Skånepolisen ”tar till sig” kritiken – men det räcker inte

Så har då Justitieombudsmannen efter en ingående utredning bekräftat att Skånepolisens datainsamling om tusentals romer inte bara var olaglig utan också fick karaktären av etnisk registrering. Detta har Skånepolisen förnekat ända fram till JO:s utlåtande.

Nu säger den nya polischefen i området på direkt fråga från DN att hon inte vill kommentera den slutsatsen. Däremot säger hon tvetydigt att det är oerhört olyckligt att JO drar den slutsatsen. I övrigt betonar hon att hon har stort förtroende för sina medarbetare.

Hon själv var inte på plats när registren beslutades och sattes i bruk och har inget personligt ansvar. Dessutom har en större omorganisation av polismakten inletts. Detta borde göra det enklare att verkligen självkritiskt pröva denna skandal inom myndigheten.

Historien i den här affären är gravt pinsam. Först förnekade Skånepolisen existensen av det första registret som avslöjades av DN. När det sen visade sig att det fanns ytterligare ett register som upprättats på liknande sätt så förnekades dess existens också först.

När Säkerhets- och integritetsnämnden (SIN) – det officiella granskningsorganet för denna typ av frågor – beslöt att ta upp fallet samarbetade Skånepolisen illa i ett initialt skede. Under ett första besök i Malmö kunde företrädare för SIN inte ens börja sin genomgång, de fick den gången återvända tomhänta.

Skånepolisens rättschef som också blev dess talesperson förnekade att något fel begåtts och kritiserade i ett TV-program DN för att ha publicerat artiklarna om registren; hon gjorde gällande att DN (!) genom detta spätt på rasismen mot romer.

Under ett möte jag hade med polisledningen i Malmö vägrade den att uppge hur många från de ursprungliga registren som efter kritiken från SIN hade överförts till ett nytt register – fakta som var högsta relevanta mot bakgrund av kritiken om att det var svagt samband mellan brotten (bl.a. en släktfejd i Staffanstorp) och det stora antalet registrerade.

På min fråga om varför över tusen barn registrerats, varav många mycket små, var rättschefens svar att det kan vara legitimt att registrera barn om det finns misstanke om risk för misshandel! Just detta barocka argument har inte upprepats, men att det överhuvudtaget kastades fram säger en del om atmosfären på det poliskontoret.

Registreringen i sig blev en chock för den romska befolkningen; ett dråpslag mot arbetet att bygga tillit till myndigheterna bland romer. Skånepolisens reaktioner på avslöjandet förvärrade läget ytterligare. Det räcker inte med att polisen nu noterar kritiken. Det krävs tydliga tecken på att den medger att kritiken i alla avseenden har varit korrekt och befogad. Och att trovärdiga åtgärder vidtas för att säkerställa att sådana skandaler inte sker igen.

 

”Vi måste försöka förstå varför tiggarna kommer hit”

Många reagerar starkt inför åsynen av utländska, romska tiggare i våra städer. Deras närvaro känns oerhört provocerande. Några av oss ger en slant men de flesta vänder bort blicken.

Olika teorier lanseras för att rättfärdiga den reaktionen. En är att tiggarna skulle vara kopplade till kriminella ligor – frivilligt eller under tvång. En annan att de inte alls är så fattiga som de utger sig för att vara. Det sägs också att vi bara förnedrar tiggaren genom att lämna en slant i den framsträckta muggen.

Justitieministern vill utreda möjligheten att kriminalisera tiggandet. Professor Bo Rothstein vill förbjuda själva givandet (DN 28/12); han tror att det skulle pressa fram reformer som skulle häva misären för dem som nu tigger.

Det krävs en mer seriös debatt – byggd på fakta, en verklighetsnära analys av varför tiggarna faktiskt kommer hit och meningsfulla förslag om vad som kan göras.

Det är sant att en del romer har blivit offer för människohandel över Europa, men detta är inte situationen för flertalet tiggare vi ser på trottoarerna. Något bevis för att några av dem skulle vara knutna till maffiagrupper eller den organiserade brottsligheten har inte kommit fram.

De kommer hit ensamma eller tillsammans med några familjemedlemmar. De är i allmänhet utblottade – resan har kostat en del – men hoppas kunna tjäna ihop pengar här att ta med sig hem till den övriga familjen.

Jag har besökt en del orter varifrån tiggare kommer – i centraleuropeiska länder, inte minst Rumänien, och i Västra Balkan. Majoriteten romer där lever i extrem fattigdom. Det är närmast omöjligt att få jobb, i vissa områden är arbetslösheten nära hundraprocentig. Många bor i ruckel utan vatten, avlopp eller elektricitet.

Hälsostandarden är låg, barnadödligheten hög och medellivslängden kort. Många av barnen lämnar skolan i förtid sedan de placerats i specialklasser med undermålig undervisning eller utsatts för mobbning.

Denna misär är inte självvald, den är påtvingad genom systematisk och långvarig diskriminering. Dessutom har anti-Ziganismen i Europa har på senare år åter tagit formen av hatpropaganda och inte sällan rena hatbrott. Den våldsbejakande extremhögern stämplar mot romerna i land efter land.

Detta är den verklighet många av tiggarna kommer ifrån. Väl här blir de uteliggare, de sover under en presenning eller i ett bilvrak i förorten. De far illa, inte minst den här årstiden. En del av dem återvänder hem lika fattiga som när de kom.

Denna tragedi lindras inte av att tiggandet kriminaliseras. Ett förbud att ge något i muggen erbjuder inte heller en lösning – en sådan lag skulle bara sopa problemen under mattan. Enda verkliga effekten av en kriminalisering skulle bli att romerna ytterligare stigmatiseras.

Vi förnedrar inte genom att faktiskt se människan vid muggen; förnedringen ligger i det förtryck som tvingar tiggaren att sitta där. Den slant som ges är ett litet bidrag till den enskilde tiggarens och familjens överlevnad – men når förstås inte de sociala problemens rötter.

Det avgörande är själva politiken. Det behövs genomgripande reformer för att motverka den anti-romska rasismen, för att säkerställa att romernas mänskliga rättigheter tas på allvar och för att kompensera för begångna övergrepp och kränkningar.

