De som tigger är människor och måste bemötas som människor

”Tiggeriet måste stoppas”, kräver nu politiker från olika partier. Det kan ge intryck av en framväxande enighet om vår hållning till dessa besökare från Rumänien och Bulgarien. Men så är det inte. I själva verkat är opinionen i Sverige djupt polariserad i just denna fråga.

Frivilliga organisationer och grupper försvarar romernas mänskliga rättigheter. De vill tackla orsakerna till dessa människors misär och utanförskap. Det är något helt annat än att rikta åtgärder mot dem i syfte att vi ska slippa se dem. Skillnaden är avgörande – den handlar om moral och människosyn.

De som propagerar för förbud eller andra repressiva åtgärder talar om ett samband mellan tiggandet och kriminalitet. De är inte bekymrade över den mängd av brutala hatbrott som besökarna utsatts för av lokala extremister. De försöker i stället stämpla de som tigger som kriminella.

Sverigedemokraterna var först ut med krav på förbud mot ”det organiserade tiggeriet”. I valstugorna förra året förklarades det försåtliga budskapet mer konkret: de som tiggde påstods vara kopplade till den organiserade brottsligheten. Partiets förnyade kampanj vilar på samma försåtliga grund.

Tyvärr har moderaternas Beatrice Ask använt en snarlik formulering och krävt åtgärder mot själva ”organiserandet” av tiggandet. Igen, intrycket var att hon antydde att de som tiggde, frivilligt eller ofrivilligt, var kopplade till den organiserade brottsligheten. Att den egentliga organiseringen av besöken här, inklusive tiggandet, i de allra flesta fall gjordes helt lagligt inom familjerna, det försvann i hennes argumentation.

Talet om ”organisering” har nu följts av en annan slogan med samma måltavla: ”Alla måste följa lagen”. Denna truism riktas mot de tiggande besökare som övernattar på olämpliga ställen – i provisoriska kojor i någon skogsdunge, under någon vägbro eller i en skrotbil eller enkel husvagn som inte kan långtidsparkeras. Bilden är att de skräpar ned på ett sätt som inga andra skulle tillåtas göra.

Ilskan över dessa olagliga boenden har vuxit och därmed kravet på snabbare, effektivare avhysningar. Nuvarande justitieministern Morgan Johansson utlovade nyligen en utredning om hur själva beslutsprocessen för sådana vräkningar ska kunna förenklas och redan – innan något beslut om ändrade regler tagits – kommer nu rapporter om hur kronofogdemyndigheten i Stockholmsområdet ”förenklat” ingripandena.

Förkortade varsel, ingen information om möjlighet att överklaga, liten tid för de utpekade att själva hinna packa och dra vidare. I ett fall nyligen försvann insulin och annan livsviktig medicin under vräkningarna.

Självfallet måste det finnas möjlighet att hindra människor att slå läger varsomhelst. De som övernattar i dessa provisoriska boenden hoppas på lagliga alternativ. Sådana har faktiskt också organiserats i en rad kommuner i landet, med hjälp av frivilligorganisationer. Men i Stockholmsregionen har sådana härbärgen inte räckt till eller hämmats av begränsande regler om antalet övernattningar.

Den egentliga frågan handlar om huruvida samhället ska erbjuda lagliga alternativ där besökare ska kunna parkera en husvagn, resa ett tält eller få tillgång till ett tillfälligt ”tak över huvudet”. Det är ett krav som reses av en rad kyrkliga och andra frivilligorganisationer med humanitär inriktning.

Respekten för mänskliga rättigheter skulle kräva att inga avhysningar genomförs utan ett rimligt alternativ för boendet, om än av tillfällig karaktär. Att detta inte ses som en självklarhet beror uppenbart på den dolda föreställningen om att varje medmänskligt, positivt steg bara skulle uppmuntra fler romer och andra fattiga besökare att ta sig hit från vissa EU-länder. I de slutna rummen, även inom de demokratiska partierna, viskas det om risken för en massinvasion.

Vi som relaterat till besökarna och som rest i deras hemländer har en annan bild. Det är situationen där hemma som är den helt avgörande faktorn bakom de desperata besöken i andra länder. Att fler kommit just hit de senaste åren hänger samman med den ekonomiska krisen i södra Europa och på de stängda dörrarna i vissa andra länder.

Det är förstås positivt att vi reagerar när vi konfronteras med den avgrundsdjupa misären, att vi inser klyftan mellan oss och dem. Frågan är bara om vi kan hantera vår reaktion med full respekt för den människa som kommit på besök. Eller om vi gömmer oss bakom klichéer om att vi skulle förnedra dem genom att möta dem med medmänsklig genorisitet.
Det kommer att ta viss tid innan resultat kommer av de reformer som nu – också med EU:s hjälp – äntligen diskuteras i hemländerna. Vad som krävs av oss är att stödja de försöken, att faktiskt se besökarna som medmänniskor och att visa ett mått av tålamod. Klarar vi det?

