Tråkigt att Sveriges radio misslyckades i satsningen på ett informativt program om ensamkommande flyktingbarn

Sveriges radios P1 har sänt ett par program under den (medvetet) ironiska titeln ”Föregångslandet”.
Avsikten sades vara att ifrågasätta delar av den svenska självbilden, att granska tendenser till självtillräcklighet i relation till verkligheten. Granskningen skulle vara kritisk och ”utifrån”.
Tre svenska ”paradgrenar” skulle synas i sömmarna. En av dem var föreställningen om att Sverige skulle vara ”öppet”. Den skulle testas genom ett program om flyktingpolitiken – närmare bestämt den svenska hållningen till de ensamkommande flyktingbarnen.
Det sändes under nyårshelgen. Att döma av uppbackningen i Studio ett och Dagens eko var detta en prioriterad satsning av vår public service-radio. Reportrarna hade arbetat i flera månader med projektet. En av dem menade att programmet skulle ge oss information så att vi bättre skulle förstå varför våra nuvarande problem uppstått.
Så blev det tyvärr inte. Det var trist, det skulle verkligen ha behövts ett seriöst program som penetrerat detta komplicerade problem och fördjupat förståelsen om varför ungdomar från Afghanistan, Syrien, och några andra länder kommer hit. Om varför de kommer ensamma. Och om hur de fått det här efter ankomsten.
***
Redaktionen för ”Föregångslandet” hade alltså också utlovat en kritisk granskning ”utifrån”. Den levererades i detta fall av en norsk poet och debattör. Han hävdade att Sverige numera släpper in en flykting för varje nazitysk soldat som tilläts resa genom landet under andra världskriget. Orsaken skulle vara att Sverige försummat – till skillnad från Norge – att göra självrannsakan efter kriget för sjuttio år sedan.
Denna ”analys” hade han för något år sedan fått publicerad i den norska tidningen Aftenposten. Däremot hade ett par svenska morgontidningar inte varit intresserade att återpublicera artikeln, berättade han. Det föranledde SR-reportern att undra om de svenska tidningarna gett honom någon förklaring till sitt ointresse.
Redan detta inslag i programmet väckte frågor. På vilket sätt bidrog denna ”analys” till att hjälpa lyssnarna att förstå problemen i det svenska bemötandet av de ensamkommande flyktingungdomarna? Var det redaktionens bedömning att poetens beskrivning på något sätt var representativ för omvärldens syn på den Sveriges öppna flyktingpolitik? Vad var syftet?
***
Poeten gjorde – med viss hjälp av en reporterfråga – en poäng av att de svenska tidningarna inte velat publicera hans artikel och inte heller velat deklarera varför. Skulle det uppfattas som en antydan om att de svenska pressorganen tenderade att censurera inopportuna budskap? Att det här handlade om motsatsen till öppenhet, att vissa åsikter eller fakta förtrycktes?
Andra aspekter av detta radioprogram öppnade för en sådan tolkning. Reportrarnas främsta källa – en person som återkom flera gånger i programmet – ville inte framträda med namn eller röst. Skälet var att medierna inte beskrivit de problem hon ville ta upp. Ytterligare två källor presenterades anonymt av skäl som framstod som helt obegripliga mot bakgrund av vad de faktiskt sade.
Det är förstås en refräng i främlingsfientliga inlägg på sociala medier – liksom i SD:s propaganda – att den ”verkliga sanningen” undertrycks av en PK-elit med kopplingar till vissa politiska partier. Myten om en sådan konspiration sprids nu flitigt på nätet.
Den dramaturgi som präglade detta program med de anonyma källorna framstår för mig som högst märklig. Jag är övertygad om att det finns personer som arbetar med och för de ensamkommande flyktingungdomarna som är beredda att dela med sig av sina erfarenheter och diskutera de problem som onekligen finns i deras svåra och komplexa verksamhet.
***
Vad sade då dessa anonyma källor? En av dem var besviken över att hon fått frågor om rabattkort, mobiltelefon och dator i stället för om hon hade erbjudit en trygg hemmiljö. En annan var förvånad över att ungdomarna inte alls var föräldralösa. Ytterligare en källa tyckte att en ensamkommande nog måste vara äldre än 18 då han hade ”hårda händer”.
En som framträdde med namn var en SD-politiker som sitter för det partiet i Stockholms landsting. Hon tillhörde de desillusionerade och påpekade att ingen av de ungdomar hon kommit i kontakt med hade varit föräldralösa. Hon kände sig missledd av en flicka som sagt att hennes föräldrar dödats medan det senare framkommit att de bodde i Danmark.
