Valfridssons ”nolltolerans” hjälper inte utblottade EU-migranter

Det är knappast opportunt i dagens politiska klimat att försvara de utsatta EU-medborgarna – många av dem romer – som vi kan se tigga i våra stadsmiljöer. Den rapport som regeringens samordnare, Martin Valfridsson, nu lagt fram präglas inte heller av omsorg om dessa besökares mänskliga rättigheter.

Valfridsson kräver effektiva och snabba vräkningar av dem som slagit läger på privat eller kommunal mark. Han rekommenderar kommunerna att inte organisera alternativa övernattningsmöjligheter. Och han uppmanar allmänheten att inte lägga en peng i den framsträckta muggen.

Avsikten tycks vara att vistelsen här ska bli så olönsam och svår för dessa besökare att de åker hem till Rumänien och Bulgarien – och det för gott.

De problem Valfridsson ombads tackla är naturligtvis komplicerade. Risken för kulturkrockar är uppenbara. Även om vi alla är européer är klyftorna avgrundsdjupa, normerna och traditionerna olika. Medelsvenssons förståelse för en utfattig, hunsad analfabets verklighet är inte automatisk. Oklarheter har dessutom funnits i ansvarsfördelningen mellan myndigheterna i hemländerna och hos oss. Likaså om vilken roll EU borde spela.

Det officiella direktiv som regeringen gav Valfridsson betonade vikten av internationella regler om mänskliga rättigheter. Det nämndes att han skulle sprida exempel på hur barn på frivillig basis kunde erbjudas utbildning eller på hur socialtjänstens stöd till utsatta personer kunde utformas. Han skulle verka för att berörda personer blev delaktiga i de tillfälliga insatserna.

Det finns inte mycket av den attityden i samordnarens rapport. I stället präglas den av ett närmast översåtligt förmyndartänkande. Vi enskilda som ibland lämnar en slant i muggen gör fel, vi bör i stället ge bidrag till någon biståndsorganisation. Kommuner som tillåter att barn släpps in på matserveringar eller möjliggör pedagogisk verksamhet borde tänka sig för. Men framför allt riktas förmynderiet mot EU-medborgarna själva, de antas inte förstå sitt eget bästa.

De borde inte tigga, de kan ju fastna i ett tiggeri-beroende och dessutom bli ett dåligt exempel för sina barn, menar Valfridsson. De borde inte lämna sina barn hemma under någon släktings tillsyn. De borde inte ta med barnen hit och därmed rycka dem från den lokala skolan.

I sina rekommendationer blundar Valfridsson för den egentliga orsaken till att en del människor i Rumänien och Bulgarien söker sig utomlands för sitt uppehälle. Att de faktiskt är i en desperat nödsituation. De kommer inte hit för att störa oss, de kommer i hopp om att få ett tillfälligt jobb. Eftersom detta är näst intill omöjligt för de flesta, försöker de samla ihop pengar genom att samla tomburkar eller tigga om vårt stöd.

Valfridssons antydningar om att de är dåliga föräldrar är särskilt trista. I stort sett alla ”tiggare” jag talat med har talat känslofullt om sina barn där hemma, att de hoppas få ihop pengar så att deras barn inte ska behöva leva samma liv som de själva. Det krävs inte mycket empati för att inse vilka påfrestningar det innebär att sitta på trottoaren och vädja om stöd, timme efter timme och oberoende av väder. Men nästan alla av dem gör det ändå – för sina barns skull.

Misären beror förstås på situationen i hemlandet. Många av besökarna är romer och antiziganismen där sitter fortfarande skrämmande djupt. Diskrimineringen och det påtvingade utanförskapet leder till extrem fattigdom. Detta är själva kärnan till varför de kommer hit.

Nu händer det faktiskt en del positivt, inte minst i Rumänien. Det reformarbetet bör förstås uppmuntras genom de politiska kanalerna. Även inom EU tas nu tag för att effektivisera stödprogrammen. Men det är uppenbart att det kommer att ta tid innan de mest utsatta verkligen kan klara sig där hemma. Därmed står vi inför frågan: är vi under övergångstiden beredda att bemöta besökarna på ett medmänskligt sätt? Med respekt för deras mänskliga rättigheter?

Det behövs konstruktiva, humana lösningar på de problem som diskuteras och som var avsikten bakom att utse en samordnare. En nyckel är ett närmare samarbete mellan kommuner och frivilliga organisationer. Där sådant samspel prövats har resultaten varit goda för alla parter. Det gäller att lära av de erfarenheterna. Här några punkter:

  • Avhysningarna skulle kunna undvikas om det fanns något rimligt alternativ för övernattning. Detta har fungerat vissa perioder i kommuner där sådana försök gjorts.
  • I situationer när det är nödvändigt att be personer att flytta på sig och inte slå läger på en olämplig plats bör detta lösas humant, med rimlig förvarning och ett reellt alternativ. EU-medborgarna vill naturligtvis övernatta lagligt och har inget intresse av att bryta mot principen om att ”alla måste följa lagen” – den retoriken är missriktad.
  • Informationen till de besökande bör förbättras och mötesplatser organiseras. Här bör också finnas möjligheter att använda toalett liksom att tvätta sig och sina kläder. Det finns goda exempel av t.ex. Röda korset och Crossroads som kan inspirera andra.
  • Ansträngningar bör göras för att bidra till att vistelsen här blir meningsfull för besökarna – också när det gäller att få bättre förutsättningar att försörja sig i hemlandet. Här spelar åter frivilliga organisationer en viktig roll som borde få mer stöd från samhällets sida. Då många av besökarna saknar i stort sett all skolbakgrund är vuxenkurser av stort värde; den språkutbildning föreningen HEM bedriver i Stockholmsområdet är en god modell.
  • Ytterst få av besökarna har rest hit med barn. Men de barn som ändå kommit och stannar en viss tid har rätt till skolgång här i linje med Barnkonventionen. Vidare måste sjukvård finnas tillgänglig på åtminstone samma nivå som för de ’papperslösa’ från länderna utanför EU. Regeringen bör i samtal med ansvariga i Bukarest och Sofia sortera ut problemen kring besökarnas relation till sjukförsäkringssystemet i hemlandet. 

Det finns de som fruktar att ett rättighetsbaserat bemötande skulle leda till att många fler kommer hit. Min bedömning, som delas av flera andra som talat med besökarna och studerat situationen i hemländerna, är att den prognosen inte är självklar. Det är förhållandena där hemma som driver människor utomlands för att försörja sig, inte så mycket våra reaktioner.

Oavsett sådana bedömningar finns överväldigande etiska skäl att bemöta besökarna som medmänniskor och att respektera deras rättigheter. Arbetet för romernas rättigheter har sent omsider börjat i vårt land, bland annat genom publiceringen av en vitbok om hur romer kränktes i Sverige under förra seklet. Hatsajternas hets mot besökarna – och hatbrotten som riktas mot dem – visar att alla inte förstått. Desto viktigare att beslutsfattarna lyssnar till de frivilliga grupper som ställer upp för medmänsklighet.

 

Sverige bör driva en utrikespolitik för mänskliga rättigheter som är aktiv och orädd

Var det rätt av Olof Palme att kalla den spanska Franco-regimen för ”satans mördare”? Eller av Margot Wallström att använda ordet ”diktatur” om det Saudiska styret? Finns lägen när tyst diplomati ger mer resultat än att peka finger? Är bistånd ett effektivt medel att främja mänskliga rättigheter? Bör vi handla med länder som kränker mänskliga rättigheter? Fungerar bojkotter?

Hur borde en aktiv, resultatinriktad politik för mänskliga rättigheter egentliga se ut?

Det första som måste slås fast är att alla regeringar faktiskt har en skyldighet att upprätthålla de värden som skyddas i internationella konventioner för mänskliga rättigheter. Och det inte bara där hemma utan också i utrikesrelationerna. Det gäller förstås också Sverige.

Skälen för att agera för mänskliga rättigheter i andra länder är starka. Människor som är förtryckta och tystade – och därför inte kan försvara sina rättigheter – ska kunna räkna med solidaritet från andra samhällen än deras eget. Det handlar om en grundläggande moral.

När jag träffat personer i sådana situationer har de vittnat om hur enormt viktigt det varit att veta att människor eller regeringar i andra länder är engagerade i deras öde och agerar å deras vägnar.

Även FN-stadgan klargör att respekten för mänskliga rättigheter är en internationell angelägenhet. Den positionen är logisk med tanke på den uppenbara länken mellan mänskliga rättigheter och fred. Erfarenheten, inte minst i Europa, visar ju att förtryck och kränkningar av mänskliga rättigheter i ett land leder till oro och ibland till väpnad konflikt som i sin tur kan påverka grannländer och en vidare region.