Efter regeringens utspel – avhysningarna av ”migranterna” har blivit mer brutala

Regeringen signalerade nyligen att reglerna för avhysningar skulle ses över. Avsikten var att påskynda kronofogdens ingripanden mot tillfälliga boenden utan tillstånd och på olämpliga ställen.

Det handlade förstås om den grupp som kallats ”EU-migranterna”, besökande från framför allt Rumänien och Bulgarien som setts samla pantburkar eller tigga på våra gator och som – i brist på alternativ – övernattat provisoriskt i t.ex. skogsdungar i Stockholms utkanter.

Kronofogdemyndigheten har inte varit sen att uppfatta signalen. Redan innan ett formellt beslut tagits har den börjat vräka människor i de provisoriska boendena på mycket kort varsel, utan att ange vilka personer som ska avlägsnas och utan att ange till vem man ska vända sig till för att överklaga eller begära uppskov.

Under avhysningar den 2 juli i Stockholmområdet togs husvagnar i beslag och forslades bort med personliga tillhörigheter, däribland livsviktiga medikamenter som hjärtmedicin och insulin. Konfiskering av husvagnar och fordon har skett förut men de senaste vräkningarna innebar en upptrappning av hänsynslöshet. Var detta verkligen regeringens avsikt?

Besökarna från Rumänien och Bulgarien vill självfallet inte sova i skogskojor, primitiva tält, skrotbilar eller gamla husvagnar som de inte får placera legalt. De har inga alternativ. De som vräks får inga meningsfulla tips om vart de ska ta vägen.

Det finns strålande undantag. I vissa kommuner har myndigheter i samarbete med frivilliga organisationer faktiskt ordnat ”tak över huvudet” för dessa svårt utsatta människor. Detta är inte omöjligt – om den politiska viljan finns.

Föreläsning och samtal om ”Islamska staten”, IS eller ISIS

Föreläsning och samtal om ”Islamska staten”, IS eller ISIS

Den välkände skribenten och forskaren Rami Khouri från Beirut presenterar sin syn på framväxten av ISIS, hur den blev möjlig och vad den betyder för framtiden i Mellanöstern och en vidare värld.

Samtalsledare: Thomas Hammarberg

Plats: ABF, Sveavägen 41, Stockholm

Tid: Onsdagen den 3 juni kl 18.00

Samtalet kommer att föras på engelska.

OBS! Förhandsanmälan krävs till: seminarier@palmecenter.se

Arrangörer:

ABF, Palmecentret, Socialdemokrater för tro och solidaritet och

Svensk-Nordafrikanska handelskammaren

”De som vädjar om vår hjälp bör skyddas, inte drabbas av kriminalsering”

Förre justitieministern Beatrice Ask (M) har i flera medier krävt att ”organiserade av tiggeri” ska kriminaliseras. Måltavlan är tydlig, det handlar om besökande EU-migranter, många av dem romer.

Däremot definierar hon inte vad hon menar med ”organiserande”. Därmed öppnar hon för tolkningen att de som tigger är en del av den organiserade brottsligheten – att en slant i muggen skulle vara ett stöd till människohandel eller annan kriminell verksamhet. 

Medlemmar i föreningen HEM träffar utsatta EU-migranter dagligen och vet att det som drivit dem hit är extrem fattigdom och utanförskap i hemlandet. Många reser familjevis eller med vänner från samma by. Inom familjen planeras och organiseras verksamheten här. De flesta hoppas finna ett jobb, åtminstone tillfälligt, men det fungerar sällan och de flesta ser ingen annan möjlighet än att en tid vädja om allmosor. Inom gruppen gör man upp om vem som ska sitta var. Det är ”organiseringen”. 

Det finns en kriminalitet i bilden, men den riktas i stället MOT de besökande EU-medborgarna. Kriminella element från hemländerna har vid några tillfällen dykt upp och börjat trakassera de som tigger och försökt få kontroll över sittplatserna genom hot, våld och utpressning.  

 Om man misstänker något sådant fall bör man förstås polisanmäla. Föreningen HEM ger stöd till  EU-migranter att anmäla fall av misshandel, hot och utpressning. Det är angeläget att sådana brott mot redan utsatta människor verkligen beivras. Lika nödvändigt är att göra åtskillnad mellan offer och förövare – en distinktion som Beatrice Ask tyvärr inte gör.

Det är också viktigt att se proportionerna; en överväldigande majoritet av dem som kommer hit och tigger har inte varit utsatta för den sortens övergrepp. Ett minst lika stort hot mot dem är hatbrotten från svenska extremister. Bägge typer av övergrepp kan stoppas och straffas med gällande lagar. Men tyvärr har flera polisärenden lagats ned utan egentlig utredning.  