Vi bör se tiggarnas närvaro som en påminnelse om två saker: att en stor folkgrupp i Europa (10-12 miljoner människor) alltjämt skamligt diskrimineras; och att detta är ett ansvar för hela Europa, inklusive oss själva.

Visst har EU och Europarådet program för att stödja romernas integration; medlemsstaterna har uppmanats att utarbeta strategier och handlingsplaner. Men resultaten är hittills påfallande magra. Vad som behövs är en mer systematisk, kraftfull och resultatinriktad europeisk politik för romernas rättigheter, med avtryck i varje EU-land. Den måste självfallet bygga på en seriös konsultation med romska representanter – något som idag försummas.

Inför EU-parlamentsvalet i maj bör kandidaterna avkrävas besked i denna fråga. Vad som faktiskt krävs är en rad satsningar, däribland följande:

• I kampen mot anti-Ziganismen är det nödvändigt att erkänna övergreppen i det förgångna, inklusive de nazistiska och fascistiska massmorden. Medlemsländerna bör uppmanas att göra en seriös granskning av de övergrepp som drabbat romerna – i samverkan med företrädare för romerna själva.

• Företrädare för staten bör framföra en formell ursäkt och romernas historia och kultur göras känd, inte minst i den vanliga skolundervisningen.

• Tiotusentals romer i Europa är fortfarande statslösa och många har inte ens de enklaste ID-handlingar. Det har enorma konsekvenser för den enskilde, inte minst i kontakter med sjukvården. Romerna måste tillerkännas det mest självklara: rätten till en hemvist och en formell identitet.

• Boendet är en annan krisfråga. Många bor i rena slummen men fruktar ändå att bli vräkta eftersom de i många fall saknar formellt tillstånd. Vräkningarna måste ersättas med en politik som syftar till att legalisera boendet och trygga anständiga boendeförhållanden.

• De romska barnen måste få en chans. Mer måste göras för att ge dem möjlighet att gå i förskola. I skolorna måste det bli ett slut på tendensen att automatiskt sätta romska barn i specialklasser – vilket innebär att de lämnar skolan utan den utbildning som nu krävs på arbetsmarknaden.

• Jobben är avgörande. Åtgärder måste vidtas för att hindra diskriminering vid anställningar – något som idag även drabbar romer med utbildning. Kvoter och positiv särbehandling bör prövas för vissa jobb. Viktigt vore också ett genomtänkt stöd – inklusive rådgivning och mikrokrediter – till småföretagande bland romer så att de själva kan bygga sin ekonomi.

Visst kommer det att ta tid innan sådana reformer ger effekt. Men de nödvändiga besluten kan fattas snart – om den politiska viljan finns.

(Denna artiklel publicerades i DN Debatt 12/1/2014)

Förödande kritk mot Skånepolisen

Kritiken från nämnden är förödande. Skånepolisens agerande bedöms som ”i flera avseenden olaglig”. Syftet med registret är ”alldeles för vitt”. Personer har registrerats ”utan tillräckligt samband” med den befarade brottsligheten och många ”borde inte ha registrerats”.

Med detta rämnar Skånepolisens arroganta hållning att inga fel begåtts.

Nämnden gör emellertid en tolkning av lagen som kommer att missförstås. Den säger att registrering enbart på grund av etnicitet inte är tillåten men eftersom grunden för registreringen i detta fall var brottsmisstankar mot vissa personer eller släktskap med sådana personer så kan inte registret anses diskriminera en viss etnisk grupp. Här köper alltså nämnden Skånepolisens version.

Men detta håller inte. Det finns, som nämnden själv säger, personer i registret utan något som helst samband med brottslighet. De är där på grund av romska släktband (in många fall mycket avlägsna).Därmed är det uppenbart att etniciteten spelat en roll.

Polisen beteckning på registret – ”Kringresande” – visar också hur den själv såg på registrets karaktär.

Nämnden säger visserligen att detta register med över 4700 romer eller släktingar till romer ”kan ge intryck” av att etniciteten var orsaken till registringen. Men det handlar inte bara om ”intryck”. Att detta enorma register överhuvudtaget kunde byggas upp – med alla de övertramp som nämnden definierat – tyder på vissa attityder hos beslutsfattarna om romer i allmänhet.

Även om avsikten från början var att ringa in kriminella så växte registret till något annat- och blev ett anti-Ziganistiskt projekt.

Diskrimineringen av Romer i Europa – sammanfattning av rapport i Europarådet

Romers och resandes mänskliga rättigheter i Europa

Det här är en sammanfattning av rapporten ”Human Rights of Roma and Travellers in Europe” som beställts och publicerats av Europarådets dåvarande kommissionär för mänskliga rättigheter Thomas Hammarberg i februari 2012. 

Romer och resande utgör tillsammans Europas största minoritetsgrupp. Kommissionären har vid sina besök hos Europarådets medlemsstater konstaterat att diskriminering och andra brott mot romers och resandes mänskliga rättigheter har förvärrats och att ingen europeisk regering kan hävda att man helt och fullt har lyckats säkerställa att personer som tillhör dessa minoriteter får tillgång till sina rättigheter. Detta har gett upphov till en omfattande rapport om situationen för romer och resande i Europa.

Antiziganism
Rapporten visar att antiziganismen har djupa rötter i Europa. Många människor som aldrig har varit i kontakt mer romer eller resande lämnar gärna detaljerade och stereotypa beskrivningar om hur de ser ut och uppför sig. Offentliga ledare och opinionsbildare – såväl valda tjänstemän som andra – har öppet förtalat romer och resande med rasistisk eller stigmatiserande retorik. I vissa fall har dessa uttryck uppfattats som en uppmuntran till våldshandlingar mot romer t.ex. i form av gängvåld och pogromer. Kommissionären anser att anti-romska uttalanden, bl.a. i samband med valkampanjer, i samtliga fall måste fördömas å det bestämdaste och bestraffas i de fall lagar om hets mot folkgrupp bryts. Politiska partier behöver också vidta självreglerande åtgärder för att få slut på rasistiska uttalanden.

