås skäl för sina beslut. Ett – som inte nämndes alls i programmet – är fruktan för att ungdomarna skulle tvångsrekryteras av Talibanerna eller någon annan väpnad styrka. Många afghanska pojkar som kommit under 2015 har kommit från Iran där de varit flyktingar men nu löpte stor risk att skickas till slagfältet i Syrien.
Att skälen varit starka förhindrar inte att uppbrottet och själva resan långt bort har varit starkt traumatiserande för många. Att de nyanlända säger sig längta efter sina nära anhöriga är sannerligen inte förvånande.
3. Skälen till varför så många kommit till just Sverige. Det är inget mysterium varför många av dessa ungdomar försökt ta sig till just vårt land. Intervjuer har gjorts direkt med de ensamkommande av såväl frivilligorganisationer som forskare. Ett skäl är förstås Sveriges rykte som ett demokratiskt och öppet samhälle. Ett annat är kedjeeffekten av att tidigare flyktingungdomar blivit väl mottagna och att detta blivit känt i hemlandet. Vi vet också att smugglare spätt på sådan information, ibland bortom alla rimliga proportioner.
Inget framkom i programmet som tillförde något nytt i den bilden.
***
Däremot lanserade ”Föregångslandet” en teori om konsekvenserna av den svenska politiken. Den hade inte bara möjliggjort flyktingungdomarnas ankomst hit, den hade också drabbat dessa unga personer svårt – genom tvånget att resa bort från hemmiljön och alla umbäranden därefter. Själva slutklämmen i programmet var att vår vilja att vara goda och följa konventionerna i själva verket drabbar de unga flyktingarna.
Den slutsatsen i programmet var inte grundad i någon som helst analys av familjernas och ungdomarnas alternativ. Den bygger på bedömningen att vi här vet bättre än de utsatta familjerna och deras tonåringar om vad som är bäst för dem själva och deras framtida säkerhet.
Det är verkligen trist att P1 trots en sådan omfattande satsning inte kunnat prestera ett mer seriöst program i en så viktig fråga. Jag hoppas att redaktionen inte låter sig berusas av applåderna från vissa kretsar utan faktiskt tar sig tid till en självkritisk utvärdering.