Beatrice Ask föreslår också att kommuner och andra markägare lättare och snabbare ska kunna genomföra avhysningar av migranterna. Ordningsvakter, förutom poliser, föreslås bli involverade och kunna använda tvångsmedel för att avhysa dessa människor.

De olagliga bosättningarna är ett problem därför att det inte finns några lagliga platser. Ask påpekar att de nuvarande bosättningarna medför ”sanitära olägenheter och nedskräpning.” Det finns en icke-repressiv lösning på detta: att anvisa platser där EU-migranterna kan ställa husvagnar eller resa tält och förse dessa platser med tillfälliga toaletter och soptunnor.

Konsekvensen av avhysningarna har blivit att grupper EU-migranter driver runt och inte vet var de ska ta vägen. I Stockholm finns det akuthärbärgen som de ska anvisas till där de får sova några nätter. Informationen om dessa i samband med avhysningarna har tyvärr varit bristfällig och har ofta inte nått fram. De problemen kan lösas konstruktivt – om vi vill.

Vi står inför ett principiellt val. Antingen kriminalisering och ökade polisbefogenheter till ordningsvakter – som Beatrice Ask kräver. Eller ge skydd för besökarna mot hot och övergrepp och i övrigt erbjuda en human, rättighetsbaserad hållning till dessa Europas mest utsatta människor – något som vi vill verka för.

——-
Artikeln publicerades i Aftonbladets nätbilaga, undertecknade av följande:   
Anette Bredberg Eriksson, Sven Hovmöller, Anne Smitt och Jens Waldenström från föreningen HEM
Hans Caldaras, Thomas Hammarberg och Mats Åberg från Nätverket för romska EU-migranter.

Ingen rättvisa har skipats efter Skånepolisens massregistrering av romer

Statens ansvarsnämnd har beslutat att inte ta upp fallet med den länspolischef som var ansvarig för Skånepolisens massregistrering av romer. Skälet är att preskriptionstiden på två år hade löpt ut. Anmälan skulle ha kommit in senast i februari för att nämnden skulle ha tagit upp ärendet.

Det är en trist avslutning på de olika myndigheternas granskning av denna affär. Säkerhets- och integritetsnämnden (SIN) bedömde registreringen som i flera avseenden olaglig men den åklagare som tog upp fallet drog slutsatsen att det handlade om ett ”systemfel” och avstod från resa åtal. Därmed föreföll möjligheten för en fortsatt rättslig prövning stängd. Justitieombudsmannens utlåtande, som kom först i mitten av mars, riktade skarp kritik mot vissa befattningshavare inom Skånepolisen, inklusive mot den dåvarande länspolismästaren.

JO kunde ha sänt ärendet till Statens ansvarsnämnd men gjorde inte så. Det blev till slut rikspolischefen (ny i ämbetet) som fick göra detta. Och nu hade tiden löpt.

Detta kommer att väcka ytterliga misstro bland romer i vårt land: rättvisa har inte skipats.

Dags för självkritik om hur Europa hanterar principer om mänskliga rättigheter

Den politiska retoriken från de flesta partier i Europa är fullmatad med hänvisningar till frihet och rättvisa. I princip råder bred enighet om de mänskliga rättigheterna bland de styrande. Internationella och europeiska normer för rättigheternas skydd har anammats och i långa stycken integrerats i nationell lagstiftning.

Tveklöst har framsteg gjorts sedan de internationella normerna började ta form under åren efter andra världsskriget. Arbetet med alltmer precisa och målinriktade konventioner har fortsatt ändå in i våra dagar, senast med ett viktigt FN-fördrag för att främja rättigheterna för personer med funktionsnedsättning. Olika mekanismer har skapats för att rapportera om situationen i medlemsstaterna och främja respekten för de överenskomna normerna.

I Europa har FN-fördragen dessutom kompletterats med Europarådets konventioner och EU:s direktiv. Europarådets 47 medlemsstater har inkorporerat Europakonventionen för mänskliga rättigheter i sin nationella lagstiftning vilket gett Strasbourg-domstolen ökad betydelse. EU:s stadga om fundamentala rättigheter har blivit bindande för de 28 medlemsstaterna.

Allt detta har gett vissa konkreta resultat. Så har till exempel medvetenheten om barns rättigheter vuxit och framsteg gjorts i kampen för ökad jämställdhet. Men det finns enligt min mening ingen grund för skryt och självgodhet. Systematiska kränkningar har fortsatt på vår kontinent och har i vissa avseenden blivit än värre under senare år. Skyddsnäten har inte varit effektiva när de varit som mest behövliga. Ansvariga politiker har backat när de i stället borde ha stått upp för överenskomna principer och normer om mänskliga rättigheter.