I ett allt större antal europeiska länder väljer extremistgrupper särskilt ut romer och resande och uppviglar i vissa fall delar av allmänheten mot dessa personer. Den här typen av extremistgrupper blir allt aktivare på Internet, ett medium som har gett upphov till ett ökat samarbete över gränserna mellan likasinnade grupper med extrema åsikter. Dessa grupper rekryterar aktivt ungdomar med hjälp av olika tekniker, bl.a. genom att organisera konserter med hatmusik. Medborgargarden och paramilitära grupper bär ofta uniform, använder vapen och har intensifierat sina aktioner mot romerna både med verbalt och fysiskt hot samt genom massprotester. Medlemmar i dessa extremistgrupper har visat sig ligga bakom många hatbrott riktade mot romerna. Kommissionären har rekommenderat att finansieringen av organisationer och politiska partier som förordar rasism upphör. Staterna kan också fundera över att upplösa extremistpartier om de anses vara oförenliga med normerna och värderingarna i ett demokratiskt samhälle.

Antiziganistiska stereotyper fortsätter också att spridas och vidmakthållas i media runt omkring i Europa. Vissa journalister och etermedia har rapporterat om romer och resande bara i samband med sociala problem och brott. Kommissionären har påpekat behovet av självreglering och etisk journalistik för att få ett slut på den negativa beskrivningen av romer i media. Som en allmän princip borde det som är olagligt utanför också vara olagligt på Internet när det används i syfte att föra ut antiromsk hatpropaganda och organiserat våld.

Mekanismer för att övervaka rasism på Internet bör införas av medlemsstaterna i enlighet med Europeiska kommissionens allmänna policyrekommendation nr 6 mot rasism och intolerans (ECRI) om att bekämpa spridning av rasistiskt, främlingsfientligt och antisemitiskt material via Internet.

Antiziganism kan också innebära att romernas tidigare lidande, i synnerhet under andra världskriget, inte erkänns. Detta passiva förnekande visar sig ofta som ett förtigande av romska offer i samband med minneshögtider och minnesmärken, i media eller i officiell historik och böcker. Kommissionären framhåller att utrotningen av romer under andra världskriget inte får glömmas. Undervisning om romernas historia, större medvetenhet om det romska folkmordet under andra världskriget samt att bygga och underhålla minnesplatser är det minsta staterna kan göra för att hedra de romska offren.

Regeringarna i Europa bör se till att översätta Europarådets befintliga Faktablad om romernas historia till sina respektive språk för att dessa i största möjliga utsträckning ska kunna användas och spridas nationellt, bl.a. i skolorna. Sanningskommissioner bör också inrättas – helst i form av en all-europeisk verksamhet – för att fastställa historiska fakta kring de grymheter som begicks mot det romska folket.

Rasistiskt våld mot romer och resande
Våldet mot romer och resande har varit utbrett i Europa efter 1989, med en markant ökning av allvarliga fall under senare år. Detta våld har i vissa sammanhang begåtts av organiserade fascist- eller nynazistiska grupper och har omfattat såväl planering som förberedelser. Våld mot romer är emellertid inte bara begränsat till organiserade grupper. I vissa fall har icke-romska samhällsgrupper mer eller mindre spontant ägnat sig åt våld mot romer och resande medan våldet i andra sammanhang har begåtts av enskilda personer som endast drivs av rasistiskt hat utan någon särskild politisk ideologi. I vissa länder begås våld mot romer av en kombination av olika förövare.
Utvecklingen av ideologiskt motiverade rörelser på senare år som helt eller delvis bygger på hat mot romer är ett mycket stort problem. Dessa rörelser har genomfört våldsamma attacker som i flera fall har lett till dödsfall. Mordbränder har t.ex. i flera fall anlagts på natten medan folk har legat och sovit. I vissa situationer har offentliga tjänstemän direkt uppviglat medborgarna mot romer och resande. Kommissionären anser att insatserna inom detta område omgående måste intensifieras på samtliga nivåer för att få ut ett tydligt budskap till eventuella förövare och för att uppmuntra offren till att rapportera missgärningar. Medlemsländerna bör se till att polisen noggrant utreder rasistbrott, bl.a. genom att helt och fullt ta hänsyn till rasistiska motiv bakom brottsliga handlingar. De bör även inrätta mekanismer för systematisk övervakning av rasistiska incidenter.

Hur romer och resande behandlas av polisen och rättsväsendet
Rapporter från olika delar av Europa som kommissionären tagit del av visar på ett mönster där polisen utsätter romer och resande för diskriminering och nedsättande behandling. Romer har utsatts för polisvåld både i arrestlokaler och på offentliga platser, t.ex. romska bosättningar i samband med polisrazzior. När sådana razzior har blivit föremål för brottsutredning, tycks dessa i flera fall ha varit uppenbart partiska eller diskriminerande. Kommissionären har konstaterat att rättspraxis vid Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter (Strasbourgdomstolen) tydligt föreskriver att medlemsstaterna är skyldiga att noggrant utreda eventuella rasistiska motiv när det gäller dessa situationer. Kommissionären uppmanar medlemsstaterna att införa oberoende klagomålsmekanismer mot polisen i syfte att förbättra romers och resandes förtroende för polismyndigheterna.

Det föreligger ett antal rapporter om att isolerade romska bosättningar har blivit föremål för särskild uppmärksamhet från polisens sida, ofta i form av påträngande razzior. Romer som färdas i bil eller andra fordon har stoppats och fordonen genomsökts av polisen på ett diskriminerande sätt. Etnisk profilering har också rapporterats i samband med att romer färdats mellan olika länder. Kommissionären har påpekat att romer inte får utsättas för någon form av polisövervakning som skiljer sig från vad befolkningen i allmänhet kan bli föremål för. Lagstiftningen ska uttryckligen förbjuda rasistisk profilering och fastställa en skälig misstankenorm i polisarbetet. Polisen måste få utbildning i dessa frågor, såsom ECRI har rekommenderat i sin allmänna policyrekommendation nr 11 om att bekämpa rasism och rasdiskriminering i polisarbetet.

