Medmänsklighet viktigare än ”nolltolerans”

”Nolltolerans” har nu blivit ett nyckelord i samtalet om hur vi ska förhålla oss till de fattiga EU-medborgare som vi ser tigga i vår stadsmiljö. Deras tillfälliga boenden eller uteliggande ska stoppas, polisen måste ”kliva fram” och kommunerna inte erbjuda ”tak över huvudet”.
Andra förslag är att det ”organiserade tiggeriet” måste bekämpas och kommunala förbud införas mot tiggande på vissa platser. Så låter det från vissa ledande politiker.
Men det finns också en annan opinion i landet.
På flera platser har frivilliga organisationer – en del av dem nystartade – på olika sätt försökt hjälpa dessa utsatta besökare från Rumänien och Bulgarien, många av dem romer.
I en del kommuner har ett konstruktivt samarbete mellan dessa grupper och de lokala myndigheterna utvecklats. Enkla boenden har organiserats och det har till och med varit möjligt i en del fall att ordna tillfälliga jobb för en del av EU-medborgarna.
På ett ytligt plan är utgångspunkten för bägge dessa opinioner densamma: vi vill inte se människor sitta och tigga. Skillnaden är hur vi hanterar den känslan. Här handlar det i grunden om vår människosyn.

En human folkrörelse
Inom den humana folkrörelse som vuxit fram handlar det inte om att bli av med ”tiggarna” utan att försöka bidra till att de i framtiden inte ska behöva åka utomlands i ett desperat försök att skrapa ihop pengar till sina barns försörjning och framtid. Och att vi, innan deras djupa misär och utanförskap åtgärdats i hemländerna, behandlar de som kommit hit som medmänniskor med mänskliga rättigheter.
Ansträngningar görs faktiskt i hemländerna av lokala krafter. Till det arbetet bidrar en rad svenska frivilligorganisationer. Hjärta till hjärta, Röda korset, Erikshjälpen, Svenska kyrkan, Rädda Barnen med flera bidrar till nödvändiga reformer. Jag har sett en del av det arbetet och är imponerad – det bidrar till förändring steg för steg.
Samtidigt har frivilliga krafter engagerat sig för att konkret bistå besökarna här. I Mariefred, Strängnäs, Eskilstuna och flera and orter har det lett till att jobb och härbärgen organiserats i samarbete med kommunala myndigheter. Helsingborg är en annan kommun som satsat på att ordna övernattningsmöjligheter.
Föreningen HEM i Stockholmsområdet, Räddningsmissionen i Göteborg, Föreningen ”en bättre chans” i Eskilstuna är exempel på grupper som verkligen bistått besökarna i svåra situationer. Läkare i världen och Röda korset har gjort storartade insatser för dem som blivit sjuka. Svenska kyrkan och flera av frikyrkorna ställer också upp i en anda av genuin solidaritet.

Bistånd både här och där
Det finns ett tydligt samband mellan att bidra till förändringar i hemländerna och ett medmänskligt bemötande här. Det är därför ett misstag att presentera dessa två ambitioner som konkurrerande. Vi bidrar inte till att förbättra besökarnas situation där hemma genom att vända dem ryggen här.
Från officiellt håll har kommit uttalanden om att den som vill ge ett ekonomiskt bidrag borde kanalisera detta genom en biståndsorganisation i stället för att ge till en enskild besökare. Det rådet missar det faktum att den direkta gåvan har visat sig ha en betydande effekt för mottagarna – som har allt intresse av en effektiv användning av bidraget och dessutom har minimal avbränning för administration.
Medan biståndsorganisationerna har förutsättningar att ta upp strukturella frågor som boendefrågor och födelseattester har gåvan till den enskilde fördelar för den mottagande familjen, ungefär som ett ”fadder-system kan ha.
Bägge kan göra stor nytta. Därför förefaller officiella pekpinnar om hur vi ska placera våra bidrag minst sagt förvånande.