Detta har varit särskilt påfallande inför de tre avgörande utmaningar som Europa ställs inför under senare år:
• Hur och med vilka metoder ska kampen mot terrorismen föras?
• Hur borde den ekonomiska krisen hanteras och de växande klyftorna överbryggas?
• Hur ska främlingsfientlighet, rasism och andra extremistiska tendenser bemötas?

Europas medverkan i USA:s krig mot terrorismen
En sådan utmaning var kravet om att Europas skulle delta i det amerikanska ”kriget mot terrorn” efter den 11 september 2011. Självklart behövdes kraftfulla och samordnade insatser för att förhindra och bestraffa terroristaktioner. Det var inte beslutsamheten som var misstaget utan valet av den strategi som den amerikanska ledningen utvecklade och europeiska regeringar lät sig styras av. Olagliga och terroristliknade metoder användes in i strid mot folkrätt och mänskliga rättigheter. I detta ”krig mot terrorn” användes utomrättsliga avrättningar, systematisk tortyr, hemliga fängelser och frihetsberövanden på obegränsad tid och utan rättslig prövning.

Sverige lämnade över två flyktingar till CIA-agenter på svensk mark trots vetskapen om att de därefter skulle överlämnas till säkerhetstjänsten i Egypten, ökänd för sina brutala förhörsmetoder. Vi tillät att tre personer med somaliskt ursprung berövades ekonomiska och sociala rättigheter här i Sverige sedan de hamnat på CIA:s svarta lista.

Våra politiska och diplomatiska representanter framförde knappt någon kritik alls mot de amerikanska kränkningarna av folkrätt och rättighetskonventioner i detta så kallade krig. När det blev avslöjat att den amerikanska säkerhetstjänsten upprättat hemlig fängelser på europeisk mark – där skendränkning och annan ytterst brutal tortyr tillämpats – reagerade Europarådets parlamentariska församling och Europaparlamentet, liksom mitt eget dåvarande kontor i Strasbourg. Men regeringarna i medlemsstaterna duckade, de ville inte irritera makthavarna i Washington.

Med några få undantag har förbrytelserna inte fått någon rättsligt eller ens politiskt efterspel här i Europa. Här i Sverige har det inte gjort någon opartisk, seriös genomgång av fallet med de två egyptierna som överlämnades till CIA bortsett från den begränsade undersökningen av Justitieombudsmannen om händelserna på Bromma flygplats. Detta trots att det blivit klart att riksdagens konstitutionsutskott och en FN-kommitté vilseletts av regeringen. Sådan undfallenhet bidrar till en kultur av straffrihet, det som på engelska betecknas som ”impunity”.

Missriktad hantering av den ekonomiska krisen
En annan utmaning under senare år har varit de växande sociala klyftorna i Europa. Gapet mellan rika och fattiga har vidgats under tre decennier och det har fått tydliga effekter när det gäller de sociala och ekonomiska rättigheterna. Situationen förvärrades efter den akuta krisen 2008-2009 inte minst på grund av den drastiska åtstramningspolitik som då började genomdrivas. Den hållning som intogs av EU, Europeiska Centralbanken och Internationella Valutafonden var inte bara ekonomiskt kontraproduktiv under denna recessionsperiod, den underminerade också de ekonomiska och sociala rättigheterna. Det var förstås de fattiga och mest sårbara som tvingades bära den tyngsta bördan.

En grupp som drabbats är de äldre som är beroende av ett fungerade vårdsystem och som inte längre har möjlighet att bygga upp egna resurser. Nedskärningarna – inte sällan kombinerade med slarviga, okontrollerade privatiseringar – har i flera europeiska länder skapat en ny fattigdom bland de äldre. Det är inte minst kvinnor som kommit i kläm.

Personer med funktionsnedsättning har blivit mer utsatta. De reformer som inletts för lika och oberoende möjligheter har tenderat att stanna av. Rapporterna om bristfälliga och förnedrande förhållanden på vårdhemmen har ökat i en rad länder. En annan följd av den sociala nedrustningen – och den ökade arbetslösheten – är att barnfattigdomen tilltagit i oroande omfattning.

Det saknas fortfarande bland en del debattörer också i vårt land en förståelse för betydelsen av sociala och ekonomiska rättigheter. Ja, det finns dem som inte accepterar att skolgång, vård vid behov och en dräglig levnadsstandard faktiskt är rättigheter. Den hållningen har inget stöd i internationella fördrag. Av dem framgår tydligt att politiska, medborgerliga, sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter är delar av samma strävan, att de samverkar, stärker och är ömsesidigt beroende av varandra.