Vi har lärt oss att en utrikespolitik som tar upp MR-problem i andra länder ofta upplevs av de utpekade som provokativa, oavsett om initiativen tas i internationella organ eller i direkta, bilaterala kontakter. Indignerade svar om ”inblandning i inre angelägenheter” är inte ovanliga. När den danska regeringen för några år sedan verkade för en FN-granskning av MR-situationen i Kina hotade regeringen i Peking med sanktioner och avbruten handel.

Att kritik utifrån upplevs som så djupt irriterande hänger samman med de mänskliga rättigheternas moraliska dimension. Det underförstådda budskapet är att kritiken inte bara handlar om oförmåga att leva upp till normernas krav utan att vederbörande regering hålls ansvarig för oacceptabla, oetiska handlingar. Det är detta som gör att frågorna om mänskliga rättigheter blivit särskilt känsliga i relationerna mellan stater.

Det är därför särskilt viktigt att regeringar verkligen är seriösa och förberedda när de kritiserar andra. Alltför ofta har rättighetsfrågor tagits upp utan tillräcklig faktabas och har alltför lätt kunnat avfärdas som politiskt motiverade. Därmed har inget uppnåtts.

Bristande kunskap är inte längre någon ursäkt för ytlighet och slarv. Idag råder det ingen brist på information; i de flesta fall är det möjligt att hämta fakta från exempelvis de rapporter som utges av det civila samhällets organisationer och internationella organ.

Det är också viktigt att vara konsekvent. Mycket av den trista politiseringen av mänskliga rättigheter uppstår när regeringar är selektiva i sin kritik, när de utan nyanser kritiserar fiendeländer medan de lovordar sina bundsförvanter (eller nära handelspartners) trots rapporter från oberoende mänskliga rättighetsorgan som visar en helt annan bild.

Den typen av selektivt engagemang tenderar att underminera de mänskliga rättigheternas universella karaktär. Normera ska gälla lika i alla jämförbara situationer oberoende av land, kultur och religion.  Deras moraliska tyngd är beroende av att de uppfattas som ideologiskt och partipolitiskt oberoende.

Detta är några av de generella grundstenarna bakom en resultatinriktad strategi för mänskliga rättigheter.  Men det behövs mer precision.

***

Försvara de internationella normerna!

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (Universal Declaration of Human Rights) från 1948 är den självklara bottenplattan. Den är i sig inte juridiskt bindande men definierar rättigheterna och har blivit utgångspunkten för utarbetandet av en rad precisa konventioner om bland annat tortyrförbud, jämställdhet, anti-rasism, barns rättigheter och rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

I Europa har Europarådet antagit en rad konventioner och andra texter om mänskliga rättigheter. Men Europakonvention och dess domstol i Strasbourg har en unik process byggts upp som gör det möjligt för enskilda personer att vädja om rättelse när sådan inte kunnat uppnås på nationell nivå. Dryga 50 000 anmälningar inkommer numera varje år.

Inom Europarådet finns dessutom en stadga för ekonomiska och sociala rättigheter, konventioner on minoriteters rättigheter och ett fördrag mot tortyr och grymma fängelseförhållanden – samtliga med kommittéer som har till uppgift att bevaka att medlemsländerna respekterar normerna.

Ett annat batteri av fördrag har utarbetats inom Internationella arbetsorganisationen, ILO, som tar upp rättigheter på arbetsmarknaden. Bland konventionerna finns de som skyddar kvinnors rätt till lika lön och ett stopp för svåra former av barnarbete. Rätten att organisera sig och förhandla ingår naturligt nog bland nyckelkonventionerna (‘core standards’).

Att dessa överenskomna internationella normer existerar är en enorm tillgång. De har stort värde för oberoende frivilliga organisationer i de enskilda länderna i deras påverkansarbete. Faktum är att de mekanismer som satts upp av de mellanstatliga organen för att påverka och övervaka respekten för fördragen har haft avgörande betydelse i ett antal fall.

Särskilt effektiv har förstås Europadomstolen för mänskliga rättigheter varit. Dess beslut har gett rättvisa åt enskilda personer i en lång rad fall och också tvingat fram lagändringar. Att alla Europarådets medlemsstater dessutom antagit Europakonventionen som national lag har stärkt dess genomslag.

Det finns tyvärr krafter som söker att underminera detta system. Inte förvånande görs sådana försök av regeringar som känner sig kritiserade och utpekade av de mekanismer som övervakar genomförandet av MR-normerna.

Men där finns också ”ideologiska” problem. USA erkänner inte de ekonomiska och sociala rättigheterna som just rättigheter och har inte heller ratificerat FN: s barnkonvention. Kina har vägrat att ställa sig bakom FN-konventionen om de politiska och medborgliga rättigheterna med dess krav på bland annat yttrande- och församlingsfrihet.

Desto viktigare att svenska regeringen – i samverkan med så många andra som möjligt – stödjer och förstärker detta system av normer och uppföljande mekanismer. Just nu verkar det särskilt angeläget att försvara ILO och dess konventioner och övervakade processer.

Städa framför den egna porten!

Regeringens analysgrupp om global samverkan överlämnade nyligen en skrivelse till ministrarna i det så kallade Framtidsrådet med påpekanden om att det finns vissa internationella normer om ekonomiska och sociala rättigheter som Sverige inte ställt sig bakom. De bör ratificeras. Gruppen menade att det är viktigt att Sverige tar även dessa rättigheter på verkligt allvar – inte minst i ett läge då vi står inför att förverkliga FN:s 2030-mål som just kräver effektiva insatser mot växande sociala klyftor.

Det utrikespolitiska arbetet för mänskliga rättigheter kräver att effektiva åtgärder vidtas här hemma; annars blir den internationella trovärdigheten låg. Mycket har självfallet gjorts och Sverige framhålls inte sällan som ett föregångsland.  Men det gör samtidigt att ’skönhetsfläckarna’ uppmärksammas desto mer. Svenska diplomater får till exempel inte sällan frågor om hur samerna behandlas.

En ny skrivelse till riksdagen om demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstaten förbereds när detta skrivs. Margot Wallström och Alice Bah Kuhnke har också i en debattartikel annonserat att regeringen kommer att verka för en oberoende institution för mänskliga rättigheter som skulle komplettera de existerande ombudsmännen och fånga upp rekommendationerna från internationella organ. En sådan institution finns i flera andra europeiska länder och har där kunnat belysa de strukturella problemen bakom de enskilda fallen.

Stöd progressiva krafter inom civilsamhället!

Stora framsteg har onekligen gjorts i arbetet för mänskliga rättigheter sedan FN-förklaringen antogs.  Det är mycket tack vare de frivilliga organisationerna, de så kallade NGO:s (non-governmental organizations).

Genom effektiv lobbying har de påverkat utvecklingen av de normer som bakats in i fördragen och framför allt har de bidragit till att kontrollen av genomförandet, implementeringen, har blivit klart mer genomgripande än den annars skulle vara. De har pressat systemen från retorik till sanningssägande. Diplomater i Genève medger att utan bidragen från NGO:s skulle FN:s MR-system inte fungera. Det är de enskilda organisationerna som ger de fakta som mötena behöver för meningsfulla diskussioner.

Internationella NGO:s som Amnesty International och Human Rights Watch får en stor del av information från lokala MR-grupper. Dessa försöker också nå ut via sociala medier och kontakter med de traditionella medierna, inklusive våra länders korrespondenter. Det irriterar vissa regimer.

Lokala MR-försvarare övervakas, förhånas i regimstyrda medier och utsätts inte sällan för direkta övergrepp – ibland av poliser, ibland av lejda våldsmän. Det finns en särskild FN-deklaration till skydd för dessa ”Human Rights Defenders” och deras självklara rätt att arbeta (fredligt) för mänskliga rättigheter, men den ignoreras i Kina, Ryssland, Azerbajdzjan och en rad andra länder.

Mönstret är att dessa MR-försvarare stämplas som opatriotiska eller rent av som landsförrädare. Får deras organisationer ekonomiska bidrag från utlandet – de har på grund av förtalskampanjer i många fall svårt att samla pengar lokalt – pekas de ut som ’främmande agenter’. Den termen har dykt upp i lagstiftningen i flera länder med bestämmelser om att MR-grupperna inte får agera utan att söka särskilt tillstånd – som i sin tur kan avslås. Själva prövningen av en sådan ansökan används som motiv för polisintrång i deras kontor eller hem. Typiskt är att datorerna ofta tas i beslag. Än mer utsatta blir grupper som inte sökt tillstånd.