Romska företrädare har också rapporterat om godtycklig konfiskering av egendom eller utpressning från polisens sida – något som kan strida mot artikel 8 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter (som skyddar rätten till respekt för privat- och familjeliv och  påverkar romernas åtnjutande av andra mänskliga rättigheter, bl.a. rätten till boende och trygghet).
Romer utsätts dessutom i oproportionerligt stor omfattning för godtyckliga interneringsåtgärder. Kommissionären anser att överdrivet polisvåld i detta sammanhang måste upphöra och att konkreta åtgärder måste vidtas för att garantera att romer inte blir föremål för godtycklig häktning. Ytterligare åtgärder för att återskapa förtroendet mellan romer och resande och polisen bör vidtas, t.ex. att romer rekryteras till polisen eller att romska medlare utbildas för att fungera som kontaktpersoner gentemot polisen.
I vissa länder förefaller romer diskrimineras när det gäller beslut om häktning samt åtal och domar. Vissa av de problem som romer kan råka ut för i kontakten med rättvisan omfattar bl.a. brist på lämpliga företrädare i samband med åtal, brist på respekt för romer som vittnen eller brister i samband med tolkning. Principen om att vara oskyldig till dess annat bevisats gäller inte alltid när romer ställs inför rätta. Det är viktigt att åtgärder vidtas för att förhindra rasdiskriminering mot romer som står anklagade så att dessa personer får en rättvis prövning.

Dessa problem förvärras genom att rättssystemen inte lyckas reagera på ett tillfredsställande sätt på romska klagomål om rasdiskriminering och/eller andra övergrepp. Insatser som syftar till att effektivisera rättssystemens förmåga att reagera på diskriminering bör omfatta effektiv lagstiftning mot diskriminering eller förstärkning av sådan lagstiftning liksom specialiserade organ som ska erbjuda en basfunktion som kan hantera klagomål och hjälpa till med att tillämpa lagstiftningen.
Respekt för romers och resandes privat- och familjeliv

Tvångssterilisering av romska kvinnor
Från och med början av 1970-talet tvångssteriliserade läkare i Tjeckoslovakien som
påverkats av återkommande rashygieniska åsikter under den sena kommunisttiden
i ett antal fall romska kvinnor med stöd från beslutsfattare och nationella strukturer, bl.a. med assistans från socialarbetarna. Efter kommunismens fall lyckades den nya regeringen stoppa verksamheten. Vissa läkare förefaller emellertid ha fortsatt med detta långt efter övergången både i Tjeckien och Slovakien och steriliserade romska kvinnor som besökte dem med anledning av graviditets- eller gynekologiska besvär utan deras medgivande. Sådana fall har också dokumenterats i Ungern.
I november 2009 uppgav den numera avlidna tjeckiska ombudsmannen Otakar Motejl,
att så många som 90 000 kvinnor kan ha steriliserats i det forna Tjeckoslovakien sedan början av 1980-talet. Hans rapport från 2005 är en av de viktigaste studierna om arvet efter tvångssteriliseringen i Tjeckoslovakien och dess efterföljande stater. Bland de länder som fortsatt denna verksamhet efter 1990 är det bara Tjeckien som officiellt har uttryckt sitt beklagande ”över felaktigheter” vilket gjordes i november 2009. Någon faktisk gottgörelse eller kompensation förefaller inte vara tillgänglig för majoriteten av offren för denna verksamhet i något av dessa länder.

Kommissionären anser att samtliga berörda länder offentligt borde erkänna att verksamheten har ägt rum samt uttrycka sin beklagan och inrätta effektiva gottgörelsemekanismer för bidrag till offren. Tidsgränser för ersättningsyrkanden i domstol bör ta hänsyn till befintliga hinder och ska börja gälla från den tidpunkt då offren först blev medvetna om steriliseringen.

I syfte att förhindra återkommande tvångssterilisering, är det också viktigt att anta lagändringar som tydligt fastställer krav på frivilligt informerat samtycke i förväg när det gäller steriliseringar, bl.a. en ångerperiod för patienten. Rättsliga och administrativa påföljder måste också upprätthållas mot de personer som ansvarar för att kvinnor steriliseras utan fullständigt och informerat samtycke.

Romska barn som tas ifrån sina biologiska föräldrar
Romer är ofta överrepresenterade när det gäller barn som familjen förlorar vårdnaden om och som placeras på institution eller i fosterfamilj. Romska barn tas i vissa fall från sina familjer enbart på grund av olämpliga hemförhållanden eller att den ekonomiska och sociala situationen är otillfredsställande. I vissa länder förekommer omfattande institutionalisering av romska barn som en följd av arvet från kommunisteran då staten ansåg sig vara bättre än föräldrarna på att uppfostra barn, i synnerhet då barnen har svag eller socialt eftersatt bakgrund, eller lider av någon sorts funktionsnedsättning.
Enligt rättspraxis vid Strasbourgdomstolen ska medlemsstaterna se till att inget barn placeras på institution enbart på grund av dåliga hemförhållanden eller den ekonomiska situationen. Barn ska endast i undantagsfall placeras på en institution och barnets bästa bör alltid vara det primära. Dessutom bör adoption och placering i fosterfamiljer grunda sig på klara och tydliga rutiner som överensstämmer med internationella standarder.

Samboförhållanden och traditionella äktenskap bland vissa romska grupper
Inom vissa romska grupper praktiseras samboförhållanden och sedvaneäktenskap. Dessa informella förbindelser innebär konsekvenser för åtnjutandet av flera olika mänskliga rättigheter. För det första – när minderåriga är inblandade – kan denna praxis begränsa barnets rättigheter och vidmakthålla kvinnornas underordnade situation i praktiken. Stor försiktighet måste iakttas när man säkerställer överensstämmelse med normer som styr mänskliga rättigheter för att undvika generaliseringar och stigmatisering av hela samhällsgrupper. Fokus bör snarare ligga på utbildning och insatser för att höja medvetenheten. För det andra – vuxna personer som ingått ett icke erkänt samboförhållande kan helt nekas eller få mindre gynnsam tillgång till ekonomiska och sociala rättigheter jämfört med officiellt vigda par.