Vad gav dessa intervjuer i sak? Främst, faktiskt, att de intervjuade personer som getts en roll i mottagandet var illa informerade av vad som väntade. Missuppfattningarna var påfallande många om vilka ungdomarna var, deras bakgrund och deras relation till familjen i hemlandet. Detta kan i och för sig vara en viktig aspekt att beakta i det pågående arbetet för dessa ungdomar. Men några avslöjanden i relation till Sveriges ”öppenhet” levererades inte.
***
Verkligt anmärkningsvärt var att programmet inte inkluderade en enda intervju med någon av de personer det egentligen handlade om: de ensamkommande.
En kortare intervju sändes med ordföranden i en förening för dessa migranter som själv hade kommit hit för sex år sedan. Han pressades med frågor om ungdomarna ljög om sin ålder. Samma fråga ställdes per telefon till en kvinna (också anonym) som en gång hade kommit till Sverige men sedan lämnat.
Med andra ord, ungdomarna själva kom inte till tals om sina egna erfarenheter och uppfattningar – vilka faktiskt borde ha setts som relevanta.
***
Ett par budskap växte fram bland banaliteterna, delvis som resultat av ledande frågor från reportrarna. Ett var att ungdomarna ljög om sin ålder. Ett annat var att de ”kommenderats” iväg av sina familjer. Ett tredje var de ”lockats” hit av den svenska politiken – något som förstärkts av smugglarna på vägen.
Björn Lindh från Afghanistankommittén fick tillfälle att lägga fram vissa fakta om de frågorna. Vad han sade var egentligen inget nytt för den som faktiskt följt medierapporteringen, inklusive den i Sveriges radio. Men hans påpekanden tycktes knappast ha tagits upp i reportrarnas samtal med SD-politikern och de anonyma källorna. De blev en parentes i programmet.
***
1. Åldersfrågan. Björn Lindh fick tillfälle att fördjupa samtalet om ålder-begreppet i de olika kulturerna men hans kommentar kom snarast att framstå ett ”alibi” i vad som i övrigt var en serie löst grundade påståenden om att ungdomarna måste vara äldre. Reportrarna tog inte tag i det problem som sammanhänger med de helt olika definitionerna av själva begreppen barn och vuxna. Med andra ord, programmet som helhet skapade sannolikt mer förvirring än klarhet för lyssnarna i just den frågan.
2. Skälen till att ungdomarna lämnade hemlandet. Samma okunskap präglade källornas reaktioner om att ungdomarna inte själva fattat besluten att emigrera, de skulle ha beordrats. Minsta eftertanke och insikt om familjens betydelse i länder som Afghanistan – liksom de resurser som krävs för själva resan – gör det uppenbart att det här handlar om ett kollektivt beslut av familjen. Talet om att de som fått uppgiften att resa skulle ha tvingats eller kommenderats till detta bottnar i bristande kulturförståelse.
Dessa familjer har förstås skäl för sina beslut. Ett – som inte nämndes alls i programmet – är fruktan för att ungdomarna skulle tvångsrekryteras av Talibanerna eller någon annan väpnad styrka. Många afghanska pojkar som kommit under 2015 har kommit från Iran där de varit flyktingar men nu löpte stor risk att skickas till slagfältet i Syrien.
Att skälen varit starka förhindrar inte att uppbrottet och själva resan långt bort har varit starkt traumatiserande för många. Att de nyanlända säger sig längta efter sina nära anhöriga är sannerligen inte förvånande.
3. Skälen till varför så många kommit till just Sverige. Det är inget mysterium varför många av dessa ungdomar försökt ta sig till just vårt land. Intervjuer har gjorts direkt med de ensamkommande av såväl frivilligorganisationer som forskare. Ett skäl är förstås Sveriges rykte som ett demokratiskt och öppet samhälle. Ett annat är kedjeeffekten av att tidigare flyktingungdomar blivit väl mottagna och att detta blivit känt i hemlandet. Vi vet också att smugglare spätt på sådan information, ibland bortom alla rimliga proportioner.
Inget framkom i programmet som tillförde något nytt i den bilden.
***
Däremot lanserade ”Föregångslandet” en teori om konsekvenserna av den svenska politiken. Den hade inte bara möjliggjort flyktingungdomarnas ankomst hit, den hade också drabbat dessa unga personer svårt – genom tvånget att resa bort från hemmiljön och alla umbäranden därefter. Själva slutklämmen i programmet var att vår vilja att vara goda och följa konventionerna i själva verket drabbar de unga flyktingarna.
Den slutsatsen i programmet var inte grundad i någon som helst analys av familjernas och ungdomarnas alternativ. Den bygger på bedömningen att vi här vet bättre än de utsatta familjerna och deras tonåringar om vad som är bäst för dem själva och deras framtida säkerhet.
Det är verkligen trist att P1 trots en sådan omfattande satsning inte kunnat prestera ett mer seriöst program i en så viktig fråga. Jag hoppas att redaktionen inte låter sig berusas av applåderna från vissa kretsar utan faktiskt tar sig tid till en självkritisk utvärdering.