Inga metoder tycks för vulgära när det gäller att smutskasta aktivisterna eller skrämma dem till tystnad. Knark eller vapen placeras i deras hem, de beskylls för skattesmitning, anklagas för att hjälpa terroristgrupper – och fängslas på några av dessa grunder. Syftet är förstås inte bara att tysta dessa personer utan inte minst att få andra att avstå från att engagera sig. På senare tid har aktivister inom HBTQ-rörelsen blivit svårt drabbade i flera länder.

Den nya technologin har gett enorma möjligheter för regimer att övervaka medborgarna. Samtidigt kan förstås sociala medier vara effektiva för att sprida information och mobilisera till protester. Skyddet av visselblåsare har blivit en akut MR-fråga. Här vore det angeläget med initiativ av svenska regeringen och andra.

Vad kan i övrigt göras för att stödja de utsatta MR-försvararna? Nummer ett är förstås att inte göra skada. Vi vet att amerikanska initiativ – kulturellt okänsliga och illa genomtänkta – i en del fall verkligen skapat problem för dessa grupper. Liknande klumpigheter har knappast förekommit från svensk sida. Likafullt är det viktigt att i varje enskilt fall analysera hur stödet bör utformas för att vara effektivt och inte underminera. Avgörande är förstås att följa råden från dem som vi vill bistå.

En rad svenska frivilligorganisationer arbetar tillsammans med partners i andra länder. Den kunskapsöverföring som sker i de relationerna är en enastående kraft, dynamisk och utbildande i bägge riktningar. Det är viktigt att såväl regeringen som SIDA aldrig glömmer detta.

Erbjud svensk kompetens!

Själva ordet ”utveckling” har fått en ny dimension med de nya hållbara utvecklingsmål – de så kallade 2030-målen – som FN antog hösten 2015. Nu handlar det inte enbart om att hjälpa fattiga länders ekonomiska utveckling. Nu gäller det att samtliga världens stater genomför de omställningar som krävs för att vi ska kunna hantera klimat-hotet och de växande sociala klyftorna.  Vi ska inte längre använda de fyrkantiga termerna i-länder och u-länder eller rika och fattiga länder.

De nya hållbarhetsmålen uppmanar till ett mer jämlikt samarbete mellan länderna i det globala arbetet mot bland annat miljöhoten och de ekonomiska och sociala orättvisorna. Det utmanar oss att försöka bidra med våra egna erfarenheter i den globala diskussionen.

Sverige har en tillgång som är värd att bjuda på i denna atmosfär: våra erfarenheter av institutionsbygge. När det gäller mänskliga rättigheter är vårt land är intressant för andra när det gäller exempelvis ombudsmännen, opartisk tjänstemannakår, offentlighetsprincipen, relationen mellan arbetsmarknadens parter, samspelet med civilsamhället, jämställdhetsarbetet, diskrimineringslagstiftningen, Statistiska centralbyrån, public service radio och tv, riksdagsrevisorerna, barnavården, sexualundervisningen med mera.

Vi har kvarsläpande problem när det gäller respekten för barns rättigheter – Barnombudsmannen har med rätta kritiserat hur tonåringar behandlas på svenska häkten – men väsentliga framsteg har gjorts som är av intresse i andra delar av världen. Samma gäller rättigheterna för personer med funktionsnedsättning. Även på det området finns skäl för självkritik, samtidigt som rättighetstänkandet faktiskt får positiva avtryck.

Vissa av våra institutioner har numera ett internationellt fönster och ett samarbete med andra länder. De både lär och delar med sig av kunskap. Denna sida av svenskt internationellt samarbete bör vidareutvecklas.

En god integration av nytillkomna till vårt land kommer att öka vår kapacitet att relatera till andra länder och kulturer. Det kommer att bli viktigt för svensk ekonomi men också ge oss en chans att bidra till en bättre och fredliga värld.

Tala klarspråk, men gör det övertänkt!

En regering som för en aktiv utrikespolitik för mänskliga rättigheter måste ofta brottas med dilemmat att avgöra när man bör kritisera offentligt och när det är klokare att pröva den tysta diplomatin.

Det avgörande kriteriet måste vara vad som sannolikt kan ge bäst resultat för de människor vars rättigheter vi vill försvara. Detta i sig är inte alltid lätt att bedöma, som vanligt är det klokt att konsultera dem det berör, men det är ofta komplicerat.

Offentliga fördömanden kan skaka om, dra uppmärksamhet till ett annars bortglömt problem och pressa den ansvariga regeringen att ompröva. Men de kan också få negativa konsekvenser och i värsta fall leda till att den utpekade regimen borrar sig fast i att vägra låta sig påverkas eller att fångar hålls kvar inlåsta för ytterligare en tid.

Min åsikt är att tyst diplomati visst kan vara värd att pröva i en del situationer. Vissa regimer är faktiskt beredda att lyssna och till och med släppa fångar eller göra andra reträtter bara de slipper ’förlora ansiktet’ och framstå som veka inför påtryckningar. 

Jag använde själv denna diplomatiska metod i bland annat i länderna södra Kaukasus när jag arbetade för Europarådet – med resultat att en rad politiska fångar faktiskt blev frigivna.

Men det ingår i en sådan strategi att förhandlingarna inte kan pågå i evigheter och att de förr eller senare måste redovisas offentligt. Fallet Dawit Isaak illustrerar hur svårt detta dilemma faktiskt är.

Krav på bojkotter och andra sanktioner har ibland fått upp mänskliga rättighetsproblem på den inhemska och internationella agendan, men sådana aktioner kräver också eftertanke, de kan som bekant också förvärra offrens situation och tyvärr stärka regimen. Trenden numera är att försöka lösa problemen med andra metoder, även om sanktioner inte ska uteslutas i mycket allvarliga fall.

Min bild är att svenska företrädare i allmänhet prickar rätt i avvägningen mellan att använda öppen kritik och att testa den tysta diplomatins väg. Olof Palmes berömda uttalanden om Vietnamkriget, invasionen i Tjeckoslovakien och avrättningarna i Spanien var effektiv internationell opinionsbildning som MR-förkämpar i de länderna välkomnade. Samma gäller Margot Wallströms tydliga språk om Saudiarabien.  

Sälj aldrig bort den konsekventa politiken!

En annan avvägning handlar om mänskliga rättigheter och handelsförbindelser. Det är allmänt bekant att regeringars officiella kritik mot vissa regimer tenderar att vara dämpad när de länderna är viktiga för handel och andra ekonomiska relationer. Detta har varit flagrant i fråga om Kina och Saudiarabien. Det är här kravet på KONSEKVENS blir särskilt aktuellt. Tystnad om förtryck i de ekonomiskt mäktiga staterna innebär inte bara ett svek mot invånarna i de länderna utan tenderar också att skapa en stämning av hyckleri kring programmen för mänskliga rättigheter.

I detta är förstås vapenhandeln en särskilt avgörande aspekt. En viss skärpning har nu signalerats efter en blocköverskridande överenskommelse om den framtida politiken för vapenexport. Men oklarhet kvarstår. Det är viktigt att det finns ett tydligt och konsekvent MR-kriterium i beslutsfattandet. Samma gäller för informationsteknologi som kan användas för oacceptabel övervakning av enskilda eller organisationer. Just därför att vapen och teknologi kan användas i såväl positiva som negativa syften är det särskilt viktigt att bedöma köparens demokratiska pålitlighet. MR-kriteriet blir här avgörande. Att det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien fick ett slut var logiskt, det borde aldrig ha slutits.

Vi bör förstås vara medvetna om att om en köpare får nobben från Sverige så finns det nästa alltid andra säljare. Nya initiativ behövs för att reglera den internationella vapenhandeln och slå ned på smugglarna.

Våga också ifrågasätta inslag i den amerikanska MR-politiken!

I en rad länder i Asien, Afrika och Latinamerika upplevs det europeiska – inklusive den svenska – arbetet för mänskliga rättigheter gå hand i hand med den nordamerikanska. Det är förståeligt, europeisk kritik mot USA när det gäller rättigheterna har varit lam och oprecis.

Det har funnits skäl till tydligare kritik och markeringar om att den europeiska hållningen i flera grundfrågor är annorlunda:

·       USA håller ännu efter fjorton år ett hundratal fångar inspärrade på Guantanamo utan rättegång.
·       Flera av dem har utsatts för systematisk, svår tortyr.
·       Ingen har hållits ansvarig för de bevisade fallen av tortyr och de olagliga frihetsberövandena under ”kriget mot terrorn”.
·       USA är det enda landet i den s.k. västliga sfären som har kvar dödsstraffet och dessutom tillämpar det.
·       Barnkonventionen har inte ratificerats av USA. Inte heller de internationella normerna om ekonomiska och sociala rättigheter.
·       USA har inte ställt sig bakom internationella brottsdomstolen och har dessutom pressat en rad regeringar som ratificerat att göra särskilda undantag om att aldrig medverka i processer mot amerikanska medborgare.