Liksom Strasbourgdomstolen har påpekat kan det behövas justeringar som förhindrar att minoritetsgrupper, t.ex. romer, blir offer för indirekt diskriminering när det gäller att komma i åtnjutande av dessa rättigheter.

Romer och människohandel
Rapporter som kommit till kommissionärens kännedom antyder att människohandel
i Europa drabbar romer i oproportionerligt stor utsträckning. Romer säljs enligt uppgift
av olika skäl, t.ex. för att utnyttjas sexuellt, i arbetssyfte, slavarbete i hemmiljö, illegal adoption samt tiggeri. Romska kvinnor och barn är ofta allvarligt överrepresenterade som offer när det gäller all form av människohandel. Romernas utsatta situation måste tas hänsyn till när det gäller nationell politik om människohandel, och detta utan någon form av stigmatisering. Skyddsåtgärder bör omfatta utbildning av poliser samt kampanjer för att höja medvetenheten som riktar sig mot romska samhällsgrupper, i synnerhet segregerade och socialt uteslutna grupper.

Rätten till utbildning
Tusentals romer över hela Europa varken får eller har fått någon skolgång alls, eller har slutat skolan med begränsade utbildningsresultat. I vissa länder har det faktum att romer och resande saknar identitetshandlingar haft en negativ effekt på skolgången. Brist på kollektivtrafik eller pengar för transport samt rasistisk mobbning, liksom brist på skolmaterial, utgör ytterligare hinder för romska barn som vill gå i skolan. I vissa länder är romska barn överrepresenterade när det gäller alternativa system, t.ex. ”hemundervisning”.

Många romska barn med utvecklingsstörningar, intellektuella eller fysiska handikapp går över huvud taget inte i skolan i vissa europeiska länder. Romska barn är också missgynnade när det gäller förskoleresurser.
Principer och praxis som skiljer romska barn från övriga ifråga om utbildning påträffas i flera av Europarådets medlemsstater. Utbildningen är ofta segregerad där romer lever i isolerade grupper – antingen i slumområden på landsbygden eller i städernas getton. Det faktum att icke-romska föräldrar tar sina barn ur skolor där romer går innebär också de facto en segregering av hela skolor. Också i integrerade skolor särskiljs romska elever ofta från majoriteten av eleverna genom att placeras på särskilda ställen i klassrummet, eller i helt egna klasser. Specialklasser, skilda klasser samt segregering i klassrummet har rapporterats i många europeiska länder.

Romska barn placeras också i oproportionerligt hög grad i specialskolor, i synnerhet skolor för barn med förståndshandikapp. I Tjeckien består segregationen trots Strasbourgdomstolens utslag 2007 i målet mellan D.H. och övriga ./. Tjeckien samt den nya skollagen som antogs 2004 i vilken bestämmelsen om särskild undervisning omformulerades. Uppskattningsvis 30 % av romska barn går fortfarande i skolor avsedda för elever med lindriga psykiska utvecklingshämningar jämfört med 2 % av icke-romska elever och liknande principer påträffas också i ett antal andra länder. Kommissionären har tagit ställning mot alla former av segregering inom utbildningen och har efterlyst tydligt engagemang och mätbara åtgärder som syftar till integration och utbildning. Integrationen måste kombineras med nödvändiga stödåtgärder för barn för att de ska kunna gå i integrerade klasser och på så vis nå framgång i sin utbildning.
Inom vissa romska samhällsgrupper förekommer det att föräldrarna till flickor förväntar sig att döttrarna ska sluta skolan tidigt för att gifta sig och bilda egna familjer. Det finns fall där barnäktenskap hindrar flickor från att gå i skolan vilket undergräver deras rätt till utbildning samt framtida arbetsmöjligheter. Positiva åtgärder för att öka medvetenheten förefaller ha nått framgång när det gäller att öka antalet romska flickor som går i skolan.

Även om vissa länder i Europa sedan 1960-talet har utvecklat och tillämpat principer för att få in fler resande i utbildningssystemet återstår mycket att göra. På senare år har vi faktiskt i vissa länder kunnat konstatera en urgröpning av tidigare bestämmelser om utbildning för resande. Det är viktigt att skolgången för barn till resande i dessa länder ges särskild uppmärksamhet, i synnerhet när det gäller barn i familjer med en nomadiserande livsstil.

När undervisning ges i romernas språk, historia eller kultur är det ofta enbart till romska barn vilket innebär att icke-romer inte får lära sig något om hur romerna har bidragit till sitt eget och till andra europeiska samhällen. Utvecklingen av skolans läroplaner i detta ämne ligger fortfarande i sin linda. En förbättring av kvaliteten på den undervisning som barn till romer och resande får innebär med nödvändighet att deras kultur och historia ska ingå i den ordinarie läroplanen.

Tillgång till ändamålsenliga bostäder
Det förekommer rapporter om diskriminering vad gäller tillgången till bostäder i vissa medlemsstater, något som ofta innebär att romer/resande inte får tillgång till kommunala eller privata hyresbostäder på samma villkor som andra eller till och med att personer nekas att sälja bostäder till romer. Vissa kommunala myndigheter har bedrivit en politik som innebär en form av områdessegregering. Denna princip har i vissa fall förstärkts genom att man uppfört murar i närheten av romska områden. Sådana destruktiva åtgärder måste få ett slut.

Många romer lever fortfarande i undermåliga förhållanden i de flesta europeiska länder, utan värme, rinnande vatten eller avlopp. Markant internationell oro har uttryckts över romernas situation på ett antal platser i och kring Mitrovica i Kosovo*, där romer under mer än 10 år har bott och levt i en ytterst giftig miljö.

Romer som håller till i anspråkslösa bosättningar eller på mark som de inte äger liksom romer som bor i lagligt erkända bostäder saknar varje form av besittningsrätt i Europa. Bristen på tillfredsställande erkännande av besittningsrätten leder direkt till hot om tvångsevakuering. I vissa länder har antalet tvångsevakueringar ökat på senare år och riktar sig vid flera tillfällen ofta mot samma kringflyttande romska familjer och deras barn under en kort tidsperiod. Dessa upprepade tvångsevakueringar har, tillsammans med egendomsförstöring i vissa västeuropeiska länder, beskrivits som en strategi för att få romerna att återvända till sina ursprungsländer, företrädesvis Bulgarien och Rumänien. I vissa fall har hela sekelgamla romska samhällen förstörts. Tvångsevakuering ska endast få genomföras i enlighet med internationella skyddsprinciper som bl.a. har utarbetats av FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (kommentar nr 7).