Underminera inte rätten till familjeåterförening!

Konservativa krafter vill nu underminera principen om att splittrade familjer ska kunna återförenas. Det handlar om möjligheten för anhöriga till flyktingar och andra med uppehållstillstånd att flytta till deras närstående i det nya värdlandet.

Påhejad av Svenska Dagbladets ledarsida – och uppenbart påverkad av SD:s framgångar – har en moderat motion nu lagts fram i riksdagen om en begränsning av just möjligheten till familjeåterförening.

Konsekvenserna av en sådan åtstramning måste rimligen analyseras innan en politisk kursändring. I de länder, t.ex. Danmark, där familjeåterförening stoppats eller försvårats har resultatet har blivit onödigt mänskligt lidande och försvårat den individuella integrationen.

Familjesammanhållning är en rättighet som skyddas i fördragen om mänskliga rättigheter, bland annat i FN:s barnkonvention och EU-stadgan om fundamentala rättigheter. Den rättigheten är förstås särskilt viktig för flyktingar eftersom dessa ofta tvingas lämna familjemedlemmar bakom sig när de flyr.

Långvarig separation från nära familjemedlemmar kan orsaka allvarlig stress och hindra ett normalt liv, både för dem som har lämnat sitt land och för dem som blivit kvar. Många flyktingar och andra migranter lever isolerat, avskurna från vanliga sociala relationer och ställs, som en följd av detta, inför ännu större svårigheter när de ska integreras i det nya samhället. De som lämnats kvar, oftast kvinnor och barn, riskerar att bli emotionellt och ekonomiskt utsatta, ofta också fysiskt.

Även om det är fullt erkänt att stater måste kunna upprätthålla sin rätt att reglera och kontrollera icke-invånares inresa, har det skett en positiv utveckling inom internationell rätt när det gäller familjers återförenande över nationsgränserna. Numera kräver rätten till familjeliv inte bara att stater avstår från direkta ingripanden som kan splittra familjer, utan också att de vidtar åtgärder för att återförena åtskilda familjemedlemmar när de inte kan åtnjuta rätten till familjesammanhållning någon annan stans.
Den här utvecklingen tog sin början när man antog FN-resolutionen om flyktingars ställning 1951. Den diplomatiska konferensen slog fast att familjens enhet var en ”väsentlig rättighet” och rekommenderade att regeringar vidtog nödvändiga åtgärder för att skydda flyktingfamiljer, särskilt för att:

• säkerställa att flyktingfamiljens sammanhållning vidmakthålls, särskilt i de fall där familjens överhuvud uppfyllt nödvändiga villkor för inresa till ett särskilt land; och

• skydda minderåriga flyktingar, speciellt ensamkommande barn och flickor, särskilt med avseende på förmyndarskap och adoption.

UNHCR:s exekutivkommitté har sedan dess antagit flera officiella uttalanden som främjar återföreningen av familjer som både en mänsklig rättighet och en humanitär princip. Kommittén har uppmuntrat stater att anta lagstiftning för att verkställa ”rätten till familjesammanhållning för alla flyktingar med hänsyn till mänskliga rättigheter för flyktingar och deras familjer”.

Både Europarådets ministerkommitté och dess parlamentariska församling har använt liknande formuleringar i ett flertal resolutioner och rekommendationer. ”Familjen” och ”familjers återförening” ska ges skydd enligt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och Europeiska sociala stadgan.

FN:s barnkonvention stipulerar att barn inte ska skiljas från sina föräldrar mot sin vilja (Artikel 9) och att stater ska handskas med återföreningen av familjer över nationsgränserna ”på ett positivt, humant och skyndsamt sätt” (Artikel 10).

I praktiken har emellertid regeringarnas politik inte alltid varit positiv, human och skyndsam varken för barnen eller för de vuxna. Ett antal regeringar har valt att göra en snäv tolkning av sina skyldigheter, något som tyvärr också återspeglas i ett EU-direktiv från 2003 om familjers rätt till återförening.

Enligt direktivet är det bara äkta makar och ogifta minderåriga som ska gynnas av en förmånlig behandling. Endast personer med fullständig flyktingstatus ska accepteras som anknytningsperson, inte de med subsidiärt skydd eller andra migranter.
I praktiken har åtgärderna varierat, men många länder i Europa har i definitionen av ”familj” bara inkluderat föräldrar och deras barn. Den definitionen tar inte hänsyn till det uppenbara faktum att kärnfamiljens utseende varierar beroende på olika kulturer och levnadsvillkor. I krigshärjade och hiv-drabbade områden, är det till exempel inte ovanligt att föräldralösa barn tas om hand av andra släktingar. På andra platser är det ofta far- eller morföräldrar, eller andra släktingar, som är beroende av yngre familjemedlemmar. En human och positiv politik bör ta hänsyn till familjens sammansättning i varje enskilt fall.