Dessa och andra avsteg från de internationella normerna är kända i länder som vi på olika försöker påverka i uppbyggnaden av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. När de ser oss hopkopplade med den amerikanska utrikespolitiken, försvåras vårt arbete. Enligt min mening har vi alltför ofta försummat att klargöra skillnaden mellan vår hållning och USA:s. Det är en otjänst också mot våra amerikanska vänner.

Var aktiv inom EU!

Det finns en uppfattning att den svenska rösten för mänskliga rättigheter är mindre tydlig som en följd av EU-medlemskapet. Det ligger något i den observationen, samtidigt som det är uppenbart att initiativ i globala frågor får ett annat genomslag om EU-blocket står bakom. Och det är trots allt resultaten som räknas.

Vi är inte heller helt bakbundna på grund av medlemskapet. Den feministiska utrikespolitiken var inte godkänd i Bryssel innan den lanserades, inte heller markeringarna om Saudiarabien och Israel-Palestina.

Det är viktigt att komma ihåg att EU (och Europarådet) gjort en betydande insats för mänskliga rättigheter vid granskningen av ansökningar om medlemskap eller andra former av anknytning. De processerna har integrerat MR i lagstiftning, rättsväsende och den politiska administration i de sökande länderna på ett sätt som knappast hade kommit automatiskt. Kritiken är snarast att några stater släpptes in för tidigt, innan processen verkligen var avslutad.

Det finns också påtagliga svagheter i EU:s hantering av MR-frågorna. En är att systemet inte klarar att effektivt hantera bristerna i länder som vunnit anknytning. Ungern är det tydligaste exemplet.

Ett direkt misslyckande har varit handfallenheten inför den systematiska diskriminering som riktas mot romer i länder som Bulgarien, Rumänien, Tjeckien och Slovakien.

Detta problem skulle delvis kunna tacklas bättre om samarbetet med Europarådet och, i vissa avseenden, Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE) fungerade bättre. Samordningen mellan dessa tre institutioner fungerar inte tillräckligt effektivt och en rätt stor del av ansvaret för detta ligger i Bryssel. Då alla EU-stater också är medlemmar i de två andra organisationerna och dess olika organ borde det vara möjligt att göra något åt detta problem.

Förhandlingar pågår om ett närmande mellan EU-strukturerna och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (som är knuten till Europarådet). Tanken har varit att EU som institution skulle underställas den domstolens jurisdiktion i fråga om mänskliga rättigheter. Inte minst företrädare för Storbritannien – som varit generellt negativ till Europadomstolen – har bromsat och frågan förblir olöst. 

Det finns med andra ord en rad problem inom EU som borde tacklas i en aktiv politik för mänskliga rättigheter.

Fullfölj den feministiska utrikespolitiken!

Kvinnors och flickors mänskliga rättigheter prioriteras nu av regeringen. Det är oerhört positivt. I kvantitativa termer är kränkningarna av just deras rättigheter det absolut största globala MR-problemet. Kvinnofriden respekteras inte, misshandel och sexuella övergrepp är oerhört vanliga i land efter land. Den extrema fattigdomen, inte minst för de äldre, är i hög grad en kvinnofråga. Diskrimineringen på arbetsmarknaden är fortfarande markant och löneskillnaderna alltjämt stora.

Dessa och de andra orättvisorna är inte glömda. Vissa framsteg har också gjorts och de internationella organen prioriterar allt mer insatserna för ökad jämställdhet. Frågan betonas också starkt i FN:s 2030-mål – vilket kräver ytterligare uppbackning från regeringarna. Här förväntas Sverige spela en ledande roll, ännu mer så efter Margot Wallströms satsning på den feministiska utrikespolitiken.

En viktig aspekt är att fullfölja det arbete som fick sin start i säkerhetsrådets resolution 1325 om kvinnor och väpnade konflikter. Kvinnor är kraftigt överrepresenterade bland krigets offer och totalt underrepresenterade i medlingsarbete och beslutsfattande om krig och fred. Vad kan vara viktigare än att tackla den orimligheten?

Satsa på ’mänsklig säkerhet’! Låt inte snäva säkerhetsintressen överskugga satsningen på mänskliga rättigheter!

”Omsorgen om de mänskliga rättigheterna skall genomsyra utrikespolitiken i alla dess delar, inklusive utvecklingssamarbetet, migrationspolitiken, säkerhetspolitiken och handelspolitiken”.

Så formulerades principen om rättighetsperspektivets breda relevans i regeringens skrivelse till riksdagen 2003 om mänskliga rättigheter. Det är en självklarhet att det synsättet ska prägla även nästa riksdagsskrivelse.

Själva syftet med utvecklingspolitiken är just att främja mänskliga rättigheter för alla. En huvudaspekt i migrations- och flyktingpolitiken måste vara rättighetsperspektivet; att börja tomma på rätten att söka asyl därför att det kommer fler sökande är inte acceptabelt.

Tyvärr har snäva säkerhetsintressen tillåtits att övertrumfa omsorgen om allas mänskliga rättigheter även under senare tid. Under ”kriget mot terrorn” respekterades inte ens tortyrförbudet eller rätten att överklaga olagliga frihetsberövanden. Den enskildes säkerhet (human security) sattes ur spel.

 Sanningen är att säkerhetsorganen än i dag i en rad länder står ovanför lagen. De har i praktiken straffrihet även efter grova övergrepp. Dessa institutioner – och samarbetet mellan dem – är allvarliga hot mot vad vi vill försvara med arbetet för mänskliga rättigheter. 

Handelspolitiken, inklusive regleringen av vapenhandeln, måste självfallet inte heller tillåtas underminera dessa ambitioner.

Detta är principer som bör artikuleras i nästa skrivelse från regeringen om den framtida utåtriktade MR-politiken. Redan klart är att den skrivelsen kommer att ta upp MR tillsammans med två andra högprioriterade ambitioner: demokrati och rättsstaten. Det är klokt; dessa tre perspektiv samspelar och är ömsesidigt beroende av varandra.

Därmed blir det naturligt att spika fast betydelsen av faktorer som i hög grad påverkar tillväxten av en demokratisk rättighetskultur: att motverka korruption, att bygga hållbara institutioner inklusive ett opartiskt rättsväsende, att tillsätta ombudsmän och andra mekanismer för att kanalisera klagomål, att ge plats för frivilliga krafter inom civilsamhället samt att främja möjligheten för många röster att göra sig hörda via media.

”För att kunna bidra till att en allt större del av världens befolkning får del av de mänskliga rättigheterna måste Sverige föra en orädd och aktiv utrikespolitik till stöd för dessa rättigheter”. 

 

(Denna artikel publicerades också i antologin ”FRAMTIDSARVET Svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död” utgiven av Socialdemokrater för Tro och Solidaritet och tankesmedjan Tiden.)

Tråkigt att Sveriges radio misslyckades i satsningen på ett informativt program om ensamkommande flyktingbarn