Avhysningarna ingen lösning
En ännu mer kontroversiell fråga har varit den om besökarnas tillfälliga boenden. Särskilt i Stockholm och Malmö har många protesterat mot att skjul och kojor byggts på olämpliga ställen eller att husvagnar ställts på vissa platser utan tillstånd. Den reaktionen från såväl markägare som allmänhet är absolut förståelig. Självfallet måste det finnas möjlighet att hindra människor att slå läger varsomhelst.
Men även i dessa fall är det viktigt att analysera problemets rötter. Det handlar inte om medvetna, politiskt motiverade ockupationer. De som hamnat i denna situation vill inte störa någon, men de har inte kunnat hitta något lagligt alternativ för övernattning.
Det problemet har faktiskt lösts i vissa kommuner, men i Malmö och Stockholmsregionen, till exempel, har sådana härbärgen inte räckt till eller hämmats av begränsande regler om det antal övernattningar som erbjudits.
De avhysningar som genomförts – och som drabbat redan svårt utsatta människor – har inte löst problemet just därför att det inte funnits lagliga alternativ till boende nattetid. Internationella regler om mänskliga rättigheter förordar att ingen ska vräkas utan tidig och förståelig information till de boende samt ett klargörande av ett rimligt alternativ.
Det borde vara möjligt för besökare till våra tätorter att ställa upp en husvagn eller resa ett tält på någon tillåten plats. I de kommuner där problem om övernattning åtminstone delvis lösts har det skett i gott samarbete med frivilliga organisationer.

En serie av våldsamma hatbrott
När det nu krävs att polisen ska ”träda fram” avses att polismakten ska sättas in mot de olagliga boendena. Däremot hörs påfallande litet om behovet att verkligen reagera på de hatbrott som riktas mot de besökande EU-medborgarna. Antalet sådana brott har ökat dramatiskt och blivit alltmer brutala.
Det handlar om hotelser, okvädningsord men också rena våldsövergrepp. Husvagnar har bränts ned och tält skurits sönder, sittande eller liggande personer har översköljs med vatten eller besprutats med tändvätska, vid ett par tillfällen har personer beskjutits med luftgevär eller körts över med moped. Ytterst få av dessa hatbrott har lett till rättsliga åtgärder mot förövarna.
En medmänsklig hållning kräver att vi tar dessa övergrepp på största allvar. I detta ingår att undvika språk och retorik i denna debatt som kan trigga extremisterna att ”gå till handling”.

Ett humant handlingsprogram
En rad politiker har krävt ett program för politiken om EU-medborgarna. Förhoppningsvis är de beredda att lyssna de till de förslag som förts fram av röster inom den ”humana folkrörelsen”. Här några av de rekommendationerna:
• Erfarenhetsutbytet mellan berörda kommuner bör intensifieras, goda exempel bör spridas. Mer vikt bör läggas på samarbete med frivilliga organisationer, bland dem finns kunskaper (språkliga och kännedom om romsk kultur) som inte sällan saknas inom myndigheterna.
• Avhysningar, när nödvändiga, bör genomföras humant och rättssäkert – i linje med internationella normer. Det måste finnas lagliga alternativ för övernattning. Och sådana måste organiseras, som faktiskt kunnat görs i flera kommuner.
• Fler informationscentra bör organiseras för att möta det stora behovet av saklig, stödjande information. En ambition bör vara att besöket här ska leda till större möjligheter att möta utanförskap och misär där hemma.
• Särskild ansträngning bör göras att säkerställa adekvat sjukvård vid behov. Samarbete måste etableras i det syftet med hemländernas sjukförsäkringssystem.
• Vågen att hatbrott mot dessa EU-medborgare måste tas på större allvar av polis och åklagare. Offren måste kunna lita på att det lönar sig att anmäla sådana övergrepp. En mer systematisk granskning av de olika extrema hatsajterna är viktig i arbetet mot denna kriminalitet.

En sak är uppenbar: de som kräver förbud och andra repressiva åtgärder sopar bara problemen under mattan. Och underminerar respekten för allas lika människovärde.