Kommissionären har konstaterat att det på vissa platser råder en ond cirkel där myndigheterna vägrar att utveckla infrastrukturen eftersom de romska befolkningsgrupperna saknar formell besittningsrätt och vägrar utfärda sådan på grund av bristande infrastruktur. Kommissionären har drivit på myndigheterna att försöka hitta sätt att lösa konflikten i enlighet med internationella och europeiska mänskliga rättighetsnormer.

Resande blir också i oproportionerligt hög grad föremål för diskriminering när det gäller tilldelning av bygglov i samband med att de eller andra köper markområden privat för att kunna parkera sina husvagnar samt ifråga om tillgång till campingplatser, hotell och/eller annat tillfälligt boende. Kommissionären har klargjort sin uppfattning att i länder med en nomadiserande resandebefolkning ska kommunala myndigheter enligt lag vara skyldiga att tillhandahålla kort- och långtidsuppställningsplatser för husvagnar som uppfyller grundläggande anständighetskrav.

Kommissionären har poängterat att romernas rätt till tillfredsställande bostäder i överensstämmelse med internationella rättsnormer måste garanteras. All samhällsservice, bl.a. vatten, elektricitet, sophämtning och underhåll av tillfartsvägar måste vara tillgänglig för romska bosättningar. Europarådets ministerkommittés rekommendation om förbättrade bostadsförhållanden för romer och resande i Europa har efterlyst en genomgång av boendelagstiftning, principer och praxis i syfte att avlägsna samtliga bestämmelser eller administrativa principer som direkt eller indirekt innebär diskriminering av romerna.

Sysselsättning
Utmaningarna med att få in romer på arbetsmarknaden är många och innebär att romer och resande nästan helt och hållet utesluts från anständigt arbete i Europa. Diskriminering i kombination med bristande utbildning förefaller att helt och hållet motverka effekterna av en framväxande sysselsättningspolitik med fokus på romer och resande. Trots positiva ansträngningar i vissa länder ligger arbetslösheten bland dessa grupper i Europa oföränderligt på nivåer som är markant högre än för icke-romer.

I ett antal länder nekas romer och resande på diskriminerande grunder anställning till följd av sin etniska tillhörighet eller uppfattningen om deras anknytning till romska respektive resandesamhällen eller grupper. Det finns också tendenser till att romer med arbete i Europa oftare råkar ut för diskriminering på arbetsplatsen. Diskriminering påverkar också utbildade romer som hindras från att förkovra sig. Även om uppfattningen om att diskriminering förekommer är spridd i hela Europa, råder brist på data, delvis beroende på att diskrimineringen på arbetsmarknaden ofta är dold.

Rasistisk och etnisk diskriminering på arbetsmarknaden strider mot den europeiska sociala stadgan samt mot EU-direktivet om lika behandling oavsett ras eller etniskt ursprung. Åtgärder som syftar till att förbättra arbetssituationen för romer och resande måste omfatta hjälp till personer utsatta för diskriminering så att de kan hävda sina rättigheter.

Det har också förekommit problem med könsdiskriminering. Arbetsgivare i Europa har diskriminerat romska kvinnor både på grund av etnicitet och kön. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt romska kvinnor som diskrimineras dubbelt, t.ex. insatser för att förbättra deras socioekonomiska status och för att garantera tillgången till utbildning och hälsovård som en förutsättning för sysselsättning.

Kommissionären har efterlyst särskilda åtgärder, bl.a. anslag för att utveckla program för ökad sysselsättning samt eget företagande bland romska samhällsgrupper – t.ex. genom särskilda utbildningsprogram.

Rätten till bästa möjliga fysiska och psykiska hälsa
I hela Europa är medellivslängden för romer och resande kortare än andra befolkningsgrupper. Barnadödligheten bland romer och resande är högre. Faktorer som hindrar romer och resande från att få hälso- och sjukvård omfattar bl.a. brist på pengar till försäkringar eller behandling, brist på identitetshandlingar samt brist på transportmedel från avlägsna orter till hälso- och sjukvårdsanläggningarna.
Vårdgivare diskriminerar också enligt uppgift romer, t.ex. när det gäller akutvård. Vissa sjukhus skiljer regelbundet ut romska patienter från övriga, i synnerhet på förlossningsavdelningar. Ytterst få romer eller resande arbetar inom hälso- och sjukvården i Europa. I vissa länder har romer uteslutits från hälso- och sjukvårdsprogram eftersom de inte har råd att betala sjukvårdsförsäkring eller inte är formellt anställda eller registrerade hos någon arbetsförmedling.

Existerande bestämmelser om rätten till bästa möjliga fysiska och psykiska hälsa bör tillämpas på romer och resande, såsom Europarådets ministerkommitté rekommenderade 2006. Geografiskt tillgänglig hälso- och sjukvård till överkomligt pris bör finnas för romer och resande utan diskriminering. Medlemsstaterna bör vidta åtgärder ifråga om förebyggande vård och kampanjer som ökar medvetenheten om romer och resande, i synnerhet om romska kvinnornas sexuella och reproduktiva hälsa.

Rätten till social trygghet
Faktorer som negativt påverkar romers och resandes tillgång till sociala förmåner omfattar enligt uppgift diskriminering mot dessa grupper från personal inom socialförvaltningen. Kommissionären har fått rapporter om att dessa grupper helt och hållet nekats tillgång till sociala förmåner eller fått reducerade bidragsbelopp. Det har också förekommit rapporter om diskriminerande ansökningsformer för sociala bidragsprogram (t.ex. inkomstprövad socialhjälp), utnyttjande av bestämmelser och/eller principer som innebär att romer och resande inte blir berättigade till regelbunden socialhjälp, områdessegregering av romer och resande som försvårar tillgången till förmåner, bristande kommunikation mellan socialkontor och enskilda romer och resande, brist på information om dessa förmåner bland romer och
resandegrupper samt övriga hinder. Statslösa romer har också blivit godtyckligt utsatta för varierande behandling. Vissa myndigheter har tillkännagivit att de inte kommer att
ge ”kringresande romer” några sociala förmåner.