Sveriges radios P1 har sänt ett par program under den (medvetet) ironiska titeln ”Föregångslandet”.
Avsikten sades vara att ifrågasätta delar av den svenska självbilden, att granska tendenser till självtillräcklighet i relation till verkligheten. Granskningen skulle vara kritisk och ”utifrån”.
Tre svenska ”paradgrenar” skulle synas i sömmarna. En av dem var föreställningen om att Sverige skulle vara ”öppet”. Den skulle testas genom ett program om flyktingpolitiken – närmare bestämt den svenska hållningen till de ensamkommande flyktingbarnen.
Det sändes under nyårshelgen. Att döma av uppbackningen i Studio ett och Dagens eko var detta en prioriterad satsning av vår public service-radio. Reportrarna hade arbetat i flera månader med projektet. En av dem menade att programmet skulle ge oss information så att vi bättre skulle förstå varför våra nuvarande problem uppstått.
Så blev det tyvärr inte. Det var trist, det skulle verkligen ha behövts ett seriöst program som penetrerat detta komplicerade problem och fördjupat förståelsen om varför ungdomar från Afghanistan, Syrien, och några andra länder kommer hit. Om varför de kommer ensamma. Och om hur de fått det här efter ankomsten.
***
Redaktionen för ”Föregångslandet” hade alltså också utlovat en kritisk granskning ”utifrån”. Den levererades i detta fall av en norsk poet och debattör. Han hävdade att Sverige numera släpper in en flykting för varje nazitysk soldat som tilläts resa genom landet under andra världskriget. Orsaken skulle vara att Sverige försummat – till skillnad från Norge – att göra självrannsakan efter kriget för sjuttio år sedan.
Denna ”analys” hade han för något år sedan fått publicerad i den norska tidningen Aftenposten. Däremot hade ett par svenska morgontidningar inte varit intresserade att återpublicera artikeln, berättade han. Det föranledde SR-reportern att undra om de svenska tidningarna gett honom någon förklaring till sitt ointresse.
Redan detta inslag i programmet väckte frågor. På vilket sätt bidrog denna ”analys” till att hjälpa lyssnarna att förstå problemen i det svenska bemötandet av de ensamkommande flyktingungdomarna? Var det redaktionens bedömning att poetens beskrivning på något sätt var representativ för omvärldens syn på den Sveriges öppna flyktingpolitik? Vad var syftet?
***
Poeten gjorde – med viss hjälp av en reporterfråga – en poäng av att de svenska tidningarna inte velat publicera hans artikel och inte heller velat deklarera varför. Skulle det uppfattas som en antydan om att de svenska pressorganen tenderade att censurera inopportuna budskap? Att det här handlade om motsatsen till öppenhet, att vissa åsikter eller fakta förtrycktes?
Andra aspekter av detta radioprogram öppnade för en sådan tolkning. Reportrarnas främsta källa – en person som återkom flera gånger i programmet – ville inte framträda med namn eller röst. Skälet var att medierna inte beskrivit de problem hon ville ta upp. Ytterligare två källor presenterades anonymt av skäl som framstod som helt obegripliga mot bakgrund av vad de faktiskt sade.
Det är förstås en refräng i främlingsfientliga inlägg på sociala medier – liksom i SD:s propaganda – att den ”verkliga sanningen” undertrycks av en PK-elit med kopplingar till vissa politiska partier. Myten om en sådan konspiration sprids nu flitigt på nätet.
Den dramaturgi som präglade detta program med de anonyma källorna framstår för mig som högst märklig. Jag är övertygad om att det finns personer som arbetar med och för de ensamkommande flyktingungdomarna som är beredda att dela med sig av sina erfarenheter och diskutera de problem som onekligen finns i deras svåra och komplexa verksamhet.
***
Vad sade då dessa anonyma källor? En av dem var besviken över att hon fått frågor om rabattkort, mobiltelefon och dator i stället för om hon hade erbjudit en trygg hemmiljö. En annan var förvånad över att ungdomarna inte alls var föräldralösa. Ytterligare en källa tyckte att en ensamkommande nog måste vara äldre än 18 då han hade ”hårda händer”.
En som framträdde med namn var en SD-politiker som sitter för det partiet i Stockholms landsting. Hon tillhörde de desillusionerade och påpekade att ingen av de ungdomar hon kommit i kontakt med hade varit föräldralösa. Hon kände sig missledd av en flicka som sagt att hennes föräldrar dödats medan det senare framkommit att de bodde i Danmark.
Vad gav dessa intervjuer i sak? Främst, faktiskt, att de intervjuade personer som getts en roll i mottagandet var illa informerade av vad som väntade. Missuppfattningarna var påfallande många om vilka ungdomarna var, deras bakgrund och deras relation till familjen i hemlandet. Detta kan i och för sig vara en viktig aspekt att beakta i det pågående arbetet för dessa ungdomar. Men några avslöjanden i relation till Sveriges ”öppenhet” levererades inte.
***
Verkligt anmärkningsvärt var att programmet inte inkluderade en enda intervju med någon av de personer det egentligen handlade om: de ensamkommande.
En kortare intervju sändes med ordföranden i en förening för dessa migranter som själv hade kommit hit för sex år sedan. Han pressades med frågor om ungdomarna ljög om sin ålder. Samma fråga ställdes per telefon till en kvinna (också anonym) som en gång hade kommit till Sverige men sedan lämnat.
Med andra ord, ungdomarna själva kom inte till tals om sina egna erfarenheter och uppfattningar – vilka faktiskt borde ha setts som relevanta.
***
Ett par budskap växte fram bland banaliteterna, delvis som resultat av ledande frågor från reportrarna. Ett var att ungdomarna ljög om sin ålder. Ett annat var att de ”kommenderats” iväg av sina familjer. Ett tredje var de ”lockats” hit av den svenska politiken – något som förstärkts av smugglarna på vägen.
Björn Lindh från Afghanistankommittén fick tillfälle att lägga fram vissa fakta om de frågorna. Vad han sade var egentligen inget nytt för den som faktiskt följt medierapporteringen, inklusive den i Sveriges radio. Men hans påpekanden tycktes knappast ha tagits upp i reportrarnas samtal med SD-politikern och de anonyma källorna. De blev en parentes i programmet.
***
1. Åldersfrågan. Björn Lindh fick tillfälle att fördjupa samtalet om ålder-begreppet i de olika kulturerna men hans kommentar kom snarast att framstå ett ”alibi” i vad som i övrigt var en serie löst grundade påståenden om att ungdomarna måste vara äldre. Reportrarna tog inte tag i det problem som sammanhänger med de helt olika definitionerna av själva begreppen barn och vuxna. Med andra ord, programmet som helhet skapade sannolikt mer förvirring än klarhet för lyssnarna i just den frågan.
2. Skälen till att ungdomarna lämnade hemlandet. Samma okunskap präglade källornas reaktioner om att ungdomarna inte själva fattat besluten att emigrera, de skulle ha beordrats. Minsta eftertanke och insikt om familjens betydelse i länder som Afghanistan – liksom de resurser som krävs för själva resan – gör det uppenbart att det här handlar om ett kollektivt beslut av familjen. Talet om att de som fått uppgiften att resa skulle ha tvingats eller kommenderats till detta bottnar i bristande kulturförståelse.
Dessa familjer har förstås skäl för sina beslut. Ett – som inte nämndes alls i programmet – är fruktan för att ungdomarna skulle tvångsrekryteras av Talibanerna eller någon annan väpnad styrka. Många afghanska pojkar som kommit under 2015 har kommit från Iran där de varit flyktingar men nu löpte stor risk att skickas till slagfältet i Syrien.
Att skälen varit starka förhindrar inte att uppbrottet och själva resan långt bort har varit starkt traumatiserande för många. Att de nyanlända säger sig längta efter sina nära anhöriga är sannerligen inte förvånande.
3. Skälen till varför så många kommit till just Sverige. Det är inget mysterium varför många av dessa ungdomar försökt ta sig till just vårt land. Intervjuer har gjorts direkt med de ensamkommande av såväl frivilligorganisationer som forskare. Ett skäl är förstås Sveriges rykte som ett demokratiskt och öppet samhälle. Ett annat är kedjeeffekten av att tidigare flyktingungdomar blivit väl mottagna och att detta blivit känt i hemlandet. Vi vet också att smugglare spätt på sådan information, ibland bortom alla rimliga proportioner.
Inget framkom i programmet som tillförde något nytt i den bilden.
***
Däremot lanserade ”Föregångslandet” en teori om konsekvenserna av den svenska politiken. Den hade inte bara möjliggjort flyktingungdomarnas ankomst hit, den hade också drabbat dessa unga personer svårt – genom tvånget att resa bort från hemmiljön och alla umbäranden därefter. Själva slutklämmen i programmet var att vår vilja att vara goda och följa konventionerna i själva verket drabbar de unga flyktingarna.
Den slutsatsen i programmet var inte grundad i någon som helst analys av familjernas och ungdomarnas alternativ. Den bygger på bedömningen att vi här vet bättre än de utsatta familjerna och deras tonåringar om vad som är bäst för dem själva och deras framtida säkerhet.
Det är verkligen trist att P1 trots en sådan omfattande satsning inte kunnat prestera ett mer seriöst program i en så viktig fråga. Jag hoppas att redaktionen inte låter sig berusas av applåderna från vissa kretsar utan faktiskt tar sig tid till en självkritisk utvärdering.

Medmänsklighet viktigare än ”nolltolerans”

”Nolltolerans” har nu blivit ett nyckelord i samtalet om hur vi ska förhålla oss till de fattiga EU-medborgare som vi ser tigga i vår stadsmiljö. Deras tillfälliga boenden eller uteliggande ska stoppas, polisen måste ”kliva fram” och kommunerna inte erbjuda ”tak över huvudet”.
Andra förslag är att det ”organiserade tiggeriet” måste bekämpas och kommunala förbud införas mot tiggande på vissa platser. Så låter det från vissa ledande politiker.
Men det finns också en annan opinion i landet.
På flera platser har frivilliga organisationer – en del av dem nystartade – på olika sätt försökt hjälpa dessa utsatta besökare från Rumänien och Bulgarien, många av dem romer.
I en del kommuner har ett konstruktivt samarbete mellan dessa grupper och de lokala myndigheterna utvecklats. Enkla boenden har organiserats och det har till och med varit möjligt i en del fall att ordna tillfälliga jobb för en del av EU-medborgarna.
På ett ytligt plan är utgångspunkten för bägge dessa opinioner densamma: vi vill inte se människor sitta och tigga. Skillnaden är hur vi hanterar den känslan. Här handlar det i grunden om vår människosyn.