Undersökningar har också visat att det finns ett klart samband mellan mänskliga rättigheter och ett samhälles jämlikhetsnivå. Ett mera jämbördigt samhälle är bättre för alla, inte bara för de mest sårbara. Jämlika samhällen har färre mentala och andra sjukdomar och högra medellivslängd än samhällen som präglas av ojämlikhet. Data om sociala problem och antalet brott visar att ojämlikhet även, eller särskilt, i rika samhällen skapar en vittomfattande osäkerhet: alla blir drabbade.

Det finns nu tecken på en växande förståelse för att de sociala orättvisorna, de djupa klyftorna måste motarbetas med en helt annan kraft än hittills. I en sådan strävan är de etablerade normerna om sociala och ekonomiska rättigheterna viktiga instrument.

Passivitet inför xenofobiska tendenser
Det finns ett uppenbart samband mellan den misslyckade ekonomiska politiken – med social nedrustning och massarbetslöshet – och framväxten av extremistiska rörelser i Europa. De rasistiska och främlingsfientliga grupperna har blivit mer aggressiva och i flera europeiska länder börjat få politiskt inflytande. Hatbrott drabbat romer, judar, invandrare och sexuella minoriteter. Ohöljd hatpropaganda sprids i sociala medier.

Det görs motstånd mot dessa tendenser inte minst från frivilliga grupper som arbetar för mänskliga rättigheter. Men ansvariga politiker förefaller förvirrade om hur denna våg av aggressiv extremism skall mötas. En del etablerade partier har kompromissat med hatgruppernas budskap – med effekt att deras jargong fått ökad ”legitimitet”.

En minoritet som drabbats i detta klimat är romerna. Anti-ziganismen har lett till att romerna nu ligger långt efter majoritetsbefolkningen över hela Europa vad gäller utbildning, arbete, boende och hälsa.

Många romer lever i skriande fattigdom och isolering och har små utsikter att förbättra sina levnadsförhållanden och bli integrerade i samhället. De är knappast alls representerade i politiken. För tusentals av dem markeras utanförskapet av att de också saknar identitetshandlingar och därför behandlas av myndigheter som om de inte existerade.

Okunskapen om romernas historia är kompakt. Få vet att en stor del av den romska befolkningen i Europa mördades under de nazistiska och fascistiska regimerna.

I Tyskland undkom bara några tusen romer koncentrationslägren och avrättningarna. Överlevande som fått sin hälsa ödelagd, som förlorat familjemedlemmar och släktingar och fått sina tillhörigheter förstörda eller konfiskerade avvisades när de sökte kompensation. Betecknade nog var massmorden på romer aldrig en åtalspunkt under Nürnbergrättegången mot naziledarna.

Rasismen mot romer fortsätter än i dag och är frekvent över hela Europa. Under de senaste två, tre åren har detta trots allt kommit upp på den politiska dagordningen. En bidragande orsak har varit att många romer har utnyttjat möjligheten till ”fri rörlighet”. På detta har mottagarländer som Frankrike och Italien reagerat med repressiva åtgärder. Även i Sverige har de romska besökarna – däribland de som tiggt om hjälp att försörja sina familjer – väckt en förvirrad diskussion med inslag av krav om kriminalisering. Lyckligtvis har det också funnits aktiva motkrafter mot de tendenserna.

Kvar står att anti-ziganismen fortsätter inte minst i länder med en förhållandevis stor romsk befolkning, att detta hindrar ansträngningar att tackla den sociala misären, att EU inte lyckats bidra till märkbara förbättringar för romerna i medlemsstaterna och att Sverige och andra besöksländer inte förmått att erbjuda människovärdiga förhållanden för besökarna – inte ens enkla härbärgen i tillräcklig omfattning.

Xenofobin riktar sig också i hög grad mot invandrare från andra kontinenter. De främlingsfientliga grupperna gör livet svårt för dem som redan fått ett fotfäste i det nya hemlandet här i Europa eller som finns här och söker få tillstånd att stanna. En del av bränslet för de aktiviteterna är den religiösa intoleransen, inte minst islamofobin. I Schweiz vann en folkomröstning för att inga nya minareter skulle få resas i landet och i flera andra länder har det varit svårt för muslimer att få bygga en moské i en rad kommuner.

De xenofoba grupperna driver kampanjer för att invandringen ska hejdas, de vill helt enkelt stänga gränserna. En annan folkomröstning i Schweiz genomdrev drastiska hinder för invandringen och tendensen har varit likartad över hela kontinenten. Fokus har lagts på åtgärder för att förhindra människor att komma hit.

Nu är det också svårare än någonsin för både flyktingar och ekonomiska migranter att nå våra gränser. Patrullbåtar har satts in längs Europas södra kust för att genskjuta migranter från afrikanska länder och tvinga dem att vända tillbaka. Flygbolag har pressats att vägra transportera passagerare som riskerar att bli avvisade när de når sin destination. Bland dem som stoppats på det här sättet har funnits personer som flytt undan förtryck. Med andra ord – de internationella överenskommelserna om rätten att söka asyl har underminerats.