Vissa regeringar hävdar att man kan uppnå familjesammanhållning om flyktingarna reser tillbaka till de familjemedlemmar som är kvar i ursprungslandet; det underliggande budskapet är att familjens splittring är självförvållad. Många kan dock inte resa tillbaka, av precis samma skäl som tvingade dem att fly. Omöjligheten att återvända gäller inte bara för dem som beviljats asyl utan också de som ansöker om sådan status och förvisso också de med subsidiärt eller tillfälligt skydd. Återigen – en positiv och human politik skulle göra det möjligt att bedöma varje enskilt fall på dess individuella grunder.

Det finns andra hinder som ofta kommer i vägen för återföreningen av familjer. Ibland, för att ta ett exempel, avslås återföreningen på grund av de stränga krav som ställs på individen att vara ekonomiskt självförsörjande och de som får sociala bidrag har ofta inte tillåtelse att bli anknytningsperson. En sådan politik bortser från den verkliga situationen i många fall. Eftersom familjens återförening är en mänsklig rättighet bör inte en bosatt familjemedlems eventuella fattigdom få stå i vägen för en ansökan.

Generellt gäller att myndigheternas hållning till ansökningar om återförening av familjer över nationsgränserna varit påfallande negativ. Inställningen har ofta präglats av misstänksamhet – som om de ansökande varit ute efter att lura myndigheterna och skaffa sig oförtjänta förmåner. Naturligtvis har det funnits fall där människor lämnat oriktig information för att försäkra sig om att andra ska få komma in i landet, men det är ett stort misstag att låta sådana enskilda fall diktera en allmän politik.

DNA-tester har betecknande nog lanserats i vissa länder som ett hjälpmedel när regeringarna ska fatta beslut. Syftet är att verifiera om den sökande verkligen är barn eller förälder till bofasta familjemedlemmar. Den metoden utesluter per definition att man tar hänsyn till andra slags relationer, till exempel adopterade barn. Inte heller är metoden avpassad för familjemönstren i de kulturer från vilka många av flyktingarna faktiskt kommer.

FN:s flyktingkommissarie har också med rätta varnat för att DNA-tester kan få allvarliga konsekvenser för rätten till privatliv. Även om frivilliga tester i vissa fall kan godtas, exempelvis för att förhindra bedrägeri, är en noggrann reglering nödvändig och delning av den information som erhållits bör vara bunden av sekretessregler. När tester anses nödvändiga bör kostnaderna bäras av myndigheten.

Som svar på den allmänt utbredda uppfattningen om att fler utlänningar skulle innebära ett hot, har några regeringar antagit ännu strängare bestämmelser. Dessa åtgärder är mycket ofta diskriminerande. Ett exempel är Danmark där en person måste ha varit medborgare i landet i 28 år innan hans eller hennes utländska partner kan erhålla permanent uppehållstillstånd. Detta diskriminerar uppenbarligen dem som inte bott i landet sedan barndomen.

I Danmark upphör rätten till familjeförening för ett barn som fyllt 15 år vilket strider mot FN:s barnkonvention. När jag tog upp den frågan med den danska regeringen blev svaret att den nog kunde göra undantag från den restriktionen i ett enskilt fall, vilket knappast var ett tillfredsställande svar. I slutet av 2010 introducerade den danska regeringen ett ”poängsystem” som går ut på att släktingar med lägre utbildning skulle bli ytterligare missgynnade när de ansökte om familjens återförening. Fler liknande regler har också introducerats i Nederländerna.

Snarare än att vara skyndsam är den administrativa ansökningsprocessen i många länder extremt långsam och onödigt byråkratisk. Vissa länder kräver att ansökningen görs vid ambassaden eller konsulatet i ursprungslandet vilket inte alltid är lätt eller ens möjligt. I andra fall kräver myndigheterna dokument eller information som fullt ut ska bevisa olika sorters fakta vilket kräver en dokumentation som kan vara mycket svår för den sökande att få från myndigheterna i ursprungslandet. Kraven på bevismaterial måste vara rimliga och realistiska.

De som har sett den smärta som splittrade familjer genomlider, inser vilket misstag det är att neka till rätten till familjesammanhållning – för flyktingarna, för de familjemedlemmar som lämnats kvar och faktiskt också för värdlandet. Att underlätta återföreningen av familjer hjälper till att säkerställa skydd, fysisk omsorg och emotionellt välbefinnande inom flyktinggruppen, ofta också möjligheten att kunna försörja sig själv. Detta är något som ligger i allas intresse.