Åtgärder bör vidtas för att råda bot på sådana diskriminerande attityder bland personal inom socialförvaltningen, t.ex. särskild utbildning om romers och resandes behov av social trygghet. Information om befintliga sociala förmåner bör göras tillgänglig för romer och resande, bl.a. migrerande romer. Medlemsländerna måste undvika indirekt diskriminering vid arbete med lagar och principer som rör den sociala tryggheten.

Tillgång till varor, tjänster och offentliga platser
Romer och resande i hela Europa diskrimineras när det gäller allmänhetens tillgång till varor och tjänster. Diskriminering har rapporterats t.ex. när det gäller hotell, diskotek, restauranger, barer, offentliga bad och andra rekreationsanläggningar, liksom ifråga om tjänster som är livsviktiga för småföretagande som t.ex. banklån. Även om regeringarnas åtgärder för att bekämpa den här formen av diskriminering för närvarande är begränsade, finns det exempel från flera av Europarådets medlemsstater som antyder att åtgärder inom detta område kan bidra till att identifiera och bekämpa rasistisk diskriminering mot romer. Effektiva och oberoende organ som arbetar mot diskriminering bör inrättas vars funktioner t.ex. kan omfatta forskning och undersökningar om diskriminering ifråga om tillgången på varor och tjänster samt riktlinjer och stöd till tjänsteleverantörer om bra metoder för att främja jämlikheten, anpassning till mångfald samt bekämpning av diskriminering.

Statslöshet och bristande identitetshandlingar hos romer
Romers och resandes sociala utanförskap kan förvärras till följd av att de formellt inte existerar i administrativ bemärkelse. Som Kommissionären har anmärkt i sin artikel ”Statslösa romer: inga handlingar – inga rättigheter”, bor tiotusentals romer i Europa utan egen nationalitet. Eftersom de saknar födelsebevis, ID-kort, pass och andra handlingar, nekas de ofta grundläggande rättigheter som t.ex. utbildning, hälso- och sjukvård, socialhjälp samt rätten att rösta”.
Många faktorer bidrar till att romer inte får tillgång till handlingar och faktiskt medborgarskap, bl.a. väpnade konflikter och tvångsförflyttning, extrem fattigdom och marginalisering samt, framför allt myndigheternas uppenbara brist på intresse att ta tag i och lösa problemen. Dessa svårigheter förstärks när romer drabbas av tvångsförflyttning.

Dessutom har vissa konsekvenser av statssuccession, t.ex. restriktiva medborgarskapslagar, skapat ytterligare hinder som på ett oproportionerligt sätt påverkar romer. Som en följd är många romer i Europa statslösa – de betraktas inte som medborgare i någon stat och nekas ofta grundläggande sociala rättigheter och rörelsefrihet. Detta problem finns i många europeiska länder, men är särskilt akut på västra Balkan. Det faktum att romer formellt inte existerar i administrativ bemärkelse, oavsett om detta beror på statslöshet eller på att identitetshandlingar saknas, får en förödande inverkan på alla människors tillgång till mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. På senare år har FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) bedrivit program i västra Balkanområdet för att hjälpa romer få tillgång till identitetshandlingar. EU har också påbörjat liknande projekt. Utan större engagemang på statsnivå för att förbättra situationen så att personer som för närvarande är uteslutna kan få tillgång till handlingar, t.ex. genom ”amnesti” för personer utan födelsebevis eller liknande åtgärder, finns det små möjligheter att dessa pilotprojekt (eller liknande specialprojekt) får någon större genomslagskraft.

Rörelsefrihet för romer och resande samt internationellt skydd inom och utanför staternas territorier
Mycket få europeiska stater har engagerat sig i att garantera rörelsefriheten för resande trots rättspraxis vid Strasbourgdomstolen i ärendet. Gällande principer i så gott som alla länder innebär tvärtom att avråda resande att utveckla regelbundna vandringsvägar. I praktiken används stadsplaneringsåtgärder eller andra regler och bestämmelser för att hindra resande och kringvandrande romer från att röra sig fritt. Gällande ramar kan också skapa ytterligare problem eller orsaka särskilda begränsningar i resandes rättigheter. I Frankrike lyder resande med franskt medborgarskap t.ex. under särskilda lagar som inte gäller för övriga fransmän. På andra ställen innebär vägran att ge resande bygglov ett hinder för deras möjligheter att använda egen mark för att utveckla sina egna traditioner. Länder med nomadiserande eller halvt bofast befolkning bör följa Europarådets ministerkommittés rekommendation (2005) om förbättring av bostadsförhållandena för romer och resande i Europa för att alla dessa grupper ska kunna bo som de själva önskar. Också med risk för att allvarligt bryta mot de mänskliga rättigheterna utsätts romer för diskriminering när de försöker nyttja skyddsmekanismer på samma villkor som resten av befolkningen, t.ex. asylsökningsrutiner.

I vissa länder har romska asylsökande fått blanketter för tillfälligt skydd som inte ger uppehållstillstånd eller någon progressiv ökning av rättigheterna. Detta ständiga utfärdande av ytterst kortfristig ”tolererad” status har hindrat tiotusentals romska tredjelandsmedborgare från att integreras i värdsamhällena. Asylrätten erkänns av FN:s flyktingkonvention (1951) för alla flyktingar utan diskriminering. Romska asylsökande och personer som omflyttats inom landet ska behandlas likadant som icke-romska asylsökande och internflyktingar.

Många Europeiska länder har utvisat romer från sitt territorium, bl.a. till Kosovo, trots att man där för närvarande inte har möjlighet att erbjuda någon hållbar integrering av dessa återvändande personer, detta bl.a. enligt UNHCR:s bedömning i november 2009. Kommissionären har gång på gång motsatt sig att romer, ashkali eller egyptier tvingas återvända till Kosovo. Europarådets ministerkommittés Tjugo riktlinjer beträffande påtvingat återvändande innehåller standarder om rutinmässiga garantier som medlemsländerna bör respektera i samband med påtvingat återvändande. Dessa riktlinjer konstaterar att kollektiv utvisning av utlänningar är förbjuden.