Trots alla risker har kvinnor, män och barn inte gett upp försöken att komma till Europa och under de senaste åren har tusentals drunknat i Medelhavet. Reaktionerna i Europa inför dessa tragedier har varit minimala.

De som trots alla hinder faktiskt lyckas komma in i ett europeiskt land, ställs inför ytterligare problem. Migranter som saknar de rätta dokumenten benämns ”illegala”. I många länder blir de stämplade som kriminella och ofta fängslade. Givetvis har stater rätt att styra över sina egna gränser och besluta vem som ska tillåtas komma in och få stanna. Men det finns gemensamma internationella överenskommelser och de måste respekteras. Rätten att söka asyl, följt av en rättvis prövning av skyddsbehovet, utgör ett minimum.

Även migranter vars närvaro inte reglerats har vissa mänskliga rättigheter. Alla, oavsett legal status, har rätt till akut sjukvård och rimliga arbetsförhållanden; barnen har rätt till utbildning och familjelivet ska respekteras. Deras i dag osäkra ställning gör dem lätt åtkomliga för övergrepp; när de exploateras av arbetsgivare, hyresvärdar och kriminella är det ofta svårt för dem att eftertryckligt hävda sina rättigheter.

EU-blocket har blivit ett slutet fort som inte ens ger svårt förföljda människor en chans att i ordnade former söka en fristad hos oss. Resultatet har blivit oändliga mänskliga tragedier – illustrerade genom de förlista båtarna i Medelhavet.

Mänskliga rättigheter som en prioritet i den konkreta politiken
Facit över hur Europa under senare år har levt upp till de överenskomna principerna och normerna för mänskliga rättigheter måste således blir kritisk. Uppfattningar om hotet mot den nationella säkerheten, nyliberala idéer om ekonomiska reformer och taktiska överväganden inför den växande intoleransen har fått övertrumfa värnandet om individens rättigheter.

Vi som verkar för en ökad respekt för de överenskomna normerna menar att de har ett absolut egenvärde och självfallet ska gälla även när de är kontroversiella. De ska respekteras i alla lägen. Men intressant nog visar också en närmare analys av de tre områden jag tagit upp i den här artikeln att nedprioriteringen av rättighetsperspektivet dessutom motverkade sina avsedda syften.

• De metoder som använts mot terrorismen har inte varit effektiva; de har tvärtom gynnat de krafter som stått bakom terrordåden. Guantanamo, tortyren och drönarattackerna har skapat nya terrorister. De metoderna har också underminerat trovärdigheten om att ”kriget mot terrorn” handlat om ett försvar för våra demokratiska ideal.

• De senaste årens erfarenheter visar att en stark ekonomi inte kan byggas genom kränkningar av människors sociala och ekonomiska rättigheter. Massarbetslöshet är inte den rätta metoden att främja nödvändiga ekonomiska reformer. Djupa klyftor skapar i stället ett osäkert och sårbart samhälle utan den framtidstro som behövs för en dynamisk utveckling. Detta borde nu stå klart för många.

• Det är också uppenbart att det åldrande Europa behöver immigration. Våra samhällen är redan helt beroende av insatserna från dem som kommit hit från andra delar av världen. Den inhumana flykting- och migrantpolitiken har inte fungerat. Lika klart är att diskriminering av vissa grupper fräter på samhällskroppen; utanförskapet av vissa blir en belastning för alla.

De senaste årens misslyckanden har förhoppningsvis gett lärdomar. Politiken måste i praktisk handling leva upp till de löften som getts när de internationella fördragen om mänskliga rättigheter skrevs under. De utgör ett väsentligt stöd i strävanden att tackla politiska utmaningar. De ideal de uttrycker är inte orealistiska. De preciserar värden och normer som är livsviktiga för ett fredligt, anständigt och rättvist samhälle – i världen, i Europa och i Sverige.

Thomas Hammarberg

Antiziganismen nu erkänd som fenomen – och term

Bland de nya ord som kommer att publiceras i Svenska Akademins nya ordlista finns antiziganism. En liknande term, ”anti-gypsyism”, har samtidigt accepterats inom EU.

Det är viktiga markeringar. Diskrimineringen av personer med romsk identitet har en djupare dimension. Det handlar inte bara om illa-behandling av enskilda individer som råkar vara romer. Hela den romska befolkningen är utsatt för vitt spridda fördomar och falska, stigmatiserande myter. De är stämplade som grupp. Också i Sverige.