En human folkrörelse
Inom den humana folkrörelse som vuxit fram handlar det inte om att bli av med ”tiggarna” utan att försöka bidra till att de i framtiden inte ska behöva åka utomlands i ett desperat försök att skrapa ihop pengar till sina barns försörjning och framtid. Och att vi, innan deras djupa misär och utanförskap åtgärdats i hemländerna, behandlar de som kommit hit som medmänniskor med mänskliga rättigheter.
Ansträngningar görs faktiskt i hemländerna av lokala krafter. Till det arbetet bidrar en rad svenska frivilligorganisationer. Hjärta till hjärta, Röda korset, Erikshjälpen, Svenska kyrkan, Rädda Barnen med flera bidrar till nödvändiga reformer. Jag har sett en del av det arbetet och är imponerad – det bidrar till förändring steg för steg.
Samtidigt har frivilliga krafter engagerat sig för att konkret bistå besökarna här. I Mariefred, Strängnäs, Eskilstuna och flera and orter har det lett till att jobb och härbärgen organiserats i samarbete med kommunala myndigheter. Helsingborg är en annan kommun som satsat på att ordna övernattningsmöjligheter.
Föreningen HEM i Stockholmsområdet, Räddningsmissionen i Göteborg, Föreningen ”en bättre chans” i Eskilstuna är exempel på grupper som verkligen bistått besökarna i svåra situationer. Läkare i världen och Röda korset har gjort storartade insatser för dem som blivit sjuka. Svenska kyrkan och flera av frikyrkorna ställer också upp i en anda av genuin solidaritet.

Bistånd både här och där
Det finns ett tydligt samband mellan att bidra till förändringar i hemländerna och ett medmänskligt bemötande här. Det är därför ett misstag att presentera dessa två ambitioner som konkurrerande. Vi bidrar inte till att förbättra besökarnas situation där hemma genom att vända dem ryggen här.
Från officiellt håll har kommit uttalanden om att den som vill ge ett ekonomiskt bidrag borde kanalisera detta genom en biståndsorganisation i stället för att ge till en enskild besökare. Det rådet missar det faktum att den direkta gåvan har visat sig ha en betydande effekt för mottagarna – som har allt intresse av en effektiv användning av bidraget och dessutom har minimal avbränning för administration.
Medan biståndsorganisationerna har förutsättningar att ta upp strukturella frågor som boendefrågor och födelseattester har gåvan till den enskilde fördelar för den mottagande familjen, ungefär som ett ”fadder-system kan ha.
Bägge kan göra stor nytta. Därför förefaller officiella pekpinnar om hur vi ska placera våra bidrag minst sagt förvånande.

Avhysningarna ingen lösning
En ännu mer kontroversiell fråga har varit den om besökarnas tillfälliga boenden. Särskilt i Stockholm och Malmö har många protesterat mot att skjul och kojor byggts på olämpliga ställen eller att husvagnar ställts på vissa platser utan tillstånd. Den reaktionen från såväl markägare som allmänhet är absolut förståelig. Självfallet måste det finnas möjlighet att hindra människor att slå läger varsomhelst.
Men även i dessa fall är det viktigt att analysera problemets rötter. Det handlar inte om medvetna, politiskt motiverade ockupationer. De som hamnat i denna situation vill inte störa någon, men de har inte kunnat hitta något lagligt alternativ för övernattning.
Det problemet har faktiskt lösts i vissa kommuner, men i Malmö och Stockholmsregionen, till exempel, har sådana härbärgen inte räckt till eller hämmats av begränsande regler om det antal övernattningar som erbjudits.
De avhysningar som genomförts – och som drabbat redan svårt utsatta människor – har inte löst problemet just därför att det inte funnits lagliga alternativ till boende nattetid. Internationella regler om mänskliga rättigheter förordar att ingen ska vräkas utan tidig och förståelig information till de boende samt ett klargörande av ett rimligt alternativ.
Det borde vara möjligt för besökare till våra tätorter att ställa upp en husvagn eller resa ett tält på någon tillåten plats. I de kommuner där problem om övernattning åtminstone delvis lösts har det skett i gott samarbete med frivilliga organisationer.

En serie av våldsamma hatbrott
När det nu krävs att polisen ska ”träda fram” avses att polismakten ska sättas in mot de olagliga boendena. Däremot hörs påfallande litet om behovet att verkligen reagera på de hatbrott som riktas mot de besökande EU-medborgarna. Antalet sådana brott har ökat dramatiskt och blivit alltmer brutala.
Det handlar om hotelser, okvädningsord men också rena våldsövergrepp. Husvagnar har bränts ned och tält skurits sönder, sittande eller liggande personer har översköljs med vatten eller besprutats med tändvätska, vid ett par tillfällen har personer beskjutits med luftgevär eller körts över med moped. Ytterst få av dessa hatbrott har lett till rättsliga åtgärder mot förövarna.
En medmänsklig hållning kräver att vi tar dessa övergrepp på största allvar. I detta ingår att undvika språk och retorik i denna debatt som kan trigga extremisterna att ”gå till handling”.

Ett humant handlingsprogram
En rad politiker har krävt ett program för politiken om EU-medborgarna. Förhoppningsvis är de beredda att lyssna de till de förslag som förts fram av röster inom den ”humana folkrörelsen”. Här några av de rekommendationerna:
• Erfarenhetsutbytet mellan berörda kommuner bör intensifieras, goda exempel bör spridas. Mer vikt bör läggas på samarbete med frivilliga organisationer, bland dem finns kunskaper (språkliga och kännedom om romsk kultur) som inte sällan saknas inom myndigheterna.
• Avhysningar, när nödvändiga, bör genomföras humant och rättssäkert – i linje med internationella normer. Det måste finnas lagliga alternativ för övernattning. Och sådana måste organiseras, som faktiskt kunnat görs i flera kommuner.
• Fler informationscentra bör organiseras för att möta det stora behovet av saklig, stödjande information. En ambition bör vara att besöket här ska leda till större möjligheter att möta utanförskap och misär där hemma.
• Särskild ansträngning bör göras att säkerställa adekvat sjukvård vid behov. Samarbete måste etableras i det syftet med hemländernas sjukförsäkringssystem.
• Vågen att hatbrott mot dessa EU-medborgare måste tas på större allvar av polis och åklagare. Offren måste kunna lita på att det lönar sig att anmäla sådana övergrepp. En mer systematisk granskning av de olika extrema hatsajterna är viktig i arbetet mot denna kriminalitet.

En sak är uppenbar: de som kräver förbud och andra repressiva åtgärder sopar bara problemen under mattan. Och underminerar respekten för allas lika människovärde.

Repression kan inte vara vårt svar på ”tiggarproblemet”

Vår hållning till de fattiga EU-medborgare som vi ser tigga i vår stadsmiljö handlar i grunden om vår människosyn. Ingen vill se dem där, men frågan är hur det ska kunna undvikas. Från flera håll kommer krav på förbud mot tiggeri eller andra repressiva åtgärder. Det är de förslagen som dominerat i medierna.

Men det finns en annan opinion. Den fokuserar på själva orsakerna till varför människor kommer hit i desperat flykt undan misären där hemma. Och försöker göra något konkret och aktivt för att tackla de bakomliggande orättvisorna – i en anda av medmänsklighet.

En rad frivilliga organisationer arbetar i besökarnas hemländer, främst i Rumänien och Bulgarien, för att bidra till de nödvändiga reformerna där. Hjärta till hjärta, Röda korset, Erikshjälpen, Rädda Barnen för att nämna några. Jag har sett en del av det arbetet och är imponerad – de bidrar till förändring steg för steg.

I flera svenska kommuner har frivilliga krafter också engagerat sig för att konkret bistå besökarna här. I Mariefred, Strängnäs, Eskilstuna och flera and orter har det lett till att jobb och härbärgen organiserats i samarbete med kommunala myndigheter. Helsingborg är en annan kommun som satsat på att ordna övernattningsmöjligheter.

Föreningen HEM i Stockholmsområdet, Räddningsmissionen i Göteborg, Föreningen ”en bättre chans” i Eskilstuna är exempel på grupper som verkligen bistått besökarna i svåra situationer. Läkare i världen och Röda korset har gjort storartade insatser för dem som blivit sjuka. Svenska kyrkan och flera av frikyrkorna ställer också upp i en anda av genuin solidaritet.

Inom denna humana folkrörelse handlar det inte om att bli av med ”tiggarna” utan att försöka bidra till att de inte ska behöva fara utomlands i ett desperat försök att skrapa ihop pengar till sina barns försörjning och framtid. Innan detta är uppnått måste vi som värdland behandla dem som medmänniskor med mänskliga rättigheter. Vi är bestörta över vad som drabbar dem också här.