Den fria rörelsen för varor, tjänster, kapital och personer är ett av EU:s grundläggande syften. Romer har emellertid gång på gång behandlats annorlunda än icke-romer när det gäller denna frihet. Ansträngningar att utvisa EU-medborgare i strid mot EU-rätten, liksom andra diskriminerande åtgärder som syftar till att förhindra tillträde till ett territorium bör stoppas. Kommissionären har föreslagit att de resurser som EU:s medlemsstater utnyttjar för att skicka tillbaka romer som är EU-medborgare kan hellre användas för att underlätta deras sociala integrering.

Romers och resandes medverkan i det offentliga livet och i beslutsprocessen
Många romer och resande har i praktiken inga möjligheter att rösta, i många fall på grund av administrativa hinder eller avsaknad av identitetshandlingar eller permanent hemvist. Regeringarna bör upphäva samtliga lagar och bestämmelser som diskriminerar romska minoriteter när det gäller politisk representation. Fler uppsökande åtgärder krävs för att säkerställa att röstberättigade personer registreras. Återigen är det viktigt att nå ut till kvinnorna.
Med några anmärkningsvärda undantag saknas också romer i stort sett i valmanskåren på lokal, regional, nationell och överstatlig nivå. Romernas medverkan i parlament i Europa är ytterst begränsad. Bara i vissa länder i central- och sydöstra Europa finns romer representerade i något parlament. Det finns för närvarande inga romer i något parlament i Västeuropa. I vissa länder förefaller antalet lokala representanter – t.ex. borgmästare och kommunalråd – ha ökat under det senaste decenniet. Även i dessa länder är andelen romer som valts till offentliga tjänster på lokal nivå extremt låg i jämförelse med representationen bland befolkningen i allmänhet.

Kommissionären har konstaterat att reserverade mandat har fått positiva resultat, liksom fokus på romernas medverkan på lokal nivå. Det är viktigt att valda minoritetsrepresentanter medverkar i beslutsprocessen, bl.a. inom områden som inte strikt har med nationella minoriteter att göra och att deras roll inte begränsas till att bara vara observatörer.

Mekanismer som uppmuntrar till jämlik, direkt och öppen kommunikation med romer har införts i vissa länder. Organiserade samråd på alla nivåer bör uppmuntras i enlighet med de principer för representation och transparens som avses i 2008 års kommentar från Ramkonventionens rådgivande kommitté om nationella minoriteter beträffande
dessa minoriteters faktiska medverkan i kulturella, sociala och ekonomiska samt offentliga sammanhang. Romers och resandes medverkan i det offentliga livet skulle markant förbättras om dessa grupper vore synbart representerade inom det offentliga, t.ex. bland lärare och polis på lokal, regional och nationell nivå. Få romer är anställda inom det offentliga. Utvecklingen av särskilda praktikprogram för statsanställda romer bör uppmuntras för att öka den romska närvaron inom statlig och kommunal förvaltning.
Kommissionären hoppas att medlemsstaterna väljer att prioritera romers och resandes integrering i samhället. En fortsatt uteslutning av fler än 10 miljoner människor kan bara resultera i ökade etniska spänningar i Europa. Medlemsländerna måste vidta konkreta åtgärder för att motverka antiziganism och få ett stopp på diskriminering och marginalisering. Ansträngningar för att säkerställa mänskliga rättigheter för romer och resande måste omedelbart genomföras.

 

Kriminalisera inte tiggarna

Justitieministern överväger enligt morgontidningarna att föreslå kriminalisring av tiggeri.
Skälet är uppenbart – att vi nu ser romer från bl a Rumänien som tigger längs gator i Stockholms innerstad.
Redan tidigare i höst framträdde en ledande talesperson för kristdemokratiska KDU med krav om att detta ”frustrerande inslag i gatubilden” måste stoppas.
Tiggarna skulle vara offer för människohandel eller annan organiserad brottslighet. Enligt KDU-representanten skulle det därför vara i tiggarnas intresse att deras verksamhet kriminaliseras, de skulle därmed slippa bli utnyttjade.
Beatrice Ask tycks vara inne på ett liknande spår men riktar sig enligt tidningsreferaten inte mot tiggarna själva utan mot dem som ”organiserar” verksamheten.
Det faktiska underlaget för funderingarna kring att tiggarna är trafficking-offer och i händerna på maffialigor är emellerid minst sagt tunt. Den bild jag har fått under samtal med en del av dessa tiggare är en annan.
De är i en nödsituation. I hemlandet – i huvudsak östeuropeiska länder – har de ingen möjlighet att försörja sig. De söker sig periodvis till andra länder för att försöka få ihop en del pengar genom att torka vindrutor på bilar, samla pantflaskor, sälja blommor, spela musik – eller tigga.
De reser i många fall i grupp, familjevis. Ofta är det en av dem som organiserar resan och arbetsfördelningen.
Om några av tiggarna faktiskt skulle vara offer för kriminella ligor så bör detta självfallet stoppas – och för det behövs inga nya lagar. Men den dominerande sanningen är att dessa människor är offer för en diskriminering som berövat dem möjligheten att leva ett värdigt liv i sina hemorter.
En kriminalisering av deras försök att få några allmosor från förbipasserande Stockholmare skulle drabba dem mycket bokstavligt – och bidra till att fördjupa anti-Ziganismen.
Problemets rot ligger djupare och försvinner inte för att vi blundar eller rent av driver bort symptomens bärare.
Jag talade nyligen med en statsvetare i Sofia, Bulgarien; en av dessa romer som trots alla odds lyckats bryta sig loss ur fattigdomen – och nu försökte göra något för dem som ännu inte kunnat göra den resan.
Han frågade: ”Ni har frihet att demonstrera i Sverige, eller hur?”.
”De som tar sig härifrån till andra länder och sätter sig med tiggar-muggen demonstrerar något.”
”Det finns ett budskap i detta som jag hoppas att svenskarna kan förstå”.