Det har behövts en term för att fånga in den verkligheten, precis som det varit viktigt att tala om antisemitism för att bättre klargöra anti-judiska föreställningar bakom diskriminering och våldsbrott mot judar. Det finns ett samband mellan historieförfalskningarna, den negativa mytbildningen, avhumaniseringen och de kränkningar och förföljelser som drabbar judar – och romer.

Att själva begreppet antiziganism nu blir erkänt är därför viktigt. Det kommer förhoppningsvis att innebära en ökad medvetenhet om de xenofoba, rasistiska, intoleranta – och djupt okunniga – fördomar som förgiftar många romers dagliga liv.

Romer har samma mänskliga rättigheter som andra. De är individer. Om en rom kommer i klammeri med rättvisan kan inte hela den romska befolkningen skuldbeläggas – det borde vara en självklar princip.

Den skamliga historia som blottlades i den vitbok om hur romer behandlades i Sverige under förra seklet har tyvärr inte fått ett avslut. Fördomarna sitter kvar och ses som ”normala”. Antiziganismen förefaller vara ett dolt fenomen för de flesta inom majoriteten, men högst närvarande för romer som lever med dess effekter.

Skånepolisen genomförde under ett par år massregistrering av romer, också långt utanför sitt eget revir, och föreföll helt överraskad över kritiken när den verksamheten avslöjades. Om en liknande registrering hade föreslagits om judar eller finländare hade kanske varningsklockan ringt på poliskontoret. Men nu handlade det om romer.

Det är denna omedvetna antiziganism som måste upp till ytan – och bemötas.

Svenska Dagbladets kritik om ”ensidighet” om Mellanöstern är – just ensidig

I slutfasen av den israeliska valrörelsen slog Benjamin Netanyhahu fast att det inte blir någon palestinsk stat om han blir omvald. Det blir ingen tvåstatslösning.

Efter hans valseger måste nu oppositionen i Israel, palestinierna och en bekymrad omvärld reflektera över den situation som uppstått. Möjligheten för någon form av tvåstatslösning har varit själva utgångspunkten för alla förhandlingar, alla fredssträvaden.

Även om Netanyahu i handling underminerat fredsförsöken hittills – även de amerikanska – så har han aldrig tidigare varit så tydlig. Det blir ingen uppgörelse, ockupationen ska fortsätta.

Det beskedet är något som rimligen borde oroa inte bara många israeler och de ockuperade palestinierna utan en hel värld. Konflikten Israel-Palestina är smitthärd som påverkar stabiliteten i vida områden.

Hur reagerar då kommentatorerna i vårt land? Jo, Dagens Nyheter uttrycker oro i en seriös kommentar på ledarsidan i dag. På Svenska Dagbladets ledarsida reagerar Per Gudmundsson däremot med ännu en attack på Margot Wallström.

Han vidarebefordrar hotelser som han fått från ”en källa i israelisk förvaltning”. Ytterligare markeringar från israelisk sida kan väntas efter att den rödgröna regeringen ”ensidigt erkänt Palestina”. ”Ytterligare försämringar av relationerna kan komma, om inte regeringen och Margot Wallström agerar för att mjuka upp spänningarna”.

Ett nyckelord i denna ledarartikel liksom flera tidigare är ensidigt. Det svenska erkännandet var ensidigt och därför är det förståeligt att vi ska drabbas av motåtgärder.

Att 134 andra regeringar tidigare erkänt Palestina räknas liksom inte. Att flera parlament i EU-länder, liksom själva Europaparlamentet, också begärt erkännanden räknas inte heller. Att de EU-länder som innan EU-inträdet erkände Palestina sedan dess inte tagit tillbaka det beslutet gills inte heller. Det är Margot Wallström som är skurken, enligt SvD ledarsida.

Att påstå att erkännandet var ensidigt är också märkligt i sak. Inte bara därför att Sverige sedan länge har etablerade diplomatiska relationer med den ena parten i denna konflikt – men inte tidigare med den andra.

Men viktigare är att den totala bristen på styrkebalans mellan parterna i konflikten – mellan ockupanten och den ockuperade – i sig blivit ett hinder i fredsarbetet och förhandlingsförsöken. Att försöka bidra till att upphäva den ensidigheten är knappast ensidigt.

A propos ensidighet – borde vi tycka att Gudmundssons kommentarer är balanserade och allsidiga?

Skånepolisen ”tar till sig” kritiken – men det räcker inte

Så har då Justitieombudsmannen efter en ingående utredning bekräftat att Skånepolisens datainsamling om tusentals romer inte bara var olaglig utan också fick karaktären av etnisk registrering. Detta har Skånepolisen förnekat ända fram till JO:s utlåtande.

Nu säger den nya polischefen i området på direkt fråga från DN att hon inte vill kommentera den slutsatsen. Däremot säger hon tvetydigt att det är oerhört olyckligt att JO drar den slutsatsen. I övrigt betonar hon att hon har stort förtroende för sina medarbetare.