Sverigedemokraternas försåtliga propaganda har följts av aggressiva våldsdåd av enskilda extremister. Antalet hatbrott har ökat dramatiskt och blivit alltmer brutala. Det handlar om hotelser, okvädningsord men också rena våldsövergrepp. Husvagnar har bränts ned och tält skurits sönder, sittande eller liggande personer har översköljs med vatten eller besprutats med tändvätska, vid ett par tillfällen har personer beskjutits med luftgevär eller körts över med moped. Ytterst få av dessa hatbrott har lett till rättsliga åtgärder mot förövarna.

Kravet på rättsliga åtgärder tenderar i stället att riktas mot de tiggande besökare som övernattar på olämpliga ställen – i provisoriska kojor i någon skogsdunge, under någon vägbro eller i en skrotbil eller enkel husvagn som inte kan långtidsparkeras. Bilden är att de skräpar ned på ett sätt som inga andra skulle tillåtas göra.

Ilskan över dessa olagliga boenden har vuxit och därmed kravet på snabbare, effektivare avhysningar. Samtidigt kommer rapporter om avhysningar i Stockholmsområdet som genomförts utan respekt för gällande regler.

Självfallet måste det finnas möjlighet att hindra människor att slå läger varsomhelst. Men lösningen är inte att lämna denna polisiära uppgift till privata ordningsvakter. Orsaken till att problemet uppstått i vissa städer är att besökarna inte har något lagligt alternativ för övernattning. Den frågan har lösts i vissa kommuner. Men i Stockholmsregionen har sådana härbärgen inte räckt till eller hämmats av begränsande regler om antalet övernattningar.

Många frågar vilka politiska åtgärder som nu krävs. Här en serie steg som våra myndigheter borde ta för att bidra till att denna kris får en vändpunkt. Dessa åtgärder är alternativet till de repressiva förslag som hittills dominerat den allmänna debatten.

För det första, hemländerna, främst Rumänien och Bulgarien, måste uppmuntras att genomföra de nödvändiga reformer som krävs för att sätta stopp för antiziganismen och de djupa klyftorna som skapat misär. Regeringens dialog med rumänska kollegor kan bli en viktig kanal som bör utnyttjas aktivt. Svenska biståndsorganisationer som verkar i dessa länder bör ges stöd.

För det andra, arbetet att verka för en effektivisering av EU:s arbete mot minoritetsdiskriminering och för integration av romer och andra missgynnade grupper måste fullföljas med prioritet. En ”särskild EU-representant” på hög nivå bör inrättas inom EU-kommissionen för att samordna och kraftsamla unionens arbete för denna största etniska minoritet i Europa.

För det tredje, de som kommer hit måste bemötas medmänskligt och med respekt för sina mänskliga rättigheter. En rad åtgärder måste vidtas för att detta ska bli verklighet:

• Erfarenhetsutbytet mellan berörda kommuner bör intensifieras, goda exempel bör spridas. Här har den nationella samordnaren och Sveriges kommuner och landsting ett stort ansvar.

• Mer vikt bör läggas på samarbete med frivilliga organisationer, bland dem finns kunskaper (språkliga och kännedom om romsk kultur) som inte sällan saknas inom myndigheterna.

• Vågen att hatbrott mot dessa EU-medborgare måste tas på större allvar av polis och åklagare. Offren måste kunna lita på att det lönar sig att anmäla sådana övergrepp. En mer systematisk granskning av de olika extrema hatsajterna är viktig i arbetet mot denna kriminalitet.

• Avhysningar, när nödvändiga, bör genomföras humant och rättssäkert – i linje med internationella normer. Det måste finnas lagliga alternativ för övernattning. Och sådana måste organiseras, som faktiskt kunnat göras i flera kommuner.

• Fler informationscentra bör organiseras för att möta det stora behovet av saklig, stödjande information. En ambition bör vara att besöket här ska leda till större möjligheter att möta utanförskap och misär där hemma.

• Särskild ansträngning bör göras att säkerställa adekvat sjukvård vid behov. Samarbete måste etableras i det syftet med hemländernas sjukförsäkringssystem.

• Mer måste göras för att sprida saklig information i hemländerna, främst Rumänien och Bulgarien, om den verkliga situationen i Sverige, inklusive om svårigheterna att få jobb.

Detta är ett program som tacklar orsakerna till att utsatta människor söker sig hit i desperat hopp om att få bidrag till sina barns försörjning och framtid. Och som respekterar dessa personers mänskliga rättigheter.

Det kommer att ta tid innan sådana åtgärder leder till att vi inte längre kommer att se någon EU-medborgare sitta på trottoaren och vädja om en slant. Men vi måste ha ett visst tålamod; åratal av utanförskap och systematisk diskriminering upphävs inte omedelbart.

En sak är uppenbar: de som kräver förbud och repressiva åtgärder sopar bara problemen under mattan. Och underminerar respekten för allas lika människovärde.

(En större del av denna artikel publicerades 17 september i Svenska Dagbladet)

De som tigger är människor och måste bemötas som människor

”Tiggeriet måste stoppas”, kräver nu politiker från olika partier. Det kan ge intryck av en framväxande enighet om vår hållning till dessa besökare från Rumänien och Bulgarien. Men så är det inte. I själva verkat är opinionen i Sverige djupt polariserad i just denna fråga.

Frivilliga organisationer och grupper försvarar romernas mänskliga rättigheter. De vill tackla orsakerna till dessa människors misär och utanförskap. Det är något helt annat än att rikta åtgärder mot dem i syfte att vi ska slippa se dem. Skillnaden är avgörande – den handlar om moral och människosyn.

De som propagerar för förbud eller andra repressiva åtgärder talar om ett samband mellan tiggandet och kriminalitet. De är inte bekymrade över den mängd av brutala hatbrott som besökarna utsatts för av lokala extremister. De försöker i stället stämpla de som tigger som kriminella.

Sverigedemokraterna var först ut med krav på förbud mot ”det organiserade tiggeriet”. I valstugorna förra året förklarades det försåtliga budskapet mer konkret: de som tiggde påstods vara kopplade till den organiserade brottsligheten. Partiets förnyade kampanj vilar på samma försåtliga grund.

Tyvärr har moderaternas Beatrice Ask använt en snarlik formulering och krävt åtgärder mot själva ”organiserandet” av tiggandet. Igen, intrycket var att hon antydde att de som tiggde, frivilligt eller ofrivilligt, var kopplade till den organiserade brottsligheten. Att den egentliga organiseringen av besöken här, inklusive tiggandet, i de allra flesta fall gjordes helt lagligt inom familjerna, det försvann i hennes argumentation.

Talet om ”organisering” har nu följts av en annan slogan med samma måltavla: ”Alla måste följa lagen”. Denna truism riktas mot de tiggande besökare som övernattar på olämpliga ställen – i provisoriska kojor i någon skogsdunge, under någon vägbro eller i en skrotbil eller enkel husvagn som inte kan långtidsparkeras. Bilden är att de skräpar ned på ett sätt som inga andra skulle tillåtas göra.

Ilskan över dessa olagliga boenden har vuxit och därmed kravet på snabbare, effektivare avhysningar. Nuvarande justitieministern Morgan Johansson utlovade nyligen en utredning om hur själva beslutsprocessen för sådana vräkningar ska kunna förenklas och redan – innan något beslut om ändrade regler tagits – kommer nu rapporter om hur kronofogdemyndigheten i Stockholmsområdet ”förenklat” ingripandena.

Förkortade varsel, ingen information om möjlighet att överklaga, liten tid för de utpekade att själva hinna packa och dra vidare. I ett fall nyligen försvann insulin och annan livsviktig medicin under vräkningarna.

Självfallet måste det finnas möjlighet att hindra människor att slå läger varsomhelst. De som övernattar i dessa provisoriska boenden hoppas på lagliga alternativ. Sådana har faktiskt också organiserats i en rad kommuner i landet, med hjälp av frivilligorganisationer. Men i Stockholmsregionen har sådana härbärgen inte räckt till eller hämmats av begränsande regler om antalet övernattningar.

Den egentliga frågan handlar om huruvida samhället ska erbjuda lagliga alternativ där besökare ska kunna parkera en husvagn, resa ett tält eller få tillgång till ett tillfälligt ”tak över huvudet”. Det är ett krav som reses av en rad kyrkliga och andra frivilligorganisationer med humanitär inriktning.

Respekten för mänskliga rättigheter skulle kräva att inga avhysningar genomförs utan ett rimligt alternativ för boendet, om än av tillfällig karaktär. Att detta inte ses som en självklarhet beror uppenbart på den dolda föreställningen om att varje medmänskligt, positivt steg bara skulle uppmuntra fler romer och andra fattiga besökare att ta sig hit från vissa EU-länder. I de slutna rummen, även inom de demokratiska partierna, viskas det om risken för en massinvasion.

Vi som relaterat till besökarna och som rest i deras hemländer har en annan bild. Det är situationen där hemma som är den helt avgörande faktorn bakom de desperata besöken i andra länder. Att fler kommit just hit de senaste åren hänger samman med den ekonomiska krisen i södra Europa och på de stängda dörrarna i vissa andra länder.

Det är förstås positivt att vi reagerar när vi konfronteras med den avgrundsdjupa misären, att vi inser klyftan mellan oss och dem. Frågan är bara om vi kan hantera vår reaktion med full respekt för den människa som kommit på besök. Eller om vi gömmer oss bakom klichéer om att vi skulle förnedra dem genom att möta dem med medmänsklig genorisitet.
Det kommer att ta viss tid innan resultat kommer av de reformer som nu – också med EU:s hjälp – äntligen diskuteras i hemländerna. Vad som krävs av oss är att stödja de försöken, att faktiskt se besökarna som medmänniskor och att visa ett mått av tålamod. Klarar vi det?

Efter regeringens utspel – avhysningarna av ”migranterna” har blivit mer brutala

Regeringen signalerade nyligen att reglerna för avhysningar skulle ses över. Avsikten var att påskynda kronofogdens ingripanden mot tillfälliga boenden utan tillstånd och på olämpliga ställen.

Det handlade förstås om den grupp som kallats ”EU-migranterna”, besökande från framför allt Rumänien och Bulgarien som setts samla pantburkar eller tigga på våra gator och som – i brist på alternativ – övernattat provisoriskt i t.ex. skogsdungar i Stockholms utkanter.

Kronofogdemyndigheten har inte varit sen att uppfatta signalen. Redan innan ett formellt beslut tagits har den börjat vräka människor i de provisoriska boendena på mycket kort varsel, utan att ange vilka personer som ska avlägsnas och utan att ange till vem man ska vända sig till för att överklaga eller begära uppskov.

Under avhysningar den 2 juli i Stockholmområdet togs husvagnar i beslag och forslades bort med personliga tillhörigheter, däribland livsviktiga medikamenter som hjärtmedicin och insulin. Konfiskering av husvagnar och fordon har skett förut men de senaste vräkningarna innebar en upptrappning av hänsynslöshet. Var detta verkligen regeringens avsikt?

Besökarna från Rumänien och Bulgarien vill självfallet inte sova i skogskojor, primitiva tält, skrotbilar eller gamla husvagnar som de inte får placera legalt. De har inga alternativ. De som vräks får inga meningsfulla tips om vart de ska ta vägen.

Det finns strålande undantag. I vissa kommuner har myndigheter i samarbete med frivilliga organisationer faktiskt ordnat ”tak över huvudet” för dessa svårt utsatta människor. Detta är inte omöjligt – om den politiska viljan finns.

Föreläsning och samtal om ”Islamska staten”, IS eller ISIS

Föreläsning och samtal om ”Islamska staten”, IS eller ISIS

Den välkände skribenten och forskaren Rami Khouri från Beirut presenterar sin syn på framväxten av ISIS, hur den blev möjlig och vad den betyder för framtiden i Mellanöstern och en vidare värld.

Samtalsledare: Thomas Hammarberg

Plats: ABF, Sveavägen 41, Stockholm

Tid: Onsdagen den 3 juni kl 18.00

Samtalet kommer att föras på engelska.

OBS! Förhandsanmälan krävs till: seminarier@palmecenter.se

Arrangörer:

ABF, Palmecentret, Socialdemokrater för tro och solidaritet och

Svensk-Nordafrikanska handelskammaren

”De som vädjar om vår hjälp bör skyddas, inte drabbas av kriminalsering”

Förre justitieministern Beatrice Ask (M) har i flera medier krävt att ”organiserade av tiggeri” ska kriminaliseras. Måltavlan är tydlig, det handlar om besökande EU-migranter, många av dem romer.

Däremot definierar hon inte vad hon menar med ”organiserande”. Därmed öppnar hon för tolkningen att de som tigger är en del av den organiserade brottsligheten – att en slant i muggen skulle vara ett stöd till människohandel eller annan kriminell verksamhet. 

Medlemmar i föreningen HEM träffar utsatta EU-migranter dagligen och vet att det som drivit dem hit är extrem fattigdom och utanförskap i hemlandet. Många reser familjevis eller med vänner från samma by. Inom familjen planeras och organiseras verksamheten här. De flesta hoppas finna ett jobb, åtminstone tillfälligt, men det fungerar sällan och de flesta ser ingen annan möjlighet än att en tid vädja om allmosor. Inom gruppen gör man upp om vem som ska sitta var. Det är ”organiseringen”. 

Det finns en kriminalitet i bilden, men den riktas i stället MOT de besökande EU-medborgarna. Kriminella element från hemländerna har vid några tillfällen dykt upp och börjat trakassera de som tigger och försökt få kontroll över sittplatserna genom hot, våld och utpressning.  

 Om man misstänker något sådant fall bör man förstås polisanmäla. Föreningen HEM ger stöd till  EU-migranter att anmäla fall av misshandel, hot och utpressning. Det är angeläget att sådana brott mot redan utsatta människor verkligen beivras. Lika nödvändigt är att göra åtskillnad mellan offer och förövare – en distinktion som Beatrice Ask tyvärr inte gör.

Det är också viktigt att se proportionerna; en överväldigande majoritet av dem som kommer hit och tigger har inte varit utsatta för den sortens övergrepp. Ett minst lika stort hot mot dem är hatbrotten från svenska extremister. Bägge typer av övergrepp kan stoppas och straffas med gällande lagar. Men tyvärr har flera polisärenden lagats ned utan egentlig utredning.  

Beatrice Ask föreslår också att kommuner och andra markägare lättare och snabbare ska kunna genomföra avhysningar av migranterna. Ordningsvakter, förutom poliser, föreslås bli involverade och kunna använda tvångsmedel för att avhysa dessa människor.

De olagliga bosättningarna är ett problem därför att det inte finns några lagliga platser. Ask påpekar att de nuvarande bosättningarna medför ”sanitära olägenheter och nedskräpning.” Det finns en icke-repressiv lösning på detta: att anvisa platser där EU-migranterna kan ställa husvagnar eller resa tält och förse dessa platser med tillfälliga toaletter och soptunnor.

Konsekvensen av avhysningarna har blivit att grupper EU-migranter driver runt och inte vet var de ska ta vägen. I Stockholm finns det akuthärbärgen som de ska anvisas till där de får sova några nätter. Informationen om dessa i samband med avhysningarna har tyvärr varit bristfällig och har ofta inte nått fram. De problemen kan lösas konstruktivt – om vi vill.

Vi står inför ett principiellt val. Antingen kriminalisering och ökade polisbefogenheter till ordningsvakter – som Beatrice Ask kräver. Eller ge skydd för besökarna mot hot och övergrepp och i övrigt erbjuda en human, rättighetsbaserad hållning till dessa Europas mest utsatta människor – något som vi vill verka för.

——-
Artikeln publicerades i Aftonbladets nätbilaga, undertecknade av följande:   
Anette Bredberg Eriksson, Sven Hovmöller, Anne Smitt och Jens Waldenström från föreningen HEM
Hans Caldaras, Thomas Hammarberg och Mats Åberg från Nätverket för romska EU-migranter.

Ingen rättvisa har skipats efter Skånepolisens massregistrering av romer

Statens ansvarsnämnd har beslutat att inte ta upp fallet med den länspolischef som var ansvarig för Skånepolisens massregistrering av romer. Skälet är att preskriptionstiden på två år hade löpt ut. Anmälan skulle ha kommit in senast i februari för att nämnden skulle ha tagit upp ärendet.

Det är en trist avslutning på de olika myndigheternas granskning av denna affär. Säkerhets- och integritetsnämnden (SIN) bedömde registreringen som i flera avseenden olaglig men den åklagare som tog upp fallet drog slutsatsen att det handlade om ett ”systemfel” och avstod från resa åtal. Därmed föreföll möjligheten för en fortsatt rättslig prövning stängd. Justitieombudsmannens utlåtande, som kom först i mitten av mars, riktade skarp kritik mot vissa befattningshavare inom Skånepolisen, inklusive mot den dåvarande länspolismästaren.

JO kunde ha sänt ärendet till Statens ansvarsnämnd men gjorde inte så. Det blev till slut rikspolischefen (ny i ämbetet) som fick göra detta. Och nu hade tiden löpt.

Detta kommer att väcka ytterliga misstro bland romer i vårt land: rättvisa har inte skipats.