Hon själv var inte på plats när registren beslutades och sattes i bruk och har inget personligt ansvar. Dessutom har en större omorganisation av polismakten inletts. Detta borde göra det enklare att verkligen självkritiskt pröva denna skandal inom myndigheten.

Historien i den här affären är gravt pinsam. Först förnekade Skånepolisen existensen av det första registret som avslöjades av DN. När det sen visade sig att det fanns ytterligare ett register som upprättats på liknande sätt så förnekades dess existens också först.

När Säkerhets- och integritetsnämnden (SIN) – det officiella granskningsorganet för denna typ av frågor – beslöt att ta upp fallet samarbetade Skånepolisen illa i ett initialt skede. Under ett första besök i Malmö kunde företrädare för SIN inte ens börja sin genomgång, de fick den gången återvända tomhänta.

Skånepolisens rättschef som också blev dess talesperson förnekade att något fel begåtts och kritiserade i ett TV-program DN för att ha publicerat artiklarna om registren; hon gjorde gällande att DN (!) genom detta spätt på rasismen mot romer.

Under ett möte jag hade med polisledningen i Malmö vägrade den att uppge hur många från de ursprungliga registren som efter kritiken från SIN hade överförts till ett nytt register – fakta som var högsta relevanta mot bakgrund av kritiken om att det var svagt samband mellan brotten (bl.a. en släktfejd i Staffanstorp) och det stora antalet registrerade.

På min fråga om varför över tusen barn registrerats, varav många mycket små, var rättschefens svar att det kan vara legitimt att registrera barn om det finns misstanke om risk för misshandel! Just detta barocka argument har inte upprepats, men att det överhuvudtaget kastades fram säger en del om atmosfären på det poliskontoret.

Registreringen i sig blev en chock för den romska befolkningen; ett dråpslag mot arbetet att bygga tillit till myndigheterna bland romer. Skånepolisens reaktioner på avslöjandet förvärrade läget ytterligare. Det räcker inte med att polisen nu noterar kritiken. Det krävs tydliga tecken på att den medger att kritiken i alla avseenden har varit korrekt och befogad. Och att trovärdiga åtgärder vidtas för att säkerställa att sådana skandaler inte sker igen.

 

En Rom från Rumänien misshandlades på T-banan av vakter – men fick aldrig upprättelse

”Vad hade hänt om inte kameran varit på?” frågade juristen Mårten Schultz i en kommentar i SvD om väktarens barnmisshandel på Malmö central. Bra fråga – polisens första reaktioner tyder på att det nog inte hade blivit någon undersökning.

Här ett annat fall om polisens reaktion på misstankar om väktares övervåld. Den gången fanns också fotografiska bevis – men de sparades inte länge nog.

Det gällde en romsk EU-medborgare som kommit hit från Rumänien i hopp om att få ett tillfälligt jobb för sin egen och sin familjs försörjning, medveten om att han i värsta fall måste sätta sig på trottoaren med en mugg framför sig. Han heter Stefan.

Han stod en dag i juli vid T-baneingången i Kista och skulle köpa biljett. En kvinna kom fram till honom och på teckenspråk sade att han kunde följa henne nära genom spärren på hennes biljett. Han gjorde så, men tilltaget sågs uppenbarligen av två vakter.

Nere på perrongen kom de fram till honom och bad att få se hans biljett. Stefan sade att han tyvärr inte hade någon. Han bad om ursäkt, han hade gjort ett misstag. Han fördes då in mot väggen, slängdes ned på golvet och utsattes för en serie hårda slag och sparkar. Det handlade uppenbarligen om ren misshandel – när jag träffade honom en vecka senare hade han fortfarande tydliga blåmärken.

Han berättade att han inte gjort något motstånd men ropat Polis! Polis! och efter en tid kom två poliser och tog hand om honom. Han fördes till en polisstation i Solna där han beskrev misshandeln. Han informerades om att perrongen övervakades med kameror och att sanningen var dokumenterad. Han kunde förstås anmäla vakterna om han så ville, polisen avsåg inte att på eget initiativ gå vidare med fallet.

Stefan fick hjälp av föreningen HEM att komma i kontakt med en advokat och en polisanmälan gjordes. Men polisen tog aldrig upp fallet, efter två veckor fick advokaten besked om att det var nedlagt. Filmerna från övervakningskamerorna fanns inte längre – rutinen är att de förstörs efter tre dygn – och polisen ansåg därför att det inte var lönt att höra vakterna eller att söka vittnen. Det viktigaste beviset vara borta.

Hade ansvariga på polisstationen reagerat på Stefans berättelse hade de kunnat säkerställa att filmaterialet hade räddats och fallet kunnat klarläggas.

Slutresultatet: Stefan fick ingen upprättelse.